PAD

Inför våra IVF-försök läste jag inte på om biverkningar. Barnlängtan var för stark för att ens tänka tanken. Inför adoptionen läste jag allt. Plöjde nätet och läste bloggar, beställde böcker om anknytning, syskonadoptioner och allt annat som eventuellt skulle kunna inträffa med barnet vi ville adoptera. Skulle hen föredra någon av oss? Skulle hen göra si? Eller så? Jag hittade svar på det mesta och var förberedd som få.

Men så blev det så här. Igår gick det upp för mig att "nä, så här ska det inte vara" och jag testade min teori genom att nämna det i förbigående för en vän som vi var på middag hos. Man vill ju för allt i världen inte verka gnällig. (Suck.) Hon slutade att gunga sitt barn på armen, beordrade maken att ta ungen och mig att sitta ner. Nu reder vi ut det här, sa hon. Det här slutar nu!, fortsatte hon. Ehhh, sa jag. Höll mig ett tag och sen brast det. Gick hem med löfte om att hon skulle sätta sig och ringa runt om jag ville.

Väl hemma ägnade jag resten av kvällen åt att googla, och se där - något jag helt missat när jag förberedde mig för adoption! Post Adoption Depression. Någon som jag skämtsamt nämt i bloggen tidigare (tack för stödet, fina läsare) när jag vacklade. Nu fick jag en förklaring på varför:
- jag bara blir snäsigare och surare
- jag känner mig hudlös
- PMS känts som tredje världskriget, magen pajat ihop och ansiktet stelnat
- jag dalat till botten i konflikter och haft så otroligt svårt att ta mig upp
- jag börjat tvivla på mig själv och känt att lilleman skulle ha det bättre med en singelpappa
- jag inte vågat gå ut själv på flera månader
 ...listan kan fortsätta i en evighet.

Idag lyckade jag få tag i en terapeut specialiserad på adoptioner och fick genast prata en halvtimme. Hon började med att säga att många blir så lättade av att få dela med sig att de inte är lyckliga nu när de äntligen blivit mamma att bara det hjälper. Något skeptisk undrade jag om det kunde stämma. En halvtimme senare var jag 50 kg skam, skuld och olycka lättare och så oändligt tacksam. Vi ska dit om två veckor. Om det blir oöverstigligt tungt (hennes ord) under tiden får jag ringa. Flera gånger. Hennes stora tips: lita på att du vet bäst. Ingen är insatt i adoption som inte själv adopterat. Lyssna inte, gå inte i clinch, debattera inte, upplys inte. Lita bara på att du vet. I bakhuvudet går mitt nya soundtrack (tack Regina) "Queen of the castle" och jag känner att det finns en mening med allt.

♥ mother mary

PS Innan jag fick tag i terapeuten fanns där en liten tvärarg miss mary som storgråtandes vrålade: varför i hela helvetet ska jag behöva en adoptionsdepression? Jag är färdig med all skit. Jag ska fantamig vara nöjd och glad nu ju och få njuta av tiden med lilleman. Nu ligger miss mary utmattad och vilar. Mother mary har varit en "efter-krisen-lugn-filbunke" sen samtalet och timmarna fram tills läggdags var som en smekning.