miss mary and the offerkofta

Den satt åt ett tag, men nu är den av. Och dessutom var det ingen offerkofta (bara mitt försök att hitta orsak) - det var melankoli! Ska inte kämpa emot sorgen när den kommer, det blir bara värre, det vet jag ju egentligen.

Senaste insikten är även den om rätt och fel beslut. Jag tar "ett" beslut, inte "rätt" eller "fel" beslut och detta ger sedan utslag, beroende på hur jag handlat känns det då bra eller mindre bra. Poängen är att JAG kan styra!

Jag vet inte om det är rätt tid för att sätta in ett fryst embryo snart, men nu har vi bestämt oss och gör det. Så får vi hoppas på ett resultat som känns rätt! ;-)

♥ miss mary

miss mary wants time

Ja, det är märligt att tiden kan gå väldigt fort trots att jag tycker att jag bara väntar och väntar. Till exempel så känns tidsrymden mellan två pms-perioder väldigt kort. Det tar mycket längre tid att vänta på ägglossning.

• De fina intygen från kursen ligger och väntar på att bli kopierade. Jag väntar på att bli smal. 
• Stolarna väntar på att få sina nya kläder (randigt tyg väntar!). Jag väntar på nästa försök med de frysta.
• Trädgården väntar på vårstädning. (Här trädde svärfar in, han är en ängel. Små fina lökar överallt, krattat och kärleksfullt arrangerat.) Jag väntar på att mirakel ska ske.
• Livet väntar inte. Jag försöker att inte förlora hoppet ur sikte.

♥ miss mary

miss mary and Örebro

Nu har jag äntligen fått till ett mail till Örebro om våra två frysta embryon. Många frågor blev det, och de är säkert väldigt vana vid det... själv är man ju mest helt virrig.

Förra veckan hos reflexologen måste hon ha tryckt på alla känslopunkter: min stackars man (och jag) har lidit. Som pms, fast det inte alls var dags för det.

♥ miss mary

miss mary (not so angry anymore) and the frozen ones

Imorse skrev jag till sjukhuset och frågade hur länge de små frysta kan tänkas hålla sig. Vi vill ju gå vidare med reflexologen och vänta (tufft beslut) några månader med att sätta in ett ägg. Förhoppningsvis mår mina hormoner och hälsporre bättre då och tanken är embryot ska fastna och stanna kvar.
Efter mötet i morse var jag så less att jag höll på att strunta i träningen. Men jag gick. Och - precis som förra gången på detta pass - var där två höggravida tjejer. Nästan så att jag gick ut ur rummet igen. Stannade dock kvar och tog i som tusan för att hålla tankarna borta. Det går ju inte att gömma sig, fast jag vissa dagar inte kan se en mage utan att vilja grina. Dagar som denna till exempel...

♥ miss mary