onsdag 31 juli 2013

Tillsammans är vi starkare

Sedan jag startade bloggen som en ventil får jag hela tiden bevis för att vi tillsammans är starkare. Mail, kommentarer, paket, glada tillrop och hjälpande händer. Sist ett mail från e med tips om grupper på Facebook som jag letat efter, men inte haft kontakter nog att bli inbjuden till. Tack e!

I en av dessa grupper läste jag vad jag redan visste. Det finns fler som fått barnbesked från landet efter oss som redan fått resebesked. Så ledsen och maktlös jag känner mig.

Får inte skicka fotobok till lillemans barnhem förrän vi fått resebesked. Har ingen som helst makt att GÖRA något. Jag är i mitt yrke väldigt driven, påhittig och effektiv, vilket gör att jag ibland har svårt för andras långsamhet (den professionella) och ineffektivitet. Skulle så gärna vilja maila med barnhemmet, med kontaktpersonen i landet, ringa vår organisation dagligen bara så jag vet hur det går. Vår ansökan är väldigt försenad och i morse slog det mig (ajabaja, måste vara stark) att jag skulle vilja lägga mig ner på golvet och inte stiga upp.

Lite av glädjen är borta och jag vet inte hur länge jag pallar att vara i denna fasen. Kan den inte gå över? Låter som om jag är helt väck, men självklart inte. Möblerar rum, planerar målning av möbel, virkar muffins och köper strumpor. Och är glad såklart. Fast dippar hela tiden i små mini-gråt-attacker. Bryta ihop och resa sig igen helt enkelt.

Har två telefonnummer som jag försökt ringa. De går till adofamiljer från vårt land. Ska nog snyta mig och försöka ringa igen.

Kram på er alla! Tillsammans!
♥ miss mary

fredag 26 juli 2013

Telefonsamtal

Igår kväll ringde vår ordinarie kontakt från förmedlingen. Genom mitt huvud for genast tusen tankar om onödig semester, lycka mm medans hon småpratade om hur det var, om hon störde mm. (Kom till saken, ville jag vråla, men höll mig såklart)
Jo, ähem, nu hade hon kikat närmare på vårt ärende och det hade precis blivit översatt. Va??? Sen skulle det fortsätta med en massa annat, bla bla bla. Lite konstigt var det allt tyckte hon, flera andra som fått bb senare var långt framför oss, hmm. Hon skulle utreda vidare och låta landskontakten i landet gå dit och fråga. Så nu kan det ta två månader till, frågade jag. Ja, allra minst svarade hon.
Maken klev in genom dörren och luften gick ur oss. Jag försökte peppa med att inom två månader händer det, sen är smärtgränsen nådd. Maken kontrar med att smärtgränsen, den har vi lämnat långt bakom oss redan. Gråt, smärta, picknick och bad.
Idag jobbar jag hemma och kontakten ringer igen. Nu har hon svar. Hoppsan, er mapp hade hamnat i landets ordinarie kö. Den som är jättejättejättelång. Nu hade landskontakten fått dem att skyndsamt flytta vår mapp och hon hade tydligen peppat för lite gräddfil också. Ok. Men nu ser vi framåt, säger min kontakt till mig i telefonen och jag inser hur miserabel jag måste låtit. Ja. Nu ser vi framåt. VILKET ANNAT DJÄVLA HÅLL ÄN FRAMÅT FINNS DET? (Återigen ett vrål inombords.) Fast det är ju bra att det upptäcktes och att vår ordinarie kontakt är tillbaka, hon verkar brinna för det här, den andra konstaterade bara att man måste vänta, hon undersökte inte. Det känns bättre än igår kväll!

 ♥ miss mary

torsdag 25 juli 2013

Lilypie

Fixat en liten räknare längst ner i bloggen. Har sett dem hos andra och fick nu äntligen tillräckligt tråkigt för att göra en egen. Oj, vad tydligt det blev att vi väntar och väntar och väntar på resebesked. Har bestämt mig för att inte få panik (igen) förrän vecka 33. Ett resebesked (med resa inom 4-5 veckor) inom den tidsramen är ok, men efter det börjar det bli riktigt jobbigt med jobbet/vikarie mm.

Med detta beslut taget ansökte jag helt sonika om en semestervecka till. Behöver hemmatid till pyssel, städ, fixande och lugn. Att vara på ett tomt kontor där jag i rasande fart (trodde ju det var bråttom) redan har klarat av mina projekt - och utan kollegor och chefer för att starta upp nya - gör att jag mått sämre än jag behövt må. Tror jag. Hur det än är så blir det virk, sol och fix nästa vecka för miss mary! Och ett kontrollsamtal till försäkringskassan. 

♥ miss mary

måndag 22 juli 2013

Jamendåså!

I morse kom jag fram till till en kundtjänsteperson på försäkringskassan. Juhuuuu! Det var bara 158 personer före mig i kön och jag har förstått att det ska man vara väldigt nöjd över. Personen var (läs: lät) lugn och kunnig. Dessutom gav hon mig de svar jag ville ha så jag är väldigt nöjd.
  • SGI är skyddat det första året som både a-/b-förälder. Efter det så måste man göra något fem dagar i veckan, dvs jobba fem dagar eller ta ut föräldrapenning  fem dagar eller blanda som man vill.
  • Jag kan vara föräldraledig det första året och bara ta ut så många dagars föräldrapenning som vi absolut känner att vi behöver. Check.
  • Maken kan vara föräldraledig första året utan att ta ut några som helst dagar med föräldrapenning om vi vill. Hans SGI skadas inte. Checkelicheck!!! :-D
  • De där 30 dubbla dagarna man kan ta då? Dem kan man endast ta ut under det det första året. Om man vill och behöver.
Summa summarum så insåg jag att mycket information på försäkringskassans hemsida skrivs för dem som har en livsstil att upprätthålla, eller kanske ännu mer för dem som inte tjänar så mycket. Vi tjänar inte heller så mycket, men har lärt oss att spara. Många års barnlöshet har lett till en smal livsstil. Inga semestrar för man vet ju inte hur ivf-sprutandet påverkas eller om det krockar med läkarbesök, operation, ägglossning, adoptionsutbildning, utredning mm. Tråkigt men sant. Nu känns det bra att kunna lägga den sparade slanten på föräldraledighet och lilleman.

Eftersom jag pendlar upp och ner i humöret som en hormonstinn tonåring blandat med klimaktieritant njuter jag inte av livet som jag skulle vilja. En terapeut skulle antagligen säga att det inte är så konstigt med tanke på vad jag går igenom och det tröstar jag mig med när jag känner mig som mest bitter, sur, otacksam och dum. Denna dag tänker jag dock ha en bra dag, samtalet med f-kassan har gett ett bra utgångsläge och lite extra ork. 

 ♥ miss mary

onsdag 17 juli 2013

Fattas det något?

Det kan man ju undra. Läser, lyssnar, antecknar och letar. Allt detta på försäkringskassans hemsida. Får bara en större ångestklump för varje minut som jag letar runt, länkas hit och hit och inte får de "tydliga" besked jag förväntar mig.

Vi har skickat in vårt medgivande två gånger och ännu inte fått något sk startbrev tillbaka. Jag ringer och får veta att belastningen är för hög, återkom senare. Hur gör alla andra? Fattas det något i mitt huvud? Varför får jag inte ihop det trots hyfsad intelligens?

Vi hade tänkt att vara lediga ca 5 månader tillsammans. Maken, miss mary och lilleman. Men nej, det verkar inte gå. Då förlorar en av oss sin SGI. Med nöd och näppe lyckas jag komma fram till att vi får vara lediga 30 dagar ihop+ plus 10 tillfälliga +semester och då kommer vi upp i ca 60 dagar, dvs 2 månader. Sen måste maken (eller jag (aldrig i livet!!!!)) gå tillbaka till jobbet.

Är det någon som har tips? Som har varit hemma tillsammans en längre tid utan att sabba SGI och utan att det blivit "fel"? Själv ska jag fortsätta sitta och smygläsa försäkringskassans sidor på jobbet.

♥ miss mary

Tillägg: hittade nu försäkringskassan på Facebook. Aha! Jag är inte ensam om att inte fatta... om det inte vore så sorgligt skulle jag garva. 

torsdag 11 juli 2013

Förklädnad

Offerkoftan var en förklädnad. Det visste jag ju. Ville bara inte erkänna och tvingas ta itu med verkligheten. Men den hinner alltid ikapp, glöm inte det.

Sedan barnbeskedet har jag varit som en sträng. En sträng som blivit spändare och spändare. Två och en halv till tre månader skulle det ta till resebeskedet. Ju närmare tvåmånadersdagen vi kom desto spändare blev jag. Två månader och två veckor. Tre månader i tisdags. Tungsinnet smyger sig på allt tydligare. Lägligt nog tillsammans med pms. Försöker lura mig själv och omvärlden att det inte är så farligt, han kommer ju, jag är glad, bara lite fördröjning, fel i datasystemet. Läser Gul utanpå. Läser Jorden sjunger i B-dur. Maken går och lägger sig. Jag tillåter mig att bryta ihop. Totalt. Så här dåligt har jag inte mått sen innan barnbeskedet, i den stora barnlösheten. Det är den förtvivlan som smyger sig på igen. Jag är hudlös och orkar inte. Det är bara gravida och graviditetsbesked överallt. Var är mitt barn? Livet är orättvist.

Vet inte om jag orkar gå till jobbet i morgon. Idag var en kamp. Grät i bilen på väg dit. Grät där. Grät på vägen hem. Gråter nu. Slösar bort dagar med att vara olycklig. Vill inte vara tungsint utan vill vara lätt, kunna njuta och ta vara på livet. Vill vara i trädgården, på after work och ljusare till sinnet. Vill inte få destruktiva tankar, ha gråten i halsen och deppa ihop.

Hade jag haft kvar valet att ta till destruktiva handlingar hade jag hittat på nåt. En möjlighet var alltid att stympa håret, då fick man en käck ny frisyr på köpet. Två i ett liksom. Nu är allt jag har kvar gråt. Och bloggen. Ironiskt.

♥ miss mary

Tillägg: har lugnat mig nu. Som vanligt hjälper det att bryta ihop ordentligt. Våga göra det och tillåta sig att göra det. miss mary kanske ska resa på sig igen och ta sig till sängen. Om inte med lätta steg, så i alla fall inte med förtvivlade.

miss mary matmissbrukar (MMM-metoden)

Offerkoftan sitter hyfsat tajt just nu. Igår när jag körde hem från jobbet snörpte den åt som bara den och jag knäppte med våld upp några knappar, åkte till mataffären och handlade och gjorde sen "skivad mozzarella/tomat/lök/egen basilika/olja och kryddor" till mig själv. Sen tvingade jag mig att sitta en stund och uppskatta läget: jag, miss mary, tar minsann hand om mig själv och njuter av livet. Och äter sunt. Jajamen.

En halvtimme senare hade jag även ätit upp de skånska pepparkakor jag köpt. Med smör och ost på. Ja, alla i paketet. Det är väldigt små paket.

Ytterligare en halvtimme senare hade även den lilla satsen chokladbollssmet (inget fjantigt finlir med rullning här inte) slunkit ner.

Det är en sådan kväll man kan få om offerkoftan är på och om man som frisk matmissbrukare slarvar med måltiderna under två dagar. Det går inte. Man halkar liksom tillbaka i missbruk light en liten stund. Men eftersom jag är frisk så hetsar jag inte upp mig över de enstaka återfallen, det blir bara värre då. Jag tänker istället på att jag ska vara snäll mot mig själv, gå till garnaffären och bokaffären - mina två favoritaffärer - och handla mjuka och hårda paket till mig själv. (check, var där på lunchen och är fattigare men gladare)

Och så tänker jag på vännen som fick mig att börja sluta med matmissbruket. Det var inte över förrän 20 år senare, men det kunde gått mycket värre utan hennes intervention.

♥ miss mary

måndag 8 juli 2013

Halleluja

Nervöst väntade jag på svar från min församling på mitt personliga mail. Lät maken glutta i mailboxen för jag var så rädd för dömande svar. När vi så kollade efter några dagar ligger där inte mindre än två mail från administratörer hos församlingen. Båda tackar varmt för mina synpunkter, beklagar och lovar att ta tag samt vidarebefordra mailet till kyrkoherden... jag började såklart grina av lättnad och över att de var så snälla. Och vad lärde vi oss av detta miss mary? Jo, att man behöver inte skälla för att göra sig hörd, det går bra med vänlighet.

För övrigt befinner jag mig i tycka-synd-om-fasen i månaden, även känd som pms. Önskar alla män en sådan dag....grr. Ska inte ens gå inte på hur ledsen det gör mig att vänta på lilleman, det skulle vara för gnälligt och jag tröstar mig med att till jul måste han väl ändå finnas hos oss!

♥ miss mary