Ett av sommarens hittills största framsteg är följande.
Mother mary: Skynda dig nu lilleman. Tryck på knappen! (sagt med aningen stressad röst på väg till förskolan)
Lilleman: Jag vet att mamma älskar mig fast hon säger åt mig. (sagt med mumlande röst)
Jag var tvungen att stanna upp och nästan grina åt detta. Som vi kämpat med att få lilleman tryggare så att han inte vid minsta tonlägesskifte, vid minsta nej och vid minsta tanke om att bli avvisad känner sig oälskad och avvisad så till den milda grad att han exploderar. Stoltare mamma får man leta efter! Vilket gigantiskt framsteg för lilleman.
Det bästa tipset för allt är ju att prata. Prata prata prata. Om allt. Sätta ord på känslorna, ge honom verktygen att uttrycka sig och försöka koppla ihop känslor med ord OCH sen försöka reglera känslorna. Och att kunna göra det i lugn och ro.
Ett annat gigantiskt framsteg är att jag klurat ut en sak till som oroat honom. Han har länge pratat mycket om döden och frågat väldigt många gånger vad som händer med barn som dödar sina föräldrar, om de måste vara i fängelset. Vi svarade väl lite tankspritt att de nog inte får bo kvar kvar utan behöver bo någon annanstans. Eller att man kanske måste bo på ett slags barnfängelse. Inga svar dög och veckorna gick. Till slut så trillade poletten ner hos mig och när jag frågade lilleman om han trodde att han varit på barnhem/blivit bortadopterad för att han dödade sina landsföräldrar svarade han lättat "ja". OMG!!! Det känns ju såklart bra att vi kan reda ut sånt här, men mitt hjärta blöder för att han överhuvudtaget ska behöva känna/tänka så här. Min lilla unge.
♥ mother mary
