Asch då

Ja. Jag tog ner mitt förra inlägg efter typ en halvtimme. Behövde skriva av mig. Insåg sen att jag inte orkade ta någon som helst annan åsikt om det jag skrev och tog ner det. Konflikträdd much?

Annars är det mycket. Jag hinner inget känns det som. Jag känner inte mycket stöd. Jag berättar för lite om HUR DET EGENTLIGEN ÄR enligt en vän. Då är det ju ingen som fattar hur jobbigt du tycker det är. Nä, ok, men va fan, kan folk inte bara TRO på mig istället? Nähä? Ok.

Efter en solig (på alla sätt och vis) förmiddag så får lilleman spel när vi måste sanera tre kilo sand innan vi går in i huset. Ett vanligt utbrott följer. Skrik, slag, spott och förödelse. Gråt och mer skrik på alla fronter. Inget ovanligt. Det måste få ta sin tid. Var började det? Självanklagelse och rannsakan. Självklart är vi bortbjudna på kvällen och maken är bortrest. Snabbt in i duschen (jag), mer tjat om allt möjligt (lilleman) och så kommer vi iväg. På festen är lilleman ett av tre barn, de andra är tio och tolv. Han går genast in i tonårsmode och säger svalt närhelst jag närmar mig "vad gör du här mamma? kan du gå nu?". Han spurtar runt, men är lugn jämfört med andra barn. Ändå suckar de äldre barnen när de ska leka att de inte orkar, att han är krävande och efter lite lek blir han ignorerad. Jag försöker, men får ju inte var med honom. Droppen kommer när en av de vuxna ber honom vara lite tyst. :-( Han är ju bara fyra och lite glad. Vi har passat, lekt, gullat och myst med deras barn (tian och tolvan) i alla år och aldrig skulle vi väl sagt nåt sånt mitt i en fest. Jag blev så himla ledsen.

Jag låter lilleman vinna en strid för att jag förstår att det känns jobbigt med detta kalas för honom. Jag backar för en andra strid av samma anledning. När det så närmar sig hemgång kan jag inte backa, inget funkar och jag måste bära ut en skrikande lilleman medans hela festen ser på. Gråtande mamma cyklar hem med skrikande barn. Snyggt.

Självklart menar de inte att dissa honom (hoppas jag), MEN jag kommer inte att gå till dessa vänner igen på länge. Jag tycker inte att de är trevliga nog för att lilleman ska behöva "lida" alternativt sitta med en läsplatta medans jag är social. Och ska jag leka med honom så kan jag göra det hemma.

Asch igen. Det går ju inte att berätta hur jobbigt allt är när man vill skydda sitt barns integritet. Då fattar ju jag också att jag får pushback och inte förståelse.

♥ mother mary

Att räcka till

Läsaren Ninne delade med sig av en underbar text från Instagram. Inte nog med att det värmer med stöd, texten fick mig också att skratta. För självklart är det ju så här:

You are enough.
You are so enough.
It´s unbelievable how enough you are.

Jag vet inte vem som ursprungligen författat raderna. Någon som vet?

♥ mother mary