Andas

Då har det gått en vecka sen insikten om PAD. Det har varit väldigt skönt att få "det" bekräftat av terapeuten att jag inte är knäpp och allmänt färdig för psyket. Det har känts skönt att kunna tänka att det är "normalt" när jag bara vill gråta i vissa situationer (som för den normale självklart inte borde generera ett gråtanfall). Däremot vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen med mina tårar eftersom jag har ett stort behov av förklara mig och detta inte låter sig förklaras.

Har inte sagt det till så många utöver bloggen. Ikväll umgicks jag med en vän som jag skulle vilja sagt det till. Men det fanns inte en sekund ledig för att berätta något så jag gjorde det inte och därför är jag än mer gråtfärdig än innan jag åkte dit. En märklig känsla att bara vilja sitta kvar i bilen i garaget och vara ifred med min gråt. Inte för att någon stör mig i huset, men just nu orkar jag inte grina framför maken.

Lilleman knyter an fint. Tror jag i alla fall. Han trycker sig mot mina/våra ben i okända sällskap, vill vara nära, hålla handen och bli bekräftad. Han kan vara oväntad modig ibland, och sjukt rädd ibland. Idag stegade han fram till en relativt ny bekantskap nästan själv, men började gråta när vi lyfte upp honom på makens axlar. Jag förstår inte allt, men är så lyhörd som jag kan vara, Vi är tydliga med rutiner och regler och det har blivit en stomme att luta sig mot. Endast i undatagsfall avviker kvällarna från varandra. Kvällsmat, städa, ta fram frukostbricka, borsta tänderna, potta, sjunga, sova. Även på morgonen försöker vi vara så konsekventa som möjligt. I början var han skitsur varje morgon, efter ett tag insåg han att det kan vara kul att säga hej eller godmorgon. På senaste tid är han närmast nollställd när han vaknar och min teori är att han sörjer, för han är inte i fas. Överhuvudtaget. Stackars liten, det gör mig ont att inte kunna göra honom glad, samtidigt som jag känner att han måste få vara på vilken humör han vill och veta att alla känslor är ok.

När han väl vaknat till så är han duktig på att visa känslor. Han mimar, berättar och lever ut. Blir rädd, ledsen, arg och sur. Ibland är det känsliga lägen och vi missförstår varandra. Vi bråkar (läs: han pucklar på sin mamma, vrålar henne i ansiktet och är jätteolycklig) ibland och blir sams (läs: vi pratar om vad som hände och säger förlåt och kramas). Även under jobbiga situationer som den ovan så håller han sig nära, nära och nästan klänger på mig. Jag brukar hålla fast honom lite löst och ta undan hans händer när han slår för att visa att det inte är ok. Dock är jag inte helt säker på att han styr allt detta själv, han brukar skämmas jättemycket efteråt. Därför testade jag sista gången att bara sitta på knä och ta emot slagen, Då lugnade det sig fortare. Utbrott med slag är relativt sällsynta nu, men någon gång i veckan händer det fortfarande (mot väldigt ofta i början). Jag försöker varje gång hitta min egen del i dem. Kunde jag gjort något annorlunda? Triggade jag detta på något sätt? Visade jag irritation?

För varje dag går det att märka att han tar ett litet steg framåt i att lita på oss, eller rättare sagt, livet som det är just nu. Han är väldigt klok, men han är ju bara tre trots allt. Vill han inte äta, så behöver han inte. Han får sitta med vid bordet och prata och det blir inga specialrätter. När han inser att vi inte tänker tvinga i honom något blir han ofta nyfiken och äter lite ändå. Eller så låter han blir och äter mer vid nästa måltid. Frågar han oss, svarar vi. Ropar han, kommer vi. Vill han ha oss nära, är vi nära. Vill han bli buren, bär vi alltid inomhus och sparsammare utomhus. Tycker han att något verkar obehagligt, tar vi bort det och berömmer honom för att han vågade förmedla det. Eller så pratar vi om det och försöker låta bli att göra något alltför stort av det.


♥ mother mary

PS Idag såg vi en staty. Rädd, sa lilleman. Jaså, sa mother mary och tog upp honom i famnen. Men se här, det är ju en liten pojke med snopp, precis som du. (Måste du fokusera på snoppen? hojtar min man) Och se här, mamman har bröst och en navel precis som din mamma. Det kanske är mamma och lilleman?
Fem minuter senare berättar lilleman för mig om statyn som visade honom och mig. Jag är säker på att den fortfarande är obehaglig och att han skulle runda den, men nu kan han relatera till den. Så jobbar jag och jag vet inte något annat sätt. Hoppas det funkar.