måndag 22 december 2014

Fastan är slut

Eller i alla fall lite slut. (Kan något vara lite slut?) För några veckor sen la jag tvärt av med facebook. Hade tänkt hålla ut lite längre, men åkte dit häromdagen. Det gör inget, för det lugn det skänkte mig under några veckor tar jag med mig och funderar över. Jag följer många flöden och hemliga grupper. Det är adoption, SN och allergier. Inlägg läses, fastnar, snurrar runt och den där dagen för några veckor sen när jag grät som en galning hos den nya psykologen, den dagen bestämde jag mig att det nog inte är så nyttigt för mother mary. Alls.

Att vilja slita av sig reflexerna och lägga sig osynlig i ett dike är ju inte den bästa sysselsättningen för en lycklig mamma i sina bästa år. Att grina på jobbet inte heller. Att inte komma ifrån jobbet för att man inte kan få ångesten att gå ner är inte heller optimalt. Att det snurrar så fort att man inte får luft. Att man ser suddigt. Får yrsel. Att man inte fattar hur någonting någonsin ska lösa sig utan att man håller koll. Att gråten ligger på lur alldeles under tungan och att man ständigt känner sig jagad. Jagad av något osynligt, jagad av skuld. Vad är detta? Varför är det så?

Första besöket gick åt till att berätta om mig själv (och gråta). Psykologen sammanfattade ödmjukt hur hon såg på saken. Jag fick erkänna att det varit lite tufft med allt med ivf, med tiden innan adoption, men tiden efter adoption. Hmm, tyckte hon. Låter ju väldigt tufft det där. Jovars, nädå, det går bra, var ju lite PAD och så, men det är ok, nu är det mest att det känns så här (se stycket ovan). Jo, tyckte hon, men jag tycker nog att du (och maken) har haft det väldigt tufft. Faktiskt. Ok då. Väldigt tufft.

Enorm lättnad över att ha fått prata med någon. Enorm lättnad över att stänga av facebook. Läste boken om acceptans och allt kändes ännu bättre.

Andra besöket höll jag ut tills hon satt sig innan jag började gråta. Verkligen fascinerande. Hon tyckte att jag skulle se alla mina måsten som ballonger som jag håller i handen. Ja, snorade jag lite ointresserat. "Och sen släpper du alla!!!" Hmm, sa jag diplomatiskt och suckade inombords. Jag har faktiskt viktiga saker (ballonger) att hålla koll på. Dem släpper man inte bara så där. Faktiskt. Hon visade vidare på en massa olika figurer, "läs bara rubrikerna" (mohahahhahaa, jag är jättesnabb och jättebra och jätteduktig, jag läser minsann allt det finstilta medans du pratar och kan lyssna också) och det föll ner en så stor polett att jag började garva. Jagad. Jag är så fruktansvärt sliten och trött att jag konstant känner mig jagad, flyktbeteendet är i full gång och det hela varvar runt. Såklart. Så logiskt. Så skönt att få en förklaring.

Hemma berättar jag för maken om ballongerna. Han stämmer inte in i mitt halvhån av teorin utan ser mest glad ut. Det är ju jättebra, släpp dem!!! Och nu har jag släppt ett gäng. Inte alla. SN-ballongen hänger där. Och några till. Men vilken lättnad. Jag har inte haft det så här lugnt i tankarna sen innan ivf-erna startade. Och psykologen hintade dessutom att de fysiska problem jag har kan ha med utmattningen att göra.

En glimrande jul och ett lovande nytt år önskar jag er alla! Mer ro i sinnet, mer lugn i själen och mer längtansbarn till de längtande! Må det nya året bli ett år av tillfrisknande!

♥ mother mary

lördag 20 december 2014

Synd om Victoria

Vid kvällsmaten med svärföräldrarna kommer vi in på tomten och snälla barn. Lilleman räknar till elva (?) snälla barn i vår familj och svärmor berättar om prinsessan Estelle som tydligen svarat nåt charmigt på tv i dagarna. Och Madeleine är gravid igen! Jaha. Har ni inte sett/hört det? Det står ju ööööööverallt. Hmm, jo, men kanske inte mitt fokus direkt säger jag och suckar lite inombords. Jamen, undrar hur det känns för Victoria? Ehhh, varken maken eller jag följer nu logiken i resonemanget. Ja, det är ju sorgligt, förtydligar svärfar, hon kanske inte kan få fler barn.

Kompakt tystnad.

mother mary andas. Väntar. Letar febrilt efter nåt att säga. Lägligt nog föser lilleman av misstag iväg halva dukningen och jag snäser åt honom. Borde ju snäst åt de andra. Eller sagt att prat som detta gör mig ledsen. Förlåt lilleman, jag ska inte göra om det. Snäsa åt dig utan att du gjorde nåt fel, vill säga. Jag kommer kanske fortsätta med det andra. Det häpna tigandet och snabba funderandet över hur mycket fuzz jag ska göra utan att framstå som ett basket case.

♥ mother mary

måndag 8 december 2014

Vad jag gör just nu

Medveten närvaro, acceptans och "att leva ett liv, inte vinna ett krig". Det är både lättare och svårare gjort än sagt. Jag har läst böckerna förr, gjort övningarna, varit accepterande. Men, hoppsan jaha?, det är visst färskvara det där med, precis som allt annat som är nyttigt och bra för en. Frukt och grönt, motion och hudlotion.

Lilleman fick en operationstid igen, på en måndag kommer beskedet, på fredag är det inskrivning och prat med läkare och narkos, på måndag är det operation. Ute i god tid? Släppa allt man har för händer? Självklart! Räkna med komplikationer? Det glömde vi visst. Och läkarna tänkte visst inte på att informera. Igår var vi på sjukhuset för tredje gången sen op, idag måste vi nog dit igen. Inget stort, men lagom för att oroa, stressa och för mother mary att hetsa upp sig. Ingen acceptans där inte.

Mitt i allt detta en läkare som med huvudet på sned tittar på mig, frågar om jag känner mig nedstämd (nej, vill jag som vanligt vråla, se bara till att remittera mig, undersök, ta prover, hitta felet!) för att sedan erbjuda en kurator. Självklart tackade jag ja, heligt förbannad och med tanken att kuratorn kanske kan hjälpa mig nå fram till läkaren. Men.... nej. Kuratorn når istället fram till mother mary som utan uppehåll storgråter precis hela terapitimmen. Ödets ironi!

Lilleman älskar tomtar. Och sina julkalendrar. Gladare unge (trots alla jobbiga komplikationer, slangar och bandage) får man leta efter. Jag lär mig acceptans av mitt längtansbarn.

♥ mother mary

fredag 21 november 2014

Toagråt

Vi har rätt små toaletter på mitt jobb. Jag kan (upptäckte jag nyss) sätta mig på toalocket, vrida 90 grader, sätta upp benen ovanför hygienhinken och luta ryggen mot andra väggen, precis lagom bredvid toapappret.
Här sitter jag nu eftersom jag behövde vara ifred med min gråt. Vissa kontorslösningar lämpar sig helt enkelt inte för känsloyttringar som denna. Tur att jag inte är busschaufför kanske. Fast då hade jag kanske inte heller behövt sitta och gråta över knepiga kollegors kommentarer.
Tyvärr är första frågan i lägen som denna alltid riktad till mig själv. Det ska till en extremt tydligt skuldbild för att jag inte ska anklaga mig själv först av alla. Självklart är jag ju inte oskyldig, it takes two to tango och allt det där. Men... ibland är jag lite för ömhudad, lite för snabb med svar, lite för trött för de sociala spelen som innefattar att man ska spela lite dum, inte ställa den extra frågan, inte påpeka orättvisor. Det huggs tillbaks, det tasslas, det grupperas. Jag går undan och gråter.
Nu vill jag bara hem till den trevligare delen av mitt liv, den med make och lilleman. Trevlig fredag på er hörni! :-)

♥ mother mary

onsdag 12 november 2014

Lilleman funderar

mother mary: Har du haft det bra idag?
lilleman: Näääe.
mm: Varför inte det?
lilleman: Jag tycker inte om pappa.
mm: Gör du inte?
lilleman: Jag tycker om mamma!
mm: Har du saknat mamma när jag var på jobbet idag?
lilleman: Jaaa.
mm: Man kan tycka om två samtidigt. Du får säga att du haft roligt om du har haft roligt med pappa. Mamma blir inte ledsen. Jag tycker också det är mysigt att göra saker tillsammans med dig och tillsammans med pappa.

Två dagar och mycket prat senare så kom det: Jag tycker om både och! Mamma OCH pappa!

♥ mother mary

fredag 7 november 2014

Bli gravid genom att adoptera

Då ska vi se. Har länge längtat efter att illustrera det jag nu ska försöka uttrycka i skrift. Men här är inlägget som äntligen bevisar att DET ÄR GENOM ATT ADOPTERA SOM MAN BLIR GRAVID.

Eller?

Det finns en del svårdödade myter. Jag är säker på att jag medverkar till att sprida en och annan utan att förstå det. Därför tar jag mig för det mesta tid att grundligt punktera de myter som finns om hur det går till att bli gravid genom att adoptera.

Tänk så här: Peter och Lena vill ha barn. De börjar försöka år 2000. Kanske tar det ett år och allt blir toppen. Kankse får de ett eller flera tidiga eller sena missfall. Kanske händer ingenting. Kankse börjar de år 2002 med ivf-behandling. Kanske ställer de sig samtidigt i adoptionskö. Eller inte. Gifter sig gör de i alla fall, för annars får man inte gå adoptionsutbildning.

De ivf-ar sig igenom de landstingsbetalda försöken. Deras omgivning vet att de försöker, men kan inte helt förstå att de är så himla deppiga över det. De borde ju njuta av livet utan barn medan de kan! Peter och Lena bråkar. De har inte så himla mycket sex förutom vid ägglossning. 2005 ger de upp gravid-tankarna och går i terapi ett tag. Under tiden har kanske Lena gått upp lite i vikt och bekanta och kollegor tittar menande på hennes mage. Peter ser ut som vanligt och får inga frågor. Hans polare pratar fotboll och film.

2006 har de kanske kommit fram i kön och kämpar med gråten i halsen för att samla papper till ett land de valt. De har sex igen. De är fortfarande inte säkra på att de kommer att få ett barn och folks kommentarer fortsätter att såra dem båda.

2008 får de barnbesked. Grattisen haglar och kommentaren "åh, då ska du se att ni slappnar av så ni får egna barn" går på repeat. Här kan Lena inte hålla sig utan blir både ledsen och aggressiv när hon försöker förklara att dessa kommentarer sårar.  Man blir INTE gravid genom att slappna av. De gläds åt sitt eget barn som de ska hämta snart.

Peter och Lena blir familj med Lisa och det går några år då barntankarna är långt borta för dem. Kanske vill de försöka att skaffa ett syskon. Kanske är de nöjda. En dag 2012 blir Lena gravid. Det är för att hon nu äntligen har slappnat av och eftersom hon har adopterat Lisa. NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ, det är det inte. Det är för att hon under alla omständigheter ändå skulle blivit gravid då, år 2012, 12 år efter att de började försöka. Att de adopterade någon gång däremellan spelar ingen roll. Nej. No. Nein.

Det är detta jag försöker förklara för dem som fortsätter att sprida myten att en adoption/ett hundköp/en semesterresa hjälper en att slappna av så att man blir gravid. Många kan fysiskt inte bli gravida och då är påståenden som dessa ännu värre.

Det finns många, tillräckligt många i alla fall för att hålla myten vid liv, som blir gravida någon gång under eller efter en adoption. Viktigt att komma ihåg är att dessa skulle blivit gravida i vilket fall som helst. Precis som Lena i exemplet ovan.

♥ mother mary

PS Peter, Lena och Lisa är påhittade. Jag är inte gravid. DS

söndag 2 november 2014

Tillåtande

Det är ju lite typiskt att jag tillåter mig att drabbas, översköljas, förlamas av känslor. För till viss del är det ett tillåtande och jag sitter och funderar på varför en viss persons handlingar (rapport från oanande släkting om den släkting som valt att bryta med mig) ska lamslå mig, få mig att gråta, knyta mig av ångest och slunga in mig i en spiral av ömkan. Det är väl också därför jag sitter kvar i soffan och funderar, tänker att jag ska känna känslan, men inte dras med utan rida ut känslovågen och sen sätta tillbaka personen och tillhörande tankar i hörnet där hen vistas för tillfället. Hen har gjort nog med sitt beteende, inte ska jag tillåta att fler dagar blir fördärvade? Det hjälper inte vårt förhållande att jag sitter och slösar bort min tid på att älta detta. Hmm, ja just det, vi har ju inget förhållande, det var ju så det var...

♥ mother mary

tisdag 28 oktober 2014

Hur vi valde lilleman

Det där med att välja SN (Special Need) när man ska till att adoptera ett barn. Oj, oj. Extremt mycket surfande, sökande, läsande. Till slut såg jag bara sjukdomar och diagnoser och inte ett eventuellt barn. Vitsen med att välja är att det kan komma så mycket andra problem med ditt (adoptiv)barn att du måste försöka räkna ut hur mycket du som förälder mäktar med. Biobarn kan du inte välja, men de har oftast inte heller en massa trauman/separationer/etc med sig i bagaget att ta hänsyn till. 

Jag har länge tänkt skriva om detta. Några läsare har frågat och här är ett försök till att förklara. Självklart är det ok att fråga mera.

Vår organisation hade ingen färdig lista att kryssa i, jag kom ihåg att jag var lite bitter över det eftersom vi var tvungna att göra all research från början. När jag sansat mig efter mitt hejdlösa googlande och hade högvis med anteckningar ringade vi in diagnoserna lite, diskuterade hit och dit och hade till slut ett tiotal SN kvar. Det vi diskuterade kunde vara om det var viktigt för oss som familj att vårt barn hade fötter/armar/händer/fingrar mm. Då försökte vi tänka på om vi skulle känna oss begränsade av det. Hur ett särskilt behov skulle passa in hos oss. Var utseende viktigt för oss? Var smittorisk ok? Osv i det oändliga. Det var ett bra sätt att ringa in det på. Att tänka på de saker vi gör (inte så ovanliga direkt, vi är inte någon extrem-äventyrs-familj) och försöka se ett litet barn med oss.

För de SN som vi var mest osäkra på försökte vi få tag i läkare som kunde ge lite råd. Inte helt lätt eftersom man behöver knipa en läkare som både orkar lyssna och sen dessutom är villig att komma med spekulationer.
Vissa saker valde vi helt bort. Det var väldigt jobbigt att "välja bort" barn och jag önskade länge att beslutet skulle tas åt mig på något sätt. Vi valde, förutom att lista de SN vi var öppna för, att skriva att vi även var öppna för andra diagnoser (det finns ju så otroligt många som man inte ens vet om) och det är mitt absolut bästa tips! 
Nu är ju det ironiska att lillemans SN är värre än det såg ut att vara och faktiskt faller under kategorin av SN som vi helt valde bort. Ibland blir jag helt kall av skräck. Tänk om vi ovetandes hade bytt bort lilleman? Fasa!

Jag jobbar fortfarande på att acceptera lillemans SN fullt ut, inte för att det är jobbigt för mig, utan för att jag är så orolig för hur han ska få det. Jag är vuxen och kan tackla det mesta. Han är ett barn, en glad, charmig, öppen och så himla snäll liten kille. Jag är så rädd för elaka kommentarer, mobbing och utanförskap. Men, som den kloke maken säger, tänk inte på det, kolla på vårt underbara barn i stället. (I det här fallet visar han sig från sin allra enkelspårigaste och manligaste sida, haha!)
I efterhand tänker jag att vi skulle stått på oss mot organisationen och krävt ytterligare läkarunderlag. Vi visste inte riktigt att vi kunde kräva det och kände oss stressade över att ta ett snabbt beslut. Hade vi varit bättre förberedda med mer underlag? Eller hade det kanske inte spelat något roll? Kanske visste inte landet om hur illa det var heller. Barnhem är ju inte direkt högprioriterade...

Även det mest oanade kan bli normalt. Det oväntande kan bli en sorts vardag. Vi har varit familj i drygt ett år, lärt känna så mycket sjukhus-, habiliterings- och vårdpersonal så det räcker för flera år. Nu har besöken tillfälligt lugnat sig och det är då vi får chansen att verkligen vara familj. Inte en familj som stressar runt med tider att passa, saker att lära sig (syftar på medicinska sådana), apparatur att handha eller strider att ta. Nej, ibland så är vi bara en ovanligt vanlig familj med ett barn som råkar ha ett speciellt behov. Inga konstigheter. mother mary, maken och prinsen liksom.
 
♥ mother mary

måndag 20 oktober 2014

Defekt

Jo, det ordet kan man tydligen också använda när man refererar till barn med SN. I detta fall lilleman.  "Visste ni att han var defekt?"

Sen så var det den här diskussionen också. Om rätten att kalla chokladboll för nåt annat: "Men de kallar faktiskt oss för svennar!" Ja, det är ju onekligen upprörande att bli kallad för ett sånt extremt kränkande ord som svenne.

Jag har börjat en kurs för att kunna andas och för att kunna lugna ner mig. Första tillfället var förra veckan och var speciellt, men sååååå skönt. Det ska jag tänka på nu. För nu ska jag ta mitt perfekta barn med chokladfärgade ögon och mysa.

♥ mother mary

tisdag 14 oktober 2014

Jobbigt att jobba

Efter ordentligt med pre-ångest, pep-talk och förberedelser så skildes jag och lilleman åt och gick på nya äventyr. När jag kom hem med huvudvärk, tunnelseende, andnöd och yrsel efter min första jobbdag hade lilleman fått välja leksak i leksaksaffären, hälsa på en kompis och baka. Jag grinade när jag kom innanför dörren; av längtan, lättnad och hållen anda. Lilleman var glad, men vaksam. Kan man lita på att morsan kommer tillbaka?

Efter ytterligare några jobbdagar har jag börjat få (ett litet) grepp om min nya värld, och så även lilleman. Istället för att testa och vara lite avvisande så sprang* han mig till mötes när jag klev av bussen i förrgår! Jag sprang också! Hela bussen vinkade, bilar saktade in. Det som saknades var sol, stråkar och slow motion. ♥

Jag har varit rädd att skada anknytningen. Den lilla varma kroppen som trycks tätt intill min tidiga mornar är en skatt jag tar med mig hela dagen. Han vinkar av mig vid dörren i famnen på den sovande maken och trots att han nästan varje dag undrar om han inte kan få följa med, går det bra när jag går. Ibland ringer de mig på jobbet, ljuvligt med liten kvittrande stämma som undrar vem jag jobbar med, vad jag fikat, och vad jag ska göra sen.

Lilleman mår alltså ok och anpassar sig. Maken också. mother mary då? Hon försöker att dämpa sig, andas, äta, komma ihåg att gå på toa och dessutom att hejda sig för att spara på krafterna. Jobbet är av uppslukande karaktär. Som nygammal i gemet finns ingen intro, ingen uppvärmningstid, nej, pang i bygget, kör så det ryker. Men alla nya system som kommit som jag inte kan. Va, kan du inte? Eh, nej.

Andas. Skriver brev i tankarna till alla som jag borde mailat. Tänker på dem jag borde messat för att träffas. Skriver to-do-listor för att inte glömma något måste. Skiter i allt och dötittar på någon serie istället tills jag stupar i säng.

♥ mother mary


*Anna, du anade det!


söndag 28 september 2014

Antal

Jag är inte den som räknat antalet graviditeter/befruktningar/ivf/utomkved eller missfall och funderar på vad som kunde blivit av just dem. Det blev inget och det gick så otroligt kort tid att det inte kom längre än till att fantisera om namn, födelsemånad och allmänt mammiga saker. Att tänka att det för så och så många månader sen skulle blivit si och så har det inte blivit.

Ikväll fick jag reda på att en vän firar en födelsedag i morgon. På inget sätt alls kommer jag ens i närheten av den smärta som hon känner. Ett fullgånget barn. Efter flera levande barn efteråt och väldigt många år är sorgen närvarande varje dag. Gripbar för oss i omgivningen. Inte dold. Foto står framme. Hen inkluderas i familjen, var ju färdig att börja sitt liv.

Maken och jag talade om detta en stund. Jag skulle kunna brista ut i gråt bara av att tänka på det. Inte så mycket innan mitt barnaskaffande började. Det är mycket värre nu. Tar jag hennes sorg som en ursäkt för att böla över mina förluster? Jo, det gör jag väl. Vi räknade graviditeter, maken och jag. Jag har effektivt förträngt antalet och vi grunnade tillsammans. Blä. Vi kom fram till att hur jobbiga våra förluster än varit så kan vi någonstans i det vara oändligt tacksamma för att det inte gick så långt att vi nu skulle ha årsdagar av förlust att fira.

Till alla er som firar årsdagar vill jag skicka en stor kram.

♥ mother mary

tisdag 23 september 2014

Ångest

Hej, jag heter mother mary och jag har ångest. Det är dags att erkänna det nu. Det är tydligen en sjukdom och eftersom jag hade ångest långt innan jag visste vad det var (ont i magen är det, hojtade miss mary till psykologen som ville skriva ut ångestdämpande, jag har ingen ångest, jag är INTE psykiskt sjuk) och det faktiskt inte upphört ännu, så gör jag en AA-grej. Med åren kan jag garva åt den envisa bruden som session efter session hävdade att hon minsann inte hade ångest. Depression, ja, det hade jag minsann läst om och jag visste (haha!) ju att jag inte var normal så allt det där köpte jag. Men ångest? Nä du.

Nu är jag ändå så gammal att jag vet att det går över. De där attackerna som dyker upp vid pms, överbelastning, stress och oro. Men när man väl står mitt i det och försöker andas, försöker att komma ihåg alla knep och tankar och sätt man lärt sig, då är man inte så kaxig. Då blir man (ok då, jag) mest panikslagen, vill ta enklaste vägen ut och förbannar psyket som inte ställer upp.

Att vara snäll mot sig själv och inte så kritisk är lättare sagt än gjort när ångesten är nära eller pågår. Då går det inte att tysta den elaka sidan av mig själv. Bra är väl antagligen att jag ser det tydligt, att jag står ut, att jag faktiskt vet att det går över (även om det under själva attacken inte känns så) och att det under åren som gått blivit så mycket mer sällsynt.

Det som triggar det nu är ju självklart pms, att jag ska börja jobba igen om en vecka och att jag är orolig för hur det ska gå. Lillemans SN-hantering har haltat lite och funkar inte alls med maken. Vi har en akuttid nästa vecka, men maken är allt annat än lugn över detta och jag är inte heller helt lugn. Nä, just det.

Det är antagligen heeeeeelt normalt att det ska kännas jobbigt att gå tillbaka till jobbet. Visst är det? Vad ska jag ha med till kontoret för att inte gå sönder och grina hela dagarna? Hur ofta får man ringa hem utan att vara en galen morsa? Om det känns så här för mig, hur känns det inte då för lilleman? Lugnande kommentarer emottages tacksamt.

♥ mother mary

söndag 31 augusti 2014

Funderingar

När allt höll på som värst med PAD och allmän adoptionspsykos så skrev jag en dag en lista. Där plitade jag ned vad som tog kraft, gav kraft, vad som ibland var ok och vad jag kanske borde undvika eller ransonera. Eftersom allt strulade till sig med släktingens dumpning i slutet av sommaren har jag inte märkt att jag faktiskt mår bättre. Jag är lugnare, fast väldigt skör. Jag är starkare, fast väldigt känslig. Jag har tappat kontakt med några vänner, men har flera stycken nya vänskaper i mitt liv genom blogg och barnlöshet. <3

Bland sakerna som jag (enligt listan) ska undvika står viss släkt. Jag tänkte mest på makens bullriga och kärleksfulla släkt när jag skrev det och hur ansträngade stort det ibland kan bli. Ikväll var vi på en mindre släktsammankomst och jag kände mig gråtfärdig när vi kom hem. Det var intressant och jag kan direkt sätta fingret på varför det tog så oerhört mycket energi. Bra övning för mother mary. Det som suger mest energi är de som hela tiden ska hålla på och prata om lilleman som om de har någon sorts specialkunskap. Klumpen i min mage bara växer medan sovrutiner, barnvaktning, ensamlek mm diskuteras. Inte allmänt, utan direkt om lilleman. Som om vi frågat om råd eller nåt. Haha! Maken försvinner in i någon slags man cave och lyssnar överhuvudtaget inte, jag har alla tenktakler ute och försöker djupandas och ta de få strider jag tillåter mig.

Nu har det snart gått ett år. Tror jag får knåpa ihop en årskrönika. :-) Ofattbart mycket har hänt och det är faktiskt mest de senaste månaderna som jag kunnat njuta av att vara hemma-mamma.

Jag har massa saker jag vill skriva om. Hur man blir gravid genom att adoptera. Hur man kan tänka kring att välja SN. Hur jag funderar kring anknytningen. Om valet. Om hur det är att inse att man är introvert, social, skörstark, kreativ och självkritisk. Får jag tid med alla dessa inlägg när jag väl börjat jobba igen tro?

♥ mother mary

torsdag 7 augusti 2014

Skickat

Kraftigt nedbantat och utan mafiahot, dramatiska utspel och illa dolt agg. Endast med sorg, kärlek och lite "stake". Ett kort mail utan hälsningsfras lyckades jag skicka igårkväll. Försöker låta bli att kolla mailen, och det är faktiskt inte speciellt svårt. Väntar mig inget svar. Ingen ångestklump i magen. Kan ju verka som att det är lugnt, men jag tänker på det hela tiden och käkarna är så stela att jag har svårt att gapa vid maten. I samtal med vänner och bekanta måste jag behärska mig för att inte ta upp vad som hänt. Det ligger där och maler. Och maler. Men det har ju bara gått två veckor.

Jag har fina dagar med lilleman. Jag uppskattar mer.Vi njuter. Han är i en speciell fas. Inte vet jag vilken fas, finns ju ingen litteratur, men hans behov av mig är nu enormt och hans olika små trygghetsknep syns väldigt tydligt. Finner mig allt oftare intrasslad i förklaringar och kom just på att jag nog tappat lite fastetänk över semestern. Jag har ju inga problem med att inte ha förklaringar till hans betenden egentligen. Trauman och allt annat, det är ju klart att det händer massa grejer och att sorg, anknytning mm inte är klart på långa vägar än.

En kommentar från idag: "men nu är han ju anknyten ju." Glömsk om min fasta kastade jag mig in i förklaringar och middagsgästerna började skruva på sig. Men vad fasiken, det är viktigt ju! ;-)

♥ mother mary

tisdag 5 augusti 2014

Svar

Ikväll har jag formulerat ett brev. Ett otroligt svajigt sådant. Har svårt att hålla god ton och avslutar till och med med ett  öppet hot i bästa maffiastil. Maken bad mig spara mailet och läsa det i morgon igen. Jag vet att det är det bästa. Jag borde antagligen bara skicka en rad ur det där mailet. Raden där det i lätt, men kärleksfull ton står att jag inte förstår, men att jag finns där om hen väljer att komma tillbaka. Och att jag har ögonen på sekten.

Mina tre saker som jag skulle göra innan jag lägger ner är inte klara. En är att maila. En är att ringa den stödförening för sekter som finns. En var att ringa hens ex. Exet har jag ringt. Först frågade jag om exet kände sig bekväm med att inte säga något till hen om samtalet. Sen berättade jag och frågade om exet märkt något. Jovars, massa saker, men inget alarmerande. Fast det förstås, höll exet med om, att säga upp bekantskapen med dig är ju aningens alarmerande. Vi sa att vi skulle hålla kontakten.

Idag ringde exet igen. Hade luskat runt lite och känt sig för. Nä, hen verkar ha det rätt bra nu. Avslappnat och så. Inga direkta varningsklockor. Exet hade hört sig för om lilleman och då hade hen berättat att hen valt att inte kontakt med mig. Ja, jo, nu när exet tänkte efter, exet själv har ju minsann en nära släkting som exet inte har kontakt med. Så kan det ju vara. Man liksom har inte så mycket gemensamt och glider isär. Och sen kunde exet också komma på en kompis med problem som liksom var lite svår att handskas med. Men gör man verkligen slut på ett sånt elakt sätt, undrade jag. Menar du att sektpåverkan är relativt liten och att hen faktiskt ogillar mig? Efter samtalet tänkte jag att att exet kanske har rätt. Man måste ju få göra slut med folk. Sekt eller inte. Bara att tugga i sig liksom

När jag så tog fram mailet från hen och läste det igen så gick det dock ändå inte att blunda för sanningen. Hen skulle aldig bete sig så  här. Jag vet det. Eller, vad vet jag egentligen? Inget. Skulle så gärna klistra in mailet här, men det är för hemskt. Och för utlämnande.

Lilleman somnade tätt intill ikväll. Det är en period full av nya bekantskaper och äventyr och han tankar närhet med stor frenesi. Mamma får inte försvinna. Och jag ligger kvar långt efter att han somnat och bara känner. Känner små ben på min mage, en svettig panna mot min arm. Långsamt börjar det sippra in. Han är min. Hoppas, hoppas, hoppas, jag (vi) lyckas hjälpa honom att bli en trygg person och att han ska få fortsätta att vara den nyfikna och spralliga och kloka kille han är. Oändligt söte lilleman.

♥ mother mary

söndag 3 augusti 2014

Underifrån

En månads ledighet vid havet gör att fint väder och sol någon annanstans ofelbart blir jämfört med havsledigheten och såklart drar kortaste strået. En uppsagd bekantskap plus en PMS gör inte i vanliga fall någon glad och nu så når humöret oanade dalar. Självömkan i dess härligaste form. Förpestar tillvaron för de flesta jag stöter på, känns det som. Mannen fick sin dag nedsurad. Hans polare höjde på ögonbrynen. Min vän hörde desperationen och kom till undsättning med sällskap, fika, tidning, barn och distraktion. Detta hindrar ju inte att jag nu sitter rödgråten i soffan och är full av självförakt. Varför kan jag inte bara rycka upp mig? Varför måste jag vara som en giftig röksvamp som sänder ut fula moln i alla riktningar utan egentlig orsak. Och så kommer vi som vanligt till den oerhört spännande kärnfrågan: varför måste jag vara så jädra självkritisk?

Tänk om mannen håller med när jag frågar om jag sabbat hans dag och skämt ut honom framför hans vänner? Tänk om lilleman kommer ihåg sin uppväxt med en labil mamma? Tänk om (och här slår det mig: dessa tankar ska nog inte formuleras i PMS-ångest!)  Slutar därmed denna tankebana. Läs och lär mother mary!

Den där uppsagda bekantskapen då? Den som är som en del av mig själv, så nära är den. Hur funkar hen? Jag har fortfarande inte kommit på vad jag ska maila som svar. Dag ut och dag in maler det mail i huvudet på mig. Ibland tycker jag mig ha funnit en bra form, ibland tänker att det aldrig kommer att gå att svara på ett mail som är så sårande och orättvist som det jag fick ta emot. Jag ser hens statusuppdateringar på facebook. Läser provokationer i dem. Går in och kollar vad andra kommenterar. Kan inte ta bort hen. Måste hålla kvar i de trådar som finns kvar. Det är för ofattbart för att jag ska kunna ta in det. De jag berättat för som känner personen ifråga har varit rätt snabba att säga åt mig att släppa det och fokusera på det andra i mitt liv. Hen är inte omtyckt. Mina närmaste vänner ogillar. Svärmor ogillar. Mannen har en enastående personlighet som gör att han glider runt i de mest skilda världar; men till och med han erkänner att han tycker hen är knäpp. Det är liksom lite uppförsbacke för förståelse. Jag har försvarat hen i hela livet känns det som. Jamsat med, dansat runt, slagit kullerbyttor och försökt anpassa mig. Hen är en underbar människa egentligen! Nu ser jag att det hela tiden varit på väg hitåt. I alla fall de senaste sex åren. De åren som hen lagt mer och mer tid på sin hobby, en förening som jag nu är medveten om är en sekt. Timmar på internet sen mailet om uppsagt kontakt. Timmar av ångest och ilska. Ilska, för nu måste jag reagera inte bara som sårad anhörig, utan också som någon som potentiellt är hens enda livlina ut. Det suger.


Jag måste väl antagligen bara vila i att det är sjukt jobbigt att bli dumpad och samtidigt vara rädd att förlora personen för alltid. Erkänna och acceptera att det är tärande och inte är så konstigt att jag vill lägga mig ner och gråta för att jag inte räcker till.

♥ mother mary

söndag 27 juli 2014

Slut på semestern

Jag försöker landa hemma. Passande nog har jag blivit krasslig), lilleman fått feber och massa prickar (har bildgooglat och tror det är tredagarsfeber eller röda hund), diskmaskinen krånglar och en nära släkting har sagt upp kontakten. Liiiiite för mycket så här på en gång och dagliga gråtatacker felas inte. Dessutom saknar jag mina föräldrar (som vi tillbringade semestern med), sandstranden och vill inte alls vara "ensam" hemma i morgon när maken ska jobba. Om jag ska vara pessimistisk (vilket jag ju är här i soffan) så tillbringar vi säkert dagen på barnakuten för prickar och gynakut för andra trevligheter.

Sommaren har varit underbar! Jag har träffat två bloggvänner som gett energi! Sol och bad i massor! Lilleman har tagit stormsteg och utvecklats enormt! Jag har känt att den friska mother mary kikat fram ordentligt!

Det var bara det där lilla kruxet med den uppsagda kontakten till den nära släktingen. Sista semesterdagen passade hen på att maila och drog undan mattan för mig. Jag är bedövad, full av sorg och känner mig så orättvist behandlad.

♥ mother mary

PS Är det någon som har erfarenhet av sektliknande föreningar så hojta gärna till. :-( DS

söndag 29 juni 2014

Lik

Detta är en gammal text som jag aldrig publicerade. Tror att jag skrev den i sista virrvarret innan vi fick barnbesked.

"Ingen kommer att vara lik mig eller min man. Det är en sorg.

Jag har velat ha barn sen jag var liten. Det är det enda som någonsin varit självklart för mig.

Jag har aldrig behövt vänja mig vid adoptionstanken. Den har känts logisk och önskvärd och är det enda jag vill just nu. Det jag inte tänkt på är att jag sörjer barnet som skulle varit likt mig och mr mary.

Jag frågade min man om han inte kunde tänka sig att bli spermadonator så det i alla fall skulle finnas någon som var lika fin som honom där ute. Eftersom denna önskan framfördes storgråtandes tog han den inte på allvar vilket kanske var lika bra. Mitt nästa förslag var att han skulle hitta en ny fru. Eller bara göra någon gravid, så där lätt som det är för folk som inte vill ha barn, typ ett fullt one night stand. Inte heller detta förslag togs på allvar. Märkligt. Tur."

Jag är så glad att jag sparat texten. Beviset på att vissa tankar behöver man sörja och sen är de oviktiga. Varje dag smeker jag över de mjukaste kinder, lenaste panna och slätaste armar. Varje dag håller jag små fötter i mina händer och förundras över små tår. Hur ser biomammans och biopappans tår ut? Mina är en mix av mina föräldrars nämligen. Jag ser på hårfästet, de små fjunen. Jag klämmer på ben, axlar, flätar samman fingrar och pussar på den allra ljuvligaste lilla haka. Drar upp byxor över en liten rumpa, ser på den framväxande solbrännan, klipper naglar och hår, krämar in och bär. Känner honom luta sig in mot mig, gräva sig en grop, sätta sig tillrätta, växa ihop med mig. Ser munnen röra sig i sömnen, ser egenheter som bara är hans. Ser grimaser, gester och skämt som är mina och makens. Kan inte fatta att jag fått ett eget barn att älska. Kan inte tro att nakenfisen som asgarvandes kutar omkring med sina gosedjur är här för att stanna. Han har samma humor som oss. Han liknar mig till utseendet. Han går som maken. Han är egensinnig, han är söt, han är klok, smart och omtänksam. Han är lik oss. Han är lik.

♥ miss mary

måndag 23 juni 2014

Pärla

Jag har sagt det förr, det är svårt att inte samla på sig konstiga kommentarer. Även om jag absolut inte tar åt mig i samma utsträckning som förr så både hör jag dem och grunnar jag på dem. Och undrar vad det är som gör att de måste sägas... är det utfyllnad? Är det sånt som bara slinker ur en? Är det menat som en konversations-startare?

"Och du har ju till och med klippt dig i en asiatisk/afrikansk frisyr!"  Ursäkta?

"Men visst är det så, så här på sommaren blir man ju sugen på en till?" Detta i sällskap av mammorna till ett ivf-barn samt lilleman. Ok, du som är så himla normalfertil, gå och midsommargöka en liten till du... vi andra ska bara spara pengar, ansöka, ta sprutor och padda oss lite först.

"Men nu ser man ju att han är helt trygg!" Det finns inget som stör mig så som påståenden som dessa, tvärsäkert levererade och helt utan verkligt intresse. Jag vill verkligen se personen djupt i ögonen och fråga om hen skulle vara helt trygg i en iransk bergsby efter ett drygt halvår utan tolk.


Nu känner jag mig faktiskt väldigt glad. Jag hade gått och grunnat lite över det här med kommentarer och nu när jag äntligen får lite datortid så kommer jag bara på tre, hyfsat harmlösa, kommentarer. Det är ju toppen!

Kan komplettera med en lilleman-kommentar. Vi är lite inne på snopp, snippa osv för tillfället och jag gick lite överstyr i förklarandet och la till pung och ollon. Kan, för att roa maken som fanns i närheten, ha lagt till klitoris i ordströmmen. Ähem. En dag senare letar lilleman efter ordet som han vet hör ihop med snippa och jag får tänka snabbt. Pärla, säger jag och hoppas jag tar rätt beslut. "Farmor har pärla?" är lillemans nästa fråga och jag är väldigt nöjd med min snabbtänkthet.


♥ mother mary

måndag 9 juni 2014

Anknytning deluxe

Det går framåt. Lilleman pussas och kramas inte frivilligt, men han smyger sig tätt intill, kindgnuggar och vill ibland somna på sin mamma. Sitta knä, bli buren och finnas väldigt nära är viktigt. Och så fejkkramas han otroligt gulligt. Klapp klapp på ryggen. ;-)

Som de flesta adoptivföräldrar jublade vi när lilleman började ta sig ton, både genom att trotsa och att våga höja volymen på sig själv. Vi försöker prata bort slåendet genom att i lugna stunder gå igenom vad man får och inte får göra när man blir arg. Vi rollspelar med mjukisdjuren och jag har hört lilleman läxa upp sin nalle. Man får minsann inte slåss och knuffas. Det går bättre, men våra dagliga möten med det oundvikliga sjukvårdandet är jobbiga nu. Han måste vara still och det är ju jobbigt. Det testas och testas och suras och lackas ur. I morse, då såklart både min och hans blodsockernivå var låga urartade det och jag fick en örfil. Maken menade på att det ju nu är en ny fas. Jo jag tackar. Sista två veckorna har varit extra besvärliga. Mother mary är inte så stolt över sig själv när hon sjunker till en treårings nivå och kastar en näve växelmynt tvärs över vardagsrummet. Men vi är duktiga på att förklara eventuell ilska och alla säger förlåt. Inget ouppklarat här inte!

Det är dock så att han behöver ladda ur med jämna mellanrum. Han provocerar fram en fight eller hittar på något som han hakar upp sig på. Det är väldigt tydligt och när jag bollade med terapeuten sa hon att, javisst är det så. Gråten och sorgen måste komma ut!

Vi har pratat mycket om att en viss liten dam i bekantskapskretsen fick pyjamas och välling när vi var där på besök. Det ville lilleman också ha! Pyjamasen åkte av efter en kvart men med lite vatten i nappflaskan var han nöjd. Dock nämnde jag att han i landet också druckit välling och då börjar han gråta som ett spädbarn. Dessa gråtningar kommer då och då och han säger det till och med själv: nu bäbis!!! Och så faller han ihop, vill bli hållen och kramad och extra gullad med. Vi letade fram bilderna från landet när vi precis fått varandra och välling fortfarande var gott.

Han är samarbetsvillig, tålmodig, samvetsgrann och så himla söt och genuint trevlig! Glad som en lärka, bryter ihop av skratt tills han tappar andan och bekymrar sig för allt möjligt. Har koll på alla vi träffar, vad de gör och vilken bil de har. Vill hela tiden veta vad hans växande bekantskapskrets har för sig och vi går igenom allt från grannar och kollegor till släkt och vänner. Han har min kiss- och bajshumor. Han vågade gå iväg 20 meter från oss häromdagen. Han satt klistrad i mitt knä för att en fågel bajsat på soptunnan. Skulle kunna fortsätta i en evighet... jag kan fortfarande inte fatta att jag kan kalla honom "min".

De jobbiga sakerna är när han blir arg. Han blir ju så himla arg. Ibland har vi inte förberett tillräckligt, ibland är han bara dryga tre år. Ibland är han jätteadopterad och jag är ständigt på helspänn. För även om han kaxigt kliver iväg från mig så kan han få panik av något och bli jätterädd. Ibland kan jag gå och hämta något i köket, för det mesta måste han följa med och vi får lämna matbordet båda två.

Men argheten. Ja, den är riktigt högljudd och han blir modigare och modigare när han känner sig felaktigt behandlad eller bara är tjurig. Tidigare har jag mest duckat för (de inte så starka) slagen och små puttningarna. I morse föste jag faktiskt bort hans händer eftersom det var av största vikt att han satt stilla. Det jag vill göra är ju att resa mig och gå, men det går ju inte. Skräcken lyser om honom när jag någon gång försöker, han blir desperat och jag stannar såklart kvar. Beteendet är inte så ovanligt, men det kostar enormt med energi för mig. Lilleman verkar närmast "rensad" när en fight är avklarad och färdigutredd.

I morgon ska jag testa en ny grej och helt tandläkarvidrigt ha en liten ask med russin (typ fem stycken) bredvid sängen. I med dem innan morgonrutinen så hoppas jag att humöret är bättre... Borde kanske ha en chokladkaka till mig själv också?

...och så blir man ju helt tårögd när han kommer gåendes över gräsmattan och hojtar "lillemans mamma!!!". Ja, det är jag det!!!

♥ mother mary

måndag 26 maj 2014

Jodå

Efter att verkligen ha försökt släppa det under en hel dag hoppades jag så innerligt att maken skulle ringa eller ännu hellere komma hem med blommor. Vågade knappt titta när han klev ur bilen och fångade upp lilleman utan höll mig till disken. Som tur är prasslade det och jag fick en fin ursäkt, en gigantisk bukett av mina favoriter samt orden jag ville höra. Och så fick jag gråta på makens axel istället för ensam i soffan. Hur jobbigt det hela kändes för honom säger han inget om, men han skippar av oklara skäl att åka på sin hobby ikväll. Det känns bra. ;-)

Regina, jag var ute under dagen och sniffade på lavendelplantor!

Och eftersom jag alltid är snabb att marginalisera något när jag väl kravlat mig förbi hindret så kan jag i detta nu inte fatta vidden av hur ratad, skamsen och ledsen jag kände mig för bara några timmar sen. Tack för stöd, fina bloggvänner! <3

♥ mother mary

söndag 25 maj 2014

Nähä

Vart först lite paff när mors dag inte nämndes på morgonen. Först på tidig förmiddag kom maken på det (och gratulerade bästa mamman osv) och pinsamt nog har utebliven present (eller blomma, eller vad fan som helst) gjort mig ledsen inuti hela dagen. Sent på dagen sa maken igen något om hur bra jag är och jag vågade lite skämtsamt säga att jag kände mig glömd. Nu önskar jag att jag vågat säga det tydligare. För jag är så himla ledsen att jag inte fick nåt litet hemmagjort eller nånting som visar på romans eller att jag blivit mamma.  Blir nog dubbelt besviken för att jag ofta sätter maken på en piedestal (från vilken han ofta levererar) och förväntar mig saker och jag kunde inte ens i min vildaste fantasi tänka mig detta scenario. Och så är det ju patetiskt att sitta i soffan och storgråta helt ensam. Men det är ändå det jag gör nu.

Svärmor och svärfar som var med oss idag muttrade lite om sin sons tillkortakommanden och jag kunde ju inte mer än hålla med. Nä, vilken sur känsla. Jag tror maken skäms (hoppas det iaf) nu (eller så sover han redan) och jag vill ju inte att han ska må dåligt så jag höll inne med att ytterligare förklara hur det kändes. Vet med mig att det kommer ta några dagar att tina upp (borde ruska av mig, men jag känner mig så sårad) och ska i natt göra vad jag kan för att vrida tankarna rätt igen...

Kan ju tillägga att jag ringde min egen mor som inte hade en aning om att det var mors dag. Suck.

♥ mother mary

onsdag 21 maj 2014

Hjälpmedel

På sjukhuset slåss jag för hjälpmedel som ska underlätta. Parerar när jag känner att personalen försöker snåla, ta genvägar eller göra det lätt för sig. Är allmänt tigermammig och antagligen skitjobbig att ha att göra med. Igår kom då lastbilen med jättekartongerna. Idag grät jag när jag installerade prylarna. Jag vill inte ha de där grejerna i mitt hem. Det måste gå på något annat sätt. Jag kommer aldrig att kunna släppa det sjukhussjuka hos lilleman om jag ska mötas av dessa hjälpmedel vareviga dag.

Lilleman är superglad. Han har ju längtat efter sakerna som vi lobbat in. (Så pedagogiskt av oss. Så himla duktiga vi är. Supermänniskor liksom. Dem kan man ju slänga åt en pik då och då. Det behöver de nog.) Så nu slits jag mellan att montera ner allt och att låta det vara för att lilleman ska ha det lättare. Hmm. Mammans ego (eller psyke?) eller sonens liv. Inte så tufft val när allt kommer omkring. Sluta tänk mother mary. Sluta oroa dig. Bara sluta.

En annan dag ska jag skriva om hur det går med anknytningen. Hur lilleman växer och utvecklas och hur han förändrat våra liv. Hur han kommer kutande till sina föräldrar när han gjort sig illa och hur han skrattar och pratar och är smart och söt och klängig. Och tjatig, gnällig och sur. Men mest glad.

♥ mother mary

onsdag 7 maj 2014

Skämskudde och lökinsikt

Det tog ett bra tag att lära sig den fantastiska lärdomen att "alla får skämmas för sig själv". Nu behöver jag sällan skämskudde och därför var det extra jobbigt när jag själv kände att jag skämdes så för något att jag inte vågade berätta för någon.

Ledsen, arg, kort stubin. Oförstående man (kändes det som), surande fru. Ingen ögonkontakt. Gråt när vi lagt oss, gråt i hemlighet. Varför, frågade jag mig själv, är jag så arg på min man? Varför börjar jag inte gråta förrän han lagt sig och inte ser?

Så en dag slog det mig. Jag vågar inte visa honom vad jag känner för jag skäms. Jag skämdes över att jag var deppig, hade padda/groda, tappade humöret, inte var en glad och fin mamma och fru. Jag skämdes över min ilska när han kom hem och gick och lekte fint med lilleman och jag blev kvar i köket med tårarna. Jag skämdes över att jag kämpade med att vänja mig vid de nya (sjuk-)rutinerna med lilleman, att han är sjukare än jag trodde och med (vad jag trodde att) andra tänker. Jag dissade mig själv för att jag inte kunde njuta fullt ut. Jag undrade om jag blev straffad för att jag inte önskat mig det här och nu ändå har det. Jag blev så förtvivlad när alla fick glada utrop vid möten med lilleman utom jag som fick en tjurig unge. Jag skämdes över den jag blev när jag ville dissa dessa andra.

Insikten gjorde mig modig och en kväll tillät jag mig ögonkontakt och berättade om mina skamliga känslor. Maken, som den underbara man han är, sa saker som jag såklart själv borde insett och vetat. Han blev närvarande och den jag behövde istället för att (som det kändes) dra sig undan och glida med vid sidan om. Du vet väl att han knyter an till dig mest nu och därför är mest ocharmig mot dig? Han vill bara vara med dig. Han vill sova med dig, sitta nära dig och bli buren av dig. Han är glad och charmig med andra för att dem är han ju inte säker på än. Tvivla inte på att du är en fantastisk mamma!

Men, sa jag, jag skäms så för att jag är deprimerad. Jag vill inte berätta. Jag vill bara vara mamma ju. Jag vill inte snöa in på det extra jobb som sjukrutinerna ger, vill inte låta mig (oss) begränsas trots den extra planering som måste till. Jag vill inte höra "men skyll dig själv som adopterade ett SN-barn".  Jag vill bara vara. När jag väl uttalat allt detta och pratat klart med maken så kändes det som om ett ton lyfts från mina axlar. Och återigen har jag lärt mig något. Jag är som en lök. Mother mary måste skalas i omgångar för att allt ska bli bra. 

♥ mother mary

lördag 26 april 2014

Berusning

Efter en lång dag i solen med värsta sortens M (dvs det i PMS), allergi, vill-inte-utbrott, dåligt valda strider och en del bra stunder (vi delade på allt utom M:et) så landade vi hemma och fortsatte att tjura à la treåring. Jag ringde till slut en vän som har en sån skön laissez-faire-attityd till livet och bad om råd. Vad ska jag göra? Jag vill inte vara den sura, snäsiga mamman, hur illa lilleman än beter sig. Hur mycket han än vrålar så alla vänder sig om och tittar på en som om man snott honom. Hur mycket han än tjatar, tjatar och tjatar om något jag sagt nej till. Jag vill inte tappa humöret. Visst vill jag att han ska se att jag ibland blir arg, ledsen, besviken eller sur, men jag vill inte reagera instinktivt med att snäsa, skälla eller säga nej. Dels skickar det fel signaler, dels är det inte rättvist mot honom. Min vän berättade genast en story om en annan bekant + treåring som gjorde att jag inom loppet av 2 minuter kände mig mycket bättre. Överpresterande mother mary hade för en stund glömt bort mantrat "let it be". Inte så konstigt om man känner till vår vardag, det har tillkommit en del jobbigheter på hemmaplan sen alla sjukhusbesök.

Maken slängde på lax på grillen, lilleman började med gnällig röst kräva att vi skulle äta ute. Där och då såg jag min chans till att starta dagen på nytt. Ok, sa jag, vi tar fram dynorna och sätter på oss mer kläder. Jag gjorde det till ett äventyr, struntade i björken som står och dammar så jag knappt får luft och vips kändes allt bättre. Vill du ha vin, undrade maken. Kvar i dagens mood muttrade jag lite småsurt att i så fall vill jag bara ha skumpa. Ja men öppna inget billigt skit, sa maken, den här laxen är god! I den andan fortsatte sen kvällen i solnedgången. En riktigt schysst skumpa (tror minsann vi hade Mary att tacka för den), sol, god mat, varmt mms, en lilleman som skyfflade in lax och sedan sprang runt och lekte. Jag sa till maken att nu är det minsann vi som inte pratar om lilleman, diagnoser, allergier, operationer, problem eller chefer! Han började genast berätta om ett problem han stött på in sin hobby och hur han löst det. Skumpan hjälpte att göra det fascinerande, jag såg mannen jag är kär i, han såg mig, jag fick ha mina kalla fötter under hans tröja och lilleman la till ett "snälla" varje gång han hojtade om assistans i något viktigt ärende (ex flytta lekstugan, flytta grillen, hämta "bilen", kolla på mig). Vilken fantastiskt kväll. Jag påminde mig om mig själv utan padda, groda, oro, sorg och pms. Jag var jag utan skalet. Den lilla sköra löken dök fram och allt blev så mycket lättare. Vi borde verkligen dricka en halv flaska årgångschampagne varje kväll. Och ja, även inlägget påverkas av berusningen. Mer champagne åt folket! Skål för att för en stund glömma orosmolnen och fokusera på ljus och kärlek.*

♥ mother mary

* jag har varit ihop med en alkoholist i flera år och vet precis hur farligt alkohol är. Jag dricker sällan. Hela ivf-karusellen och längtan innan dess har gjort sitt. Jag har ett enastående ölsinne (kontrollbehov?) och blir aldrig (ok, någon gång kanske) riktigt full, jag håller mig på en låg nivå och även utan alkohol tror de flesta att jag druckit när jag varit ute och festat. miss mary (och definitivt mother mary) är billig i drift. Och inte någon av oss skulle dricka för mycket i närheten av lilleman, ifall någon nu skulle bli orolig för det.

tisdag 22 april 2014

Terapi

Om jag jämför mitt mående idag (räknar bort pms) med för några veckor och månader sedan så är det skillnad. På dagens terapitid kände jag det själv. Jag har kommit en bit på väg. Hon har hjälpt mig. Jag har hjälpt mig. Även om jag inte känner det så tydligt så har saker ändrats. Jag har fortfarande ingen ork till att göra inlägg på bloggar eller maila vänner. Jag orkar det minsta. Men jag gråter inte heller hela tiden! Paddan börjar sakta att bli en groda. Grodan kommer förhoppningsvis att skutta ut i en vacker sommarnatur allra senast vid midsommar.

Jag lägger min energi på det viktigaste jag har. Lilleman. Idag fick jag än en gång bekräftat att jag/vi gör rätt. Fick några tips. En liten diskret knuff och hejarop. Försiktiga frågor och ett hallalujah. (Samt att hon tappade masken och brast ut i gapskratt när jag återberättade en sjukhussituation.)

Många har frågat, peppat, tipsat om saker jag borde göra för mig själv för att få mer energi. Jag har nästan skämts lite över att behöva mumla att nej, det går inte, kan inte, vill inte och framförallt orkar inte. Igår natt i pms-ångor så googlade jag. Pms:en har nämligen blivit värre och värre under och efter åren med ivf. Jag tänkte att det hade med varandra att göra. Kanske. Det jag dock genast tog fasta på var att stress är en stor bidragande faktor till förvärrad pms. På liggande fot bestämde jag mig för att damma av mina mindfulness-filer och äntligen börja använda den där yoga-appen. Jag sätter inget datum, men jag lovar mig själv att göra det så snart jag får en lite extra kick med ork. Och inte skulle väl mother mary vara så låg att hon skyller på pollenallergi?

♥ mother mary

Tillägg: Jag gjorde det! Tjugo minuters yogapass med en gratisapp. Queen mary!!!




torsdag 17 april 2014

Påsk

Och där var fastan förbi! Jag som just kommit igång på allvar med min egen fasta. Jag fortsätter nog ett tag till. Råkar ju säga för mycket ibland och då känns det verkligen i magen. Det blir liksom ännu tydligare när jag annars varit lite mer musslig.

Det har varit tröga veckor och dagar. Orken är inte på topp rent psykiskt och med i snitt två sjukhusbesök i veckan och massa nya rutiner så har jag märkt hur jag nästan tappat intresset för det mesta. Jag läser bra blogginlägg och vill kommentera, för att i nästa stund tappa sugen. På sin höjd har jag kommenterat nåt på fejan. När vi är på läkarbesök är det alltid minst två andra där, allt från sköterskor och läkare till st-läkare och experter. Häromdagen var det fem personer förutom oss. Besöken tar tid. Vi tar prov. Skriver kom-i-håg-listor och jäktar. Varje besök på sjukhuset verkar ge ytterligare två besök. Idag slog vi rekord med nästan fem kommande besök, undersökningar, sövningar och eventuella operationer. Säg till oss om xxx händer. Jaha, varför det? undrar frågvis mother mary. Öh, ja, det är ju bra att vi vet. Men varför, envisas mother mary. And on it goes...

Lilleman håller modet upp (utom vid provtagning) och är för det mesta en riktig liten solstråle. Tur är väl det. Vi tankar energi så ofta vi kan i form av mellis, sol, lek. Det är där jag lägger min energi nu. Till att packa fika och dra till lekparken. Favorit-öppna-förskolan eller veckohandling. Lugn och lek med lilleman. Avslappnad  träff med en annan mamma i solen. Det behöver inte hända massa saker hela tiden, allt är fortfarande nytt och spännande. Att få se världen genom hans ögon måste vara i fokus nu.

Försöker njuta av alla stunder då jag kan. PAD kommer ge med sig, men det hade såklart varit lättare om vi inte haft zillioner sjukhusbesök och oro. Och sen så blir man ju trött av att sitta på helspänn och försöka lyssna mellan raderna, ställa rätt frågor, lugna lilleman och sig själv.

Kroppskontakt är viktigt nu. På nätterna är det ofta via fötterna som lilleman skapar kontakt. En liten fot över halsen och den andra på bröstet. Flyttar jag dem varsamt så kommer de strax tillbaka och "trampar" på olika kroppsdelar, oviktigt vilka, bara det är bar hud!

Trots det tunga så finns det mycket bra. Vi skrattar och leker, busar och knyter an. Läser och bygger lego och sjunger. Njuter av honom, den där halvhöga, söta lilla personen som vi på nåt sätt har fått till oss. Han som säger till sin mamma att hon borde ta på sig en jacka (jag sa att det var kallt och att jag ville gå in, haha), han som testar sin egen vilja, han som är så gullig att man smälter. Som ibland vågar sig flera meter från mig och som knyter egna band med människor han tycker om. Vissa  behöver han bara träffa en gång (och då inte ens verka särskilt förtjust) för att sedan inte prata om annat de närmsta två veckorna. ;-) Vissa träffar han många gånger men gillar dem fortfarande inte. Tittar artigt på dem, men svarar sällan och ryggar tillbaka när de ska ta på honom. Det är kategorin människor som inte låter honom vara. Dem pratar han aldrig om. Han låtsas tom glömma vad de heter. Humor har han, min pojke!

Glad påsk!

♥ mother mary

onsdag 9 april 2014

Gråt

Med tanke på hur många olyckliga människor, eller ledsna, det finns i världen är jag förvånad över hur lite det gråts offentligt. Det kan ju inte vara bra att stänga in det. Jag gråter ju också i duschen när jag inte vill att maken ska höra, eller när han sover. Eller i hans famn. Men jag har de sista veckorna slagit något slags rekord i offentlig gråt. Det har inte gått att stoppa.
- På vårdcentralen, servicen blev markant bättre.
- Inför soctant och praktikant. Soctant fick sig en rejäl tankeställare och ringde och bad om ursäkt.
- På sjukhusmöte (tre läkare, två syrror, man och barn närvarande). Alla utom lilleman och maken mycket förvånade.
- På sjukhusmöte (två syrror, man och barn närvarande). Tröst, förslag och bekymrade miner.
- I telefon med kommunen.
- På öppna förskolan. Fick då frågan om jag ringt bup... (?)

Jag har egentligen inga problem med att gråta så folk ser, dock är det jobbigt att sitta i möte med chefer eller folk man inte gillar och inte kunna hålla sig. Jag kan behärska mig, rösten hinner bara brytas, jag harklar mig och skärper till mig. Men i lägen som de fyra första ovan orkar jag inte stå emot eftersom det ändå verkar omöjligt att stoppa gråten. De jag pratar med är ju inblandade på ett sätt som varken kommuntant eller förskolepedagog är. Kanske behärskar jag mig inte med flit ibland? Kanske låter jag tårarna säga det jag har svårt att formulera i ord?

Gråten renar. Jag hör inte till dem som anser att man inte får bli bitter och tycka synd om sig en stund. När jag var yngre och inte så gråtvan tog jag ofta en bok eller film till hjälp. Då blev det ibland lite läskigt för det var så mycket gråt som skulle ut. Sen många år tillbaka gråter jag hellre när jag känner för det, sväljer inte lika mycket och även om jag ibland skäms efteråt så försöker jag att inte vara alltför hård mot mig själv. Jag är inte rädd när andra gråter. Fast när lilleman gråter vill hjärtat brista.

♥ mother mary

onsdag 26 mars 2014

Fastestatus

Hur går det då med fastan? Väldigt bra tror jag. Utom när det inte gör det. Som idag. Svärmor och svärfar är på besök och har massa frågor om undersökningar som görs. Jag gör mitt bästa för att förklara och inser lite för sent att jag gått över min egen gräns. Bra att jag insåg det i alla fall. Sen laddar svärmor om och börjar ifrågasätta mig/oss för att vi inte är öppna med lillemans SN. Jag tog ett djupt andetag och kände mig duktig. Sa att vi inte vill prata om det, det är för jobbigt, vi vill inte ha frågor, tips och släktingars tankar. Vi vill bli respekterade för det.

Varför är detta då en viktig fråga för henne?
- Jo, vad ska hon säga när folk frågar hur lilleman mår? Vi var ju faktiskt öppna med att vi var öppna för en adoption av ett barn med behov. (Ja, fast det gör väl inte att vi är skyldiga att redovisa hur det blev?)
- Folk vill ju veta. (Fast vi vill inte berätta. Fatta det.)
- Men ni är ju så öppna med alla sjukhusbesök och undersökningar. (Igen, vi vill inte prata om det särskilda behovet. Läs inte bloggen då, fråga oss inte om hans läkarbesök. Fråga generellt och nöj er med det!)
- Vilka vet? (Våra respektive föräldrar. Och två till. En har ett handikappat barn och kunde säga precis rätt saker den gångna veckan. Egentligen är ju svaret på den frågan: skit i det du!)
- Fast de skulle ju inte komma med tips och frågor om ni sa att ni inte ville det. (Ok, du menar att vår åsikt skulle respekteras. Som den görs nu? Really?)
- Jag läste förresten i morse att..... (My point exactly! Vad är det som gör att du tror att fem minuters googlande gör dig till expert? Och sa jag inte just att jag inte ville veta vad du googlat fram?)

Sen har vi de fina vänner som frågar av rätt anledning. Eller inte frågar alls. De som man vill berätta för, men inte orkar. Vi vill inte att lillemans SN ska bli det vi pratar om. Vi lever, andas och pratar ju redan själva om det hela tiden.
Sen har vi de vännerna/släktingar som inte kan dölja sin nyfikenhet. De går bort direkt och det är inte ens svårt att styra samtalet dit man vill. Här ångrar jag att vi i vår barnlöshetsdesperation pratade så öppet om det. Men gjort är gjort.

Dagen har annars varit underbar! Från det ljuvligaste leende i morse, till lek, bak, dans och mys med världens finaste lille kille! En sån dag jag längtade efter under alla år! Och nu är det min vardag. Mother mary njuter av stunden!

♥ mother mary

söndag 23 mars 2014

Vallgraven

Mother mary, drottningen, levde med sin make kungen och sin lille prins på slottet. Hon började känna sig lite medtagen och det visade sig vara PAD. Nåväl, det går över med lite terapi, inga problem. Sen berättade läkarna att prinsen var sjukare än de trodde. Mother mary började vackla, hon kände sig väldigt svag och tänkte mörka tankar.

En kort tid senare så fick kungaparet reda på att prinsen löpte stor risk för ytterligare svårigheter. Plötsligt kändes prinsens utökade SN och drottningen PAD inte så farligt. Mother mary tog ett djupt andetag och gick som i dvala upp på slottsmuren för att försöka få lite luft. Hur hon än försökte gick det inte att andas utan hon svimmade och föll ner i vallgraven. Vallgraven var mörk och full av dy. Först flöt hon och fäktade omkring sig. Sen sjönk hon. På vägen ner kunde hon känna vakternas lanser snudda vid henne. Slottsfolket försökte få tag i henne med pinnar och fiskarna försökte hindra henne från att sjunka genom att kroka fast henne i sina metkrokar. De fick inte tag i henne. Hon sjönk ända ner till den slammiga botten.

Medan mother mary kände att luften tog slut kände hon ett lugn. Jag stannar här, tänkte hon. Jag flyr till det mörkaste djupet. Jag ger upp. Sen kom hon att tänka på kungen och prinsen. Nej, nej, nej, jag kan inte lämna dem. Hon sprattlade till och flöt upp till ytan.

♥ mother mary

PS Tack alla ni som petade på mig med era lansar, pinnar och metspön. Jag är så tacksam för att ni finns. Rensning av vallgraven pågår, och har pågått i flera år. Vet inte om den någonsin blir turkos och glittrande. Tror faktiskt att den behöver vara lite mörk och dyig på sina ställen. DS
------------------------
Tillägg: jag mår bra.



onsdag 12 mars 2014

Special Need, SN

Börjar med en note to self: när du läser detta nästa gång om några veckor kommer du att slås av hur bra du mår då jämfört med tidpunkten för detta inlägg.

När vi skulle adoptera och välja land och välja och välja och välja och välja, då valde vi som bekant mellan de två länder dit vi fick skicka omedelbums. Det ena var ett SN-land, det andra inte. Vi valde att gå vidare och funderade över vilka olika sorters speciella behov hos ett barn som skulle kunna tänkas funka för oss. Eftersom vi deppade och grubblade lite för länge så dök lilleman upp av en slump och efter några samtal till specialister så var han vår. Inget jättesynligt handikapp, men är man van vid barn så märks det kanske på att motoriken är lite sen och att han kan vara lite vinglig. Fast det kan ju bero på mycket.

När vi väl var hemma så startade Utredningen med stort U. Nu har vi varit på ytterligare undersökningar och det visar sig att det faktiskt inte är så som vi/läkare trodde utifrån underlagen från landet. Självklart fattar jag att de mörkat. Jävla skitland*. Tyvärr med inte så goda resultat för lilleman som har lidit och kommer att lida än mer. Vi höll ihop oss hela dagen på sjukhuset och var de starka och lugna föräldrar vi behövde vara. Jag var sminkad, vilket gjorde det avsevärt lättare att hålla masken.

Dagen idag har varit tuff, men jag tillät mig att stiga upp, vara ful, ledsen och dåligt klädd utan att skuldbelägga mig för det också. Tog det väldigt lugnt med lilleman och gjorde smarta val. Solglasögon när vi hämtade posten hindrar eventuella nyfikna grannar att glo. Att inte gå och gruva sig för saker som jag annars gruvar mig för (är jag trevlig? borde jag inte...? ska jag kanske...?) sparade energi. Passade på att gråta när lilleman grät och inte märkte nåt samt ytterligare några gånger. Var utomhus och grät bakom mina solglasögon och grät när mamma ringde.

Jag kan inte se något ljus just nu. Vill inte se det. Grottar ner mig och tillåter mig att sörja över en annorlunda framtid, ett annorlunda liv för lilleman (och oss) än det jag tänkt. Oroar mig, återhämtar mig, försöker att inte planera upp de kommande åren i panik. Väntar på samtal från läkare. Tittar på lilleman och försöker tänka att han inte är sjukare idag än vad han var i förrgår, då vi inte visste hur illa det var. Lilleman, som charmar de flesta och får sin mamma att le och skratta bara genom att finnas till. Han är inte, och ska inte heller bli, sitt SN.

♥ mother mary

*drar hela landet och dess befolkning över en kam, men menar egentligen bara de som är inblandade i att vara taskig mot barnhemsbarnen :-(

fredag 28 februari 2014

Fastan

PAD. Pad. Paddan. Som så småningom ska krympa till en liten söt groda. Just nu är jag försiktigt hoppfull. Har träffat en bloggvän och pratat. På riktigt. Och gick ifrån mötet med lätta steg. Inte tunga som efter de flesta möten med vänner och bekanta den senaste tiden. Det påminde mig om mötet med min man. Jag visste att han var den jag ville ha när jag skuttade hem från dejten. Alla andra dejter hade jag släpat mig hem ifrån.

Inspirerad av C samt av en artikel jag läste nyligen parat med insikten om vilket agerande som bäst skulle gynna mitt mående så tänker jag fasta i år. Det jag ska avstå ifrån är att prata om lilleman med människor som inte förstår. Det vill säga de flesta. Jag ska inte upplysa, lära ut, förklara, gå in i diskussioner, bortförklara, linda in, lägga ut, försöka få människor som inte kan förstå att förstå hur det är att adoptera. Hur det är att vara lillemans mamma. Vad anknytning innebär. Hur mycket jag struntar i att deras kollegas granne minsann adopterade osv. Jag ska byta ämne så fort det går. Låta åsikter stå oemotsagda (så länge de inte är kränkande, då kommer jag fortfarande att säga något). Låtsas att jag inte hör. Jag ska glida undan. Svara lite vagt. Mitt sista knep för att komma undan att dras in i något är att fejka toanödighet. Eller möjligen allergi. Kanske hör jag min telefon ringa. Allt detta för att spara på orken till det som är det viktigaste just nu, att bli frisk.

Femte mars till påsk. Jag tänker mig mother mary klädd i sin drottningrustning där pilarna ljudlöst studsar. Dock tänker jag inte frossa innan fastan börjar på riktigt. Jag har istället tjuvstartat den. Det är inte lätt...

♥ mother mary

tisdag 25 februari 2014

Andas

Då har det gått en vecka sen insikten om PAD. Det har varit väldigt skönt att få "det" bekräftat av terapeuten att jag inte är knäpp och allmänt färdig för psyket. Det har känts skönt att kunna tänka att det är "normalt" när jag bara vill gråta i vissa situationer (som för den normale självklart inte borde generera ett gråtanfall). Däremot vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen med mina tårar eftersom jag har ett stort behov av förklara mig och detta inte låter sig förklaras.

Har inte sagt det till så många utöver bloggen. Ikväll umgicks jag med en vän som jag skulle vilja sagt det till. Men det fanns inte en sekund ledig för att berätta något så jag gjorde det inte och därför är jag än mer gråtfärdig än innan jag åkte dit. En märklig känsla att bara vilja sitta kvar i bilen i garaget och vara ifred med min gråt. Inte för att någon stör mig i huset, men just nu orkar jag inte grina framför maken.

Lilleman knyter an fint. Tror jag i alla fall. Han trycker sig mot mina/våra ben i okända sällskap, vill vara nära, hålla handen och bli bekräftad. Han kan vara oväntad modig ibland, och sjukt rädd ibland. Idag stegade han fram till en relativt ny bekantskap nästan själv, men började gråta när vi lyfte upp honom på makens axlar. Jag förstår inte allt, men är så lyhörd som jag kan vara, Vi är tydliga med rutiner och regler och det har blivit en stomme att luta sig mot. Endast i undatagsfall avviker kvällarna från varandra. Kvällsmat, städa, ta fram frukostbricka, borsta tänderna, potta, sjunga, sova. Även på morgonen försöker vi vara så konsekventa som möjligt. I början var han skitsur varje morgon, efter ett tag insåg han att det kan vara kul att säga hej eller godmorgon. På senaste tid är han närmast nollställd när han vaknar och min teori är att han sörjer, för han är inte i fas. Överhuvudtaget. Stackars liten, det gör mig ont att inte kunna göra honom glad, samtidigt som jag känner att han måste få vara på vilken humör han vill och veta att alla känslor är ok.

När han väl vaknat till så är han duktig på att visa känslor. Han mimar, berättar och lever ut. Blir rädd, ledsen, arg och sur. Ibland är det känsliga lägen och vi missförstår varandra. Vi bråkar (läs: han pucklar på sin mamma, vrålar henne i ansiktet och är jätteolycklig) ibland och blir sams (läs: vi pratar om vad som hände och säger förlåt och kramas). Även under jobbiga situationer som den ovan så håller han sig nära, nära och nästan klänger på mig. Jag brukar hålla fast honom lite löst och ta undan hans händer när han slår för att visa att det inte är ok. Dock är jag inte helt säker på att han styr allt detta själv, han brukar skämmas jättemycket efteråt. Därför testade jag sista gången att bara sitta på knä och ta emot slagen, Då lugnade det sig fortare. Utbrott med slag är relativt sällsynta nu, men någon gång i veckan händer det fortfarande (mot väldigt ofta i början). Jag försöker varje gång hitta min egen del i dem. Kunde jag gjort något annorlunda? Triggade jag detta på något sätt? Visade jag irritation?

För varje dag går det att märka att han tar ett litet steg framåt i att lita på oss, eller rättare sagt, livet som det är just nu. Han är väldigt klok, men han är ju bara tre trots allt. Vill han inte äta, så behöver han inte. Han får sitta med vid bordet och prata och det blir inga specialrätter. När han inser att vi inte tänker tvinga i honom något blir han ofta nyfiken och äter lite ändå. Eller så låter han blir och äter mer vid nästa måltid. Frågar han oss, svarar vi. Ropar han, kommer vi. Vill han ha oss nära, är vi nära. Vill han bli buren, bär vi alltid inomhus och sparsammare utomhus. Tycker han att något verkar obehagligt, tar vi bort det och berömmer honom för att han vågade förmedla det. Eller så pratar vi om det och försöker låta bli att göra något alltför stort av det.


♥ mother mary

PS Idag såg vi en staty. Rädd, sa lilleman. Jaså, sa mother mary och tog upp honom i famnen. Men se här, det är ju en liten pojke med snopp, precis som du. (Måste du fokusera på snoppen? hojtar min man) Och se här, mamman har bröst och en navel precis som din mamma. Det kanske är mamma och lilleman?
Fem minuter senare berättar lilleman för mig om statyn som visade honom och mig. Jag är säker på att den fortfarande är obehaglig och att han skulle runda den, men nu kan han relatera till den. Så jobbar jag och jag vet inte något annat sätt. Hoppas det funkar.

onsdag 19 februari 2014

PAD

Inför våra IVF-försök läste jag inte på om biverkningar. Barnlängtan var för stark för att ens tänka tanken. Inför adoptionen läste jag allt. Plöjde nätet och läste bloggar, beställde böcker om anknytning, syskonadoptioner och allt annat som eventuellt skulle kunna inträffa med barnet vi ville adoptera. Skulle hen föredra någon av oss? Skulle hen göra si? Eller så? Jag hittade svar på det mesta och var förberedd som få.

Men så blev det så här. Igår gick det upp för mig att "nä, så här ska det inte vara" och jag testade min teori genom att nämna det i förbigående för en vän som vi var på middag hos. Man vill ju för allt i världen inte verka gnällig. (Suck.) Hon slutade att gunga sitt barn på armen, beordrade maken att ta ungen och mig att sitta ner. Nu reder vi ut det här, sa hon. Det här slutar nu!, fortsatte hon. Ehhh, sa jag. Höll mig ett tag och sen brast det. Gick hem med löfte om att hon skulle sätta sig och ringa runt om jag ville.

Väl hemma ägnade jag resten av kvällen åt att googla, och se där - något jag helt missat när jag förberedde mig för adoption! Post Adoption Depression. Någon som jag skämtsamt nämt i bloggen tidigare (tack för stödet, fina läsare) när jag vacklade. Nu fick jag en förklaring på varför:
- jag bara blir snäsigare och surare
- jag känner mig hudlös
- PMS känts som tredje världskriget, magen pajat ihop och ansiktet stelnat
- jag dalat till botten i konflikter och haft så otroligt svårt att ta mig upp
- jag börjat tvivla på mig själv och känt att lilleman skulle ha det bättre med en singelpappa
- jag inte vågat gå ut själv på flera månader
 ...listan kan fortsätta i en evighet.

Idag lyckade jag få tag i en terapeut specialiserad på adoptioner och fick genast prata en halvtimme. Hon började med att säga att många blir så lättade av att få dela med sig att de inte är lyckliga nu när de äntligen blivit mamma att bara det hjälper. Något skeptisk undrade jag om det kunde stämma. En halvtimme senare var jag 50 kg skam, skuld och olycka lättare och så oändligt tacksam. Vi ska dit om två veckor. Om det blir oöverstigligt tungt (hennes ord) under tiden får jag ringa. Flera gånger. Hennes stora tips: lita på att du vet bäst. Ingen är insatt i adoption som inte själv adopterat. Lyssna inte, gå inte i clinch, debattera inte, upplys inte. Lita bara på att du vet. I bakhuvudet går mitt nya soundtrack (tack Regina) "Queen of the castle" och jag känner att det finns en mening med allt.

♥ mother mary

PS Innan jag fick tag i terapeuten fanns där en liten tvärarg miss mary som storgråtandes vrålade: varför i hela helvetet ska jag behöva en adoptionsdepression? Jag är färdig med all skit. Jag ska fantamig vara nöjd och glad nu ju och få njuta av tiden med lilleman. Nu ligger miss mary utmattad och vilar. Mother mary har varit en "efter-krisen-lugn-filbunke" sen samtalet och timmarna fram tills läggdags var som en smekning.

onsdag 12 februari 2014

Navelskåderi

Jag gör vissa saker för att jag "bara måste". Dessa saker skiljer sig markant från sakerna man "måste" göra. De jag bara måste göra är i de flesta fall saker jag bara måste pyssla ihop till någon, skriva om eller lära mig. Roliga, givande och lugna saker. Glädjemåsten kan man kanske kalla dem.  Tiden försvinner och mother mary blir viktlös.

De andra måstena är jobbiga att ens tänka på. De hamnar ofta på en lista. Och skrivs över till en ny lista när den gamla blivit för kladdig. När man sen tar sig själv i hampan och kryssar av ett jobbigt måste är det självklart mycket lättare än man trodde. Inget är nämligen så jobbigt som man kan tänka det till att bli under några veckor. Då bannar jag mig lite för att jag inte gjorde det där jobbiga måstet genast utan gjorde det ännu jobbigare genom att ägna massa tankar och ångest och tid åt det... och sen gör det.

Men sen har vi den trixiga situationen när "bara måsten" måste ställas i kö och hamnar på "måste"-listan. Då blir det roliga inte något roligt. En insikt som jag fick var att den sortens måsten, dem kan jag stryka från listan! De är oftast egoistiska, medför arbete för mig (arbetskamratens nya bäbis måste inte få något virkat när tid/ork inte finns. antingen inget alls eller något köpt. det duger.) och ger mig en känsla av att inte duga eftersom jag ju "inte ens får dem gjorda".Listan med måste-saker krympte drastiskt. Likaså bara måste-listan. Glädjen över att skapa till andra kom tillbaka starkare när tid och utrymme fanns och jag tillåter mig att rensa. Hellre tre pyssel till människor jag bryr mig mycket om, än stressigt pyssel till fler. Det är ju (i det här exemplet) pysslandet och givande jag gillar.

Just nu har jag en inre dialog med miss mary. Miss mary tycker att mother borde ladda ner en träningsapp. Den kommer att göra henne vigare och mer avslappnad (älskar Keno-reklamen med stressade yoga-kvinnan). Det enda kruxet är att mother mary måste använda appen. Miss mary är övertygad om att mother mary kan ta sig 20 minuter om dagen till detta och inte behöver skriva upp det på en lista. Just do it liksom. Mother mary tror att miss mary har druckit för mycket skumpa och har på sig rosa solglasögon. Miss mary tycker att mother mary nu minsann fått allt hon velat och borde ta och jobba lite på smidigheten. Tjugo minuter om dagen borde bli ett "bara måste" i mother marys huvud.

Genom min självporträttsutmaning (ja, eller Ninettes) så ser jag hur veckorna rasslar förbi. Jag tar ett i veckan. Kanske måste mother mary ladda hem yoga-appen för att i självporträtten kunna se sin växande visdom. Vecka för vecka.Tål att tänkas på. Ska dock inte skrivas upp på någon lista...

♥ mother mary

PS En gymnasielärare berättade en gång om det kemiska skeendet i kroppen när man kräkts. Något utsöndras och man blir lite hög och lugn en stund. Jag tänker ofta på det. När jag haft en riktigt låg period så är den första tiden som lite mindre låg väldigt märklig. Den liknar ett slags vacuum och jag tippar lätt iväg åt andra hållet och blir lite för hög istället. 

torsdag 6 februari 2014

Hörselvilla

Nu har vi pratat, maken och jag. Och jag har grinat. Massor. I flera dagar. Allt går liksom på tok när man tror sig vara missförstådd av den man älskar. Han såg inte. Han anade inte. Jag lyckades visst dölja det så bra som jag gjorde förr i tiden hur jag mådde. Han hade nonchalerat alla pilar som ven omkring oss. De fastnade på mig och gled av honom. Han kunde inte tro att jag inte hade min rustning på mig. De elaka riddarna är det ju bara att ignorera, vet du inte det mother mary? Upp med skölden, du vet ju att du har rätt! (Vet jag?) Bara du är bäst mamma åt lilleman. Bara du vet om hans historia. Bara du tar de viktiga besluten. Att någon annan skulle lägga sig i är så befängt att det nog bara är att betraktas som en hörselvilla och därmed inte ens behöver bemötas. Men, sa mother mary, om jag går sönder av självförakt för att jag inte står upp och strider för mig och mitt barns bästa? Om jag känner att jag måste bemöta den allra minsta kritik för att inte forslas tillbaka till ett tillstånd av mobboffer, stillatigande åskådare eller (ve och fasa) medhållare? Ja, sa sir make, jag hör ju inte ens hälften av det du hör, du måste bara veta med dig att du och jag, vi gör det bästa jobbet.

Ska mother mary sluta lyssna? Kommer hon inte missa massa annat då? Precis nu, känner jag att, nej, kanske inte. Jag får ha rustningen på för stråtrövare och elaka riddare, och innanför den måste jag bygga upp lilla miss mary till mother mary, en mamma som VET att hon gör det bästa för sitt (adoptiv-)barn. Som vet att alla andra ju tycker hela tiden, det finns ingen bot mot tyckarsjukan, hon har minsann skov själv då och då. Bara att kravla sig upp ur vallgraven, borsta av sig det förflutna och härska över slottet! Med sir make och prins lilleman!

♥ mother mary

måndag 3 februari 2014

Litenhet

Det är aldrig en trevlig känsla när man känner sig utsatt, påhoppad, orättvist behandlad och ifrågasatt. Allt inom loppet av en helg. Att mother mary till sist röt ifrån gjorde såklart stämningen allt annat än mysig. Men efter att ha ångestgrinat halva natten och lovat mig själv att inte stillatigande ta någon mer skit i form av smygpåhopp och konstiga kommentarer och uppfostringstips så var jag inte lika diplomatisk som jag skulle önskat när första tillfället kom. Maken tyckte jag överreagerade och inte skulle bry mig om personen i fråga. That helped... Nä, idag har inte varit bra. Men personen ifråga kommer jag inte att träffa på ett tag, bra är väl det.

Det som gör mig extra ledsen är att jag verkligen skulle vilja vara sådär bra och kaxig och "veta allt" som hen försöker pusha/peppa/förolämpa mig till. Och för att lägga på ytterligare ledsenhet så blir jag ledsen över att jag blir ledsen. Samt att maken för första gången inte stöttar mig. Men ett beslut jag tog för några veckor sedan var just att slappna av, bara vara och äntligen försöka njuta av livet istället för att i ångest jaga sånt som jag ändå inte vill ha, men är uppfostrad till att jaga.

Beslut: hamnar jag i liknande situationer igen, ska jag genast säga till på ett konstruktivt sätt. Hur obekvämt det än kan vara. Försöka formulera mig lugnt och respektfullt. Då vet jag att jag gjort det jag kunnat och slipper känna mig överkörd. Eller feg. Dessutom kommer jag inte att tappa humöret och behöva må dåligt för det. Eller så väljer jag att ignorera, men då gäller det att inte ta åt sig.

♥ mother mary

onsdag 29 januari 2014

Dr dr prof. mary

Det är jobbigt att ta sig tid. För vissa mer än för andra. Jag har svårt att sätta mig ner och blogga, klura ut vilken hobby jag borde börja med samt att göra visa administrativa hemmagöromål. Istället kastar jag mig in i böcker, virkar eller glor på tv. Samt läser bloggar.

Idag ruttnade jag lite och gjorde en lista till mig och maken. Han har inte gjort nåt än, jag har ringt två samtal, dammsugit, googlat fram saker samt tjatat på honom. Självklart har jag PMS.

Lite sur över vad en (trevlig, lite för snygg, pratglad) mamma på Ikea sa om adoption. Försöker att inte vara det, vet ju att det inte är illa menat. Medan jag går där bland garderoberna och försöker formulera mig för maken säger han (som vanligt) något klokt. "Tänk på alla raketforskare! De får ju dagligen stå ut med alla våra andras korkade kommentarer." Hmm. Ok. Faktiskt bra, för jag är ju en känslig själ och det blir lite tröttsamt i längden att bli ledsen. Nu ska jag inta en smått överseende och road min när folk kommer med sina teorier. Jag har minsann dubbla doktorstitlar och en hedersprofessur i barnlöshet och adoption. De andra stackarna vet ju inte bättre...

Nelle, kul att du hittat hit! Dina kommentar syns bara bakom kulisserna av någon anledning så jag svarar så här. :-) Hur går det för dig?

Anna-Karin, tack för tipset om filmerna! Är ju klockrent! Ska tipsa den trevliga sköterskan, finns ju säkert fler som vill veta.

♥ mother mary

fredag 17 januari 2014

Inte ett lästips

Nu har jag ju lovat en recension (högst personlig och ovetenskaplig) av senast lästa bok så här kommer min bittra avhandling av David Eberhards Hur barnen tog makten.

Chefsläkaren och psykiatern DE har tid att mellan mötena läsa in sig på allehanda litteratur (175 fotnoter), skaffa sex barn (planerar för fler) samt skriva böcker. Mother mary muttrade redan vid DNs artikel om boken något i stil med att av den mannen tänkte i alla fall inte hon ta råd, ett gäng skilsmässor och en poppisbok, nä tack. Men så ringde en närstående och hojtade att boken var suverän, hen kände sig så otroligt bekräftad i sitt föräldraskap och har du inte läst den, nähä, då för du den av mig, beställde den idag till dig. Eh, ok, sa mother mary.

På framsidan tycker Paolo Roberto till, på baksidan Magdalena Graaf. Borde kanske räckt som varning? På de första sidorna hånas anknytningsteorin och så fortsätter det. Experter, forskare, tyckare och övriga plattas till på ett överlägset och osmakligt sätt. Alla har fel. Eberhard har oftast rätt såklart. Några få gånger håller mother mary med, fast motsträvigt, för denne man vill jag inte hålla med. På slutet citerar han sin polare Martin Ingvar i stycke efter stycke och jag känner att boken skulle gjort sig bättre som blogg. Då kunde han tagit in gästbloggare...

Så, det var min helt ovetenskapliga diss av en bok som inte gav mig något. Utom att jag blev provocerad, men det var kanske meningen med boken? Jag är rätt sträng i min uppfostran (enligt exemplen i boken) därför är jag antagligen fel målgrupp och Magdalena Graaf tydligen rätt. Varför inte släppa fram de andra författarna, de som skriver på riktigt, mänskligt och som inte har ett heltidsjobb redan?

♥ mother mary

PS Ninette, ska jag skicka den till dig? Om inte, är det någon annan som är sugen så säg till! :-)



måndag 13 januari 2014

Böcker

De flesta mammor hinner inte läsa säger de. I bloggvärlden ser jag att det inte alltid är så och det gör mig glad. Jag läser mycket. Det har minskat lite med lilleman, men det gäller att prioritera. Tv eller bok? Städa eller läsa?

Americanah tror jag hade varit bättre på originalspråk, översättningen var riktigt dålig. Och stavfel i böcker förstör läsupplevelsen, vipps så kastas man ur sin bubbla in i verkligheten. Likadant när översättningen inte stämmer och man tvingas läsa om. Inbillning eller ej, men på senare år har jag upplevt att jag hittat fler stavfel. Eller så har en kritisk bitterhet varit ständig följeslagare under de kämpande åren. Åren då flykten till böckerna till och med försvårades av den skarpa känslan av misslyckande och besvikelse.

Nu läser jag Hur barnen tog makten av David Eberhard. Har bara kommit till sidan 56, och muttrar så mycket att det går väldigt långsamt att läsa. Fick boken av en välmenande person i julklapp, hade aldrig köpt den själv. Kanske är jag för hård, kanske läser jag boken på fel sätt, kanske är den bara så dålig som jag tycker det verkar som.

Annars har jag lite skoj med att hänga på Ninettes självporträttsutmaning. Jag gör ett i veckan som jag sen tänker göra en fotobok av. Det är lite läskigt, men väldigt roligt. Jag har alltid undrat hur andra ser mig. Jag förvånas av hur jag själv ser mig. Kan bli snällare i tankarna mot mig själv. Kan göra mig snyggare i vardagen. Kan känna mig lugnare. Jag vet inte om andra tycker jag är snygg. Mannen såklart! Och några ex. Men sådär generellt? Jag tycker känslan av att se sig själv i ett skyltfönster eller i en spegel och inte direkt fatta att det är sin egen reflektion man ser, är cool. Då ser man - och dömer - personen, dvs sig själv en millisekund innan man går in i sin vanliga syn på sig själv.

♥ mother mary

torsdag 9 januari 2014

Synsk

Lilleman fick en kallelse till ultraljud. Eftersom han funkar bäst (gör inte alla det förresten?) när han vet vad som ska ske, tänkte jag ringa och höra exakt hur proceduren går till. I min fantasi skulle den otrevliga sköterskan säga något i stil med att det går ju till som vid ett vanligt gravidultraljud.
Jag ringde och den väldigt trevliga sköterskan sa att att det går till som vid ett vanligt gravidultraljud. Detta efter att jag hade förklarat att han är adopterad.

Funderar på hur man annars kan förklara ultraljud. Ja, man får en klick gelé på magen/låret/ryggen och så trycker man ett instrument mot området och ser då vad som finns därinne på en monitor.
Äsch, finns ju inte en människa som inte sett en ul-undersökning på tv. Tyckte i alla fall det var lite roligt. (Fast bara lite, det ska ändå erkännas.)

♥ mother mary

söndag 5 januari 2014

Tappad styrfart

Något hände häromdagen som gjorde att jag tappade fart och att bloggsuget försvann. Skört, det här med att blogga om sitt innersta. Rädslan att bli upptäckt och i viss mån avslöjad och ställd till svars dök upp som ett kletigt svart troll. Men, skörstark eller ej, det gäller att andas, inte ge efter för ångest och vipps så har man lagt en distans mellan det som hände och idag och det känns inte längre lika stort.

Vad hände då? Jag kommenterade på en blogg och det som händer på internet hände. Jag har hittills varit förskonad från påhopp och är väldigt försiktig med var och vad jag skriver. Meningen med kommentaren var, som brukligt på bloggar, att bekräfta bloggaren i sina upplevelser och att dela med mig. Blev väldigt ledsen över vad som hände, och faktiskt lite rädd. Medan jag andades i en påse och funderade på tillvägagångssätt hann en klok läsare skriva ett svar som gjorde att jag kände mig lite bättre. Och sen skrev flera. Här kan ni läsa.

♥ mother mary