Hörselvilla

Nu har vi pratat, maken och jag. Och jag har grinat. Massor. I flera dagar. Allt går liksom på tok när man tror sig vara missförstådd av den man älskar. Han såg inte. Han anade inte. Jag lyckades visst dölja det så bra som jag gjorde förr i tiden hur jag mådde. Han hade nonchalerat alla pilar som ven omkring oss. De fastnade på mig och gled av honom. Han kunde inte tro att jag inte hade min rustning på mig. De elaka riddarna är det ju bara att ignorera, vet du inte det mother mary? Upp med skölden, du vet ju att du har rätt! (Vet jag?) Bara du är bäst mamma åt lilleman. Bara du vet om hans historia. Bara du tar de viktiga besluten. Att någon annan skulle lägga sig i är så befängt att det nog bara är att betraktas som en hörselvilla och därmed inte ens behöver bemötas. Men, sa mother mary, om jag går sönder av självförakt för att jag inte står upp och strider för mig och mitt barns bästa? Om jag känner att jag måste bemöta den allra minsta kritik för att inte forslas tillbaka till ett tillstånd av mobboffer, stillatigande åskådare eller (ve och fasa) medhållare? Ja, sa sir make, jag hör ju inte ens hälften av det du hör, du måste bara veta med dig att du och jag, vi gör det bästa jobbet.

Ska mother mary sluta lyssna? Kommer hon inte missa massa annat då? Precis nu, känner jag att, nej, kanske inte. Jag får ha rustningen på för stråtrövare och elaka riddare, och innanför den måste jag bygga upp lilla miss mary till mother mary, en mamma som VET att hon gör det bästa för sitt (adoptiv-)barn. Som vet att alla andra ju tycker hela tiden, det finns ingen bot mot tyckarsjukan, hon har minsann skov själv då och då. Bara att kravla sig upp ur vallgraven, borsta av sig det förflutna och härska över slottet! Med sir make och prins lilleman!

♥ mother mary

Det töar

Mannen har tagit med sig vän och deras barn till sin hobby. Jag bestämde mig för att stanna hemma, de är tillräckligt många för att det ska funka. Vill gå och shoppa lite garn, men saken är att det är så halt ute att jag knappt kom till brevlådan. Buss?

Skriver en lista på saker jag vill och ska göra. Ser tillbaka på mitt liv sen barnlösheten kickade in och det är en sorglig tillbakablick. Jag som aldrig tackar nej, som alltid varit kvar till sist på festen, dansat, hoppat på olika saker och haft massa energi (trots deppressionssvackor) lever nu som en sorglig liten ensam pensionär. Inget är roligt, ingen ork finns, jag vill bara sitta och läsa, virka kanske, vara hemma... Jag slutar inte försöka förbättra mig och min livskvalitet, kämpar som en iller för att leva i nuet, inte grubbla, sörja och deppa bort, MEN från det längre perspektivet ser jag att jag för en sisofyskamp mot det.

Jag har tom börjat tänka att ivf inte var så farligt och lagt fram förslag till maken om en plan i väntan på barn. Special needsbrevet, eller önskemålen, börjar samtidigt ta form. I en affär såg vi igår en familj med barn från vårt eventuella land. Överallt ser jag dem förresten: adoptivfamiljerna! Hoppas de inte känner mina stirrande, längtande blickar. Eller va fan, de är väl de enda som fattar... (ivf syns ju inte, men om ni bar en vit ros så skulle jag stirra längtande på er med).

 ♥ miss mary

Mannen, den tyste krigaren

En vanlig tisdag och mannen ringer och säger att han bokat tid med landasvarig för X och efter kl 13 ska han boka tid med landansvarig Y. Själv grinade jag (såklart) mest när han ringde och var tvungen att återigen ta upp konserten. Allvarligt talat så behöver jag nog jobba med bekräftelsebehovet en aning. Dubbelkollade även för säkerhets skull att han inte började tröttna på mig. ("Mig blir du inte av med så lätt, älskling.") och sa till honom att han faktiskt fick ta lite ansvar för sina reaktioner (tystnad) och inte bara lacka ur och bli tyst när jag går överstyr (tystnad). Snabbt från svartgråt till domina minsann!

Förutom hans, ibland uppdykande, antagligen i panik härstammande, tystnad, så är min man underbar. Han lyssnar och tänker och kommer med goda råd, säger som det är, suckar och ber mig att inte vara så dramatisk, att andas och emellanåt väljer han ett enda ynka fel ord och allt blir väldigt mycket jobbigare. Och så blir han tyst ibland. Tur att jag är en sån himla underbara fru i alla andra lägen så det uppväger min fantastiska skörstarka och lite självtvivlande personlighet som ibland övermannar mig. Tyste, starke krigaren med glimt i ögat, det är han. Faktiskt är han lite lik  Khal Drogo (Game of Thrones), fast med rakat huvud och inga tatueringar. Sen är han ju kortare. Och inte lika brun. Hmm, ja, ni fattar.

♥ miss mary

Jobba hemifrån

För att inte gå sönder har jag nu jobbat hemma två dagar denna vecka. Ett tryck över revbenen och en ångestgråt som skvalpar runt under den käcka ytan. Behövs inte mycket för att jag ska brista ut i ilska eller gråt. Grät mig till sömns i förrgår. Grinade igår. Bölade i bilen. Torkade tårar i tvättstugan (ja, jag tvättar när jag jobbar hemma). Lät dem rinna när jag hängde tvätten. Försvinn dumma tryck...

Min man är klok. Häromdagen suckade jag i bilen och mumlade något om att jag vill må bättre i det här. Hans kommentar var: "Det blir inte bättre förrän vi har en förändring." Nä, och det är just det. Jag kan förändra mina vanor hur mycket jag vill, skaffa hobbies, prata barn bara på vissa tider, gå ner i vikt, träffa vänner osv, men sålänge inget ändras på barnfronten har ju inget hänt!!! Han är så klok. Och så biter vi ihop och går på barnfri fest med massa (jävligt konstiga faktiskt) okända människor.

Det som händer är att vi nu får massa info från organisationerna. Brev, telefonsamtal och mail. Trycket över bröstet ökar för varje sak - ytterligare beslut att ta. Beslut som man inte kan grunda i annat än antagande. Däremot kom ett efterlängtat paket idag: boken "När du kom till oss" av Eriksson/Lindgren. Boken vann jag i en utlottning hos coola Hedda (Heddas dagbok) och jag har självklart fyllt i den med fantasibarn redan... dagens fantasi var en unge från Afrika. Imorgon ska jag nog fantisera om syskon från Ryssland. 

♥ miss mary

"Att bryta ihop och komma igen så jäkla ofta och länge..."

Citatet ovan är från bloggaren liten längtan och jag tyckte det var grymt bra. I sin helhet lyder det: "Det är ju just det många inte förstår - att vi måste bryta ihop och komma igen så jäkla ofta och länge..."

Jag fick syn på liten längtans inlägg (eller egentligen svar) när jag just "brutit" ihop i vilrummet på jobbet idag. Det jag gjort var att ringa flera gånger till gyn. Varje gång in i vilrummet, inget svar, ut igen. Till sist kom jag fram och hela proceduren med att boka tid och krångla kändes jobbig. La på luren och brast i gråt. Gick inte att stoppa så jag ringde mannen och berättade att jag nu faktiskt både smygkopierat adoptionspapper på jobbet (fullt adrenalinpåslag, så får man ju inte göra och tänk om något fastnat i skrivaren!!!) och ringt gyn. Medans jag snyftade så berömde han mig i några minuter. Sen var det bara att torka tårarna, räta på ryggen och tillbaka till livet utanför bryta-ihop-bubblan. 

♥ miss mary

miss mary is cool

Efter gårdagens all-time-low (i alla fall under senaste året) i humöret kom jag hem till maken. Han lyssnar, kommer med råd om jag ber om dem och lagar mat medan jag andas i ateljén (med något randigt).
Efter maten hade jag samlat tankarna och behövde mest bekräftelse på en del saker, och självklart fick jag det. Han är bäst!

Vad jag kom fram till med hans hjälp är att det är ok att

• vara ledsen på gränsen till deprimerad, det har bara gått ca 1 månad efter det bekräftade utomkvedshavandeskapet
• gråta utan att veta varför alla gånger
• känna sig totalt urlakad och orkeslös
• inte vara übertrevlig. Det räcker med att vara trevlig.

Så idag känner jag mig mycket mycket lugnare. Det är som om huden är slät igen och inte helt rufsig. Jag accepterar livet även om det är svårt. Jag håller ut.

♥ miss mary

miss mary is is being creative.

Efter svängen på stan i helgen med många fina randiga saker och en grymt hemskt ihållande pms är det vardag igen. Pms:en har lagt sig lite - det har sina nackdelar att fasa ut psykofarmaka - och livet ser aningens ljusare ut.
Ta hand om mig-processen går framåt: igår tillbringade jag 3 timmar vid datorn och skissade. Timmar under vilka alla andra tankar var borta. Så skönt! Syster  peppar mig och tillsammans skapar vi superfina designkoncept! I ta-hand-om-mig ingår ju dessutom bra mat (inte sund mat, inte diet-mat, utan BRA mat) och jag är grymt nöjd över att kunna packa min matlådeväska för andra gången denna vecka.
Om ca två veckor flyttar lilla E som vi satt barnvakt för i helgen. Det känns otroligt tungt, hon är liksom min och mannens också. För att inte tala om hennes föräldrar. Dem kommer vi sakna massor... 

♥ miss mary

miss mary and 2011.

Detta år har både vill jag och vill jag inte uppleva igen.

• Jag vill därför att vi gifte oss! Min kärlek och jag sa "ja" inte mindre än 2 gånger. 
• Jag vill inte därför att 2011 var året med 3 misslyckade ivf-försök. Jag tillhör inte dem som räknar ut hur gammalt ett eventuellt barn hade varit, men när tvillingarna inte fastnade så blev det extra mörkt. Hade hoppats på tredje gången gillt. Och dessutom hade jag massa fina namn på lager. Det är lite svårt var man ska lägga ribban för hoppet. Hoppas jag för mycket blir fallet djupt. Hoppas jag för lite så är det kanske därför det inte fastnar?

Men jag har min fantastiske man och när vi går igenom livet så slutar jag inte att bli alldeles varm av att det är han och jag. År 2012 kan inte bli bättre när det gäller kärlek!
Nyårslöftet blir såklart att "ta hand om mig" och må bra. Må bra innebär att äta rätt (för då mår jag bra), att motionera lagom (för då mår jag bra) och att virka, läsa och umgås med vänner. Reflexologen ingår också (i slutändan mår jag väl bra där också, även om det är en aning smärtsamt). :-)

♥  miss mary

miss mary is sad...

Äntligen hemma igen. Det blev nog lite mycket att hålla inom mig och jag märkte att jag började tänka på min kropp (alltid ett dåligt tecken om man har/har haft en ätstörning) och fundera över hur sund jag borde bli.
På restaurangen dit vi åkte för kvällsmat bytte jag bord för att komma bort från en barnfamilj. Grinade hela vägen hem under diskussioner om hur jag ska hitta ett svar på hur jag ska "ta hand om mig själv". Det är svårt.
Nu har jag gråtit ut. Min man är fantastisk! Kvällens "ta hand om mig själv" har jag kommit fram till ska bli att kolla in alla garnrester jag fick med mig hem. Sortera, nysta och gotta mig i fantasier om vad jag ska virka för trevligt randigt...

♥ miss mary