Litenhet

Det är aldrig en trevlig känsla när man känner sig utsatt, påhoppad, orättvist behandlad och ifrågasatt. Allt inom loppet av en helg. Att mother mary till sist röt ifrån gjorde såklart stämningen allt annat än mysig. Men efter att ha ångestgrinat halva natten och lovat mig själv att inte stillatigande ta någon mer skit i form av smygpåhopp och konstiga kommentarer och uppfostringstips så var jag inte lika diplomatisk som jag skulle önskat när första tillfället kom. Maken tyckte jag överreagerade och inte skulle bry mig om personen i fråga. That helped... Nä, idag har inte varit bra. Men personen ifråga kommer jag inte att träffa på ett tag, bra är väl det.

Det som gör mig extra ledsen är att jag verkligen skulle vilja vara sådär bra och kaxig och "veta allt" som hen försöker pusha/peppa/förolämpa mig till. Och för att lägga på ytterligare ledsenhet så blir jag ledsen över att jag blir ledsen. Samt att maken för första gången inte stöttar mig. Men ett beslut jag tog för några veckor sedan var just att slappna av, bara vara och äntligen försöka njuta av livet istället för att i ångest jaga sånt som jag ändå inte vill ha, men är uppfostrad till att jaga.

Beslut: hamnar jag i liknande situationer igen, ska jag genast säga till på ett konstruktivt sätt. Hur obekvämt det än kan vara. Försöka formulera mig lugnt och respektfullt. Då vet jag att jag gjort det jag kunnat och slipper känna mig överkörd. Eller feg. Dessutom kommer jag inte att tappa humöret och behöva må dåligt för det. Eller så väljer jag att ignorera, men då gäller det att inte ta åt sig.

♥ mother mary