Jamendåså!

I morse kom jag fram till till en kundtjänsteperson på försäkringskassan. Juhuuuu! Det var bara 158 personer före mig i kön och jag har förstått att det ska man vara väldigt nöjd över. Personen var (läs: lät) lugn och kunnig. Dessutom gav hon mig de svar jag ville ha så jag är väldigt nöjd.

• SGI är skyddat det första året som både a-/b-förälder. Efter det så måste man göra något fem dagar i veckan, dvs jobba fem dagar eller ta ut föräldrapenning  fem dagar eller blanda som man vill.
• Jag kan vara föräldraledig det första året och bara ta ut så många dagars föräldrapenning som vi absolut känner att vi behöver. Check.
• Maken kan vara föräldraledig första året utan att ta ut några som helst dagar med föräldrapenning om vi vill. Hans SGI skadas inte. Checkelicheck!!! :-D
• De där 30 dubbla dagarna man kan ta då? Dem kan man endast ta ut under det det första året. Om man vill och behöver.

Summa summarum så insåg jag att mycket information på försäkringskassans hemsida skrivs för dem som har en livsstil att upprätthålla, eller kanske ännu mer för dem som inte tjänar så mycket. Vi tjänar inte heller så mycket, men har lärt oss att spara. Många års barnlöshet har lett till en smal livsstil. Inga semestrar för man vet ju inte hur ivf-sprutandet påverkas eller om det krockar med läkarbesök, operation, ägglossning, adoptionsutbildning, utredning mm. Tråkigt men sant. Nu känns det bra att kunna lägga den sparade slanten på föräldraledighet och lilleman.

Eftersom jag pendlar upp och ner i humöret som en hormonstinn tonåring blandat med klimaktieritant njuter jag inte av livet som jag skulle vilja. En terapeut skulle antagligen säga att det inte är så konstigt med tanke på vad jag går igenom och det tröstar jag mig med när jag känner mig som mest bitter, sur, otacksam och dum. Denna dag tänker jag dock ha en bra dag, samtalet med f-kassan har gett ett bra utgångsläge och lite extra ork. 

 ♥ miss mary

Fattas det något?

Det kan man ju undra. Läser, lyssnar, antecknar och letar. Allt detta på försäkringskassans hemsida. Får bara en större ångestklump för varje minut som jag letar runt, länkas hit och hit och inte får de "tydliga" besked jag förväntar mig.

Vi har skickat in vårt medgivande två gånger och ännu inte fått något sk startbrev tillbaka. Jag ringer och får veta att belastningen är för hög, återkom senare. Hur gör alla andra? Fattas det något i mitt huvud? Varför får jag inte ihop det trots hyfsad intelligens?

Vi hade tänkt att vara lediga ca 5 månader tillsammans. Maken, miss mary och lilleman. Men nej, det verkar inte gå. Då förlorar en av oss sin SGI. Med nöd och näppe lyckas jag komma fram till att vi får vara lediga 30 dagar ihop+ plus 10 tillfälliga +semester och då kommer vi upp i ca 60 dagar, dvs 2 månader. Sen måste maken (eller jag (aldrig i livet!!!!)) gå tillbaka till jobbet.

Är det någon som har tips? Som har varit hemma tillsammans en längre tid utan att sabba SGI och utan att det blivit "fel"? Själv ska jag fortsätta sitta och smygläsa försäkringskassans sidor på jobbet.

♥ miss mary

Tillägg: hittade nu försäkringskassan på Facebook. Aha! Jag är inte ensam om att inte fatta... om det inte vore så sorgligt skulle jag garva. 

Halleluja!

Hur gick det här till? Vi som inte ens var klara med vår sn-ansökan?

VI HAR FÅTT BARN!!!

Igår ringde vår kontakt på organisationen och jag hade redan en ursäkt på tungan angående ansökan (fast varför jag skulle behöva ursäkta mig vet jag inte) som inte var klar. Nej, det var just det, sa hon, jag vet ju att ni är på gång. Och jag har sett en liten kille... Full panik utbröt :-) och mannen och jag fick akutringa runt till läkare, vimsa omkring, skratta hysteriskt och läsa rapporten med foton. Idag tackade vi ja till vår son! Jag är helt förvirrad, förtjust och nipprig. Vad hände? Fick vi just en tvåochhalvtåring?

Kan nog säga att vi befinner oss i ett positivt chocktillstånd över denna oväntade, men ack så ljuvliga, händelseutveckling.

 ♥ miss mary

Jobbet

För några veckor sedan hade jag ett livsviktigt samtal med min chef. Hen plockade bort lite uppgifter från mig eftersom jag var överbelastad. Hur hen kommunicerat det med andra kollegor är något som jag nu börjar ana.

• En kollega kommer och är arg för att jag inte "vill" göra en uppgift längre. Denna kollega fortsätter att vara snäsig, det är jobbigt.
• En kollega mailar om en annan uppgift. Vad innebär den? Hur mycket tid ska hon lägga? Kan hon komma och prata om det? Den uppgiften är ett förtroendeuppdrag som chefen egentligen inte får lyfta från mig på detta sätt. I mitt upprivna läge under mötet hade jag inte ork att bemöta det. Jag har funderat och funderat och inte vetat hur jag ska göra. Så när mailet från kollegan kom brast jag helt enkelt i gråt. Både för att jag inte kunnat bestämma mig och för att jag inte vågat bestämma mig.

Min andra chef (som jag berättat om adoptionen för) frågade snabbt hur länge jag tänkt vara föräldraledig. Kan du komma tillbaka efter ett halvår så behöver jag inte rekrytera någon annan! Talade varsamt om för chefen att adoption lite speciellt. Det jag inte sa var: Men herregud, tror du jag prioriterar mitt skitjobb framför mitt kommande barn?!
Kan nog lugnt säga att jag just nu vill ha ett annat jobb. Känner mig väldigt ensam (vilket till viss del hör till arbetsbeskrivningen, ingen annan gör det jag gör) och det känns extra tugnt idag.

 ♥ miss mary

PS. Nyss kom en kollega in på rummet och hans första fråga är: Har du något att säga mig? Jag kontrade med: Har du något att säga mig? Jo, det hade han. Han informerade och berättade. Bra. Sen frågade jag vad han menat i början och då sa han att det kändes som om det var något. Något jag gick och bar på och stöde mig på. Oj, jag svarade att det inte hade med honom att göra varpå han säger: Håll det inte inom dig. Jag kan hålla tyst. Vi är kollegor, vi hjälps åt. Erbjudandet finns, min dörr är öppen. (Och där brast jag ut i gråt för andra gången idag.)

miss mary hmpf%§*¤#

Ja, det är mycket nu. Idag är dessutom kollega med liten baby här. Och inte bara på besök, nä, 2 månader efter förlossning är vagn, gosefilt, hela konkarongen här för att jobba! Ursäkta. Hallå. Go away. Spädisen i sig utlöser endast min vanliga "åh, jag vill gå och gosa", men jag vet ju att om jag gör det så slår förtvivlan till sen. Jag idkar mao prevention när jag sitter här och surar på mitt kontor.

Bad om ledigt i några dagar i går. Och för att på ett underförstått sätt (utan att säga sanningen) säga att jag inte mår bra, förklarade jag lite halvt i ett mail till mina chefer att jag sett lite för lite sol och lite för mycket sjukhus under min semester och därför behöver några dagar ledigt. Undrar om det var bra? Visade jag mig svag? (Och varför bryr jag mig om det överhuvudtaget, å, denna loop...) 

♥ miss mary

miss mary wants to be mammaledig

För nu är jag så utbota trött på att arbeta. Jag vet att det inte ska vara orsaken, men jag hade liksom tänkt att utnyttja mina talanger på mitt nuvarande jobb en stund och sen vara mammaledig. Nu  känner jag mig fångad i en fälla. Söka nytt jobb och eventuellt (man måste ju få hoppas!) bli gravid med detsamma? Eller stanna och bli helt bitter för att det kommer ta 4 år att få en knodd?
Blev så ledsen på ett möte i morse. Inte kul. Men jag stod på mig och det är jag iaf stolt över. Min ena chef är väl mindre glad över att jag tog plats... 

♥ miss mary