måndag 10 oktober 2016

...och där var kraschen ett faktum!

Ja, hur länge kan man egentligen hålla på att plåga sig själv innan man bryter ihop? Svaret verkar vara: rätt länge faktiskt.

Fast sen tog det tvärstopp. En dag på jobbet gick det inte längre, jag var tvungen att ringa maken dom kom och hämtade mig och sen dess är jag sjukskriven. En vånda initialt för mig som aldrig varit sjukskriven för psykisk ohälsa. Nu fattar jag inte att jag orkade så länge som jag ändå gjorde.

Lilleman har en ostressad mamma om morgnarna. Han har oftast en lugn mamma när han kommer hem från förskolan. En ren vinst för honom. Och för mig. Läkare, psykologer och omgivning är eniga. Jag har uppbackning, jag får stöd, jag har rätt att må hur jag vill.

Jag vet att jag inte är ensam om att vara deprimerad och på gränsen till utmattad. Men jag trodde aldrig att det skulle gå så här långt bara för att jag ignorerade en viktig person (dvs mig själv). Jag drog i bromsen innan jag drabbades av fullständig utmattning och det må vara ett av mina bästa beslut på sistone.

♥ mother mary