Kraftigt nedbantat och utan mafiahot, dramatiska utspel och illa dolt agg. Endast med sorg, kärlek och lite "stake". Ett kort mail utan hälsningsfras lyckades jag skicka igårkväll. Försöker låta bli att kolla mailen, och det är faktiskt inte speciellt svårt. Väntar mig inget svar. Ingen ångestklump i magen. Kan ju verka som att det är lugnt, men jag tänker på det hela tiden och käkarna är så stela att jag har svårt att gapa vid maten. I samtal med vänner och bekanta måste jag behärska mig för att inte ta upp vad som hänt. Det ligger där och maler. Och maler. Men det har ju bara gått två veckor.
Jag har fina dagar med lilleman. Jag uppskattar mer.Vi njuter. Han är i en speciell fas. Inte vet jag vilken fas, finns ju ingen litteratur, men hans behov av mig är nu enormt och hans olika små trygghetsknep syns väldigt tydligt. Finner mig allt oftare intrasslad i förklaringar och kom just på att jag nog tappat lite fastetänk över semestern. Jag har ju inga problem med att inte ha förklaringar till hans betenden egentligen. Trauman och allt annat, det är ju klart att det händer massa grejer och att sorg, anknytning mm inte är klart på långa vägar än.
En kommentar från idag: "men nu är han ju anknyten ju." Glömsk om min fasta kastade jag mig in i förklaringar och middagsgästerna började skruva på sig. Men vad fasiken, det är viktigt ju! ;-)
♥ mother mary
Bra gjort! Nu tror jag du höjt dig lite över situationen. Visat att du är bättre än öppna hot ;)
SvaraRaderaNu hoppas vi att hen läser och förstår!
Även om lilleman inte är fullt anknuten så är han på god väg. Tänk hur allt var för 6 månader sedan! Låt honom tanka, vara nära, känna och ge kärlek.
Ring om du vill prata!
Kramar <3
Tack för stöd och pepp! Perspektiv är ack så viktigt! Kramar!
RaderaHejsansvejsan! här är jag igen, efter mitt bloggkommenteringsuppehåll under sommaren. Det liksom bara blev så, jag tror hjärnan smalt av värmen eller nåt så det fanns bara överskott för att skriva "vilken fin XX" eller "så härligt" eller såna kommentarer och inte såna här riktiga kommentarer. har läst inläggen jag missat och det låter jättejobbigt. Som du vet har jag lite erfarenhet (tyvärr) av nära folk som gör slut med en och personer som är lite skumma ibland, hade lite fler såna erfarenheter i början av sommaren faktiskt när jag en gång för alla bestämde mej för att strunta i, för att vara riktigt klicheaktig, alla energitjuvar. Dit for dom, men lyckades ta lite energi av mej sen ändå lite grann.
SvaraRaderaDet är lite dumt att det inte finns närmare manualer för hur det är när man har ett barn med trauma som skall anknyta till nya föräldrar! Skulle minsann vara bra med en sån manual med faser och sånt att kolla i när man är osäker. Men som du fattas mej skriver - han är säkert på god väg att vara anknuten. En sak är att vara anknuten, en annan är att ha traumabakgrund. Man kan vara hur anknuten som helst och ändå reagera på saker och ting, dvs om ungen vet vilka ens föräldrar är så är ungen anknuten. Ungen kan ändå behöva lugn och ro och att man avskärmar ungen från saker och ting, men det har mer med själva traumatiseringen att göra än aknytningen, om man nu skall vara petnoga! (vilket jag tydligen tycker om att vara). Jag brukar oftast säga att mina barn har ptsd och trauma och sånt sitter i kroppen och tar många år att bli av med. Det är som att ha en sjukdom. Hjärnan blir påverkad av stressen, så den blir överkänslig för saker och ting, så därför behöver barnen si eller så.
kram massor till dej!