En helt vanlig dag

När man ser en känt ansikte så är min impuls att le och hälsa. Hur dåligt jag än mår. Nu såg jag ett känt ansikte, men var i en situation där jag inte syntes utan kunde ta tid på mig och fundera på vem det egentligen var. Och fy och usch och blä. Det var ju någon jag inte alls känner men som uttalat sig klantigt och elakt flera gånger offentligt. Och gjort någon jag känner illa. Honom var det ju tur att jag inte råkade hälsa på.

Sen fortsatte dagen med ett läkarbesök. Hamnade väldigt högt på ett test. Jag är visst deprimerad.  Svart på vitt och tydligt uttalat går det ju inte att smita. Min terapeut hade väl rätt då. Skall få träffa psykolog. Blev erbjuden medicin. Och började grina av beslutsångest.

På kvällen myser lilleman och jag framför tv med "de där nötterna". Nötterna är från pumpan, vi rostade en plåt pumpafrön från lillemans pumpa som nu vakar över huset. Vi kollar barnprogram och filosoferar, kramas och skojar. Vid tandborstningen går ett glas sönder och trots föräldrarnas lugn stegras det inom lilleman till ett utbrott. Men det är stora framsteg ändå, han blir så rädd, vår lille. Så rädd, så rädd, så anfall är bästa försvar. Vi tröstar och pratar, förklarar att ingen behöver flytta (!) och att vi inte är arga. Berättar om alla gånger vi slagit sönder sönder saker och vad man då kan bli rädd för. Att det låter högt. Att det är vasst. Att man ska göra sig illa.

Nu sover både lilleman och make. Jag grinar och tillåter mig att tycka att livet är orättvist en stund.

Fast jag har ju bästa maken. Och bästa ungen. Just det!

♥ mother mary

TACK!

Tack alla fina läsare för grattishälsningar! Ska försöka samla mig tillräckligt för ett inlägg... tänkte göra det i helgen, men panik (ja, allt är relativt, men jag antar att de som redan adopterat kan känna igen den, vad? hur? när? va???) utbröt igen och vi toksurfade istället på blocket efter allt man kan tänkas behöva. Idag har vi pratat med organisationen som lugnade oss och sa att vi kan ta det lugnt, de hjälper oss, dvs säger till när det är dags att göra vad... Det var min man som pratade med vår kontakt och andemeningen av samtalet var "Andas!" 

Mina chefer har fått veta. Båda blev glada, den ene bekymrad över ersättare.
Några kollegor har fått veta. Även de grinar. Jag har ett servettförråd som går åt mycket snabbt...

Vår släkt och vänner har fått veta. Alla börjar nästan gråta. Så underbart. Även männen. Med några få fajtas vi lite över reglerna (vad vi berättar och vad vi vill hålla för oss, hur vi vill göra första tiden mm).
Min annars så underbara svärmor fått lite fasoner för sig. Hon trilskas när vi säger att vi ska isolera oss för anknytning, att de inte får krama och hålla den första tiden. Kan inte riktigt acceptera detta och igår fick min man säga till väldigt tydligt! En kompis ställde sig också lite frågande. Det som irriterar mig mest är att de tjafsar om det vilket gör att jag måste "försvara" och ta jättetydlig ställning. Vi har beställt böcker (samt häfte med information hur man gör när man "adopterar barnbarn") som ska hjälpa till. Hennes kommentar "Jaha, och hur ska ni ta er från flygplatsen?" visar att fajten inte är över. Suck.
Mina underbara föräldrar mailar dock att vi ska lita till oss själva, de gör vad vi säger och att vi ska säga till om det är något de kan göra - vad som helst. Jag mailade tillbaka att de är bäst och att jag älskar dem. (Chockad tystnad, hahahaha, sånt där säger man inte i min familj, men nu är jag (snart) mamma och jag älskar och tänker säga det också!)

Jag är mer restriktiv än min man, han berättar gärna mer, jag vill att lilleman ska ha sin egen story, ok att mor-och farföräldrar kan få veta diagnos, men sen är det tvärstopp. Ingen annan! Och ingen ska heller veta hur han kom till barnhemmet. Fotot fick fötter i svärmors händer och jag har idag agerat stoppolis (till mottagaren) och tvingat mannen att ringa till sin mamma och huta åt.

Efter den första euforin dippade jag rejält och blev en liten blöt trasa. (Har iofs pms också.) Fredagen gick i gråtens tecken. Helgen har varit orolig. Allt är så fantastiskt så att jag inte riktigt kan greppa det. Försöker hitta saker att hålla fast mig i och är så tacksam över de vänner som fattar, ger av sig själv och respekterar. Jag har fått handfasta råd under helgen som gett stabilitet till en annars förvirrad miss mary. Råd är förresten välkomna från er alla!

Lillemans språk stod ju på min lista. Tänkte inte att det skulle gå så fort. (Och deppar man in barnlöshet så är energin inte så hög.) Men idag har jag via youtube tagit min första lektion (i hemlighet på kontoret, kan inte koncentrera mig för fem öre) och ringt till maken för att konversera. Vi säger "hej" till varandra och fnissar fånigt.

Så, en liten rapport från miss marys liv.


 ♥ miss mary

Jaha

Negativt gravtest såklart. Tårar och besvikelse såklart. Och så pallar man sig upp och tillbaka. Såklart. Fast eftersom det inte slutat blöda än pratade jag med gyn idag. De tyckte efter lite konfererande att jag ska ta ett till test på söndag (då det verkligen borde slutat blöda) för att utesluta utomkvedshavandeskap.

Dessutom ringde min syster med nyheten att en förälder åkt med ambulans till akuten och nu var inlagd. Det kom fram att den andra föräldern varit inne akut veckan innan. Men hallå! Nu väntar elkonvertering för en av dem och strokekonvalecens för den andre. Tårarna sprutade såklart mitt i blodbadet och den övriga förtvivlan. Jävla påsk. De bor en bra bit bort och accepterar endast besök med semestersyfte, de vill inte ha någon hjälp. Är det då jag ska säga att det aldrig kan vara semester för mig när jag är i en för mig främmande stad och återgår till tonårstrots? Fast jag har utvecklats. Pappa kollade genast upp biljetter till helgen. Jag tog mod till mig, var ärlig och sa som det är: vill ni inte att jag ska komma och stötta er utan att jag ska komma på "semester" så passar inte helgen för mig. Förklarade blodbadet, testen och ångesten för en pappa som jag nästan kunde höra skruvade på sig. Sa att jag gärna kommer nästa helg och att jag uppskattar att han är tydlig- för jag lägger allt åt sidan om de behöver mig! (Det senaste gav upphov till ytterligare skruvande.)

♥ miss mary

Det här vill jag göra med mitt barn (utan inbördes ordning)

• bygga LEGO
• cykla
• åka skidor (längd och slalom)
• skratta, fnissa, le i samförstånd
• åka till landet hen kommer ifrån
• träffa kompisar
• bada i havet
• hålla handen
• läsa
• laga mat (det här är inte min punkt överhuvudtaget, men jag lägger till den för jag vet att maken så innerligt gärna vill laga mat med barn)
• göra chokladbollar (japp, miss mary igen)
• göra fina frisyrer (lite lättare om det är en tjej, men kanske blir det en kille med intresse för håräventyr?)

♥ miss mary

miss mary and 2011.

Detta år har både vill jag och vill jag inte uppleva igen.

• Jag vill därför att vi gifte oss! Min kärlek och jag sa "ja" inte mindre än 2 gånger. 
• Jag vill inte därför att 2011 var året med 3 misslyckade ivf-försök. Jag tillhör inte dem som räknar ut hur gammalt ett eventuellt barn hade varit, men när tvillingarna inte fastnade så blev det extra mörkt. Hade hoppats på tredje gången gillt. Och dessutom hade jag massa fina namn på lager. Det är lite svårt var man ska lägga ribban för hoppet. Hoppas jag för mycket blir fallet djupt. Hoppas jag för lite så är det kanske därför det inte fastnar?

Men jag har min fantastiske man och när vi går igenom livet så slutar jag inte att bli alldeles varm av att det är han och jag. År 2012 kan inte bli bättre när det gäller kärlek!
Nyårslöftet blir såklart att "ta hand om mig" och må bra. Må bra innebär att äta rätt (för då mår jag bra), att motionera lagom (för då mår jag bra) och att virka, läsa och umgås med vänner. Reflexologen ingår också (i slutändan mår jag väl bra där också, även om det är en aning smärtsamt). :-)

♥  miss mary