När blir det adopterade barnet ett barn?

Jag trodde (i min enfald) att alla barn var barn. Jag fick lära mig att adopterade barn var annorlunda på många sätt under utbildningen. Jag förundrades över hur. Det var ungefär här i mitt liv som jag började tycka att de flestas kommentarer om att "vilken knarkare som helst" ju kan bli gravid började bli jobbiga. Jaja, liksom, jag har gått vidare.

Att välja ett barn med ett i förväg känt speciellt behov kändes inte heller som något konstigt efter ett tag. Självklart kan vi inte förvänta oss ett kärnfriskt spädbarn när vi adopterar. Även detta landade vi i snabbt. Fortfarande förklarar jag detta om och om igen för oförstående.

Alla nyblivna föräldrar kan få det svårt med att anpassa sig till det nya livet. Inga konstigheter. Men det finns tyvärr inte lika många instanser som kan fånga upp en post adoption depression som en förlossningsgraviditet. Inte för att det är lätt för bioföräldrarna heller att få hjälp. Pressen att vara lycklig när en väntat så länge efter sitt barn är tuff och det gäller att hitta en annan adoptiv-mamma och terapeut som kan förstå. De andra försöker förstå, men det är svårt att förklara. "Men alla barn gör ju si och så och är så där krävande..." Jo, men... försöker man, han är adopterad och det innebär att...

Inför inskolningen i förskolan tog vi med oss material (det finns lite skrifter som är bra) och delade ut till måttligt intresserad förskolechef och pedagoger. Efter tre möten, sammanbitna, väldigt vänliga och extremt tydliga om barnets speciella behov som adopterad tycker chefen att vi alltid målar upp worst case scenario. Jag känner mig mindre och mindre som mamma och mer och mer som en advokat som kämpar för att min klient inte ska avrättas.

Nåja, poletten trillade ju äntligen ner och inskolningen är i full gång. Vid första avstämningsmötet tackade förskolechefen oss för att vi vågat stå på oss om lillemans behov och varit så tydliga. Jag var inte med på mötet, men blev glad när maken berättade. Hon hade ju inte behövt säga det. Undrar om hon anar vad det kostat oss att kämpa.

Någon enstaka gång har jag fått frågan om lilleman har en pappa från landet. Den oftast ställda frågan är hur hans svenska är. Annars undrar de flesta hur det går med inskolningen. Andra i sin tur blir nästan lite irriterade när jag begränsar aktiviteter, punktmarkerar (om jag känner på mig att en "situation" kan uppstå) eller om jag inte kan låta bli att relatera till att han är adopterad. För det måste jag göra. Mitt barn är ju speciellt. Kanske hade han varit det om jag fött honom också. Nu har jag istället hämtat honom och spåren från hans första 2,5 år i livet är inget som jag kan eller vill ignorera. I sjukhusvärlden har det definitivt gynnat lilleman att vara son till en adoptivmamma - kraven jag ställer är inte jättehöga, men jag vet många bioföräldrar som inte vågar. Och jag vet ju i och för sig inte hur jag hade betett med om jag hade fött honom själv. Så han är mitt barn. Mitt adopterade barn. Mitt längtansbarn. Mitt finaste. Min till låns och att förundras över.

♥ mother mary

miss mary is done

Nu är kursen för blivande adoptivföräldrar slut. Vi har skickat in anmälan till familjerätten. Nu ska intyget från kursen in och så - vipps - sätter processen igång.
Jag vill bli gravid. Faktiskt vill jag det. Adoptionsprocessen kräver enormt mycket. Jag vet att jag inte ska tvivla på mig själv, men jag undrar just nu om jag orkar. Orkar "vara gravid" i 4 år. Slåss med byråkrater. Kopiera papper, hålla störtkoll, kolla under varje liten sten så att allt stämmer. Inte för att det är lätt att vara gravid i magen heller. Åhhhh.
Ska till reflexologen på onsdag. Sedan blir det en långhelgssemester. Känns som om det behövs.  

♥ miss mary

miss mary and siblings

Igår var näst sista gången på föräldrautbildningen för adoptivbarn. Allt som sägs innan man är insatt räknas nu bort. Insikt efter insikt. Kunskap och tankar. Jag är en mycket klokare människa än när kursen började. Det som sägs lite bittert snäsigt i början "va, varenda idiot kan ju skaffa barn" är iofs sant. MEN med denna kurs i bagaget kommer jag att bli en mycket bättre biologisk mamma också! Inte bara det eventuella adoptivbarnet tjänar på att jag gått den. Liksom jag sa efter kursen i nationalekonomi eller terapin: ALLA BORDE GÅ DEN HÄR KURSEN!
Ödmjukhet är dagens ord. 

♥ miss mary

miss mary and the mistake of the day

Ja, man tror ju att om man lägger upp foto på mannen + annans bebis på fejan är det bara jättegulligt. Särskilt om man taggar föräldrarna. Nä, ok. Två grattis. Snabbt bort med fotot igen. Grattisarna kom från folk jag inte träffat på väldigt länge, men ändå... hade det varit min baby had jag väl inte taggat två andra människor?! Suck!

Adoptionskursen går framåt. Grinade inte denna gång. Men tungt. Och väldigt väldigt bra. Underbar kursledare som gör det lilla (stora) extra.

Efter tips (vägledning, terapi, prat med reflexologen) jobbar jag hårt på att inte låta framtidens sorg dra ner mig. När jag ser en baby vill jag bara gråta, men det är rädsla för att jag i framtidens kanske inte ska få en egen. Lösningen är att se känslan, vara lite ledsen och sedan tala om för mig själv att jag inte behöver vara ledsen, för det är inte alls säkert att jag inte ska få en egen. Så det så. Så nu blir jag en crazy-pratar-med-mig-själv-kvinna... tack för det tipset reflexologen! ;-)

Annat som hänt är jag vågat stå upp lite för mig själv mot pucko-kollega. Go Mary!!! 

♥ miss mary

Tillägg:
Så här skrev jag till babyns mamma efter att ha berättat om dagens misstag. Känns bra. Hoppas att hon tycker det är ok.
"En fråga: tycker du det är jobbigt att hänga med mig nu? Jag vet ju att jag biter ihop lite, och det känns egentligen inte så bra att jag gör det, men jag vill verkligen verkligen inte att du ska tro att jag missunnar dig pyret. För det gör jag inte!!!!! Och jag tror inte du tror det. Men jag nojar (nähä) och vill verkligen vara tydlig. Och jag är inte ens svartsjuk. Faktiskt. Kanske lite, men tycker mest bara att livet är orättvist och vill inte att mina eventuella vibbar av sammanbitenhet ska misstolkas."

miss mary in stripes

Ja, en randig schal är på idag. Eller färgglad som några kollegor tyckte. (Du då, din fjant tänkte jag, ge mig en komplimang istället eller skit i att säga något överhuvudtaget.)
Tog mig inte igenom adoptionsutbildningens andra lektion utan att börja grina. Vi pratade ofrivillig barnlöshet och sen skulle vi hitta på argument varför vi ville ha barn. Blev jobbigt.
Alldeles nyss blev hela fikarummet upprört när jag räckte en ren och helt oskarp tårtspade till en besökande bebis. Då höll jag på att börja grina. Skulle JAG vilja ge något farligt till en unge??? Var tvungen att gå efter en stund. Jag ses som en farlig människa för bebisar. Trodde jag aldrig skulle hända. Får andas och skriva lite.

 ♥ miss mary

miss mary has hope

Nu har vi varit på vår första lektion i utbildning för föräldrar som vill adoptera barn. Trodde det skulle bli hemskt. Det blev hoppfullt och lättande och så otroligt mycket mer givande än jag förväntat mig. Och då har vi bara varit på en lektion. Coolt.
Ett helt rum med andra som vi. Inte misslyckade. Inte synligt deprimerade. Utan (till synes!) trevliga, vanliga, normala människor som inte kan få barn på biologiskt sätt. Åhhhh, vad skönt. Åhhhh, vad bra det känns att vi gör något och inte bara väntar. 

♥ miss mary

miss mary is happy!

Idag fick vi ett efterlängtat mail. Mycket är efterlängtat när man är ofrivilligt barnlös, det handlar inte bara om att lära sig leva med sorgen, utan att om att lära sig vänta...  MEN idag fick vi besked om att vi ska få börja föräldrautbildning i februari! Ja, vi kör dubbelt! Dumma som vi var i början gick vi på det där med att "köra en process i taget". Ha! Missade ett år på det, tills jag via bloggar insåg att alla andra minsann inte höll sig till den regeln.

 ♥ miss mary