Min kropp är min kropp

Vi lär lilleman att han kan säga ifrån. Förskolan gör det också för plötslig säger lilleman STOPP och sätter upp en bestämd liten hand. Det är ju jättebra, men ibland kan man hålla sig för skratt när stoppet gäller toabesök, att ta på sig överdragsbyxor eller att äta kvällsmat. Well well.

Häromdagen på mitt jobb hjälpte jag en besökare och fick lite charmigt beröm för hur trevliga alla och då speciellt jag var på min arbetsplats. (Jag är ju inte trevlig egentligen, service faller sig bara naturligt för mig.) Uppmuntrad (?) av mitt trevliga sätt fortsätter besökaren med att ta ett kliv närmare och börjar berätta hur snygg jag är. Superhet liksom. Fortfarande trevlig tackar jag (eller inte, kommer inte ihåg faktiskt), säger åt besökaren var han kan vänta och går på darrande ben in till mina kollegor för debriefing. Det var så länge sen någon klev in i min personliga sfär på det här oinbjudna och obehagsframkallande sättet så jag hade nästan glömt alla dessa mansgrisar som tror sig vara charmörer. Urk. Nu har jag googlat på rätt ord (refrain) och skrivit ner vad jag tänker säga om det händer igen. För personen ifråga jobbar (!) på min arbetsplats, dock inte där jag sitter.

Möjligen gör jag först en lilleman och hojtar STOPP nästa gång han sätter igång.

♥ mother mary

PS Och eftersom jag misstänker att någon kanske tänker att det där var väl inte så farligt, en komplimang liksom, skärp dig mother mary, så vill jag förtydliga att nej, det var det inte. Det var obehagligt och jobbigt och jag kände mig mest äcklad och vill inte gå i närheten av hans kontor. DS

Hur var helgen?

Jo, så där. Helt ok.

För en gångs skull parade jag inte det jag ska med ett stort smile, jag vill ju vanligtvis inte göra folk obekväma, le kvinna! Nä, nu var jag lite neutral. Tänkte jag skulle testa. Testa att inte släta över allt, att inte lägga energi på att smila upp mig. Det blev skrattretande. Personen som frågade började skruva på sig och gick väldigt fort. Så himla konstigt. Jag satt lite paff och tänkte.

På jobbet ska man kanske inte dela allt det svåra. Det gör jag inte heller. Men man måste väl för fanken inte må jättetoppenbra hela tiden?

Nästa kollega. Skam den som ger sig. Jag testade nytt upplägg. Jo, helgen var bra. Men vi har en familjemedlem som inte tål rutinändringar så bra så det var lite jobbigt. Men annars så var det ok. Hon gick inte. Hon pratade vidare. Hon hade varit på tre fester i fredags, en i lördags och druckit vin igår. Och här stod hon lite rufsig och satte sig in i sin ca 20 år äldre kollegas separationsångest-helg. jag blev varm i hjärtat.

Lilleman är fantastisk. Jag försöker leva i nuet. Han vet att jag är borta en kväll i veckan och den våndas han över. Med allt jag läst om trauma så kan man nöta bort det onda och ersätta det med gott. Vi fortsätter nöta. Mamma kommer tillbaka. Varje gång. Ipaden har en film (starring mother mary och badleksakerna) som han kan kika på. Det är mycket man övervinner för att vara den bästa mamman för sitt barn. Jag drar gränsen vid att skypa från yogan.... (här vill jag infoga en "skratta så jag gråter-emoji")

♥ mother mary

miss mary surar ur

Vaknar på hyfsat gott humör. Ser mig i spegeln på jobbet och känner mig ful. Och tjock efter kollegans kommentar om graviditeten igår.

Sätter igång och tokjobbar på ett nytt, jättestort och tidskrävande projekt. Blir avbruten för att fixa akuta saker åt min chef. Saker hen borde förvarnat om. Saker som är roliga, men som inte är korrekta, som kan leda till problem samt som tiden inte räcker till för. Jag frågar om ett annat alternativ är ok. Nä, det är det inte. Sen långt möte där chefen lite ironiskt tar på sig skulden för att hen är sen i tanken. En annan kollega skickar mig en länk. Jag kokar över detta. Jag kan också hitta länkar och förminska min arbetsinsats. När det gäller slutprodukten  verkar jag vara den enda som tänkt till angående tillstånd, placering, utseende mm. Jag sitter där som en surkart, på vippen att brista ut i gråt och tänker att jag vill agera. Sura ur och bara resa mig och gå.

Mannen berättade igår om en bekant som adopterat en halvåring. Båda föräldrar hade tagit ledigt och planerat gemensam, lång föräldraledighet (som vi). Barnet ville bara ha den ena, kunde liksom inte ta in båda två. Pappan gick tillbaka till jobbet efter två veckor hemma. Jag fick panik. Där, i vardagsrumssoffan, slog det mig att om det händer och han bara vill vara med mannen så måste jag tillbaka till jobbet. Kankse därför jag mår extra dåligt idag när mitt jobb visar sig från sin allra soligaste sida. Följande planer finns om akutläget uppstår: långresa till Thailand, vara hemma ändå, skidsemester, gömma mig hos syster söderut. För jag tänker INTE GÅ TILLBAKA TILL JOBBET, det går bara inte. Då surar jag ur på riktigt.

 ♥ miss mary

Jobbet

För några veckor sedan hade jag ett livsviktigt samtal med min chef. Hen plockade bort lite uppgifter från mig eftersom jag var överbelastad. Hur hen kommunicerat det med andra kollegor är något som jag nu börjar ana.

• En kollega kommer och är arg för att jag inte "vill" göra en uppgift längre. Denna kollega fortsätter att vara snäsig, det är jobbigt.
• En kollega mailar om en annan uppgift. Vad innebär den? Hur mycket tid ska hon lägga? Kan hon komma och prata om det? Den uppgiften är ett förtroendeuppdrag som chefen egentligen inte får lyfta från mig på detta sätt. I mitt upprivna läge under mötet hade jag inte ork att bemöta det. Jag har funderat och funderat och inte vetat hur jag ska göra. Så när mailet från kollegan kom brast jag helt enkelt i gråt. Både för att jag inte kunnat bestämma mig och för att jag inte vågat bestämma mig.

Min andra chef (som jag berättat om adoptionen för) frågade snabbt hur länge jag tänkt vara föräldraledig. Kan du komma tillbaka efter ett halvår så behöver jag inte rekrytera någon annan! Talade varsamt om för chefen att adoption lite speciellt. Det jag inte sa var: Men herregud, tror du jag prioriterar mitt skitjobb framför mitt kommande barn?!
Kan nog lugnt säga att jag just nu vill ha ett annat jobb. Känner mig väldigt ensam (vilket till viss del hör till arbetsbeskrivningen, ingen annan gör det jag gör) och det känns extra tugnt idag.

 ♥ miss mary

PS. Nyss kom en kollega in på rummet och hans första fråga är: Har du något att säga mig? Jag kontrade med: Har du något att säga mig? Jo, det hade han. Han informerade och berättade. Bra. Sen frågade jag vad han menat i början och då sa han att det kändes som om det var något. Något jag gick och bar på och stöde mig på. Oj, jag svarade att det inte hade med honom att göra varpå han säger: Håll det inte inom dig. Jag kan hålla tyst. Vi är kollegor, vi hjälps åt. Erbjudandet finns, min dörr är öppen. (Och där brast jag ut i gråt för andra gången idag.)

Så där.

Jag bad till slut maken svara på frågan om att vara lekpersonal. Han har humor. Så här skrev han. "Tyvärr kan vi inte hjälpa till eftersom vi ska ordna med våra adoptionspapper. Krama lillkillen från oss." Svaret blev självklart något gulligt och pepprande om adoption och hur bra vi är. Suck. Men jag fick mig en liten lektion i hur jag kan svara utan att vara föööör ärlig och arg, bara låta det anas och ändå få folk att fatta.

Tog med mig datorn hem idag. Det går inte att vara på jobbet för tillfället, jag blir helt uppäten och går upp i varv och mår då dåligt. Ett omissbart möte i morgon bitti ställdes in av chefen och miss mary jublade... Kanske tar jag fredagsmötet via Skype, det vore sannerligen något nytt för mina kollegor.

Egentligen hade jag några sura tankar på lut att lufta, men kvällen har vi tillbringat hos guddottern som fyllde 1 år, så det sura känns inte helt aktuellt. Det finns hopp om surkärringen. Istället tipsar jag om sköna Kungen&Majkis-bloggen. Jag har inspirerats av hennes vänte-uggla och gjort en egen till en vän som väntar. Borde göra flera till alla som väntar... randiga? :-)

♥ miss mary

Lugnet som försvann, del 2

Trots idoga försök till lugnande så kändes det alldeles nyss som om jag skulle börja grina. Inte över något viktigt och livsavgörande som ofrivillig barnlöshet, svält eller rasism. Nej, miss mary höll på att falla i gråt på grund av sitt jobb. Idag gäller det hör och häpna en container som levererats till min arbetsplats. Den har vid leveransen redan sopsäckar i sig och två av de fyra dörrarna funkar inte. Samtalet med firman (Sita) löper ganska väl (stöddig brud möter luttrad och trött administratörs-mary). Det ska utredas. Jag får vänta på att hon ringer tillbaka.

Tror att jag även för några år sedan hade kokat av irritation, dock hade inte ett värdsligt problem som detta fått mig att kämpa mot tårar, ha en klump i magen och känna att jag vill gå hem och gömma mig. År av ofrivillig barnlöshet har gjort mig trött. Till det lägger jag idag skör. Jag tror mig veta att mitt ansvarskännande dessutom inte gör saken bättre. För kommer någon verkligen att skylla på mig i pressen om hemliga papper från en olåst container sprids? (worst case scenario)

Sådär. Nu känner jag mig lite lugnare. Från barnlöshetsblogg till stressblogg. 

♥ miss mary

*** tillägg: En trevlig kille kom med ny container, charmade miss mary och sa åt henne att stå och se söt ut medans han fixade. Lugnet lade sig och miss mary kunde nöjt (skiter i genus här, jag älskar att blir flirtad med lite snyggt) släppa container-frågan... ***

Öppenhet i fikarummet

Idag blev det till slut bara jag och två kollegor kvar i fikarummet. De frågade om min födelsedag och ålder. Jag sa att jag i år var nojig. De gissade på min ålder. Han sa 34, hon sa 36. Hehe, jag blev 39 år.
Sen tog jag chansen för att jag kände att klimatet var rätt och sa som det var, jag hade noja i år för att den biologiska klockan tickar. Mer behövdes inte för att hon (över 60) skulle öppna sig och tala om sin barnlöshet. Han (snart 60) frågade samt fyllde i och berättade om bekanta. Självklart flikade jag under samtalets gång in att det inte är offentligt. Kändes så skönt att få dela med sig. Hon sa att hon inte kommit över det ännu, hennes man ville inte adoptera och egna gick inte. Jag nära gråten, hon nära gråten. Jag fick chans att rekommendera terapi. Han sa efteråt att han verkligen uppskattar lite djupare samtal på arbetsplatsen, för "vi är ju även vänner". Skrev ett superkort mail med ett tack till de två fina!!!  

♥ miss mary

Tänkte överge mina miss mary-rubriker också som en symbol på att ett nytt steg tas. :-)

miss mary at the hospital

Kommer till min kuratorstid. Syster i luckan är väldigt gravid. Och nu ska jag prata barnlöshet och känlsor efter mitt utomkvedshavandeskap. Är tidig så jag hinner andas lite i väntrummet

♥ miss mary

Tillägg: kommer söndergråten till jobbet. Smiter in med sikte på puderdosan i kontorsskåpet. Blir genskjuten av chef. Ähem. - Stackare, är du förkyld? - Öh, nej, bara, liksom, äsch, ö... något annat. Ja, hur var det nu med agendan?

miss mary wants to be mammaledig

För nu är jag så utbota trött på att arbeta. Jag vet att det inte ska vara orsaken, men jag hade liksom tänkt att utnyttja mina talanger på mitt nuvarande jobb en stund och sen vara mammaledig. Nu  känner jag mig fångad i en fälla. Söka nytt jobb och eventuellt (man måste ju få hoppas!) bli gravid med detsamma? Eller stanna och bli helt bitter för att det kommer ta 4 år att få en knodd?
Blev så ledsen på ett möte i morse. Inte kul. Men jag stod på mig och det är jag iaf stolt över. Min ena chef är väl mindre glad över att jag tog plats... 

♥ miss mary

miss mary wants breakfast

Är tidigt på jobbet som vanligt. I detta nu borde jag befinna mig på gymmet, men det gick inte. En social helg med vänner och barnvaktande av lilla E gjorde mig inte hel, lugn och avslappnad utan till en disktrasa. WTF?! Jaha, så inte ens det orkar man numera. Dessutom så blev jag irriterad på en kollega och fräste i fredags och det gick överstyr. Hon blev skitledsen och jag var tvungen att verkligen be om förlåtelse. Så det har jag också tänkt på under helgen. Utöver det så råkade jag kika på fejan under den härliga söndagspromenaden och såg att min vän lagt ut att hon fått barn nu och är jättelycklig. Typ 60 gillande och 55 kommentarer. Aj. Ska inte titta där igen. Inte bra att läsa alla kommentarer...
Den här bloggen speglar verkligen hur jag mår. Ytterst deppig läsning. Blä. 

♥ miss mary

miss mary is really angry

Det borde inte vara så att man sitter inlåst i badrummet på jobbet och grinar av ilska och trötthet. Tyvärr är det dock här jag sitter och försöker andas.
Varför ska det vara så svårt? Varför styrs det av stela regler, politik och hysch-hysch? Varför måste män(iskor) nyttja härskarteknik hela tiden?
Min läxa blir väl som vanligt att lära mig att inte gå upp i varv och ta fajten, utan att istället lugnt iaktta och acceptera. Eller?
För nu vet jag ju vad som händer om jag tar fajten: så mår jag som nu. Men kan jag verkligen stillatigande låta mig (och andra) förminskas, förlöjligas och härskas över? Nej, det kan jag inte. Inte än.

♥ miss mary

miss mary is an early bird

Var tidigt på jobbet idag. Ibland känns det så tungt att bara ta sig hit, inte för att jobbet är tråkigt, men för att det känns som en lång resa som jag inte orkar göra. Det rör som om ca 50 min dörr till dörr så det är såklart inte själva sträckan som är problemet. Åker jag med min man så är jag här i ottan, men behöver inte tänka så förtvivlat mycket på det. Det är det värt!
Min kompis som blev gravid på sitt första ivf-försök, när vi gjorde vårt andra, ska snart föda. Det är jobbigt. Har försökt att inte tänka på det så mycket, men hon är en kär vän och vi umgås ofta. Allt det ändras när babyn kommer. Hon och hennes man kommer inte att ha tid. Och jag kommer att må dåligt för att de har en liten som jag skulle haft. Undrar om jag måste ge henne den ultimata randiga baby-bodyn som jag gömt i en låda åt mitt barn?

♥  miss mary