Jamen det var då fasen också

Hmm, har jag sagt så? Lilleman upprepar. Oj, mother mary får nog ta sig lite i akt. Projekt "lugna ner mother mary" får startas. När han dessutom spelar upp ett av de senaste utbrotten med sig som Kanin så hör jag att det inte heller låter så bra. Jäkla skit. Fast det får jag ju inte säga. Just det.

Bråken med lilleman suger musten ur mig. Hemma går det ok. (nåja) Borta är det tuffare. Jag måste hantera mitt tonårstrotsiga jag som poppar upp när mina föräldrar behandlar mig som en tioåring. Jag måste hantera mitt vuxna jag i samma situation. Jag måste hantera lilleman och till viss del även maken. Jag brusar upp vid en middag med svärisar på besök och finner mig stå skrikande i köket med dem. Jag har aldrig betett mig så här. Mina föräldrar sopar det under mattan. Svärisarna måste få prata ut med maken som medlare. Jag vill bara gå.

Jag tycker hela tiden att jag inser att jag måste ta det lugnare, men så skriker lilleman och sopar till maken och så är det i full gång. Mother mary måste rycka ut och fixa. Nu är jag så förbannad på dem båda (mest maken förstås) att jag lät helt okaraktäristiskt lät bli att engagera mig i bekantas felsägningar och fördomar på förmiddagsfikat. Jag orkar inte.

Jag som senast i morse kände att  - nu har jag fattat - en dag i taget - jag fixar det här! Varje strid lämnar mig som en blöt fläck. Jag kan inte ens uttrycka riktigt varför. När maken lyfte iväg lilleman utom räckhåll på (i mitt tycke) ett lite hårt sätt vill jag i min tur knuffa undan maken. Han ska ju vara den vuxna! Varför ska alltid jag vara den vuxna? (säger hon som själv står och gormar) Varför måste jag alltid alltid alltid finnas inom hörhåll, räckhåll, hjälphåll, stödhåll och allmänt räddningshåll? Alltid med alla sinnen på helspänn? Inte bara för en normal lilleman-dag, utan också för att jag ska behöva rycka ut och rädda situationen vid vid eventuella meningsskiljaktligheter när han är med maken, mor- eller farföräldrar*.

♥ mother mary


* Och nej, det hjälper inte att ignorera, att gå därifrån eller nåt annat tjusigt tips, inget hjälper ju utom försöka hålla sig lugn, att ligga 20 steg före och en fantasi och inlevelse som det tydligen inte är helt lätt att ha om man inte är jag. Jävla skittrauma, jävla skitsjukdom, jävla skitpolitik i lillemans födelseland, jävla ... ähem. Rackarns då, menar jag ju.

PS Alla är sams nu kl 19.43. Det är bra. DS

Kom igen nu

Sedan flera nätter är det svårt att sova. Lilleman gnyr, roterar och vaknar varje timme. Inte konstigt att man vid uppstigning får en sur blick. Någon gång förra veckan svarade han med ett kvittrande hej. Oj, vad härligt det var.

Men idag. Gny, gnäll, bläng. Inget är rätt. Allt är fel. Till slut sitter jag och grinar bakom lekstugan där maken upptäcker mig. Tröst och puss och påt igen. När humöret vänder (utan synbar orsak) kommer vår lille pojke fram. Kvitter. Prat. Skratt. Han är dock vääääääldigt skör. Vänner kommer på fika och oj vad jag längtat. Lilleman stortrivs, gosar med oss, leker och mår bra. Vännen berättade om andra som har kaos. Så skönt, hon lyssnar, dömer inte, tröstar och peppar. När besöket gått kurar han ihop sig i min famn och somnar. Denna gång utan bläng och gnissel. En nöjd pojke hos en nöjdare och gladare mamma.

Fram tills halva kvällsmaten går det som på räls. Sen en nästan-katastrof. Den bryter inte ut, men det tar ca 10 min att desarmera bomben. Under dessa minuter hinner jag se det stora feta molnet i periferin, det som ju lämnat oss för några timmar sen, åh nej, låt det bli en harmonisk kväll. Det blev det till slut och jag ska orka ännu en dag.

Undrar vad han varit med om på barnhemmet. Barnhemmet som lärt honom äta så fint, att borsta tänderna, tacka och säga hej, skrika av skräck när han blir väckt och få panik när han spiller*? Varje dag försäkrar han sig om att pyjamasen är hans, att några leksaker är hans och att maten är hans. Han delar med sig till besöket, men propsar tyst på rättvisa och ber mig om hjälp när han behöver det (en nästan tvååring med dagisvana på besök skulle nog egentligen inte vara någon match för ett treårigt barnhemsbarn, men han är mild och en fin kompis).

När vi nattat och sjungit var det tyst en stund. Sen kom "jag älskar dig" på språket. Denna gången grinar jag av glädje. Lille fisen! <3

♥ mother mary

*borttränat med rollspel samt att vi spiller ibland. Funkar på mindre spill. :-)

Förklädnad

Offerkoftan var en förklädnad. Det visste jag ju. Ville bara inte erkänna och tvingas ta itu med verkligheten. Men den hinner alltid ikapp, glöm inte det.

Sedan barnbeskedet har jag varit som en sträng. En sträng som blivit spändare och spändare. Två och en halv till tre månader skulle det ta till resebeskedet. Ju närmare tvåmånadersdagen vi kom desto spändare blev jag. Två månader och två veckor. Tre månader i tisdags. Tungsinnet smyger sig på allt tydligare. Lägligt nog tillsammans med pms. Försöker lura mig själv och omvärlden att det inte är så farligt, han kommer ju, jag är glad, bara lite fördröjning, fel i datasystemet. Läser Gul utanpå. Läser Jorden sjunger i B-dur. Maken går och lägger sig. Jag tillåter mig att bryta ihop. Totalt. Så här dåligt har jag inte mått sen innan barnbeskedet, i den stora barnlösheten. Det är den förtvivlan som smyger sig på igen. Jag är hudlös och orkar inte. Det är bara gravida och graviditetsbesked överallt. Var är mitt barn? Livet är orättvist.

Vet inte om jag orkar gå till jobbet i morgon. Idag var en kamp. Grät i bilen på väg dit. Grät där. Grät på vägen hem. Gråter nu. Slösar bort dagar med att vara olycklig. Vill inte vara tungsint utan vill vara lätt, kunna njuta och ta vara på livet. Vill vara i trädgården, på after work och ljusare till sinnet. Vill inte få destruktiva tankar, ha gråten i halsen och deppa ihop.

Hade jag haft kvar valet att ta till destruktiva handlingar hade jag hittat på nåt. En möjlighet var alltid att stympa håret, då fick man en käck ny frisyr på köpet. Två i ett liksom. Nu är allt jag har kvar gråt. Och bloggen. Ironiskt.

♥ miss mary

Tillägg: har lugnat mig nu. Som vanligt hjälper det att bryta ihop ordentligt. Våga göra det och tillåta sig att göra det. miss mary kanske ska resa på sig igen och ta sig till sängen. Om inte med lätta steg, så i alla fall inte med förtvivlade.

Foton och energi

Vi har nu tagit lite foton till lillemans album. Så snart vi har skrivit på ett papper så "får" vi skicka något till barnhemmet. Efter råd så har vi valt kläder, nojat (jag), tagit det lugnt (min man) och fotat säng, docka + dockvagn, trehjuling, mamma framför huset, pappa framför huset samt mamma och pappa hållandes foto av lilleman. Pust. Nu ska jag bara ta ett kort av en tröja vi ska ta med, sen är vi (jag) färdiga.

Konstigt nog (eller inte?) är jag helt slut, har ångest och är trött. Har rett ut missförstånden med mina två vänner och efter mycket gråt och prat är allt bara bra nu. Jag har lärt mig att vara ärlig och tydlig från första sekund, annars blir alla inblandade lidande. Mina två vänner var jätteglada att jag sa till, samt jätteledna över hur ledsen de gjort mig.

Mitt i allt detta orkar man kanske inte med ytterligare en aktivitet med nya människor. Fast jag gav mig iväg ändå... Jag träffade en tjej och vi pratade nonstop i två timmar om barnlöshet, folks konstiga kommentarer och oförstående, design, företagande, känslor, virkning och barn. Hon är gravid via ivf. Jag svävade hem efter detta oväntade, men så underbara möte. Tror hon kände lite likadant. 

♥ miss mary

Hoppet

Hoppet jag tillät mig att känna vid en gravt försenad (är aldrig sen) mens. Det hoppet liknar på pricken hoppet vid en ivf. Jag vet nu också att förtvivlan när det blöder känns likadant. Fast att man kan ha mens trots att man är gravid (ja, jag googlade). Pendlar nu mellan att rycka på axlarna för vi är ju ändå i adoptionssvängen nu och att grina i duschen, sängen, soffan... Och så hoppas jag lite fortfarande såklart. Och för att jag ska få ro tänker jag ta ett gravtest efter påsk/mens och gå vidare. Som en annan bloggare så klokt sa: bryta ihop och resa på sig igen...

Idag kommer släkt och äter middag. Vi har pyntat och jag skulle gladeligen ha det så här hela året: färgglada vimplar över hela planet, massa tulpaner, påskliljor, påskägg, färgglad duk, godisskålar och randiga soffor (alltid iofs, men randigt är ju så fint). Tur att vi är lediga några extra dagar och kan njuta av det.

Hittade en fantastisk sida på nätet. Igår var jag inne och läste igen. Den innehåller adoptionsberättelser, blogg, barnannonser (typ barn söker föräldrar, men eftersom det är en amerikansk sida så står där rätt mycket), beskrivningar av många olika sn samt fina bilder på barnen. En sida att bli glad av. Och att fylla på lite hopp av.

♥ miss mary

Mensvärken från helvetet

Klart man ska passa på att vara intim när man har en anonym blogg. Hur mycket mensvärk ska man ha egentligen? Har ju iofs endometrios, men den brukar ju inte krångla till det. Men så närmar vi oss tidpunkten då vi är klara med alla våra papper till adoptionsorganisationen - och då - ja, då är det läge för kroppen att hojta: Här är jag! Jag finns, jag är viktigt! För att du ska veta hur stor del av dig jag är så ska fortplantningsmekanismen showa lite extra nu!

Lägg ner. Faktum är att jag igår över DN berättade om mina senaste tankar för min man. Kan det vara så att vi inte ska ha barn? Tänk om allt går åt skogen? Tänk om vi inte pallar med? Tänk om vi mirakulöst blir gravida mitt i allt? Sjukhusen är fulla, folk får konstiga skador och tänk om knodden från landet inte heller får rätt vård? Vi kanske ska strunta i allt?
Mannen tittar på mig, säger sen sakligt att det är ju fantasier jag håller på med. Jag babblar om tidningsartiklarna som styrker mina fantasier och hur mycket lättare, mindre räddare, mindre läskigt och mindre vånda överhuvudtaget det skulle innebära om vi bara la ner det där med barn. Va? Och tänk om allt blir hemskt, om livet inte kommer upp i nivån som allt längtande på något sätt gjort att man kanske förväntar sig?

Jag har inte fattat att det snart kan vara vår tur på riktigt. Vågar inte lita på det. Efter nästan sex års aktiv längtan med mannen så är det som om jag är rädd att släppa barnlöshets-jaget, det olyckliga, längtande, sårade och ledsna för att gå över till nattvak, vab, skrik, skratt, kramar och familj. Och bli lycklig? Eller kanske bara vanliga störda jag, fast MED barn? Och mensvärk.

♥ miss mary

"Att bryta ihop och komma igen så jäkla ofta och länge..."

Citatet ovan är från bloggaren liten längtan och jag tyckte det var grymt bra. I sin helhet lyder det: "Det är ju just det många inte förstår - att vi måste bryta ihop och komma igen så jäkla ofta och länge..."

Jag fick syn på liten längtans inlägg (eller egentligen svar) när jag just "brutit" ihop i vilrummet på jobbet idag. Det jag gjort var att ringa flera gånger till gyn. Varje gång in i vilrummet, inget svar, ut igen. Till sist kom jag fram och hela proceduren med att boka tid och krångla kändes jobbig. La på luren och brast i gråt. Gick inte att stoppa så jag ringde mannen och berättade att jag nu faktiskt både smygkopierat adoptionspapper på jobbet (fullt adrenalinpåslag, så får man ju inte göra och tänk om något fastnat i skrivaren!!!) och ringt gyn. Medans jag snyftade så berömde han mig i några minuter. Sen var det bara att torka tårarna, räta på ryggen och tillbaka till livet utanför bryta-ihop-bubblan. 

♥ miss mary