I mitt eget lilla korståg mot etiketter och fördömande ligger jag främst. Det går åt hur mycket tid som helst till att sätta etiketter på andra och mig själv, döma mig själv, andra och allt möjligt. Psykologen undrade vad det kom ifrån och menade att det nog tog upp mycket plats i mina tankar. You think? Det är väldigt svårt att göra något åt det utan att sätta etiketter på mig och döma mig själv. Hennes tips (ja, eller det var nog egentligen en order) var att släppa det. Släpp det! Men hur, tokgrinade mother mary, hur?
Sänk axlarna och andas.
Jaså, var det inte svårare än så? ;-)
Jag ska hålla tyst också. Inte lika lätt. Och notera hur många etiketter och fördömanden som susar genom huvudet. Dessutom notera hur många av dem jag lyckas hålla inne med och släppa taget om. Och inte vara kritisk mot mig själv då såklart.
♥ mother mary
PS Hur svårt ska det vara att köpa en yogamatta? Det finns olika beroende på om man ska stå eller ligga. Olika bredd också. Här tappade jag mantrat ovan, glömde att andas och dömde ut mig själv som kompetent yogamatteköpare. Smög förbittrad ut ur affären och surade. Förloraren: mother mary som nu måste göra yoga på parketten. DS
Visar inlägg med etikett insikt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett insikt. Visa alla inlägg
söndag 25 januari 2015
fredag 23 januari 2015
Etiketter och dömande
Jag är uppvuxen med etiketter och dömande. Till viss del är det mänskligt och livsavgörande att kunna göra en snabb bedömning av en människa eller situation för att kunna dra slutsatser som räddar ens eget och andras liv.
De andra tillfällena när jag (antagligen många med mig) är snabba att sätta etikett och antingen döma eller avstå från att döma är andra människors utseende. Grymt snabbt tar jag in personen, kläder, sätt att stå/gå på, hudfärg, ansiktsuttryck mm. En gissning är klar. Eller en etikett. Kanske till och med ett dömande. Det här är en x från x som antagligen vill x eller tänka göra x. Det dyker såklart upp människor du inte kan tolka, eller feltolkar. Det blir pinsamt, kränkande och irritation uppstår. Jag tilltalade lite slarvigt någon på engelska, men se där, det var fel. Jag blängde lite misstänksamt på en person som betedde sig (enligt mig och mitt dömande) underligt. I det fallet vidhåller jag personens underlighet, men har nu fått svar på vem det är. Inte alls som jag trodde. Så onödigt att döma.
Det är farligt med etiketter och dömande. Det är inte heller helt ofarligt att endast sätta etikett och gå på det, i all välmening. På en flerspråkig arbetsplats växlar jag mellan tre språk varje dag. Jag vet att de flesta som befinner sig där är ok, i meningen ofarliga. Ute på gatan är det lättare att känna sig hotad. Speciellt om man inte är van vid att alla är olika. Det är lätt att sätta etikett, döma, generalisera och moralisera.
Jag önskar att fler fick råd att resa på riktigt. Inte till försvenskade orter utan till ställen där deras likar fast av annan nationalitet och utseende bor. Att de fick lära sig att allt inte är vad det ser ut att vara. Att de kanske fick uppleva att någon ryggar tillbaka från dem i hissen av rädsla/äckel (true story), att någon blänger anklagande på dem bara för att de ser ut på ett visst sätt, att någon utgår från att de vet exakt hur de är - bara baserat på deras utseende.
De flesta tror att lilleman är en lilletös. Extremt fascinerande. Speciellt när de sen ska bortförklara varför de trodde det. Att misstas för en söt liten tjej är kanske inte så farligt, jag vet, men det börjar så tidigt, det där dömandet efter vad man tror är rätt... vad blir det sen? Jag vet inte.. Jag vet bara att jag ska jobba hårt med att minimera mitt eget etiketterande och dömande för att visa honom hur man kan ta sig an världen. Att folk gör dumma saker betyder inte att de är dumma, bara att de kanske inte förstått ännu. Jag ska inte lära honom att acceptera orättvisor/sårande etiketter/fördomar bara för att "alla vill ju väl".
De personer som jag helst skulle fastna i en hiss med på mitt jobb har sitt ursprung i Sverige, Finland och Iran. Den personen som senaste veckan gav mig en otroligt fin komplimang har en annan tro. En tro han dessutom utövar. Crazy va? De otrevligaste personerna på mitt jobb kommer från Sverige och ett nära grannland. Den underliga personen från en annan kontinent och den alla stör sig mest på från det förlovade landet i väster. Den som gav mig en kram igår kommer från Kenya och den som jag mailar med nu sitter i rullstol. Vissa pratar inte svenska. Vissa har åsikter som inte överensstämmer med mina. Vi kommer överens ändå. Undrar vilket etikett andra sätter på mig?
♥ mother mary
De andra tillfällena när jag (antagligen många med mig) är snabba att sätta etikett och antingen döma eller avstå från att döma är andra människors utseende. Grymt snabbt tar jag in personen, kläder, sätt att stå/gå på, hudfärg, ansiktsuttryck mm. En gissning är klar. Eller en etikett. Kanske till och med ett dömande. Det här är en x från x som antagligen vill x eller tänka göra x. Det dyker såklart upp människor du inte kan tolka, eller feltolkar. Det blir pinsamt, kränkande och irritation uppstår. Jag tilltalade lite slarvigt någon på engelska, men se där, det var fel. Jag blängde lite misstänksamt på en person som betedde sig (enligt mig och mitt dömande) underligt. I det fallet vidhåller jag personens underlighet, men har nu fått svar på vem det är. Inte alls som jag trodde. Så onödigt att döma.
Det är farligt med etiketter och dömande. Det är inte heller helt ofarligt att endast sätta etikett och gå på det, i all välmening. På en flerspråkig arbetsplats växlar jag mellan tre språk varje dag. Jag vet att de flesta som befinner sig där är ok, i meningen ofarliga. Ute på gatan är det lättare att känna sig hotad. Speciellt om man inte är van vid att alla är olika. Det är lätt att sätta etikett, döma, generalisera och moralisera.
Jag önskar att fler fick råd att resa på riktigt. Inte till försvenskade orter utan till ställen där deras likar fast av annan nationalitet och utseende bor. Att de fick lära sig att allt inte är vad det ser ut att vara. Att de kanske fick uppleva att någon ryggar tillbaka från dem i hissen av rädsla/äckel (true story), att någon blänger anklagande på dem bara för att de ser ut på ett visst sätt, att någon utgår från att de vet exakt hur de är - bara baserat på deras utseende.
De flesta tror att lilleman är en lilletös. Extremt fascinerande. Speciellt när de sen ska bortförklara varför de trodde det. Att misstas för en söt liten tjej är kanske inte så farligt, jag vet, men det börjar så tidigt, det där dömandet efter vad man tror är rätt... vad blir det sen? Jag vet inte.. Jag vet bara att jag ska jobba hårt med att minimera mitt eget etiketterande och dömande för att visa honom hur man kan ta sig an världen. Att folk gör dumma saker betyder inte att de är dumma, bara att de kanske inte förstått ännu. Jag ska inte lära honom att acceptera orättvisor/sårande etiketter/fördomar bara för att "alla vill ju väl".
De personer som jag helst skulle fastna i en hiss med på mitt jobb har sitt ursprung i Sverige, Finland och Iran. Den personen som senaste veckan gav mig en otroligt fin komplimang har en annan tro. En tro han dessutom utövar. Crazy va? De otrevligaste personerna på mitt jobb kommer från Sverige och ett nära grannland. Den underliga personen från en annan kontinent och den alla stör sig mest på från det förlovade landet i väster. Den som gav mig en kram igår kommer från Kenya och den som jag mailar med nu sitter i rullstol. Vissa pratar inte svenska. Vissa har åsikter som inte överensstämmer med mina. Vi kommer överens ändå. Undrar vilket etikett andra sätter på mig?
♥ mother mary
onsdag 12 februari 2014
Navelskåderi
Jag gör vissa saker för att jag "bara måste". Dessa saker skiljer sig markant från sakerna man "måste" göra. De jag bara måste göra är i de flesta fall saker jag bara måste pyssla ihop till någon, skriva om eller lära mig. Roliga, givande och lugna saker. Glädjemåsten kan man kanske kalla dem. Tiden försvinner och mother mary blir viktlös.
De andra måstena är jobbiga att ens tänka på. De hamnar ofta på en lista. Och skrivs över till en ny lista när den gamla blivit för kladdig. När man sen tar sig själv i hampan och kryssar av ett jobbigt måste är det självklart mycket lättare än man trodde. Inget är nämligen så jobbigt som man kan tänka det till att bli under några veckor. Då bannar jag mig lite för att jag inte gjorde det där jobbiga måstet genast utan gjorde det ännu jobbigare genom att ägna massa tankar och ångest och tid åt det... och sen gör det.
Men sen har vi den trixiga situationen när "bara måsten" måste ställas i kö och hamnar på "måste"-listan. Då blir det roliga inte något roligt. En insikt som jag fick var att den sortens måsten, dem kan jag stryka från listan! De är oftast egoistiska, medför arbete för mig (arbetskamratens nya bäbis måste inte få något virkat när tid/ork inte finns. antingen inget alls eller något köpt. det duger.) och ger mig en känsla av att inte duga eftersom jag ju "inte ens får dem gjorda".Listan med måste-saker krympte drastiskt. Likaså bara måste-listan. Glädjen över att skapa till andra kom tillbaka starkare när tid och utrymme fanns och jag tillåter mig att rensa. Hellre tre pyssel till människor jag bryr mig mycket om, än stressigt pyssel till fler. Det är ju (i det här exemplet) pysslandet och givande jag gillar.
Just nu har jag en inre dialog med miss mary. Miss mary tycker att mother borde ladda ner en träningsapp. Den kommer att göra henne vigare och mer avslappnad (älskar Keno-reklamen med stressade yoga-kvinnan). Det enda kruxet är att mother mary måste använda appen. Miss mary är övertygad om att mother mary kan ta sig 20 minuter om dagen till detta och inte behöver skriva upp det på en lista. Just do it liksom. Mother mary tror att miss mary har druckit för mycket skumpa och har på sig rosa solglasögon. Miss mary tycker att mother mary nu minsann fått allt hon velat och borde ta och jobba lite på smidigheten. Tjugo minuter om dagen borde bli ett "bara måste" i mother marys huvud.
Genom min självporträttsutmaning (ja, eller Ninettes) så ser jag hur veckorna rasslar förbi. Jag tar ett i veckan. Kanske måste mother mary ladda hem yoga-appen för att i självporträtten kunna se sin växande visdom. Vecka för vecka.Tål att tänkas på. Ska dock inte skrivas upp på någon lista...
♥ mother mary
PS En gymnasielärare berättade en gång om det kemiska skeendet i kroppen när man kräkts. Något utsöndras och man blir lite hög och lugn en stund. Jag tänker ofta på det. När jag haft en riktigt låg period så är den första tiden som lite mindre låg väldigt märklig. Den liknar ett slags vacuum och jag tippar lätt iväg åt andra hållet och blir lite för hög istället.
De andra måstena är jobbiga att ens tänka på. De hamnar ofta på en lista. Och skrivs över till en ny lista när den gamla blivit för kladdig. När man sen tar sig själv i hampan och kryssar av ett jobbigt måste är det självklart mycket lättare än man trodde. Inget är nämligen så jobbigt som man kan tänka det till att bli under några veckor. Då bannar jag mig lite för att jag inte gjorde det där jobbiga måstet genast utan gjorde det ännu jobbigare genom att ägna massa tankar och ångest och tid åt det... och sen gör det.
Men sen har vi den trixiga situationen när "bara måsten" måste ställas i kö och hamnar på "måste"-listan. Då blir det roliga inte något roligt. En insikt som jag fick var att den sortens måsten, dem kan jag stryka från listan! De är oftast egoistiska, medför arbete för mig (arbetskamratens nya bäbis måste inte få något virkat när tid/ork inte finns. antingen inget alls eller något köpt. det duger.) och ger mig en känsla av att inte duga eftersom jag ju "inte ens får dem gjorda".Listan med måste-saker krympte drastiskt. Likaså bara måste-listan. Glädjen över att skapa till andra kom tillbaka starkare när tid och utrymme fanns och jag tillåter mig att rensa. Hellre tre pyssel till människor jag bryr mig mycket om, än stressigt pyssel till fler. Det är ju (i det här exemplet) pysslandet och givande jag gillar.
Just nu har jag en inre dialog med miss mary. Miss mary tycker att mother borde ladda ner en träningsapp. Den kommer att göra henne vigare och mer avslappnad (älskar Keno-reklamen med stressade yoga-kvinnan). Det enda kruxet är att mother mary måste använda appen. Miss mary är övertygad om att mother mary kan ta sig 20 minuter om dagen till detta och inte behöver skriva upp det på en lista. Just do it liksom. Mother mary tror att miss mary har druckit för mycket skumpa och har på sig rosa solglasögon. Miss mary tycker att mother mary nu minsann fått allt hon velat och borde ta och jobba lite på smidigheten. Tjugo minuter om dagen borde bli ett "bara måste" i mother marys huvud.
Genom min självporträttsutmaning (ja, eller Ninettes) så ser jag hur veckorna rasslar förbi. Jag tar ett i veckan. Kanske måste mother mary ladda hem yoga-appen för att i självporträtten kunna se sin växande visdom. Vecka för vecka.Tål att tänkas på. Ska dock inte skrivas upp på någon lista...
♥ mother mary
PS En gymnasielärare berättade en gång om det kemiska skeendet i kroppen när man kräkts. Något utsöndras och man blir lite hög och lugn en stund. Jag tänker ofta på det. När jag haft en riktigt låg period så är den första tiden som lite mindre låg väldigt märklig. Den liknar ett slags vacuum och jag tippar lätt iväg åt andra hållet och blir lite för hög istället.
torsdag 6 februari 2014
Hörselvilla
Nu har vi pratat, maken och jag. Och jag har grinat. Massor. I flera dagar. Allt går liksom på tok när man tror sig vara missförstådd av den man älskar. Han såg inte. Han anade inte. Jag lyckades visst dölja det så bra som jag gjorde förr i tiden hur jag mådde. Han hade nonchalerat alla pilar som ven omkring oss. De fastnade på mig och gled av honom. Han kunde inte tro att jag inte hade min rustning på mig. De elaka riddarna är det ju bara att ignorera, vet du inte det mother mary? Upp med skölden, du vet ju att du har rätt! (Vet jag?) Bara du är bäst mamma åt lilleman. Bara du vet om hans historia. Bara du tar de viktiga besluten. Att någon annan skulle lägga sig i är så befängt att det nog bara är att betraktas som en hörselvilla och därmed inte ens behöver bemötas. Men, sa mother mary, om jag går sönder av självförakt för att jag inte står upp och strider för mig och mitt barns bästa? Om jag känner att jag måste bemöta den allra minsta kritik för att inte forslas tillbaka till ett tillstånd av mobboffer, stillatigande åskådare eller (ve och fasa) medhållare? Ja, sa sir make, jag hör ju inte ens hälften av det du hör, du måste bara veta med dig att du och jag, vi gör det bästa jobbet.
Ska mother mary sluta lyssna? Kommer hon inte missa massa annat då? Precis nu, känner jag att, nej, kanske inte. Jag får ha rustningen på för stråtrövare och elaka riddare, och innanför den måste jag bygga upp lilla miss mary till mother mary, en mamma som VET att hon gör det bästa för sitt (adoptiv-)barn. Som vet att alla andra ju tycker hela tiden, det finns ingen bot mot tyckarsjukan, hon har minsann skov själv då och då. Bara att kravla sig upp ur vallgraven, borsta av sig det förflutna och härska över slottet! Med sir make och prins lilleman!
♥ mother mary
Ska mother mary sluta lyssna? Kommer hon inte missa massa annat då? Precis nu, känner jag att, nej, kanske inte. Jag får ha rustningen på för stråtrövare och elaka riddare, och innanför den måste jag bygga upp lilla miss mary till mother mary, en mamma som VET att hon gör det bästa för sitt (adoptiv-)barn. Som vet att alla andra ju tycker hela tiden, det finns ingen bot mot tyckarsjukan, hon har minsann skov själv då och då. Bara att kravla sig upp ur vallgraven, borsta av sig det förflutna och härska över slottet! Med sir make och prins lilleman!
♥ mother mary
torsdag 13 juni 2013
Delad glädje
Jag är en blödig person. Empatisk och inkännande så till den milda grad att jag ibland vill dra ner visiret (se inlägg om skörstark). Men jag vill inte vara utan mina känslor. Känslor som gör att man å någon annans vägnar kan sitta och spritta en hel dag! Jag tror att många som jag berättat om lilleman för har känt likadant. Det smittar liksom av sig.
Likadant är det med sorg. Då får jag bita mig i läppen för att inte reagera för mycket. Jag blir även väldigt arg å andras vägnar.
Nu när jag skriver detta inser jag att jag vill dämpa vissa bitar av min empati lite. Lilleman ska inte ha en arg mamma i tid och otid. Mina föräldrar var ofta uppe i varv/irriterade över saker och det kändes aldrig bra i magen när de var så. Spelade inte någon roll att de inte var mig de var arga på. Det gjorde mig olustig till mods. Tänk vad fint med en terapiblogg där insikterna trillar över en! Det tackar jag glädjebeskedet i första stycket för! :-)
♥ miss mary
Likadant är det med sorg. Då får jag bita mig i läppen för att inte reagera för mycket. Jag blir även väldigt arg å andras vägnar.
Nu när jag skriver detta inser jag att jag vill dämpa vissa bitar av min empati lite. Lilleman ska inte ha en arg mamma i tid och otid. Mina föräldrar var ofta uppe i varv/irriterade över saker och det kändes aldrig bra i magen när de var så. Spelade inte någon roll att de inte var mig de var arga på. Det gjorde mig olustig till mods. Tänk vad fint med en terapiblogg där insikterna trillar över en! Det tackar jag glädjebeskedet i första stycket för! :-)
♥ miss mary
söndag 17 februari 2013
Mensvärken från helvetet
Klart man ska passa på att vara intim när man har en anonym blogg. Hur mycket mensvärk ska man ha egentligen? Har ju iofs endometrios, men den brukar ju inte krångla till det. Men så närmar vi oss tidpunkten då vi är klara med alla våra papper till adoptionsorganisationen - och då - ja, då är det läge för kroppen att hojta: Här är jag! Jag finns, jag är viktigt! För att du ska veta hur stor del av dig jag är så ska fortplantningsmekanismen showa lite extra nu!
Lägg ner. Faktum är att jag igår över DN berättade om mina senaste tankar för min man. Kan det vara så att vi inte ska ha barn? Tänk om allt går åt skogen? Tänk om vi inte pallar med? Tänk om vi mirakulöst blir gravida mitt i allt? Sjukhusen är fulla, folk får konstiga skador och tänk om knodden från landet inte heller får rätt vård? Vi kanske ska strunta i allt?
Mannen tittar på mig, säger sen sakligt att det är ju fantasier jag håller på med. Jag babblar om tidningsartiklarna som styrker mina fantasier och hur mycket lättare, mindre räddare, mindre läskigt och mindre vånda överhuvudtaget det skulle innebära om vi bara la ner det där med barn. Va? Och tänk om allt blir hemskt, om livet inte kommer upp i nivån som allt längtande på något sätt gjort att man kanske förväntar sig?
Jag har inte fattat att det snart kan vara vår tur på riktigt. Vågar inte lita på det. Efter nästan sex års aktiv längtan med mannen så är det som om jag är rädd att släppa barnlöshets-jaget, det olyckliga, längtande, sårade och ledsna för att gå över till nattvak, vab, skrik, skratt, kramar och familj. Och bli lycklig? Eller kanske bara vanliga störda jag, fast MED barn? Och mensvärk.
♥ miss mary
Klart man ska passa på att vara intim när man har en anonym blogg. Hur mycket mensvärk ska man ha egentligen? Har ju iofs endometrios, men den brukar ju inte krångla till det. Men så närmar vi oss tidpunkten då vi är klara med alla våra papper till adoptionsorganisationen - och då - ja, då är det läge för kroppen att hojta: Här är jag! Jag finns, jag är viktigt! För att du ska veta hur stor del av dig jag är så ska fortplantningsmekanismen showa lite extra nu!
Lägg ner. Faktum är att jag igår över DN berättade om mina senaste tankar för min man. Kan det vara så att vi inte ska ha barn? Tänk om allt går åt skogen? Tänk om vi inte pallar med? Tänk om vi mirakulöst blir gravida mitt i allt? Sjukhusen är fulla, folk får konstiga skador och tänk om knodden från landet inte heller får rätt vård? Vi kanske ska strunta i allt?
Mannen tittar på mig, säger sen sakligt att det är ju fantasier jag håller på med. Jag babblar om tidningsartiklarna som styrker mina fantasier och hur mycket lättare, mindre räddare, mindre läskigt och mindre vånda överhuvudtaget det skulle innebära om vi bara la ner det där med barn. Va? Och tänk om allt blir hemskt, om livet inte kommer upp i nivån som allt längtande på något sätt gjort att man kanske förväntar sig?
Jag har inte fattat att det snart kan vara vår tur på riktigt. Vågar inte lita på det. Efter nästan sex års aktiv längtan med mannen så är det som om jag är rädd att släppa barnlöshets-jaget, det olyckliga, längtande, sårade och ledsna för att gå över till nattvak, vab, skrik, skratt, kramar och familj. Och bli lycklig? Eller kanske bara vanliga störda jag, fast MED barn? Och mensvärk.
♥ miss mary
måndag 20 augusti 2012
miss mary after the weekend
Jo, borde ju tänkt igenom det hela en gång till. Att först ta emot besök bestående av 1 st höggravid med tvillingar, plus man och barn. Att sen även gå med på att bjuda in ytterligare kompis med respektive och två små barn. Den tredje vännen plus man är utan barn. Hon blev kvällens stora stöd.
Jag bjöd ju alla med öppna ögon. Jag tänkte igenom det innan. Ja, det skulle bli jobbigt med tvillingmagen. Jag ser dem ju så sällan. Jag vill vara en social, omtänksam och fin vän i alla lägen.
Men om jag nu ska vara fin och omtänksam, kan jag inte förvänta mig detsamma tillbaka? Eller förstår inte mina närmaste vänner (syftar på dem med barn som var med) att jag inte vill diskutera ägglossning (kom upp två gånger, jag styrde bort det båda gånger) och att inte heller förlossning är något jag önskar vid mitt barnlösa middagsbord? Jag borde sagt ifrån, men gråten var sååå nära att det inte gick. Dessutom satt en liten djävul på min axel som sa att jag borde ta hänsyn till att den blivande mamman borde få berätta och prata om det. Nu när jag ser det i skrift ser jag hur urbota dumt det låter. Självklart borde mina två vänner med barn ta den hänsynen till mig och inte diskutera just förlossning och ingående om spädbarn vid mitt matbord. Och det är ju såklart min uppgift att upplysa dem om det om de inte fattar det. Nästa gång... om jag nu utsätter mig för det igen.
♥ miss mary
ps Det finns många, alldeles för många, bloggar om barnlöshet, ivf och adoption där ute. Det hjälper mig att läsa dem, men jag önskar att det inte fanns så många kvinnor (har inte hittat någon skriven av en man) där ute som lider! ds
Jo, borde ju tänkt igenom det hela en gång till. Att först ta emot besök bestående av 1 st höggravid med tvillingar, plus man och barn. Att sen även gå med på att bjuda in ytterligare kompis med respektive och två små barn. Den tredje vännen plus man är utan barn. Hon blev kvällens stora stöd.
Jag bjöd ju alla med öppna ögon. Jag tänkte igenom det innan. Ja, det skulle bli jobbigt med tvillingmagen. Jag ser dem ju så sällan. Jag vill vara en social, omtänksam och fin vän i alla lägen.
Men om jag nu ska vara fin och omtänksam, kan jag inte förvänta mig detsamma tillbaka? Eller förstår inte mina närmaste vänner (syftar på dem med barn som var med) att jag inte vill diskutera ägglossning (kom upp två gånger, jag styrde bort det båda gånger) och att inte heller förlossning är något jag önskar vid mitt barnlösa middagsbord? Jag borde sagt ifrån, men gråten var sååå nära att det inte gick. Dessutom satt en liten djävul på min axel som sa att jag borde ta hänsyn till att den blivande mamman borde få berätta och prata om det. Nu när jag ser det i skrift ser jag hur urbota dumt det låter. Självklart borde mina två vänner med barn ta den hänsynen till mig och inte diskutera just förlossning och ingående om spädbarn vid mitt matbord. Och det är ju såklart min uppgift att upplysa dem om det om de inte fattar det. Nästa gång... om jag nu utsätter mig för det igen.
♥ miss mary
ps Det finns många, alldeles för många, bloggar om barnlöshet, ivf och adoption där ute. Det hjälper mig att läsa dem, men jag önskar att det inte fanns så många kvinnor (har inte hittat någon skriven av en man) där ute som lider! ds
måndag 2 april 2012
miss mary wonders
Jag undrar om jag är rädd. Rädd för att må bra och ändå inte vara nöjd. Rädd att bli avslöjad, att inte duga och att bli ratad. När jag skulle köpa en present igår kom det helt plötsligt att handla mer om hur presenten skulle avspeglas på mig. Tycker han att den är för billig, fånig, onödig? Jag måste vara helt misslyckad, slösig, snål. Intressant.
Jag undrar även om jag är sjuk, om järnvärdet inte har gått upp som det ska eller om den enorma trötthet jag känner delvis är psykisk. Bara att kämpa på... målet finns där! Mitt barn...
♥ miss mary
Jag undrar om jag är rädd. Rädd för att må bra och ändå inte vara nöjd. Rädd att bli avslöjad, att inte duga och att bli ratad. När jag skulle köpa en present igår kom det helt plötsligt att handla mer om hur presenten skulle avspeglas på mig. Tycker han att den är för billig, fånig, onödig? Jag måste vara helt misslyckad, slösig, snål. Intressant.
Jag undrar även om jag är sjuk, om järnvärdet inte har gått upp som det ska eller om den enorma trötthet jag känner delvis är psykisk. Bara att kämpa på... målet finns där! Mitt barn...
♥ miss mary
tisdag 13 mars 2012
miss mary and siblings
Igår var näst sista gången på föräldrautbildningen för adoptivbarn. Allt som sägs innan man är insatt räknas nu bort. Insikt efter insikt. Kunskap och tankar. Jag är en mycket klokare människa än när kursen började. Det som sägs lite bittert snäsigt i början "va, varenda idiot kan ju skaffa barn" är iofs sant. MEN med denna kurs i bagaget kommer jag att bli en mycket bättre biologisk mamma också! Inte bara det eventuella adoptivbarnet tjänar på att jag gått den. Liksom jag sa efter kursen i nationalekonomi eller terapin: ALLA BORDE GÅ DEN HÄR KURSEN!
Ödmjukhet är dagens ord.
♥ miss mary
Igår var näst sista gången på föräldrautbildningen för adoptivbarn. Allt som sägs innan man är insatt räknas nu bort. Insikt efter insikt. Kunskap och tankar. Jag är en mycket klokare människa än när kursen började. Det som sägs lite bittert snäsigt i början "va, varenda idiot kan ju skaffa barn" är iofs sant. MEN med denna kurs i bagaget kommer jag att bli en mycket bättre biologisk mamma också! Inte bara det eventuella adoptivbarnet tjänar på att jag gått den. Liksom jag sa efter kursen i nationalekonomi eller terapin: ALLA BORDE GÅ DEN HÄR KURSEN!
Ödmjukhet är dagens ord.
♥ miss mary
torsdag 2 februari 2012
miss mary has had a break
Eller kanske tom ett break-through? Insikter (som min syster älskar att kalla det, själv har jag kallat det aha-upplevelser eller bara känt att jag lärt mig något som alla andra redan visste) poppar ju upp lite här och där. Det viktiga är sedan att försöka hålla fast vid den nya kunskapen, ändra beteende och växa! Syster är duktig på att bejaka insikten och ge sig själv cred. Jag håller på att bli. Efter alla år i terapi där jag gått från insikt till insikt till insikt..... och förändrat, förändrat, förändrat, så har jag lite glömt bort att ge mig cred för ansträngningen. Eftersom jag inte känner att jag har något val blir jag i andras ögon stark och en kämpe. Flera som behandlat har tagit upp detta och gett mig beröm som jag inte kunnat ta åt mig. Varför ska jag ha beröm för att jag sätter en fot framför den andra? Så nu har jag även lärt mig att det finns människor som inte känner så och som gladeligen sätter sig ner och självdör. Va? Var det en option? ;-)
Denna veckas insikter är relativt logiska, men väldigt svåra för mig att efterleva:
♥ miss mary
Eller kanske tom ett break-through? Insikter (som min syster älskar att kalla det, själv har jag kallat det aha-upplevelser eller bara känt att jag lärt mig något som alla andra redan visste) poppar ju upp lite här och där. Det viktiga är sedan att försöka hålla fast vid den nya kunskapen, ändra beteende och växa! Syster är duktig på att bejaka insikten och ge sig själv cred. Jag håller på att bli. Efter alla år i terapi där jag gått från insikt till insikt till insikt..... och förändrat, förändrat, förändrat, så har jag lite glömt bort att ge mig cred för ansträngningen. Eftersom jag inte känner att jag har något val blir jag i andras ögon stark och en kämpe. Flera som behandlat har tagit upp detta och gett mig beröm som jag inte kunnat ta åt mig. Varför ska jag ha beröm för att jag sätter en fot framför den andra? Så nu har jag även lärt mig att det finns människor som inte känner så och som gladeligen sätter sig ner och självdör. Va? Var det en option? ;-)
Denna veckas insikter är relativt logiska, men väldigt svåra för mig att efterleva:
- värdesätt det du gör, annars gör inte andra det. Dvs ta betalt för (men det är ju så roligt) illustratörsjobb, tjänster och sådant som jag gör för att jag gillar det.
- erbjud inte min hjälp så frikostigt, låt folk fråga efter den. (ähem)
- se till mina egna behov, inte andras, iaf inte först till andras. Jag behöver ju inte bli helt egoisktisk. Detta är den svåraste punkten. Att inte tänka i flera led och curla sin omvärld.
♥ miss mary
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)