mother mary has left the building

I alla fall en gång. Vilken grej. En veckas planering, funderande och massa tankar. Sen så vågade jag mig ut, helt själv, för första gången sen lilleman. En kollega hade frågat om jag ville komma på en liten grej efter jobbet. Hon förstod om jag inte kunde, men de saknade mig så. Jag började grina bara av att få mailet. De tänkte på mig!!!

Som den bästa agenten planerade jag min outing. Exakta tågtider, koll på lillemans schema, avstämning med maken. Jag sprang till stationen efter fikat och var tillbaka precis efter kvällsmat, lagom till bad. Att få prata med andra vuxna och känna sig värdefull toppades bara av två saker: mms från maken featuring lilleman samt en jublande lilleman som i hallen skrek av förtjusning när den förrymda mamman återkom.

Tålamodet tryter. Jag får skuldkänslor. Sömnen har börjat bli lite lidande av närhetssökande minimissil med attackfötter. Känslor av orättvisa lurar här och där. Offerkoftan har varit på en sväng. Jag omvärderar, peppar mig själv och försöker att blidka och vara förstående mot den där sjuka perfektionisten som alltid ska ha rätt, ha koll på allt och låter vissa saker bli lidande för det. Ja, hon är sjukt jobbig ibland och borde slappna av. Hon skulle må bra av att släppa lite måsten, våga njuta och framförallt inte låta den där svarta filten ta för mycket plats. Känn lugnet miss mary, förihelvete! Relalalaxa liksom. Chilla. Softa.

♥ mother mary

PS För att lilleman ska lära sig svenska (eller?) har vi lyssnat och dansat och sjungit följande: Mamma är lik sin mamma, Stan är full av vatten, Tuffa tider, YMCA samt Bakom mina solglasögon. Toppat med minions-versionen av I swear. Han kan nu alla, vilket visar sig i att han börjar sjunga valfri låt när han känner att det är läge. :-D YMCA passar tillexempel i badet. Tuffa tider funkar när man rider på pappas axlar och I swear när man åker pulka i hög hastighet. DS

miss mary tar tag

Jo faktiskt, idag så fick det vara nog. Jag säger ofta till, men ibland känns det vanskligt och jag gör det inte fast jag vet att jag borde. om inte för mig själv, så för någon annan. Att ta tag i saker är så mycket svårare än att skjuta upp dem.

För ca ett år sedan fick vi ett brev från kyrkan vi vigt oss i. Vet inte om jag skrev om det här. Genom ett utskick blev alla nygifta inbjudna till en romantisk middag i skenet av levande ljus (kl16 eller nåt) i församlingsgården. Say what? De förtydligade hjälpsamt att det var för att vi nygifta skulle få egentid och chans att äntligen umgås utan krävande barn som detta anordnades. Jag bröt ihop och ville bara leta upp prästpuckot som stod som avsändare. Hade, när jag lugnat mig, även kunnat tänka mig att hjälpa honom att författa något mycket schysstare... Men jag deppade över barnlöshet och allmän misär och orkade inte.

Så idag (wait for it....) kom det återigen ett brev från kyrkan. Denna gång en vikt A4 med en muffins på och rubriken "På 1-årsdagen av dopet". Jag blev så glad! Mitt dop var stort för mig och jag har under året fått nya insikter och glatts över mitt dop-beslut. Jag öppnar foldern och (tadaaaaa) möts återigen av en text som är helt fel för mig. Denna gång riktar den sig till alla föräldrar som döpt sitt barn och man får tips och råd. Ska jag skicka vidare till min mamma och pappa tro?

Sorgen och ilskan över det första utskickat väcktes återigen och jag satte mig ner och mailade ett trevligt, utförligt och personligt brev till kyrkan. Inte anklagande. Inte surt eller argt. Utan förstående för att alla kan göra misstag och med förhoppningen att alla även vill lära sig av sina misstag. Skrev och skrev om tills det var tydligt och lagom långt, avslutade med en sommarhälsning.

Nu hoppas jag på ett svar från rätt människor där borta bland info-mailen, men mest är jag lättad över att jag skrev. Kanske hjälper det något annat par att inte känna sig onormala, att slippa känna sig ledsna. Kanske får nästa vuxen som döper sig också ett muffinskort fast med riktigt schyssta vuxentips? Boktips? Moderna radband? Bibelkunskap för nybörjare?

♥ miss mary

miss mary and siblings

Igår var näst sista gången på föräldrautbildningen för adoptivbarn. Allt som sägs innan man är insatt räknas nu bort. Insikt efter insikt. Kunskap och tankar. Jag är en mycket klokare människa än när kursen började. Det som sägs lite bittert snäsigt i början "va, varenda idiot kan ju skaffa barn" är iofs sant. MEN med denna kurs i bagaget kommer jag att bli en mycket bättre biologisk mamma också! Inte bara det eventuella adoptivbarnet tjänar på att jag gått den. Liksom jag sa efter kursen i nationalekonomi eller terapin: ALLA BORDE GÅ DEN HÄR KURSEN!
Ödmjukhet är dagens ord. 

♥ miss mary