Depression i lillfingret?

Jo, det var just det jag (enligt reflexologen) hade igår. Min reflexolog är både rolig och duktig. Jag ligger där och pratar, gråter, suckar och ajar. Det gör nämligen riktigt ont mellan varven när hon med sina stavar trycker, drar och petar. Igår var det tår, panna, lillfingrar och öron som fick sig en dos. Just nu fokuserar hon på mina mellanblödningar. Jag är hoppfull. Hälsporrarna är ju ett minne blott, så lite mellanblödningar borde väl snart vara fixat...

Det är också väldigt skönt att prata av sig med jämna mellanrum med någon som man inte känner, som man antagligen inte skulle umgås med, som  man kan vara patient hos och som ändå bryr sig så till den milda grad att det ibland kommer ett sms mellan behandlingstiderna med en relevant fråga. 

 ♥ miss mary

Paaaaaanik

Det är vad jag får när Maja ställer sin sjukt okänsliga fråga i "Så mkt bättre". Fan vad hemskt.

♥ miss mary

Hmm...

Jag är en person som har tvingats tycka en massa. Först för att smälta in, sen för att om man inte har en åsikt är man ju konstig. Ju mer jag tycker, desto mer blir jag tillfrågad. Det är en ond spiral. Min reflexolog sa att jag bara ska vara och tänka lite så här: "jag vet inte och jag bryr mig inte" som svar på frågor som jag ogillar, tycker är jobbiga, inte har en åsikt om eller inte vill bli inblandad i. Hmm.... Kan man göra så? Ja, faktiskt! I vissa mått funkar det. Jag testkörde på jobbet där det just nu är väldigt viktigt att få höra min åsikt (tycker många) för att de på så sätt kan skyffla över en uppgift på mig eller någon annan, eller bara för att man ska lufta sitt eget evinnerliga tyckande. Tyckande om allt, jag tycker hit och jag tycker dit. Sedan några veckor försöker jag att inte säga "jag tycker...", utan funderar lite extra på om det verkligen behövs att jag tycker till i frågan. Förvånansvärt få saker kräver att alla tycker till. Sinnesro!  

Hur gick det på jobbet då? Jo, förvånade miner, irriterade miner och höjd (!) popularitet. Hmm... människor är bra märkliga.

♥ miss mary

Bloody hell

Jag som trodde att kroppen och jag hade en deal: agera hyfsat normalt och snällt mot varandra. Så varför detta blodbad mitt i cykeln? Jag bara undrar...

Det ena ger det andra. Jobbet trappas upp, miss marys stubin och ork är långt ner efter ovanstående. Mannen får hämta en fru i upplösningstillstånd från jobbet. Hemma väntar adoptions-diskussion. Jag HATAR att allt är lite på måfå, det är ju som att stå i en affär utan att få veta vilken sorts affär det är, och tvingas speca vilken vara man vill ha. "Jag vill ha prinskorv." Fast nu är det ju så att du är på Lindex så väntetiden på prinskorv är lång. "Men, då tar jag ju såklart trosor!" Varför sa du inte det från början? Hur vet vi att du verkligen vill ha trosorna? "Ge mig vilken vara som helst, jag kommer älska den oavsett om det är prinskorv, trosor eller ett smycke!!!"

Kvällen avslutades med gospel. Samma kör som ska ge mig avslappning gör mig nu spänd. Det är både kul och inte alls avslappnande att tacka ja till ett solo... Men jag ska göra det. Så det så. Go tell it om the mountain!

♥ miss mary

Allt som börjar med "reflex" är bra

Reflexer (både i kropp och såna som dinglar)
Reflexolog
Reflexgarn (jo, det finns, wow)
Reflexfärg (dyr, men ack så ljuvlig)

Skulle kunna fortsätta ett bra tag, men det var inte det jag skulle skriva. Jag var hos reflexologen igår. Vi har inte setts på nästan en månad då jag missade förra gången pga sjukdom. Så skönt att komma dit igen. Gjorde ont som bara den, jag grinade över allt möljligt, men som alltid känns det bättre när jag går därifrån. Hon tyckte att nu var det dags att bli gravid! Hmm, ok, vore ju nice... Så vi ska anstränga oss lite extra en eller två månader. Hon med sina pinnar. Jag och maken med att ligga (inte för att vi slarvar med det under ägglossning, det är det nog ingen ofrivilligt barnlös som gör, men nu kissar jag för säkerhets skull på äl-sticka för att tima in det rätt). Och det där liggandet blir ju vad man gör det till. Under våra år av barnlöshet är det inte många gånger det har varit tvärstopp, det är liksom inte läge att gnälla att man inte blir gravid om man inte ligger i (hahaaha) när det är läge. 

♥ miss mary

PS Jag är inte hög eller full. Bara lite uppe i varv, fnissig och med en känsla att det är lika bra att göra saker för det blir ändå aldrig som man tänkt sig.

Ledsen

För länge sedan, när miss mary inte visste vad hon vet idag gick hon omkring och försökte vara alla till lags, göra alla glada (för det hade hon hört att hon var bra på) och självklart dölja det mörka hon kände inom sig. Hon lyckades mycket väl. Ingen anande något. Den andra terapeuten förstod. Då hade hon oavsiktligt lurat både en läkare och en psykolog att hon var helt problemfri. De såg inte bakom masken trots att miss mary berättade hur hon mådde.

Något miss mary lärde sig senare i livet var att hon inte alltid behöver vara 100 % glad. Det räcker och blir över med ca 40 %. Miss mary tvivlade, men testade och se där - ingen blev arg på henne för att hon inte var glad. Med sina 40 % var hon ändå oftast den gladaste.

Miss mary har nära till skratt. Och till gråt. Så har det alltid varit. Nu vet hon att hon är skörstark och det hjälper. Om hon har en dålig morgon så känns det  också alltid bättre när hon ser någon annan. Då kommer leendet automatiskt. Och så lurar hon sig själv att inombords bli lite gladare. Inte så att hon fejkar, men hon låtsas lite och livet blir lite lättare.

Detta förstår miss marys vänner. Även de flesta kollegor. När hon så i morse mötte en favoritkollega och pratade om humör mm kom därför följande som en chock.

Häromdagen kikade jag in i ovannämnda kollegas rum (som hon delar med H) för att säga att det var dags att släppa tangentbordet och gå hem. Jag var på bra humör, annars hade jag ju inte gjort det. Om jag inte misstänkt att kollegas behövde muntras upp, då hade jag nog gjort det ändå. Följande konversation uppstår i rummet sedan jag gått:
H: Jag är misstänksam mot såna där människor som alltid är glada. Miss mary är alltid så där glad.
Kollega: Miss mary är inte alls alltid glad.
H: Jo, det är hon visst.
Kollega: Nej, det är hon verkligen inte.
H: Jo, det är hon.

När miss mary hör detta i morse börjar underläppen att darra och ögonen att tåras. Hon avviker snabbt i "ett ärende" och kollegan fortsätter till kontoret.

Till saken hör att H minsann tagit miss marys glädje och kraft i anspråk. Flera gånger har hon kommit och pratat om sånt som miss mary inte vill höra. Miss mary har aldrig gillat henne utan tyckt att hon är falsk och läskig. Men miss mary försöker, för man kan missta sig. Och H har haft cancer och pratar med låg och försiktig röst. Nu vet miss mary att hon ska lita på magkänslan. Hon kommer noga se till att inte se glad ut nästa gång hon ser H och hon kommer definitivt inte att ge utrymme för H att prata av sig hos henne. Miss mary är ledsen. 

♥ miss mary

Många små pirriga steg...

...blir till slut en lång bit. Det kryper framåt. Både på adoptionsfronten och i min personliga ofrivillig-barnlöshets-situations-insikt. Ska skicka iväg alla papper till organisationerna i veckan. Pust pust. Sen vänta lite på samtal. Och - den största biten - välja land, barn (ett eller flera, hur gamla, hur friska) och sen ännu mer papper. Känns pirrigt.

Skypade med vännen som flyttat och nu fått sina tvillingar. Hade en annan vän på besök så jag tänkte att det skulle vara kul. Men (och här kan man fråga sig hur jag tänkte) det blev mycket baby-prat. Såklart. En nybliven tvillingmamma har inte så mycket annat att prata om. Men sen så fyllde andra vännen på och det blev prat om kommande graviditeter och andras barn. Långstamt började det gå upp för mig att jag måste säga stopp. När jag samlat mod hade det gått för långt och jag varken vågade eller orkade. Jäkla skit. Nästa gång...då jäklar ska jag kaxa till mig och stå upp för mig själv lite tidigare i konversationen. Insikten är ju att jag av rädsla för att såra vännerna inte säger något. Men jag då - är det ok att jag blir sårad?

Tänk att man rätt snabbt kan få syskon från vissa länder. Pirrigt. :-)

♥ miss mary

"Att bryta ihop och komma igen så jäkla ofta och länge..."

Citatet ovan är från bloggaren liten längtan och jag tyckte det var grymt bra. I sin helhet lyder det: "Det är ju just det många inte förstår - att vi måste bryta ihop och komma igen så jäkla ofta och länge..."

Jag fick syn på liten längtans inlägg (eller egentligen svar) när jag just "brutit" ihop i vilrummet på jobbet idag. Det jag gjort var att ringa flera gånger till gyn. Varje gång in i vilrummet, inget svar, ut igen. Till sist kom jag fram och hela proceduren med att boka tid och krångla kändes jobbig. La på luren och brast i gråt. Gick inte att stoppa så jag ringde mannen och berättade att jag nu faktiskt både smygkopierat adoptionspapper på jobbet (fullt adrenalinpåslag, så får man ju inte göra och tänk om något fastnat i skrivaren!!!) och ringt gyn. Medans jag snyftade så berömde han mig i några minuter. Sen var det bara att torka tårarna, räta på ryggen och tillbaka till livet utanför bryta-ihop-bubblan. 

♥ miss mary

Hur man berättar för en ofrivilligt barnlös att man är gravid

Ja, det är ju inte så lätt. Min väninna C vävde ju in det i en passage om ett jobb hon sökt i mailet i veckan. Dubbel chock för mig som absolut inte väntat sig någonting sådant mitt i jobb-stycket. Aaaaaaaaaaaaaaaaaaa!

Vi sågs i helgen. Hon hade bula. Vecka 19. Hon är en skörstark person och mycket inkännande. Hon anspelade inte ens på magen förrän jag nästan med våld fört samtalet dit. Kära C!
Vi pratade om det där med att berätta och hon förklarade hur hon våndats och tänkt hur hon skulle göra det så smidigt för mig som möjligt. Hon ville berätta innan vi sågs så att inte vår träff förstördes för mig, att jag inte skulle sitta mitt i ledsamheten där och då. Jag sa att jag såg det fina i det hon gjort, garvade lite åt storyn hur chockad jag blev när det poppade upp mitt i jobbmailet och sa även att: DET FINNS INGET BRA SÄTT ATT BERÄTTA DET PÅ, allt får samma reaktion. I alla fall hos mig.

När någon berättar att de är gravida så gläds jag i ca en kvarts millisekund med den fina som berättar. Men sen kopplas tankarna på den blivande modern bort, fokus skiftar blixtsnabbt och jag blir till ett vulkanutbrott. Från djupet av mig (magen, kanske hjärttrakten) väller det upp en förtvivlan så  stark och stor att luften tar slut, bara kvidande blir kvar och gråten väller över mig. Detta förklarade jag för C och jag tror att jag ska säga det till några fler som hållit på och hyschat och smugit. Det är sann glädje jag känner, men sen kommer vulkanen och då har det inte med gravida vännen att göra, det är helt löskopplat från det! Att få höra det kanske gör det lättare för dem? 

♥ miss mary

Inte ok

På väg till jobbet i morse kollar jag facebook och ser till min förfäran att en vän skrivit i sin status att man inte ska glömma bort att det är n-bollens dag idag. (Jag kan inte ens skriva ut, så fel tycker jag att det är.) Efter lite funderande skriver jag en kommentar som består av ett ord: "Ogillar." Vuxna människa...

Inte ok, det var så jag mådde igår när jag kollade väckarklockan, kände efter och ställde den 2 timmar senare. Reste mig inte ur soffan på hela dagen, ludd i huvudet, feberkänsla (fast ingen feber) i kroppen och tung andning. Stannade hemma och strejkade. Orkade inte mer.

Och för att sammanfatta gårdagen:

• Ringde samtal till gynekolog också. Började grina flera gånger under samtalet och efter så klart.
• Pratade med finaste syster. 
• Öppnade hotmail och läste mail från väninnan som också hade utomkvedshavandeskap och fick ta bort en äggledare och hade sjuk barnlöshetsångest för det (hon har redan en son). Hon är gravid.
• Gav upp och gick och la mig halv 9.
• Kunde såklart inte sova och skypade med käraste vännen in Brasilien vid 2-snåret.

♥ miss mary