PAD. Pad. Paddan. Som så småningom ska krympa till en liten söt groda. Just nu är jag försiktigt hoppfull. Har träffat en bloggvän och pratat. På riktigt. Och gick ifrån mötet med lätta steg. Inte tunga som efter de flesta möten med vänner och bekanta den senaste tiden. Det påminde mig om mötet med min man. Jag visste att han var den jag ville ha när jag skuttade hem från dejten. Alla andra dejter hade jag släpat mig hem ifrån.
Inspirerad av C samt av en artikel jag läste nyligen parat med insikten om vilket agerande som bäst skulle gynna mitt mående så tänker jag fasta i år. Det jag ska avstå ifrån är att prata om lilleman med människor som inte förstår. Det vill säga de flesta. Jag ska inte upplysa, lära ut, förklara, gå in i diskussioner, bortförklara, linda in, lägga ut, försöka få människor som inte kan förstå att förstå hur det är att adoptera. Hur det är att vara lillemans mamma. Vad anknytning innebär. Hur mycket jag struntar i att deras kollegas granne minsann adopterade osv. Jag ska byta ämne så fort det går. Låta åsikter stå oemotsagda (så länge de inte är kränkande, då kommer jag fortfarande att säga något). Låtsas att jag inte hör. Jag ska glida undan. Svara lite vagt. Mitt sista knep för att komma undan att dras in i något är att fejka toanödighet. Eller möjligen allergi. Kanske hör jag min telefon ringa. Allt detta för att spara på orken till det som är det viktigaste just nu, att bli frisk.
Femte mars till påsk. Jag tänker mig mother mary klädd i sin drottningrustning där pilarna ljudlöst studsar. Dock tänker jag inte frossa innan fastan börjar på riktigt. Jag har istället tjuvstartat den. Det är inte lätt...
♥ mother mary
Vad du är duktig som vågar ta hjälp! Och vågar erkänna det svåra i det fina! Jag känner igen mig så i det du skriver. Känslan av att ingen förstår. Av att vilja förklara när man upplever att man blir dömd eller bedömd av andra. Andra som verkligen inte förstår, eller är särskilt pålästa men som med bäring i "sunt förnuft" och sin egen föräldraroll vet hur allt är. Men vet du, vi är insatta och inkännande föräldrar som gör vad vi vet och känner är bäst. Och jag ser nu efter två år att det jag gjort varit rätt. Det ger resultat jag aldrig kunnat drömma om. Om du behöver bolla eller prata om anknytning och andras åsikter får du gärna höra av dig!
SvaraRaderaTack för dina ord! Så bra formulerat! Och var härligt att höra att du följde din magkänsla och att det blev så bra. Vill gärna höra mer! :-) Var hittar jag dig? Kram!
RaderaDet låter jättebra det där! Lycka till med fastan! (skall själv hålla en sån där fasta när det gäller lite annat som pågår här hemma just nu, fast min fasta får nog ta och pågå längre än till påsk känner jag!)
SvaraRaderaTack! Stort lycka till du med. Tänker mig att fastan är inkörsporten och att våra goda vanor kommer att hänga kvar även efter påsk... Kram!
RaderaHej! Jag heter Ulrika och har följt din blogg ett tag utan att kommentera någon gång. Jag är själv mitt uppe i ivf:er med allt vad det innebär. Och det är fint att få läsa dina tankar. Fint att få dela någons innersta känslor, upplevelser och funderingar och fint att slippa det ytliga en stund. Tack för att du delar med dig av dig!
SvaraRaderaVarm kram, Ulrika
Hej Ulrika, välkommen hit, vad glad jag blev över dina ord. Ja, ivf-tiden är tuff, det är faschinerande vad man är kapabel till att utstå för att få bli mamma. Håller tummarna för att du snart ska vara i mål! Kramar, mother mary
RaderaPåminner ganska mycket om hur det var innan adoptionen blev ett faktum. När man gick där som ofrivilligt barnlös och längtade, kämpade och fullständigt höll på att bryta ihop och alltför oftast möttes av total oförståelse och/eller säkert välmenande kommentarer som endast hade motsatt effekt. Lönar sig inte att diskutera, för - som du själv säger - ingen annan kan veta hur man faktiskt har det, och kommentarer om andra i "samma" situation hjälper inte alls, snarare tvärtom.
SvaraRaderaSom alltid är du så klok och insiktsfull. Du kommer att klara dig igenom detta. Också. Hoppas du vet att jag finns och gärna lyssnar. Utan att döma.
Stor kram <3
Helt rätt, sköra situationer som krävde så mycket kraft! Jag vet att du finns, och bara det känns fantastiskt! Kram fina Jenni!
RaderaTycker det låter som du har något bra på gång. Fastan kan ha många ansikten. Jag beslutade mig för att fasta på liknande sätt långt innan jag blev adoptivmamma. Jag fastade från att gå i försvar och diskutera fast i ett helt annat ämne. Min smärta försvann inte helt men den blev lättare att bära när jag inte gick igång och gjorde som jag alltid gjort i samtal och diskussioner. Jag önskar dig lugn och ro och vill skicka med AAs fem deviser som jag använder friskt utan att själv vara drogberoende. Ta det lugnt, gör det enkelt, en sak i taget, det viktigaste först, lev och låt leva. Tack för att du vågar sätta ord på det svåra!!
SvaraRaderaStor kram
Tack för dina ord! Jag ska ta och gör en liten lapp till kylen med AA-deviserna! Och det hjälper som alltid att höra (och inspireras av) sånt direkt från dem som gjort det själv. <3 Fastnade tyvärr i galet försvar och diskussion med soc i morse, aja baja, men jag sorterar in det under sånt som inte får stå oemotsagt. Blev så chockad att jag började gråta mitt i mötet.
RaderaKramar!
Jag gör ett försök att kommentera igen, trots att cyberrymden slukar det jag skriver till dig på andra sätt än via mejl.
SvaraRaderaSå om det funkar, tack igen för att du låter dig inspireras och för att du inspirerar mig med din fasta. Tack också för klintarnas inspiration! Fastlagskramar
(Ja! Det gick! Det är alltså iPhonen som inte vill.)
RaderaStora kramar!
RaderaMotarbetad av din telefon minsann. Berätta att jag minsann bloggar från en iPad...