Hej å hå

Jag som har världens sämsta tålamod just idag funkar inte med lilleman som har världens sämsta kommunikationsförmåga just idag. Maken höjde på ögonbrynet medan jag jonglerade mitt barn och andades genom näsan. :-)

Det jag egentligen tänkt skriva var att jag tyckte det var kul med alla kommentarer på mitt förra inlägg. Tack! Ett råd som jag tänker trycka upp i storformat alternativt tatuera in på makens hornhinna är följande: "töm fickorna innan du tvättar plagget". Konsekvensen blir annars en fru som snäser, surar och är allmänt toksur för att det händer IGEN. Hatar näsduk upplöst till miljarder små bitar som suger sig fast och återfinns överallt.

Lilleman klarar av alla klapparna galant, älskar lilla granen, att baka och att äta pepparkakor. Jag har skickat digitala julkort (ja, alltså ett foto där tomteluva finns med), skaffat och pysslat minimalt med julklappar (har redan dåligt samvete) och om en dusch så blir jag även julren. Första julen som mamma går verkligen i lillemans tecken, full fokus på honom och allt annat har hamnat i skymundan.   Ska gräva djupare någon dag, för det kanske är så att det dåliga samvetet är en automatisk känsla och att jag egentligen är rätt nöjd med det jag gjort. Hmm.

Ja, stor god jul-kram på er fina människor där ute! Nu ska jag gå och locka ur lilleman var skon klämmer, han kanske också känner sig lite stressad så här dagen före julafton?

♥ mother mary

Tillägg: skummar anknytningsböcker som en galning för att hitta nåt som gör att jag kan säga "ahaaaa". Tror utvecklingen är "normal", men vill så gärna förstå ännu mera. Och så vill jag ju se lilleman tillfreds och harmonisk, inte på warp speed och stressad. Tror att han gillar oss skarpt och då blir det ju jobbigt med alla känslor det väcker. Just nu tar vi en lugn stund och försöker varva ner. Tända ljus, soffan och tystnad. Verkar funka. :-)

Möte

Idag är det 20 dagar tills vi ska möta den lilla person som sedan ska vara vår så länge vi lever. Det känns helt ofattbart. Det hjälper att se bilder på vissa facebook-flöden där adoptivföräldrar fotar sina barn i varierande ålder och konstellationer, med varandra, ensamma eller i proper familjebild. Snart så får jag också fota lilleman med oss!

Igår mötte jag en bloggvän IRL. Så fantastiskt roligt, givande, spännande och alldeles, alldeles... underbart! :-) Jag var helt slut när jag kom hem. Skörstark är ordet. Min man visste hur mycket jag sett fram emot mötet och undrade vid kvällsmackan hur det var fatt, varpå jag började gråta över min ostsmörgås. Tyst och stark kram på det och sen "Var det härligt att få prata med någon som verkligen vet hur det är?" Min man han är klok han! Och Cecilia, hon är finfin!

 ♥ miss mary

"Ja men jag mår så himla bra..."

Vi var och träffade en kompis lilla nyfödda innan helgen. Hela havet stormar med en tvååring, middag osv. Mycket prata om bäbis, förlossning, foglossning, anpassning mm. Och självklart även prat om lilleman. Jag reflekterade för mig själv under tiden hos vännen att "det här går ju bra, jag verkar ju inte bry mig, hmm..." och i bilen på vägen hem pratade jag exalterat med maken om att det kan gå så himla fort och är det inte konstigt att det inte är någon fara alls att - och där brast jag ut i tokgråt. Ja, så fort gick det såklart inte. Nä, men i mitt snyftande fick jag ändå fram att "jag älskar ju inte lilleman mindre för att jag blir så här ledsen nu". :-)

Lördagen vad det konfirmationsdags för en ung släkting och min första konfirmation. Otroligt vacker kyrka och bra präst och allt var frid och fröjd tills tre konfirmander ställer sig upp och ska sjunga Gabriellas sång. Titeln räckte för att jag förskräckt skulle börja leta näsduk och när de började sjunga så kunde jag bara flämta till och börja storgråta. Inga diskreta tårar utan sorg- blandat med glädjetårar från allra längst in. Oj.

Lilleman har rört till en del. Han har lagt sig som spindelväv på barnlöshetssåren som förhoppningsvis bleknar, men hans blotta existens lockar fram andra känslor. Dagligen får jag/han någon att gråta. Nu när jag berättar för andra börjar jag inte grina först, utan det är de andra som blir helt tårögda, darrläppiga och behöver näsdukar när tårarna börjar rinna. Och då kan ju inte jag hålla mig heller så klart. Hoppas hoppas hoppas att han blir förberedd av barnhemspersonalen på att han ska få flytta till en mamma och pappa som längtar. Att hans sorg över att behöva lämna sin värld ska bli så mild som möjligt. Vi tänker ju skicka fotobok och be om info, men jag frammanar bilden av snäll och inkännande personal som gör det även om inte boken och förfrågan kommer fram.
 
 ♥ miss mary

Tillägg: Sedan ca 1 timme är det ett spädbarn på besök på jobbet. Det hörs. Det gör mig inte ledsen, bitter eller sorgen, jag blir bara skitsur. Amma, använd napp eller gå härifrån, folk måste ju ändå jobba och det är lyhört. (Hoppsan, miss marys alter ego Mme M verkar ha tagit över. Väldigt bestämd dam. Tror hon kanske är i klimakteriet ellet nåt. ;-) )

From Sammy with love

Oj. Fick biljetter av svärföräldrarna när jag fyllde år. Svärmor sa att det här gillar väl du? Jag som inte var påläst mumlade mest. När vi åkte till Stadsteatern igår hade jag läst på lite om Sammy Davies Jr och om pjäsen. Rennie Mirro & Karl Dyall. Mitt leende var stooort till en början. Det mattades av mot mitten och var stelt i slutet. Vilken grym föreställning, grymt bra och grym som i hemsk. Vi var tagna och chockade hela familjen. Över hur privilegierade vi varit och är. Nog har min familj upplevt mycket hemskt pga sitt ursprung, men jag har levt bra ändå.

Säger till alla som vill (och de som inte vill) att se den. Den är verkligen bra. I mitt fall var det som att slå in öppna dörrar, men från och med nu ska jag kämpa ännu mer mot orättvisor: fy fan för rasism. Och tänk att Kennedy inte var så himla reko som alla vill tro.

♥ miss mary

miss mary doesn´t want to be grumpy

Men är det såklart ändå. Är inte bra på att hantera situationer med prestige där den andra försöker (eller det iaf verkar som det) sno åt sig "äran". Hmm. Jag borde backa och inte ta det så hårt inser jag nu. Behöver inte bli så upprörd som jag blir. Men jag kände ju mig kritiserad... hmpf. Der Klügere gibt nach!, det blir mottot för den här debatten. Och bara för att någon inte håller med mig betyder det inte att jag är dum. Eller att jag har fel. Eller att jag behöver gå upp i varv så våldsamt och bli fööör engagerad och emotionell. Det gnager lite mindre nu. Och möhippeplanering ska ju vara lite krånglig, alla inblandade har sin egen version av vem bruden är...
...och så slår det mig: jag är ofrivilligt barnlös och otroligt olycklig över det. Tacka fan för att man är lite grumpy! ;-)

♥ miss mary