Jag är inte den som räknat antalet graviditeter/befruktningar/ivf/utomkved eller missfall och funderar på vad som kunde blivit av just dem. Det blev inget och det gick så otroligt kort tid att det inte kom längre än till att fantisera om namn, födelsemånad och allmänt mammiga saker. Att tänka att det för så och så många månader sen skulle blivit si och så har det inte blivit.
Ikväll fick jag reda på att en vän firar en födelsedag i morgon. På inget sätt alls kommer jag ens i närheten av den smärta som hon känner. Ett fullgånget barn. Efter flera levande barn efteråt och väldigt många år är sorgen närvarande varje dag. Gripbar för oss i omgivningen. Inte dold. Foto står framme. Hen inkluderas i familjen, var ju färdig att börja sitt liv.
Maken och jag talade om detta en stund. Jag skulle kunna brista ut i gråt bara av att tänka på det. Inte så mycket innan mitt barnaskaffande började. Det är mycket värre nu. Tar jag hennes sorg som en ursäkt för att böla över mina förluster? Jo, det gör jag väl. Vi räknade graviditeter, maken och jag. Jag har effektivt förträngt antalet och vi grunnade tillsammans. Blä. Vi kom fram till att hur jobbiga våra förluster än varit så kan vi någonstans i det vara oändligt tacksamma för att det inte gick så långt att vi nu skulle ha årsdagar av förlust att fira.
Till alla er som firar årsdagar vill jag skicka en stor kram.
♥ mother mary
Så sorgligt och så hemskt...
SvaraRadera