Det tog ett bra tag att lära sig den fantastiska lärdomen att "alla får skämmas för sig själv". Nu behöver jag sällan skämskudde och därför var det extra jobbigt när jag själv kände att jag skämdes så för något att jag inte vågade berätta för någon.
Ledsen, arg, kort stubin. Oförstående man (kändes det som), surande fru. Ingen ögonkontakt. Gråt när vi lagt oss, gråt i hemlighet. Varför, frågade jag mig själv, är jag så arg på min man? Varför börjar jag inte gråta förrän han lagt sig och inte ser?
Så en dag slog det mig. Jag vågar inte visa honom vad jag känner för jag skäms. Jag skämdes över att jag var deppig, hade padda/groda, tappade humöret, inte var en glad och fin mamma och fru. Jag skämdes över min ilska när han kom hem och gick och lekte fint med lilleman och jag blev kvar i köket med tårarna. Jag skämdes över att jag kämpade med att vänja mig vid de nya (sjuk-)rutinerna med lilleman, att han är sjukare än jag trodde och med (vad jag trodde att) andra tänker. Jag dissade mig själv för att jag inte kunde njuta fullt ut. Jag undrade om jag blev straffad för att jag inte önskat mig det här och nu ändå har det. Jag blev så förtvivlad när alla fick glada utrop vid möten med lilleman utom jag som fick en tjurig unge. Jag skämdes över den jag blev när jag ville dissa dessa andra.
Insikten gjorde mig modig och en kväll tillät jag mig ögonkontakt och berättade om mina skamliga känslor. Maken, som den underbara man han är, sa saker som jag såklart själv borde insett och vetat. Han blev närvarande och den jag behövde istället för att (som det kändes) dra sig undan och glida med vid sidan om. Du vet väl att han knyter an till dig mest nu och därför är mest ocharmig mot dig? Han vill bara vara med dig. Han vill sova med dig, sitta nära dig och bli buren av dig. Han är glad och charmig med andra för att dem är han ju inte säker på än. Tvivla inte på att du är en fantastisk mamma!
Men, sa jag, jag skäms så för att jag är deprimerad. Jag vill inte berätta. Jag vill bara vara mamma ju. Jag vill inte snöa in på det extra jobb som sjukrutinerna ger, vill inte låta mig (oss) begränsas trots den extra planering som måste till. Jag vill inte höra "men skyll dig själv som adopterade ett SN-barn". Jag vill bara vara. När jag väl uttalat allt detta och pratat klart med maken så kändes det som om ett ton lyfts från mina axlar. Och återigen har jag lärt mig något. Jag är som en lök. Mother mary måste skalas i omgångar för att allt ska bli bra.
♥ mother mary
Det blir nog helt säkert bra, tar lite tid bara. Vad bra att du tog mod till dej och sade som det var, och vilket bra svar du fick av din man! precis sådär är det, ungarna är som jobbigast med dom som det går bäst, och ibland behöver man bli påmind om det av andra, för det är svårt att låta bli att ta det personligt. Det var jättejobbigt då det värsta året när ena ungen inte ville ha nåt alls med mej att göra kändes det som, och kläckte ur sig hemskheter efter hemskheter (som att när ska mamma dö så att jag kan få en hund, och värre saker än så). Då var det bra att vi gick hos terapeuter som fick oss att komma ihåg hur bra det var att ungen ens vågade säga sånt åt mej, att det betydde att dom var anknytna bättre än många andra i samma situation. Inte så lätt att komma ihåg alltid bara, men grejen var att det gällde att göra precis det man gjort dittills (avskärma om det blev för mycket, rutiner, många kramar etc) för det var det som hade gjort att vi hade kommit så långt. Och så plötsligt började det långsamt bli bättre. Det jobbigaste var sen bakslagen, när varje bakslag kändes som att nu är vi tillbaks i det där igen. Prata med din man eller skicka ett mail eller nåt när det känns sådär som att det går dåligt det här! Det är då det behövs lite pepp så man orkar lite till. En dag i sänder.
SvaraRaderakram! (från förkylningsmolnet i öst - jag trodde i veckoslutet att nu blir jag frisk, men så slog det till igen med feber och förkylning och hela faderullan!)
...som alltid, så skönt att höra ett eko! Att man inte är ensam om sin situation! <3 Så skönt, även om jag hoppas att du slipper fler bakslag, både av kommentarer och förkylning!
RaderaKram från surheten i väst (som efter godisintag nu ska relaxa i soffan)
Han e bra den där! Den stora alltså. Å den lilla med för den delen. Å hon där går ju inte av för hackor hon heller!
SvaraRaderaKanske skulle fastan fortsätta och skruvas upp med lite tårar framför mannen också. (Säger hon som hatar att gråta inför hennes man)
Kram
Tack! :-)
RaderaBra med påminnelse om fastan. Det blir en omvänd sådan då, göra mer av något... Eller avstå från att hålla det inom sig, det är nog en bättre formulering! Kram!
Vad skönt, och modigt, att du berättade hur du känner det! Jag är likadan, håller ofta saker inom mig för att jag skäms eller det känns jobbigt att berätta av andra anledningar. Och ibland räknar jag liksom bara med att gubben ska kunna läsa mina tankar. Vadå, jag ska väl inte ens behöva berätta, det borde väl vara självklart varför jag är ledsen/sur/irriterad/skitförbannad.... Och så blir jag ännu mer ledsen/sur/osv om han inte fattar.... Kan inte alltid vara så lätt att vara man, åtminstone inte i detta huset, det inser jag ju när jag är lite mer stabil i humöret :-)
SvaraRaderaBlir dock lite lättare att berätta och kommunicera efter hand som åren tillsammans går (även om det går sakta). Jag vet ju att han vill att jag ska berätta, jag vet ju att han inte idiotförklarar mig för att jag känner som jag känner (utan isåfall mer när jag förväntar mig att han ska kunna läsa mina tankar och dessutom förstå dem, hur det nu ska gå till när jag inte förstår mig på mig själv hälften av gångerna...), men det är svårt ibland. Särskilt när man kommer från en bakgrund där man helt enkelt inte pratat om känslor.
Tycker vi gör det ganska bra iallafall, med tanke på förutsättningarna. Är ju inte så att man inte har något med sig i bagaget precis.
Stor kram fina du!
Tycker du är så klok! Just idag (är jag stark och) tycker minsann också att vi får till det ganska bra i alla fall! Pepp på dig girlfriend! Stor kram!
RaderaSå starkt att läsa! Fantastiska man och ljuvliga lök! Älskansvärd och älskansförmögen, och i somligt väldigt prövad. Ett skikt i taget. Ett steg i taget.
SvaraRaderaÅh Cecilia, din kommentar kändes som om jag fick en egen dikt! Varm kram från den spirande vårlöken!
Radera