Att samla sina tankar

I går kväll vaknade lilleman feberhet och grät hysteriskt att han inte ville flytta. Han ville bo kvar med mamma! Ja, separationstankarna är aldrig långt borta. Lilleman kommer nog bo här tills han är 47 år.

Tankar som kommer och går är svåra att samla ihop och få logik i. Ibland läser jag nåt fantastiskt och det uppstår en kort stund av "aha!" där det känns som om många tankar faller på plats alternativt rättar in sig i rätt led. Wow, där är jag nåt på spåret hojtar mother mary till maken, jag visste att jag inte kunde vara ensam om det här! Att jag inte är "hopplöst galen och psykiskt sjuk". Vilket jag ju egentligen vet, men inte verkar kunna ta till mig ordentligt i alla lägen.

Jag har sett tydliga mönster denna vecka. Efter att ha lyckats få till en lugnare arbetsmiljö hamnade jag mitt i en sådan situation jag försöker undvika. En kollega var otrevlig, jag intar (på ytan) en sval attityd och nästan springer därifrån innan jag krackelerar. Eftermiddagen blir en plåga och väl hemkommen är jag till ingen nytta. Alla är emot mig, jag är allmänt värdelös och kollegan är en idiot. Det intressanta i detta var att nuförtiden är dessa situationer relativt sällsynta vilket tydliggjorde hur extremt jag överreagerar på att en ensam person under en kort stund är otrevlig mot mig. Fem minuter förstör flera timmar. Intressant.

För att nu ingen ska få för sig att jag är sjukt lättkränkt så kan jag tillägga att jag dubbelkollat med några personer om kollegan faktiskt var otrevlig (jodå, det var hen). Hur kaxig och framåt jag än kan tyckas vara så är det ändå mest orättvisor mot andra som får mig att ta strid i korridoren eller ta ton på stora möten. Som min svärmor säger: bli inte ledsen, bli arg. Men om jag blir arg så är jag rädd att jag ska bli väldigt arg. Och jag vet inte om det är värt det. Speciellt inte i jobbkorridoren. Och så undrar jag (och maken och säkert flera vänner) hur i hela friden jag kan låta mig rubbas så till den milda grad av enstaka knäppa personer.

Samla tankarna var det ja. ;-)

♥ mother mary

Framsteg

Både lilleman och hans mamma gör framsteg. Mother mary lyckades igår med konststycket att både ta sig lite egentid i badrummet och haffa paddan. Samtidigt! Wow! A small step for most people, a giant leap for mother mary!

Lilleman har under påsken visat stort mod och tagit sig över flera hinder! Vi är extra vaksamma med honom med tanke på reaktionerna som kan komma, och bara för att det går bra en gång betyder inte det att det gör det nästa gång. Så lite oroliga är vi allt när vi släpper iväg honom på äventyr. Men i påsk gick det så himla bra: i en lite lugnare omgivning tog vi det sakta till en början och så fick han testa sina gränser. Friskt vågat liksom! Han växer!

♥ mother mary

Att vilja men inte kunna

Jag lär mig att leva i nuet. Det är svårt. Framförallt är det svårt att acceptera allt jag inte kan, det jag inte hinner och det jag får ångest av. Jag vill ju skriva mer här, skriva mer brev, göra mer saker och planera fler roligheter. Det finns inget sätt att lösa situationen på utom att strunta i alla måsten (från mig själv och andra), acceptera att det inte går just nu (och kanske inte de nästa 20 åren heller) och göra det bästa av nuet.

I likhet med en annan bloggare försöker jag tillämpa någon slags pacing (med den stora skillnaden att man inte ser på mig att jag mår dåligt, och att min sjukdom är erkänd och botbar - bli gärna stödmedlem för min vän). Jag börjar lära mig var det är som triggar igång stress och panik och allmänt kaos och tumult. Jag börjar även lära mig att vara ärlig med både mig själv och maken om detta. En mother mary som bryter ihop på tröskeln är vardag, lilleman tycker inte det är konstigt att mamma är ledsen ibland. Det är ju alla.

Fast mest är jag glad. Och lite arg. Och sjukt rolig! Och bra på att ge kramar och prata och tänka ut så högtflygande planer att jag får ångest...

♥ mother mary

Ångest

Hej, jag heter mother mary och jag har ångest. Det är dags att erkänna det nu. Det är tydligen en sjukdom och eftersom jag hade ångest långt innan jag visste vad det var (ont i magen är det, hojtade miss mary till psykologen som ville skriva ut ångestdämpande, jag har ingen ångest, jag är INTE psykiskt sjuk) och det faktiskt inte upphört ännu, så gör jag en AA-grej. Med åren kan jag garva åt den envisa bruden som session efter session hävdade att hon minsann inte hade ångest. Depression, ja, det hade jag minsann läst om och jag visste (haha!) ju att jag inte var normal så allt det där köpte jag. Men ångest? Nä du.

Nu är jag ändå så gammal att jag vet att det går över. De där attackerna som dyker upp vid pms, överbelastning, stress och oro. Men när man väl står mitt i det och försöker andas, försöker att komma ihåg alla knep och tankar och sätt man lärt sig, då är man inte så kaxig. Då blir man (ok då, jag) mest panikslagen, vill ta enklaste vägen ut och förbannar psyket som inte ställer upp.

Att vara snäll mot sig själv och inte så kritisk är lättare sagt än gjort när ångesten är nära eller pågår. Då går det inte att tysta den elaka sidan av mig själv. Bra är väl antagligen att jag ser det tydligt, att jag står ut, att jag faktiskt vet att det går över (även om det under själva attacken inte känns så) och att det under åren som gått blivit så mycket mer sällsynt.

Det som triggar det nu är ju självklart pms, att jag ska börja jobba igen om en vecka och att jag är orolig för hur det ska gå. Lillemans SN-hantering har haltat lite och funkar inte alls med maken. Vi har en akuttid nästa vecka, men maken är allt annat än lugn över detta och jag är inte heller helt lugn. Nä, just det.

Det är antagligen heeeeeelt normalt att det ska kännas jobbigt att gå tillbaka till jobbet. Visst är det? Vad ska jag ha med till kontoret för att inte gå sönder och grina hela dagarna? Hur ofta får man ringa hem utan att vara en galen morsa? Om det känns så här för mig, hur känns det inte då för lilleman? Lugnande kommentarer emottages tacksamt.

♥ mother mary

Ångest

I total andnöd av plötsligt uppkommen ångest drar jag mig tillbaka till soffan med paddan efter frukost. Luften gick ur mig och jag ville bara skrika. Tur att maken är hemma. Hur gör man som ensamstående? Håller ut såklart. Jag har legat här i snart tjugo minuter och trycket börjar lätta. Undrar vad som löste ut det? Lilleman pratar iofs nonstop, men jag har nog tullat på mina reservkrafter ett tag. Kanske tog orken bara slut. Kanske har det har göra med att jag inte får sova ordentligt. Vaknar nuförtiden otroligt lätt. Lilleman snurrar och gnyr, mamman är genast på alerten. I morse låg han med rumpan på min haka och benen över mitt huvud. Var ju tvungen att fnissa åt detta. Och när maken nyss kom och masserade mina fötter var lilleman där och kittlade. Maken förklarade skillnaden och då stod han en lång stund och smekte mitt ben.

Så, nog med ångest. Djupt andetag. Lyssna till son och man som ivrigt pratar på toa, sjunger och läser tidning. Känn lugnet mother mary. Let it be.

♥ mother mary

Kaos och förbud

Nu är det inte många dagar kvar tills allt ställs på ända. Huset i kaos, känslorna i uppror hos både mig och maken. Jag kan gå till reflexologen, han kan krama mig. Båda är nöjda, men lite rufsiga i kanten. Jag landade precis från en hysterisk kväll framför datorn med mailande i högt tempo med andra som ska åka till vårt land. Betalade resan och kände mig helt matt. Nollade ett sparkonto vilket genast fick mig att bli lite mindre kaxig vad gäller vår stabila ekonomi. Hatar när jag inte har koll. Några dagar kvar där jag kan sortera vidare bland alla papper. Att det ska vara så himla mycket.  (detta stycke känns som om det är skrivet i ett enda andetag)

Mannen försvann någonstans i min hysteri. Kom just på det och kilade och pussade på honom. Han sov. Borde jag också göra. ;-) Men under tiden som föregick stycke ett tröck jag i mig två nävar m&m så nu är miss mary on a sugar high.

Har gett mig själv ett förbud: jag får inte läsa massa amerikanska adoptionsbloggar. Dels så är det för många (skenheliga och helt osvenska) bibelcitat överallt, dels känner jag hur en sur boll växer i magen av hur det går till over there. Jag missunnar dem inte att adoptera tre ungar i stöten så att de nu är åtta personer i familjen, jag blir bara så bekymrad över barnens hälsa. Oftast är det inte syskon, utan helt främmande små som skyfflas ihop. Efter endast några månader uttrycker många förvåning över problemen de har i skolan eller förskolan. Really?
Mitt läseförbud gäller alla dessa* för jag vill inte känna mig bitter (över att de som redan har så många barn får massa flera), sur (för att jag inte har en sån liten familjeklan), missunsam (vem är jag att döma?) och framförallt avundsjuk (hade jag börjat "skaffa" barn när min första kille ville vid 25 års ålder hade jag kanske haft fler. Eller inte.). Nej. Nope. Nein. Nix. Känslor bearbetade och lagda åt sidan. Beslut taget om att inte vältra mig i dessa bloggar.

Fortfarande hög på socker är jag nöjd. Och glad åt min enda lille söte lilleman! Fast jag kan fortfarande inte riktigt förstå att jag ska få bli en mamma. (Återkommer när det sjunkit in. Och lovar att sluta med paranteser, de är ju sjukt jobbiga.)

♥ miss mary

* Förutom en speciell blogg som jag hittade, den bara måste jag fortsätta läsa, för trots den kyrkliga framtoningen så har mamma-bloggaren en galen humor och en fantastisk kämpaglöd för sina barn. Eftersom jag häromnatten tog mig igenom deras liv i superfart och nu "känner" dem vill jag veta hur det går för alla i familjen. Deras barn är så fina!

Foton och energi

Vi har nu tagit lite foton till lillemans album. Så snart vi har skrivit på ett papper så "får" vi skicka något till barnhemmet. Efter råd så har vi valt kläder, nojat (jag), tagit det lugnt (min man) och fotat säng, docka + dockvagn, trehjuling, mamma framför huset, pappa framför huset samt mamma och pappa hållandes foto av lilleman. Pust. Nu ska jag bara ta ett kort av en tröja vi ska ta med, sen är vi (jag) färdiga.

Konstigt nog (eller inte?) är jag helt slut, har ångest och är trött. Har rett ut missförstånden med mina två vänner och efter mycket gråt och prat är allt bara bra nu. Jag har lärt mig att vara ärlig och tydlig från första sekund, annars blir alla inblandade lidande. Mina två vänner var jätteglada att jag sa till, samt jätteledna över hur ledsen de gjort mig.

Mitt i allt detta orkar man kanske inte med ytterligare en aktivitet med nya människor. Fast jag gav mig iväg ändå... Jag träffade en tjej och vi pratade nonstop i två timmar om barnlöshet, folks konstiga kommentarer och oförstående, design, företagande, känslor, virkning och barn. Hon är gravid via ivf. Jag svävade hem efter detta oväntade, men så underbara möte. Tror hon kände lite likadant. 

♥ miss mary

Intima saker

Springan hette det i min familj när jag var liten. Slida fick jag lära mig sen. Mus gjorde sitt intåg. Snippa blev jag varse i vuxen ålder (passar fint på barn). Fitta har jag aldrig sagt. Men funderar på att börja...

Jag har upptäckt en blogg som jag efter grundlig genomläsning gillar skarpt. Kanske är jag lite i äldsta laget, men saken är den att jag förra veckan var tvungen att stanna hemma från jobbet för "Kliet från helvetet". Jag visste varken ut eller in, inget verkade hjälpa och jag googlade som besatt och fastnade på sagda blogg, fick en rejäl dos med råg i ryggen och ringde närmaste gyn. Idag var jag på min bokade gyn-tid och visste precis vad jag ville ha och fick det också. Genom den coola bloggen och även gynekologen fick jag bekräftat det som länge befarats: har du svamp så använd för allt i världen inte apotekets receptfria salvor och vaggisar - de sabbar din springa, slida, mus, snippa och fitta!

Bloggen heter Fitt for fight och bli nu inte avskräckta av bilden i bannern.

Efter år av ivf-försök känns mitt underliv rätt så offentligt och det krävdes verkligen en djup inandning för att ringa och boka den där gyn-tiden. Kan även erkänna att jag googlade läkaren innan för att jag helt plötsligt fick panik ifråga om kön och ålder. (Det var en han och han var äldre än jag. Puh.)

♥ miss mary

Jobbet

För några veckor sedan hade jag ett livsviktigt samtal med min chef. Hen plockade bort lite uppgifter från mig eftersom jag var överbelastad. Hur hen kommunicerat det med andra kollegor är något som jag nu börjar ana.

• En kollega kommer och är arg för att jag inte "vill" göra en uppgift längre. Denna kollega fortsätter att vara snäsig, det är jobbigt.
• En kollega mailar om en annan uppgift. Vad innebär den? Hur mycket tid ska hon lägga? Kan hon komma och prata om det? Den uppgiften är ett förtroendeuppdrag som chefen egentligen inte får lyfta från mig på detta sätt. I mitt upprivna läge under mötet hade jag inte ork att bemöta det. Jag har funderat och funderat och inte vetat hur jag ska göra. Så när mailet från kollegan kom brast jag helt enkelt i gråt. Både för att jag inte kunnat bestämma mig och för att jag inte vågat bestämma mig.

Min andra chef (som jag berättat om adoptionen för) frågade snabbt hur länge jag tänkt vara föräldraledig. Kan du komma tillbaka efter ett halvår så behöver jag inte rekrytera någon annan! Talade varsamt om för chefen att adoption lite speciellt. Det jag inte sa var: Men herregud, tror du jag prioriterar mitt skitjobb framför mitt kommande barn?!
Kan nog lugnt säga att jag just nu vill ha ett annat jobb. Känner mig väldigt ensam (vilket till viss del hör till arbetsbeskrivningen, ingen annan gör det jag gör) och det känns extra tugnt idag.

 ♥ miss mary

PS. Nyss kom en kollega in på rummet och hans första fråga är: Har du något att säga mig? Jag kontrade med: Har du något att säga mig? Jo, det hade han. Han informerade och berättade. Bra. Sen frågade jag vad han menat i början och då sa han att det kändes som om det var något. Något jag gick och bar på och stöde mig på. Oj, jag svarade att det inte hade med honom att göra varpå han säger: Håll det inte inom dig. Jag kan hålla tyst. Vi är kollegor, vi hjälps åt. Erbjudandet finns, min dörr är öppen. (Och där brast jag ut i gråt för andra gången idag.)

Inte ok

På väg till jobbet i morse kollar jag facebook och ser till min förfäran att en vän skrivit i sin status att man inte ska glömma bort att det är n-bollens dag idag. (Jag kan inte ens skriva ut, så fel tycker jag att det är.) Efter lite funderande skriver jag en kommentar som består av ett ord: "Ogillar." Vuxna människa...

Inte ok, det var så jag mådde igår när jag kollade väckarklockan, kände efter och ställde den 2 timmar senare. Reste mig inte ur soffan på hela dagen, ludd i huvudet, feberkänsla (fast ingen feber) i kroppen och tung andning. Stannade hemma och strejkade. Orkade inte mer.

Och för att sammanfatta gårdagen:

• Ringde samtal till gynekolog också. Började grina flera gånger under samtalet och efter så klart.
• Pratade med finaste syster. 
• Öppnade hotmail och läste mail från väninnan som också hade utomkvedshavandeskap och fick ta bort en äggledare och hade sjuk barnlöshetsångest för det (hon har redan en son). Hon är gravid.
• Gav upp och gick och la mig halv 9.
• Kunde såklart inte sova och skypade med käraste vännen in Brasilien vid 2-snåret.

♥ miss mary