fredag 20 februari 2015

När blir det adopterade barnet ett barn?

Jag trodde (i min enfald) att alla barn var barn. Jag fick lära mig att adopterade barn var annorlunda på många sätt under utbildningen. Jag förundrades över hur. Det var ungefär här i mitt liv som jag började tycka att de flestas kommentarer om att "vilken knarkare som helst" ju kan bli gravid började bli jobbiga. Jaja, liksom, jag har gått vidare.

Att välja ett barn med ett i förväg känt speciellt behov kändes inte heller som något konstigt efter ett tag. Självklart kan vi inte förvänta oss ett kärnfriskt spädbarn när vi adopterar. Även detta landade vi i snabbt. Fortfarande förklarar jag detta om och om igen för oförstående.

Alla nyblivna föräldrar kan få det svårt med att anpassa sig till det nya livet. Inga konstigheter. Men det finns tyvärr inte lika många instanser som kan fånga upp en post adoption depression som en förlossningsgraviditet. Inte för att det är lätt för bioföräldrarna heller att få hjälp. Pressen att vara lycklig när en väntat så länge efter sitt barn är tuff och det gäller att hitta en annan adoptiv-mamma och terapeut som kan förstå. De andra försöker förstå, men det är svårt att förklara. "Men alla barn gör ju si och så och är så där krävande..." Jo, men... försöker man, han är adopterad och det innebär att...

Inför inskolningen i förskolan tog vi med oss material (det finns lite skrifter som är bra) och delade ut till måttligt intresserad förskolechef och pedagoger. Efter tre möten, sammanbitna, väldigt vänliga och extremt tydliga om barnets speciella behov som adopterad tycker chefen att vi alltid målar upp worst case scenario. Jag känner mig mindre och mindre som mamma och mer och mer som en advokat som kämpar för att min klient inte ska avrättas.

Nåja, poletten trillade ju äntligen ner och inskolningen är i full gång. Vid första avstämningsmötet tackade förskolechefen oss för att vi vågat stå på oss om lillemans behov och varit så tydliga. Jag var inte med på mötet, men blev glad när maken berättade. Hon hade ju inte behövt säga det. Undrar om hon anar vad det kostat oss att kämpa.

Någon enstaka gång har jag fått frågan om lilleman har en pappa från landet. Den oftast ställda frågan är hur hans svenska är. Annars undrar de flesta hur det går med inskolningen. Andra i sin tur blir nästan lite irriterade när jag begränsar aktiviteter, punktmarkerar (om jag känner på mig att en "situation" kan uppstå) eller om jag inte kan låta bli att relatera till att han är adopterad. För det måste jag göra. Mitt barn är ju speciellt. Kanske hade han varit det om jag fött honom också. Nu har jag istället hämtat honom och spåren från hans första 2,5 år i livet är inget som jag kan eller vill ignorera. I sjukhusvärlden har det definitivt gynnat lilleman att vara son till en adoptivmamma - kraven jag ställer är inte jättehöga, men jag vet många bioföräldrar som inte vågar. Och jag vet ju i och för sig inte hur jag hade betett med om jag hade fött honom själv. Så han är mitt barn. Mitt adopterade barn. Mitt längtansbarn. Mitt finaste. Min till låns och att förundras över.

♥ mother mary

måndag 16 februari 2015

Blodprov

Vi tar många blodprov i vår familj. I alla fall lilleman och jag. Jag brukade till och med donera blod och plasma...

Idag tyckte lilleman det var jobbigt att skiljas åt efter helgen och jag vandrade iväg mot jobb och vårdcentral lite skakig.

När sköterskan stack mig hoppade jag högt. Vet inte vad hon träffade, men det gjorde rejält ont. Så medan jag sitter där och försöker andas är hon klar och det gör skitont när hon drar ut nålen. När hon fipplar med provröret försöker jag diskret torka mig i ögonen. Hon ser det och frågar om det gjorde såååå ont. Som svar börjar tårarna spruta. Helt ostoppbart.

Nu sitter jag på jobbet och fnissar lite åt det. Stackars människa, tur att det finns kurator på vårdcentralen som hon kan prata ut hos! :-)

♥ mother mary

torsdag 12 februari 2015

Lilleman

Jag känner mig fortfarande som en ny mamma. Lilleman har ju precis kommit hem. Rackarns vad han vuxit under så kort tid. ;-)

Och så börjar jag räkna. Det är visst inte så kort tid som gått. Det har tvärtom gått rätt lång tid. Tänker mig att när det gått lika lång tid som lilleman var gammal när han kom, dvs 2,5 år, då kanske jag kan se att det ändå gått lång tid.

Eller inte. För jag och maken tittar på honom varje dag och sedan på varandra. Adorable, kommer vi fram till. Underbart söt. Så himla fin. Så duktig, klok och rolig. Fortfarande är vi helt förundrade över detta vårt barn. Vårt barn. Det är hos oss han bor. Det är till oss han tyr sig. Det är med oss som han har interna skämt. Det är i och för sig även på oss han skriker och gapar, men det hör ju till.

När maken dubbelbokar aktiviteter till helgen så skulle han istället kunna kolla med lilleman. Han har koll. På allt. Jag vet inte om det är ett utslag av att vara adopterad, detta att han bemödar sig om att ha koll in i minsta detalj, som en slags försäkring mot att något ont eventuellt ska hända. Han rabblar telefonnummer, födelsedatum, när vi ska besöka den och den, när vi ska få besök, vad som händer i sommar, till hösten och nästa jul. Veckodagar, datum, kvällsaktiviteter och vad som bör göras i olika situationer. Han återberättar invecklade händelser tills han förstått dem och grunnar och klurar hela tiden.

Varje dag berättar han att när han blir stor ska han bli... astronaut, polis, brevbärare, mamma, förskolefröken, brandman, läkare, städare, sjuksköterska osv. Han frågade häromdagen varför någon med en bäbis i magen inte får dricka vin eller öl. (Va? Varken maken eller jag har berört detta.) Varför jag svängde på vägen till badrummet när jag faktiskt sagt "raka vägen till toa"? Han vet att han bott i någon annans mage och kom rätt snart fram till att när han dött och varit i himlen, då ska han "nästa gång" vara bäbis i min mage. Vad är ett ärr? Tycker alla om sina ärr? Vem är släkt med vem och Maddes (pedagogen på förskolan) mamma jobbar med att bo med tjuvar. Vad är en örn? Är monster läskiga? Varför gjorde Noa sönder mitt torn, vet han inte att det är fel?

Många konversationer går ut på att alla är olika. Olika långa, olika smak, olika sätt att göra saker på. Fast alla är bra! Det har vi lånat från Bamse.

♥ mother mary