Bli gravid genom att adoptera

Då ska vi se. Har länge längtat efter att illustrera det jag nu ska försöka uttrycka i skrift. Men här är inlägget som äntligen bevisar att DET ÄR GENOM ATT ADOPTERA SOM MAN BLIR GRAVID.

Eller?

Det finns en del svårdödade myter. Jag är säker på att jag medverkar till att sprida en och annan utan att förstå det. Därför tar jag mig för det mesta tid att grundligt punktera de myter som finns om hur det går till att bli gravid genom att adoptera.

Tänk så här: Peter och Lena vill ha barn. De börjar försöka år 2000. Kanske tar det ett år och allt blir toppen. Kankse får de ett eller flera tidiga eller sena missfall. Kanske händer ingenting. Kankse börjar de år 2002 med ivf-behandling. Kanske ställer de sig samtidigt i adoptionskö. Eller inte. Gifter sig gör de i alla fall, för annars får man inte gå adoptionsutbildning.

De ivf-ar sig igenom de landstingsbetalda försöken. Deras omgivning vet att de försöker, men kan inte helt förstå att de är så himla deppiga över det. De borde ju njuta av livet utan barn medan de kan! Peter och Lena bråkar. De har inte så himla mycket sex förutom vid ägglossning. 2005 ger de upp gravid-tankarna och går i terapi ett tag. Under tiden har kanske Lena gått upp lite i vikt och bekanta och kollegor tittar menande på hennes mage. Peter ser ut som vanligt och får inga frågor. Hans polare pratar fotboll och film.

2006 har de kanske kommit fram i kön och kämpar med gråten i halsen för att samla papper till ett land de valt. De har sex igen. De är fortfarande inte säkra på att de kommer att få ett barn och folks kommentarer fortsätter att såra dem båda.

2008 får de barnbesked. Grattisen haglar och kommentaren "åh, då ska du se att ni slappnar av så ni får egna barn" går på repeat. Här kan Lena inte hålla sig utan blir både ledsen och aggressiv när hon försöker förklara att dessa kommentarer sårar.  Man blir INTE gravid genom att slappna av. De gläds åt sitt eget barn som de ska hämta snart.

Peter och Lena blir familj med Lisa och det går några år då barntankarna är långt borta för dem. Kanske vill de försöka att skaffa ett syskon. Kanske är de nöjda. En dag 2012 blir Lena gravid. Det är för att hon nu äntligen har slappnat av och eftersom hon har adopterat Lisa. NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ, det är det inte. Det är för att hon under alla omständigheter ändå skulle blivit gravid då, år 2012, 12 år efter att de började försöka. Att de adopterade någon gång däremellan spelar ingen roll. Nej. No. Nein.

Det är detta jag försöker förklara för dem som fortsätter att sprida myten att en adoption/ett hundköp/en semesterresa hjälper en att slappna av så att man blir gravid. Många kan fysiskt inte bli gravida och då är påståenden som dessa ännu värre.

Det finns många, tillräckligt många i alla fall för att hålla myten vid liv, som blir gravida någon gång under eller efter en adoption. Viktigt att komma ihåg är att dessa skulle blivit gravida i vilket fall som helst. Precis som Lena i exemplet ovan.

♥ mother mary

PS Peter, Lena och Lisa är påhittade. Jag är inte gravid. DS

Antal

Jag är inte den som räknat antalet graviditeter/befruktningar/ivf/utomkved eller missfall och funderar på vad som kunde blivit av just dem. Det blev inget och det gick så otroligt kort tid att det inte kom längre än till att fantisera om namn, födelsemånad och allmänt mammiga saker. Att tänka att det för så och så många månader sen skulle blivit si och så har det inte blivit.

Ikväll fick jag reda på att en vän firar en födelsedag i morgon. På inget sätt alls kommer jag ens i närheten av den smärta som hon känner. Ett fullgånget barn. Efter flera levande barn efteråt och väldigt många år är sorgen närvarande varje dag. Gripbar för oss i omgivningen. Inte dold. Foto står framme. Hen inkluderas i familjen, var ju färdig att börja sitt liv.

Maken och jag talade om detta en stund. Jag skulle kunna brista ut i gråt bara av att tänka på det. Inte så mycket innan mitt barnaskaffande började. Det är mycket värre nu. Tar jag hennes sorg som en ursäkt för att böla över mina förluster? Jo, det gör jag väl. Vi räknade graviditeter, maken och jag. Jag har effektivt förträngt antalet och vi grunnade tillsammans. Blä. Vi kom fram till att hur jobbiga våra förluster än varit så kan vi någonstans i det vara oändligt tacksamma för att det inte gick så långt att vi nu skulle ha årsdagar av förlust att fira.

Till alla er som firar årsdagar vill jag skicka en stor kram.

♥ mother mary

Jamenvafanihelvete då eller Omstärksam

Åh, superforskare håller föredrag om sin nydanande ivf-forskning. Jag läser på, förundras över hur vissa människor hinner med allt (hon har själv 4 barn, bestiger berg, forskar på flera olika ställen och är banbrytande) och tänker att "wow, jag måste gå och lyssna".

Att få vara på olika ivf-kliniker och bli relativt mjukt tilltalad, varsamt förberedd på varje grepp och få fina broschyrer som lugnar, skiljer sig mot en föreläsning från forskarperspektiv. Det är kallt, avigt och konstaterande. Redan på första powepointbilden finns där ägg. I en bisats förklaras ut de tas ut vaginalt (med något finare ord såklart) och processen slår mig med ett knytnävsslag i magen där jag sitter i en sal med 50 andra. Hon fortsätter att berätta om forskningen som ju är så bra för dem som inte kan "åstadkomma det finaste som finns hemma i sovrummet" och bla bla bla. Ujuj, här börjar jag akut känna att det inte går. Jag ligger utfläkt i operationssalen, jag plockas på ägg, jag tar massa hormoner, jag får tillbaka ägg, jag lider av biverkningar, jag känner symptom och jag blöder. Allt på en gång och jag tar beslutet att resa på mig och gå därifrån.

Min chef (!) följer efter mig, och eftersom jag så snart jag kommit utanför dörren exploderar i gråt, tar han mig lite tafatt på axeln och frågar om jag vill vara själv. Jag snyftar fram frågan: Ville du ha hjälp med något? (serviceminded ut i fingerspetsarna) innan jag smiter iväg.

Nu känner jag mig omskakad, har ont i skallen och allt känns så onödigt och pinsamt. Fick höra (kollega kom till mitt kontor) att flera hoppat av föreläsningen när de fått höra innehållet och inte alls gått dit. Klokare kvinnor än jag. Jag tror ju att jag är så himla stark. Det är jag ju, men jag lovar mig härmed att vara lite mindre stark och mer eftertänksam på detta område. Omstärksam om mig själv.

♥ miss mary

Intima saker

Springan hette det i min familj när jag var liten. Slida fick jag lära mig sen. Mus gjorde sitt intåg. Snippa blev jag varse i vuxen ålder (passar fint på barn). Fitta har jag aldrig sagt. Men funderar på att börja...

Jag har upptäckt en blogg som jag efter grundlig genomläsning gillar skarpt. Kanske är jag lite i äldsta laget, men saken är den att jag förra veckan var tvungen att stanna hemma från jobbet för "Kliet från helvetet". Jag visste varken ut eller in, inget verkade hjälpa och jag googlade som besatt och fastnade på sagda blogg, fick en rejäl dos med råg i ryggen och ringde närmaste gyn. Idag var jag på min bokade gyn-tid och visste precis vad jag ville ha och fick det också. Genom den coola bloggen och även gynekologen fick jag bekräftat det som länge befarats: har du svamp så använd för allt i världen inte apotekets receptfria salvor och vaggisar - de sabbar din springa, slida, mus, snippa och fitta!

Bloggen heter Fitt for fight och bli nu inte avskräckta av bilden i bannern.

Efter år av ivf-försök känns mitt underliv rätt så offentligt och det krävdes verkligen en djup inandning för att ringa och boka den där gyn-tiden. Kan även erkänna att jag googlade läkaren innan för att jag helt plötsligt fick panik ifråga om kön och ålder. (Det var en han och han var äldre än jag. Puh.)

♥ miss mary

Hoppet

Hoppet jag tillät mig att känna vid en gravt försenad (är aldrig sen) mens. Det hoppet liknar på pricken hoppet vid en ivf. Jag vet nu också att förtvivlan när det blöder känns likadant. Fast att man kan ha mens trots att man är gravid (ja, jag googlade). Pendlar nu mellan att rycka på axlarna för vi är ju ändå i adoptionssvängen nu och att grina i duschen, sängen, soffan... Och så hoppas jag lite fortfarande såklart. Och för att jag ska få ro tänker jag ta ett gravtest efter påsk/mens och gå vidare. Som en annan bloggare så klokt sa: bryta ihop och resa på sig igen...

Idag kommer släkt och äter middag. Vi har pyntat och jag skulle gladeligen ha det så här hela året: färgglada vimplar över hela planet, massa tulpaner, påskliljor, påskägg, färgglad duk, godisskålar och randiga soffor (alltid iofs, men randigt är ju så fint). Tur att vi är lediga några extra dagar och kan njuta av det.

Hittade en fantastisk sida på nätet. Igår var jag inne och läste igen. Den innehåller adoptionsberättelser, blogg, barnannonser (typ barn söker föräldrar, men eftersom det är en amerikansk sida så står där rätt mycket), beskrivningar av många olika sn samt fina bilder på barnen. En sida att bli glad av. Och att fylla på lite hopp av.

♥ miss mary

Det töar

Mannen har tagit med sig vän och deras barn till sin hobby. Jag bestämde mig för att stanna hemma, de är tillräckligt många för att det ska funka. Vill gå och shoppa lite garn, men saken är att det är så halt ute att jag knappt kom till brevlådan. Buss?

Skriver en lista på saker jag vill och ska göra. Ser tillbaka på mitt liv sen barnlösheten kickade in och det är en sorglig tillbakablick. Jag som aldrig tackar nej, som alltid varit kvar till sist på festen, dansat, hoppat på olika saker och haft massa energi (trots deppressionssvackor) lever nu som en sorglig liten ensam pensionär. Inget är roligt, ingen ork finns, jag vill bara sitta och läsa, virka kanske, vara hemma... Jag slutar inte försöka förbättra mig och min livskvalitet, kämpar som en iller för att leva i nuet, inte grubbla, sörja och deppa bort, MEN från det längre perspektivet ser jag att jag för en sisofyskamp mot det.

Jag har tom börjat tänka att ivf inte var så farligt och lagt fram förslag till maken om en plan i väntan på barn. Special needsbrevet, eller önskemålen, börjar samtidigt ta form. I en affär såg vi igår en familj med barn från vårt eventuella land. Överallt ser jag dem förresten: adoptivfamiljerna! Hoppas de inte känner mina stirrande, längtande blickar. Eller va fan, de är väl de enda som fattar... (ivf syns ju inte, men om ni bar en vit ros så skulle jag stirra längtande på er med).

 ♥ miss mary

miss mary´s bloody Tuesday

Jag har alltid gillat att fylla år och att ha mens. Det ena för att det är så härligt att bli firad och det andra för att det har känts bra att vara kvinna!
I söndags slog pms:en till å det gruvligaste. Självklart är jag klarsynt nog att inse att det förstärks av barnlösheten. När ångesten börjar komma försöker jag andas, vara närvarande, verkligen känna in att "det är bara pms, ingen avgrundsdepression". Det är lätt att falla i den fällan annars. När pms:en gör mig extra känslig och nästan spolar bort den kämparglöd jag ändå har.
Och så födelsedagen då. Snart är den här och för första (lightversion i fjol) gången känner jag en stark aversion mot den. Jag vill inte bli ett år äldre. Nej. Jag orkar inte fira det och gilla läget. För jag gillar verkligen inte läget just nu.
Som om det inte var nog har jag senaste året börjat få gråa hårstrån. Från att aldrig ha haft det ökar de nu. Logiskt, jag blir ju äldre, men inom mig pockar tanken på om att orsaken till att jag nu plötsligt får dem beror på den enorma stress det innebär att vara ofrivilligt barnlös och kämpa med ivf, adoption, sorg och allt därtill. 

♥ miss mary

miss mary is a bit exhausted

För att summera våren och sommaren kan jag bara säga att det verkar som om reflexologen har hjälpt. Vi satte in ett FET i maj med väldigt dåliga odds. Jag blev sjukt ledsen. Det blev inget.
I juni konstateras utomkvedshavandeskap. Hurra - en spontan graviditet! Kunde inte riktigt  - kan inte - ta till mig det positiva i det. Men att jag överhuvudtaget blev gravid är ju ett mirakel, reflexologen har hjälpt.

Fick reda på att sjukhuset har kuratorer specialiserade på ofrivillig barnlöshet. Dit ska jag ringa. Men inte idag, utan någon dag där jag inte har gråten i halsen.

Idag är det dessutom dags att få läkarintyg inför adoption. Gulp! Med allt som hänt i sommar har vikten inte varit prio ett och jag väger lite för mycket... får se om jag kan diskutera med läkaren.

Randiga saker har det däremot blivit under sommaren. Randigt är terapeutiskt, det är jag säker på!

♥ miss mary

miss mary is so very very happy!

Nu är hon här! Min kära väns lilla fina baby! ♥ Fick precis ett mms med stolt pappa + mkt söt liten! Försöker att inte börja böla, men det är ju så underbart! Hon är ju lite min också (tycker iaf jag) eftersom vi började vår resa samtidigt (hon blev till när vi gjorde vårt andra ivf-försök och de sitt första).
Undrar när jag rimligtvis kan komma på besök??? Och presenten som ju ligger hemma såklart... 

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ miss mary

miss mary is an early bird

Var tidigt på jobbet idag. Ibland känns det så tungt att bara ta sig hit, inte för att jobbet är tråkigt, men för att det känns som en lång resa som jag inte orkar göra. Det rör som om ca 50 min dörr till dörr så det är såklart inte själva sträckan som är problemet. Åker jag med min man så är jag här i ottan, men behöver inte tänka så förtvivlat mycket på det. Det är det värt!
Min kompis som blev gravid på sitt första ivf-försök, när vi gjorde vårt andra, ska snart föda. Det är jobbigt. Har försökt att inte tänka på det så mycket, men hon är en kär vän och vi umgås ofta. Allt det ändras när babyn kommer. Hon och hennes man kommer inte att ha tid. Och jag kommer att må dåligt för att de har en liten som jag skulle haft. Undrar om jag måste ge henne den ultimata randiga baby-bodyn som jag gömt i en låda åt mitt barn?

♥  miss mary

miss mary and 2011.

Detta år har både vill jag och vill jag inte uppleva igen.

• Jag vill därför att vi gifte oss! Min kärlek och jag sa "ja" inte mindre än 2 gånger. 
• Jag vill inte därför att 2011 var året med 3 misslyckade ivf-försök. Jag tillhör inte dem som räknar ut hur gammalt ett eventuellt barn hade varit, men när tvillingarna inte fastnade så blev det extra mörkt. Hade hoppats på tredje gången gillt. Och dessutom hade jag massa fina namn på lager. Det är lite svårt var man ska lägga ribban för hoppet. Hoppas jag för mycket blir fallet djupt. Hoppas jag för lite så är det kanske därför det inte fastnar?

Men jag har min fantastiske man och när vi går igenom livet så slutar jag inte att bli alldeles varm av att det är han och jag. År 2012 kan inte bli bättre när det gäller kärlek!
Nyårslöftet blir såklart att "ta hand om mig" och må bra. Må bra innebär att äta rätt (för då mår jag bra), att motionera lagom (för då mår jag bra) och att virka, läsa och umgås med vänner. Reflexologen ingår också (i slutändan mår jag väl bra där också, även om det är en aning smärtsamt). :-)

♥  miss mary