Påsk

Och där var fastan förbi! Jag som just kommit igång på allvar med min egen fasta. Jag fortsätter nog ett tag till. Råkar ju säga för mycket ibland och då känns det verkligen i magen. Det blir liksom ännu tydligare när jag annars varit lite mer musslig.

Det har varit tröga veckor och dagar. Orken är inte på topp rent psykiskt och med i snitt två sjukhusbesök i veckan och massa nya rutiner så har jag märkt hur jag nästan tappat intresset för det mesta. Jag läser bra blogginlägg och vill kommentera, för att i nästa stund tappa sugen. På sin höjd har jag kommenterat nåt på fejan. När vi är på läkarbesök är det alltid minst två andra där, allt från sköterskor och läkare till st-läkare och experter. Häromdagen var det fem personer förutom oss. Besöken tar tid. Vi tar prov. Skriver kom-i-håg-listor och jäktar. Varje besök på sjukhuset verkar ge ytterligare två besök. Idag slog vi rekord med nästan fem kommande besök, undersökningar, sövningar och eventuella operationer. Säg till oss om xxx händer. Jaha, varför det? undrar frågvis mother mary. Öh, ja, det är ju bra att vi vet. Men varför, envisas mother mary. And on it goes...

Lilleman håller modet upp (utom vid provtagning) och är för det mesta en riktig liten solstråle. Tur är väl det. Vi tankar energi så ofta vi kan i form av mellis, sol, lek. Det är där jag lägger min energi nu. Till att packa fika och dra till lekparken. Favorit-öppna-förskolan eller veckohandling. Lugn och lek med lilleman. Avslappnad  träff med en annan mamma i solen. Det behöver inte hända massa saker hela tiden, allt är fortfarande nytt och spännande. Att få se världen genom hans ögon måste vara i fokus nu.

Försöker njuta av alla stunder då jag kan. PAD kommer ge med sig, men det hade såklart varit lättare om vi inte haft zillioner sjukhusbesök och oro. Och sen så blir man ju trött av att sitta på helspänn och försöka lyssna mellan raderna, ställa rätt frågor, lugna lilleman och sig själv.

Kroppskontakt är viktigt nu. På nätterna är det ofta via fötterna som lilleman skapar kontakt. En liten fot över halsen och den andra på bröstet. Flyttar jag dem varsamt så kommer de strax tillbaka och "trampar" på olika kroppsdelar, oviktigt vilka, bara det är bar hud!

Trots det tunga så finns det mycket bra. Vi skrattar och leker, busar och knyter an. Läser och bygger lego och sjunger. Njuter av honom, den där halvhöga, söta lilla personen som vi på nåt sätt har fått till oss. Han som säger till sin mamma att hon borde ta på sig en jacka (jag sa att det var kallt och att jag ville gå in, haha), han som testar sin egen vilja, han som är så gullig att man smälter. Som ibland vågar sig flera meter från mig och som knyter egna band med människor han tycker om. Vissa  behöver han bara träffa en gång (och då inte ens verka särskilt förtjust) för att sedan inte prata om annat de närmsta två veckorna. ;-) Vissa träffar han många gånger men gillar dem fortfarande inte. Tittar artigt på dem, men svarar sällan och ryggar tillbaka när de ska ta på honom. Det är kategorin människor som inte låter honom vara. Dem pratar han aldrig om. Han låtsas tom glömma vad de heter. Humor har han, min pojke!

Glad påsk!

♥ mother mary