Hur var helgen?

Jo, så där. Helt ok.

För en gångs skull parade jag inte det jag ska med ett stort smile, jag vill ju vanligtvis inte göra folk obekväma, le kvinna! Nä, nu var jag lite neutral. Tänkte jag skulle testa. Testa att inte släta över allt, att inte lägga energi på att smila upp mig. Det blev skrattretande. Personen som frågade började skruva på sig och gick väldigt fort. Så himla konstigt. Jag satt lite paff och tänkte.

På jobbet ska man kanske inte dela allt det svåra. Det gör jag inte heller. Men man måste väl för fanken inte må jättetoppenbra hela tiden?

Nästa kollega. Skam den som ger sig. Jag testade nytt upplägg. Jo, helgen var bra. Men vi har en familjemedlem som inte tål rutinändringar så bra så det var lite jobbigt. Men annars så var det ok. Hon gick inte. Hon pratade vidare. Hon hade varit på tre fester i fredags, en i lördags och druckit vin igår. Och här stod hon lite rufsig och satte sig in i sin ca 20 år äldre kollegas separationsångest-helg. jag blev varm i hjärtat.

Lilleman är fantastisk. Jag försöker leva i nuet. Han vet att jag är borta en kväll i veckan och den våndas han över. Med allt jag läst om trauma så kan man nöta bort det onda och ersätta det med gott. Vi fortsätter nöta. Mamma kommer tillbaka. Varje gång. Ipaden har en film (starring mother mary och badleksakerna) som han kan kika på. Det är mycket man övervinner för att vara den bästa mamman för sitt barn. Jag drar gränsen vid att skypa från yogan.... (här vill jag infoga en "skratta så jag gråter-emoji")

♥ mother mary

Sommarlov

Lovet har börjat. Solen skiner. Hela familjen är ledig. Allt är frid och fröjd. Mohahahaha... Spelar  ingen roll om man adopterat eller ej, har man ett barn som älskar och behöver rutiner blir även det roligaste jobbigt. Jag är helt slut. Lilleman är uppe i varv och kan ju inte hjälpa att han inte fixar att det är lov. Maken drar största lasset idag. Jag drog det igår.
Jag vet att det lugnar sig lite när vi nått slutdestination, men just nu vill jag bara ha tjänstefolk som packar, lagar mat, ser om huset samt gärna skjutsar mig till semestermålet. Kanske även ger mig fotmassage, en drink och ställer fram en solstol.
Det som gör mig mest frustrerad är att lilleman blir så stressad att vi har svårt att nå fram. När favvobyxorna är blöta av vattenlek och torkas i tumlaren och han fortsätter att tjata, tjata, tjata. Han låser sig och känner sig taskigt behandlad. "Pappa sa att jag inte fick (insert valfri sak som maken självklart inte sagt)". Jag ser så tydligt mönstret och vi pratar, pratar, ritar, kramas och spelar rollspel för att försäkra honom om att han är vårt barn och ska bo här. Ingen kommer försvinna. Han får alltid vara med. Vi gillar honom. Vi tycker om honom. Vi älskar honom. Vi kommer tillbaka till "hemma" efter semestern. Oh mother, otillräcklig varde ditt namn!

♥ mother mary

...och däremellan lilleman au naturel och mammahjärtat slappnar av lite och hoppas att han hinner ladda batterierna till nästa jobbiga sak.

Tallrik

Sitter och grinar i soffan. Vad gjorde att det brast? Maken frågade hur det var....

Det föregicks av att han tappat en tallrik, den som lilleman äter på och som ingår i en serie av skålar "i varandra". Tror det är fyra totalt, i alla fall fanns det fyra när jag ärvde dem från min farmor. Den minsta var den som gick sönder. Och som gjorde att jag krackelerade.

Kan ju tyckas som en småsak, men jag saknar min farmor, har blivit så orolig på sistone att jag inte vågar gå ut på kvällen och peppar mig som en galning för att våga åka in till stan och träffa lite folk. Tycker det är jobbigt när maken åker iväg på kvällen och är så orolig att nåt ska hända. Det loopar liksom totalt och blir kaos.

Jag vill vara lugn, glad, framåt och njuta. Varför är det ångest, oro, sorg och orkeslöshet? Nu har jag ju allt jag nånsin önskat?

♥ mother mary

Jamen, va fan?!

Borde väl inte vara så förvånad egentligen. Efter veckans glada turbulens och gårdagens eufori. Mannen ringde alla våra organisationer och pratade. Det kom fram att vi kanske kan få ett syskonpar inom 1,5 år. Rusig lycka inombords. Och som alltid vet jag att jag borde ta det lugnt för annars blir det som idag eftersom jag - som jag nu vet - är en skörstark person. Trött ända in i märgen, svårt att ta sig fram för kroppen lyder inte. Känslor som liknar depression. Dock gör det gör mig inte lika rädd som vanligt, jag tog det i min takt till jobbet och tänker ta det lilla lugna här idag. Ett steg i taget.

Ändå blir jag så frusterad, se rubriken.

Och för att avsluta med något positivt så gick jag till en garnaffär igår. Myyyyysigt. Kom hem och gjorde klart det utlovade hårbandet till guddottern och började på en mössa. Mössan blir självklart randig.

♥ miss mary

miss mary is tired

Tiden går fort när man har roligt. Eller när man är ledsen.

Jag var hos en kurator på sjukhuset som hade det tvivelaktiga nöjet att ha mig som utomkvedspatient. Lycka. Eller snarare: lättnad. Det var så skönt att prata med en insatt professionell person. Jag höll nollan i ca 20 sekunder, sen frågade hon om inte jag kunde berätta hur jag upplevt allt som hänt. Ja, det kan jag... SNYYYYYYYYYYYYYYYFT. Så sen grinade jag i 60 min med små pauser när hon lugnt sa några kloka saker. Med mig fick jag dessa råd:

• prata inte hela tiden om barn/adoption/utomkvedes/osv. Schemalägg en till två ggr/vecka när jag och mannen ska prata och kolla upp hur allt känns
• gör saker. Ät ute. Gå på fest. Lev.
• gråt. Tillåt gråten (om man kan) till tillfällen när det är ok att gråta. Tex hemma på kvällen, duschen eller annat. Då lättar man på trycket och tankarna får ta plats. Därav pausen i bloggen.

Även om jag vart helt skakig efter detta så blev jag lugnare. Mannen höll med till 100 % och nu har vi pratat om barn mm ca tre gånger sen förra tisdagen. Jag kan koppla av, ha roligt, försöka "leva" och känna att allt kanske inte (hmm) kretsar just kring detta ämne.

Dock är det ju inte så att känsligheten och sorgen försvinner över en dag. Jag är mycket mycket känslig fortfarande. Och fruktansvärt trött. Så trött att jag blir känslig. Ja, den lilla loopen...  

♥ miss mary