Hjälpmedel

På sjukhuset slåss jag för hjälpmedel som ska underlätta. Parerar när jag känner att personalen försöker snåla, ta genvägar eller göra det lätt för sig. Är allmänt tigermammig och antagligen skitjobbig att ha att göra med. Igår kom då lastbilen med jättekartongerna. Idag grät jag när jag installerade prylarna. Jag vill inte ha de där grejerna i mitt hem. Det måste gå på något annat sätt. Jag kommer aldrig att kunna släppa det sjukhussjuka hos lilleman om jag ska mötas av dessa hjälpmedel vareviga dag.

Lilleman är superglad. Han har ju längtat efter sakerna som vi lobbat in. (Så pedagogiskt av oss. Så himla duktiga vi är. Supermänniskor liksom. Dem kan man ju slänga åt en pik då och då. Det behöver de nog.) Så nu slits jag mellan att montera ner allt och att låta det vara för att lilleman ska ha det lättare. Hmm. Mammans ego (eller psyke?) eller sonens liv. Inte så tufft val när allt kommer omkring. Sluta tänk mother mary. Sluta oroa dig. Bara sluta.

En annan dag ska jag skriva om hur det går med anknytningen. Hur lilleman växer och utvecklas och hur han förändrat våra liv. Hur han kommer kutande till sina föräldrar när han gjort sig illa och hur han skrattar och pratar och är smart och söt och klängig. Och tjatig, gnällig och sur. Men mest glad.

♥ mother mary