Jobbigt att jobba

Efter ordentligt med pre-ångest, pep-talk och förberedelser så skildes jag och lilleman åt och gick på nya äventyr. När jag kom hem med huvudvärk, tunnelseende, andnöd och yrsel efter min första jobbdag hade lilleman fått välja leksak i leksaksaffären, hälsa på en kompis och baka. Jag grinade när jag kom innanför dörren; av längtan, lättnad och hållen anda. Lilleman var glad, men vaksam. Kan man lita på att morsan kommer tillbaka?

Efter ytterligare några jobbdagar har jag börjat få (ett litet) grepp om min nya värld, och så även lilleman. Istället för att testa och vara lite avvisande så sprang* han mig till mötes när jag klev av bussen i förrgår! Jag sprang också! Hela bussen vinkade, bilar saktade in. Det som saknades var sol, stråkar och slow motion. ♥

Jag har varit rädd att skada anknytningen. Den lilla varma kroppen som trycks tätt intill min tidiga mornar är en skatt jag tar med mig hela dagen. Han vinkar av mig vid dörren i famnen på den sovande maken och trots att han nästan varje dag undrar om han inte kan få följa med, går det bra när jag går. Ibland ringer de mig på jobbet, ljuvligt med liten kvittrande stämma som undrar vem jag jobbar med, vad jag fikat, och vad jag ska göra sen.

Lilleman mår alltså ok och anpassar sig. Maken också. mother mary då? Hon försöker att dämpa sig, andas, äta, komma ihåg att gå på toa och dessutom att hejda sig för att spara på krafterna. Jobbet är av uppslukande karaktär. Som nygammal i gemet finns ingen intro, ingen uppvärmningstid, nej, pang i bygget, kör så det ryker. Men alla nya system som kommit som jag inte kan. Va, kan du inte? Eh, nej.

Andas. Skriver brev i tankarna till alla som jag borde mailat. Tänker på dem jag borde messat för att träffas. Skriver to-do-listor för att inte glömma något måste. Skiter i allt och dötittar på någon serie istället tills jag stupar i säng.

♥ mother mary


*Anna, du anade det!