Att samla sina tankar

I går kväll vaknade lilleman feberhet och grät hysteriskt att han inte ville flytta. Han ville bo kvar med mamma! Ja, separationstankarna är aldrig långt borta. Lilleman kommer nog bo här tills han är 47 år.

Tankar som kommer och går är svåra att samla ihop och få logik i. Ibland läser jag nåt fantastiskt och det uppstår en kort stund av "aha!" där det känns som om många tankar faller på plats alternativt rättar in sig i rätt led. Wow, där är jag nåt på spåret hojtar mother mary till maken, jag visste att jag inte kunde vara ensam om det här! Att jag inte är "hopplöst galen och psykiskt sjuk". Vilket jag ju egentligen vet, men inte verkar kunna ta till mig ordentligt i alla lägen.

Jag har sett tydliga mönster denna vecka. Efter att ha lyckats få till en lugnare arbetsmiljö hamnade jag mitt i en sådan situation jag försöker undvika. En kollega var otrevlig, jag intar (på ytan) en sval attityd och nästan springer därifrån innan jag krackelerar. Eftermiddagen blir en plåga och väl hemkommen är jag till ingen nytta. Alla är emot mig, jag är allmänt värdelös och kollegan är en idiot. Det intressanta i detta var att nuförtiden är dessa situationer relativt sällsynta vilket tydliggjorde hur extremt jag överreagerar på att en ensam person under en kort stund är otrevlig mot mig. Fem minuter förstör flera timmar. Intressant.

För att nu ingen ska få för sig att jag är sjukt lättkränkt så kan jag tillägga att jag dubbelkollat med några personer om kollegan faktiskt var otrevlig (jodå, det var hen). Hur kaxig och framåt jag än kan tyckas vara så är det ändå mest orättvisor mot andra som får mig att ta strid i korridoren eller ta ton på stora möten. Som min svärmor säger: bli inte ledsen, bli arg. Men om jag blir arg så är jag rädd att jag ska bli väldigt arg. Och jag vet inte om det är värt det. Speciellt inte i jobbkorridoren. Och så undrar jag (och maken och säkert flera vänner) hur i hela friden jag kan låta mig rubbas så till den milda grad av enstaka knäppa personer.

Samla tankarna var det ja. ;-)

♥ mother mary

Synd om Victoria

Vid kvällsmaten med svärföräldrarna kommer vi in på tomten och snälla barn. Lilleman räknar till elva (?) snälla barn i vår familj och svärmor berättar om prinsessan Estelle som tydligen svarat nåt charmigt på tv i dagarna. Och Madeleine är gravid igen! Jaha. Har ni inte sett/hört det? Det står ju ööööööverallt. Hmm, jo, men kanske inte mitt fokus direkt säger jag och suckar lite inombords. Jamen, undrar hur det känns för Victoria? Ehhh, varken maken eller jag följer nu logiken i resonemanget. Ja, det är ju sorgligt, förtydligar svärfar, hon kanske inte kan få fler barn.

Kompakt tystnad.

mother mary andas. Väntar. Letar febrilt efter nåt att säga. Lägligt nog föser lilleman av misstag iväg halva dukningen och jag snäser åt honom. Borde ju snäst åt de andra. Eller sagt att prat som detta gör mig ledsen. Förlåt lilleman, jag ska inte göra om det. Snäsa åt dig utan att du gjorde nåt fel, vill säga. Jag kommer kanske fortsätta med det andra. Det häpna tigandet och snabba funderandet över hur mycket fuzz jag ska göra utan att framstå som ett basket case.

♥ mother mary

Funderingar

När allt höll på som värst med PAD och allmän adoptionspsykos så skrev jag en dag en lista. Där plitade jag ned vad som tog kraft, gav kraft, vad som ibland var ok och vad jag kanske borde undvika eller ransonera. Eftersom allt strulade till sig med släktingens dumpning i slutet av sommaren har jag inte märkt att jag faktiskt mår bättre. Jag är lugnare, fast väldigt skör. Jag är starkare, fast väldigt känslig. Jag har tappat kontakt med några vänner, men har flera stycken nya vänskaper i mitt liv genom blogg och barnlöshet. <3

Bland sakerna som jag (enligt listan) ska undvika står viss släkt. Jag tänkte mest på makens bullriga och kärleksfulla släkt när jag skrev det och hur ansträngade stort det ibland kan bli. Ikväll var vi på en mindre släktsammankomst och jag kände mig gråtfärdig när vi kom hem. Det var intressant och jag kan direkt sätta fingret på varför det tog så oerhört mycket energi. Bra övning för mother mary. Det som suger mest energi är de som hela tiden ska hålla på och prata om lilleman som om de har någon sorts specialkunskap. Klumpen i min mage bara växer medan sovrutiner, barnvaktning, ensamlek mm diskuteras. Inte allmänt, utan direkt om lilleman. Som om vi frågat om råd eller nåt. Haha! Maken försvinner in i någon slags man cave och lyssnar överhuvudtaget inte, jag har alla tenktakler ute och försöker djupandas och ta de få strider jag tillåter mig.

Nu har det snart gått ett år. Tror jag får knåpa ihop en årskrönika. :-) Ofattbart mycket har hänt och det är faktiskt mest de senaste månaderna som jag kunnat njuta av att vara hemma-mamma.

Jag har massa saker jag vill skriva om. Hur man blir gravid genom att adoptera. Hur man kan tänka kring att välja SN. Hur jag funderar kring anknytningen. Om valet. Om hur det är att inse att man är introvert, social, skörstark, kreativ och självkritisk. Får jag tid med alla dessa inlägg när jag väl börjat jobba igen tro?

♥ mother mary

Lik

Detta är en gammal text som jag aldrig publicerade. Tror att jag skrev den i sista virrvarret innan vi fick barnbesked.

"Ingen kommer att vara lik mig eller min man. Det är en sorg.

Jag har velat ha barn sen jag var liten. Det är det enda som någonsin varit självklart för mig.

Jag har aldrig behövt vänja mig vid adoptionstanken. Den har känts logisk och önskvärd och är det enda jag vill just nu. Det jag inte tänkt på är att jag sörjer barnet som skulle varit likt mig och mr mary.

Jag frågade min man om han inte kunde tänka sig att bli spermadonator så det i alla fall skulle finnas någon som var lika fin som honom där ute. Eftersom denna önskan framfördes storgråtandes tog han den inte på allvar vilket kanske var lika bra. Mitt nästa förslag var att han skulle hitta en ny fru. Eller bara göra någon gravid, så där lätt som det är för folk som inte vill ha barn, typ ett fullt one night stand. Inte heller detta förslag togs på allvar. Märkligt. Tur."

Jag är så glad att jag sparat texten. Beviset på att vissa tankar behöver man sörja och sen är de oviktiga. Varje dag smeker jag över de mjukaste kinder, lenaste panna och slätaste armar. Varje dag håller jag små fötter i mina händer och förundras över små tår. Hur ser biomammans och biopappans tår ut? Mina är en mix av mina föräldrars nämligen. Jag ser på hårfästet, de små fjunen. Jag klämmer på ben, axlar, flätar samman fingrar och pussar på den allra ljuvligaste lilla haka. Drar upp byxor över en liten rumpa, ser på den framväxande solbrännan, klipper naglar och hår, krämar in och bär. Känner honom luta sig in mot mig, gräva sig en grop, sätta sig tillrätta, växa ihop med mig. Ser munnen röra sig i sömnen, ser egenheter som bara är hans. Ser grimaser, gester och skämt som är mina och makens. Kan inte fatta att jag fått ett eget barn att älska. Kan inte tro att nakenfisen som asgarvandes kutar omkring med sina gosedjur är här för att stanna. Han har samma humor som oss. Han liknar mig till utseendet. Han går som maken. Han är egensinnig, han är söt, han är klok, smart och omtänksam. Han är lik oss. Han är lik.

♥ miss mary

Skämskudde och lökinsikt

Det tog ett bra tag att lära sig den fantastiska lärdomen att "alla får skämmas för sig själv". Nu behöver jag sällan skämskudde och därför var det extra jobbigt när jag själv kände att jag skämdes så för något att jag inte vågade berätta för någon.

Ledsen, arg, kort stubin. Oförstående man (kändes det som), surande fru. Ingen ögonkontakt. Gråt när vi lagt oss, gråt i hemlighet. Varför, frågade jag mig själv, är jag så arg på min man? Varför börjar jag inte gråta förrän han lagt sig och inte ser?

Så en dag slog det mig. Jag vågar inte visa honom vad jag känner för jag skäms. Jag skämdes över att jag var deppig, hade padda/groda, tappade humöret, inte var en glad och fin mamma och fru. Jag skämdes över min ilska när han kom hem och gick och lekte fint med lilleman och jag blev kvar i köket med tårarna. Jag skämdes över att jag kämpade med att vänja mig vid de nya (sjuk-)rutinerna med lilleman, att han är sjukare än jag trodde och med (vad jag trodde att) andra tänker. Jag dissade mig själv för att jag inte kunde njuta fullt ut. Jag undrade om jag blev straffad för att jag inte önskat mig det här och nu ändå har det. Jag blev så förtvivlad när alla fick glada utrop vid möten med lilleman utom jag som fick en tjurig unge. Jag skämdes över den jag blev när jag ville dissa dessa andra.

Insikten gjorde mig modig och en kväll tillät jag mig ögonkontakt och berättade om mina skamliga känslor. Maken, som den underbara man han är, sa saker som jag såklart själv borde insett och vetat. Han blev närvarande och den jag behövde istället för att (som det kändes) dra sig undan och glida med vid sidan om. Du vet väl att han knyter an till dig mest nu och därför är mest ocharmig mot dig? Han vill bara vara med dig. Han vill sova med dig, sitta nära dig och bli buren av dig. Han är glad och charmig med andra för att dem är han ju inte säker på än. Tvivla inte på att du är en fantastisk mamma!

Men, sa jag, jag skäms så för att jag är deprimerad. Jag vill inte berätta. Jag vill bara vara mamma ju. Jag vill inte snöa in på det extra jobb som sjukrutinerna ger, vill inte låta mig (oss) begränsas trots den extra planering som måste till. Jag vill inte höra "men skyll dig själv som adopterade ett SN-barn".  Jag vill bara vara. När jag väl uttalat allt detta och pratat klart med maken så kändes det som om ett ton lyfts från mina axlar. Och återigen har jag lärt mig något. Jag är som en lök. Mother mary måste skalas i omgångar för att allt ska bli bra. 

♥ mother mary

Berusning

Efter en lång dag i solen med värsta sortens M (dvs det i PMS), allergi, vill-inte-utbrott, dåligt valda strider och en del bra stunder (vi delade på allt utom M:et) så landade vi hemma och fortsatte att tjura à la treåring. Jag ringde till slut en vän som har en sån skön laissez-faire-attityd till livet och bad om råd. Vad ska jag göra? Jag vill inte vara den sura, snäsiga mamman, hur illa lilleman än beter sig. Hur mycket han än vrålar så alla vänder sig om och tittar på en som om man snott honom. Hur mycket han än tjatar, tjatar och tjatar om något jag sagt nej till. Jag vill inte tappa humöret. Visst vill jag att han ska se att jag ibland blir arg, ledsen, besviken eller sur, men jag vill inte reagera instinktivt med att snäsa, skälla eller säga nej. Dels skickar det fel signaler, dels är det inte rättvist mot honom. Min vän berättade genast en story om en annan bekant + treåring som gjorde att jag inom loppet av 2 minuter kände mig mycket bättre. Överpresterande mother mary hade för en stund glömt bort mantrat "let it be". Inte så konstigt om man känner till vår vardag, det har tillkommit en del jobbigheter på hemmaplan sen alla sjukhusbesök.

Maken slängde på lax på grillen, lilleman började med gnällig röst kräva att vi skulle äta ute. Där och då såg jag min chans till att starta dagen på nytt. Ok, sa jag, vi tar fram dynorna och sätter på oss mer kläder. Jag gjorde det till ett äventyr, struntade i björken som står och dammar så jag knappt får luft och vips kändes allt bättre. Vill du ha vin, undrade maken. Kvar i dagens mood muttrade jag lite småsurt att i så fall vill jag bara ha skumpa. Ja men öppna inget billigt skit, sa maken, den här laxen är god! I den andan fortsatte sen kvällen i solnedgången. En riktigt schysst skumpa (tror minsann vi hade Mary att tacka för den), sol, god mat, varmt mms, en lilleman som skyfflade in lax och sedan sprang runt och lekte. Jag sa till maken att nu är det minsann vi som inte pratar om lilleman, diagnoser, allergier, operationer, problem eller chefer! Han började genast berätta om ett problem han stött på in sin hobby och hur han löst det. Skumpan hjälpte att göra det fascinerande, jag såg mannen jag är kär i, han såg mig, jag fick ha mina kalla fötter under hans tröja och lilleman la till ett "snälla" varje gång han hojtade om assistans i något viktigt ärende (ex flytta lekstugan, flytta grillen, hämta "bilen", kolla på mig). Vilken fantastiskt kväll. Jag påminde mig om mig själv utan padda, groda, oro, sorg och pms. Jag var jag utan skalet. Den lilla sköra löken dök fram och allt blev så mycket lättare. Vi borde verkligen dricka en halv flaska årgångschampagne varje kväll. Och ja, även inlägget påverkas av berusningen. Mer champagne åt folket! Skål för att för en stund glömma orosmolnen och fokusera på ljus och kärlek.*

♥ mother mary

* jag har varit ihop med en alkoholist i flera år och vet precis hur farligt alkohol är. Jag dricker sällan. Hela ivf-karusellen och längtan innan dess har gjort sitt. Jag har ett enastående ölsinne (kontrollbehov?) och blir aldrig (ok, någon gång kanske) riktigt full, jag håller mig på en låg nivå och även utan alkohol tror de flesta att jag druckit när jag varit ute och festat. miss mary (och definitivt mother mary) är billig i drift. Och inte någon av oss skulle dricka för mycket i närheten av lilleman, ifall någon nu skulle bli orolig för det.

Terapi

Om jag jämför mitt mående idag (räknar bort pms) med för några veckor och månader sedan så är det skillnad. På dagens terapitid kände jag det själv. Jag har kommit en bit på väg. Hon har hjälpt mig. Jag har hjälpt mig. Även om jag inte känner det så tydligt så har saker ändrats. Jag har fortfarande ingen ork till att göra inlägg på bloggar eller maila vänner. Jag orkar det minsta. Men jag gråter inte heller hela tiden! Paddan börjar sakta att bli en groda. Grodan kommer förhoppningsvis att skutta ut i en vacker sommarnatur allra senast vid midsommar.

Jag lägger min energi på det viktigaste jag har. Lilleman. Idag fick jag än en gång bekräftat att jag/vi gör rätt. Fick några tips. En liten diskret knuff och hejarop. Försiktiga frågor och ett hallalujah. (Samt att hon tappade masken och brast ut i gapskratt när jag återberättade en sjukhussituation.)

Många har frågat, peppat, tipsat om saker jag borde göra för mig själv för att få mer energi. Jag har nästan skämts lite över att behöva mumla att nej, det går inte, kan inte, vill inte och framförallt orkar inte. Igår natt i pms-ångor så googlade jag. Pms:en har nämligen blivit värre och värre under och efter åren med ivf. Jag tänkte att det hade med varandra att göra. Kanske. Det jag dock genast tog fasta på var att stress är en stor bidragande faktor till förvärrad pms. På liggande fot bestämde jag mig för att damma av mina mindfulness-filer och äntligen börja använda den där yoga-appen. Jag sätter inget datum, men jag lovar mig själv att göra det så snart jag får en lite extra kick med ork. Och inte skulle väl mother mary vara så låg att hon skyller på pollenallergi?

♥ mother mary

Tillägg: Jag gjorde det! Tjugo minuters yogapass med en gratisapp. Queen mary!!!

Fastestatus

Hur går det då med fastan? Väldigt bra tror jag. Utom när det inte gör det. Som idag. Svärmor och svärfar är på besök och har massa frågor om undersökningar som görs. Jag gör mitt bästa för att förklara och inser lite för sent att jag gått över min egen gräns. Bra att jag insåg det i alla fall. Sen laddar svärmor om och börjar ifrågasätta mig/oss för att vi inte är öppna med lillemans SN. Jag tog ett djupt andetag och kände mig duktig. Sa att vi inte vill prata om det, det är för jobbigt, vi vill inte ha frågor, tips och släktingars tankar. Vi vill bli respekterade för det.

Varför är detta då en viktig fråga för henne?
- Jo, vad ska hon säga när folk frågar hur lilleman mår? Vi var ju faktiskt öppna med att vi var öppna för en adoption av ett barn med behov. (Ja, fast det gör väl inte att vi är skyldiga att redovisa hur det blev?)
- Folk vill ju veta. (Fast vi vill inte berätta. Fatta det.)
- Men ni är ju så öppna med alla sjukhusbesök och undersökningar. (Igen, vi vill inte prata om det särskilda behovet. Läs inte bloggen då, fråga oss inte om hans läkarbesök. Fråga generellt och nöj er med det!)
- Vilka vet? (Våra respektive föräldrar. Och två till. En har ett handikappat barn och kunde säga precis rätt saker den gångna veckan. Egentligen är ju svaret på den frågan: skit i det du!)
- Fast de skulle ju inte komma med tips och frågor om ni sa att ni inte ville det. (Ok, du menar att vår åsikt skulle respekteras. Som den görs nu? Really?)
- Jag läste förresten i morse att..... (My point exactly! Vad är det som gör att du tror att fem minuters googlande gör dig till expert? Och sa jag inte just att jag inte ville veta vad du googlat fram?)

Sen har vi de fina vänner som frågar av rätt anledning. Eller inte frågar alls. De som man vill berätta för, men inte orkar. Vi vill inte att lillemans SN ska bli det vi pratar om. Vi lever, andas och pratar ju redan själva om det hela tiden.
Sen har vi de vännerna/släktingar som inte kan dölja sin nyfikenhet. De går bort direkt och det är inte ens svårt att styra samtalet dit man vill. Här ångrar jag att vi i vår barnlöshetsdesperation pratade så öppet om det. Men gjort är gjort.

Dagen har annars varit underbar! Från det ljuvligaste leende i morse, till lek, bak, dans och mys med världens finaste lille kille! En sån dag jag längtade efter under alla år! Och nu är det min vardag. Mother mary njuter av stunden!

♥ mother mary

Litenhet

Det är aldrig en trevlig känsla när man känner sig utsatt, påhoppad, orättvist behandlad och ifrågasatt. Allt inom loppet av en helg. Att mother mary till sist röt ifrån gjorde såklart stämningen allt annat än mysig. Men efter att ha ångestgrinat halva natten och lovat mig själv att inte stillatigande ta någon mer skit i form av smygpåhopp och konstiga kommentarer och uppfostringstips så var jag inte lika diplomatisk som jag skulle önskat när första tillfället kom. Maken tyckte jag överreagerade och inte skulle bry mig om personen i fråga. That helped... Nä, idag har inte varit bra. Men personen ifråga kommer jag inte att träffa på ett tag, bra är väl det.

Det som gör mig extra ledsen är att jag verkligen skulle vilja vara sådär bra och kaxig och "veta allt" som hen försöker pusha/peppa/förolämpa mig till. Och för att lägga på ytterligare ledsenhet så blir jag ledsen över att jag blir ledsen. Samt att maken för första gången inte stöttar mig. Men ett beslut jag tog för några veckor sedan var just att slappna av, bara vara och äntligen försöka njuta av livet istället för att i ångest jaga sånt som jag ändå inte vill ha, men är uppfostrad till att jaga.

Beslut: hamnar jag i liknande situationer igen, ska jag genast säga till på ett konstruktivt sätt. Hur obekvämt det än kan vara. Försöka formulera mig lugnt och respektfullt. Då vet jag att jag gjort det jag kunnat och slipper känna mig överkörd. Eller feg. Dessutom kommer jag inte att tappa humöret och behöva må dåligt för det. Eller så väljer jag att ignorera, men då gäller det att inte ta åt sig.

♥ mother mary

Ja just det ja

Åh, säger jag till maken, tänk att det blir så lätt att säga vad som var bäst med 2013! Vi fick lilleman! Att året innehöll lillemanrelaterad ångest betyder inte så mycket! Kommer verkligen inte på något dåligt med året annars! Haha, galet bra!
Maken nickar och mumlar sen nåt. Va, säger jag. Jo, säger han, det skulle väl i så fall vara det där missfallet då.
Hmm. Det hade jag faktiskt glömt. Hur man nu kan glömma en så sak. Efter lite diskussion var jag tvungen att ta fram kalendern och kolla eftersom vi inte kunde komma överens om när det hände.

Trodde jag minsann aldrig. Att jag skulle lyckas förtränga/glömma en del av mitt tidigare barnlösa liv! Är både lite skakad och försiktigt glad.

Någon mer sammanfattning än så blir det inte. Året då lilleman kom blir helt och hållet hans. Från inskickade handlingar i början till BB i april och resa i september. Nu sover han efter ha somnat med sin lilla hand i min.

♥ mother mary

Jag är kär

Det är nu ett tag sen som utbrotten och det dåliga humöret förpestade tillvaron här. Nu är det endast jag som ibland är ett svart hål av ångest, rädlsa och sorg. För ett tag sen slog det till med kraft: jag är kär.

Jag försöker att ta bort måsten, duga och njuta av nuet. Det går rätt så bra. Jag försöker även att visa förståelse för mig själv och min sorgeprocess/tröttheten som efter år av kämpande nu kommer ikapp och väger tungt. Det är svårare för jag tycker ju alltid att det borde fixa sig, jag löser det, hur svårt kan det vara, men hallå, nu är nu osv. Acceptans måste tränas och stress motas i dörren.

Att sitta med ångest för julklappar nu när jag för två veckor sen var kolugn är så himla onödigt. Varför göra detta mot sig själv... nu ska jag sniffa på lilleman och smygäta en chokladbit. Och skicka en virtuell kram till er alla.

♥ mother mary

High-five

Nu har vi just eftermiddagsfikat och jag fick en tillsägelse av mannen att ta tag i saker och inte "gnälla". Vad gnäller jag över? Att jag saknar mina vänner. Jag vet, helt ego. Men jag vill ju träffa dem med lilleman, umgås, hänga och prata. Det går inte än. Mannen påpekade dock att lilleman inte dött av att han åkt och handlat några gånger så jag kunde gott ta och ringa en vän och ta en promenad. Hmm, såklart han har rätt. Jag kravlade mig upp till kontoret och satte mig vid datorn. Det var länge sen jag skrev på ett riktigt tangentbord. Nu kom lilleman upp och sitter i mitt knä... vi kikade på några foton, upprepade vad alla heter och vipps är han på väg på nya äventyr med pappa i vardagsrummet.

Varför ringer jag inte min nära vän som bor relativt inom avstånd? Hon som i all välmening sa att jag också självklart skulle vilja sälja min unge på blocket ibland? Jo, för att jag ju tog strid för detta, att det skulle jag minsann inte alls. Och nu är jag så trött, så trött att om jag ringer henne så börjar jag gråta. (får svälja nu) För några dagar sen trodde jag på fullt allvar att jag fått en förlossningsdepression. Alla år av längtan, sorg, kamp och kontroll. Och nu så sitter jag är med en familj. Allt jag någonsin önskat. Jag grät och undrade vad livet hade för mening. Det var mörkt och skamligt och jag bet ihop. Berättade för maken. Kämpade på.

Nu har det gått några dagar och vi börjar få rutin. Lilleman är ljuvlig och ibland jobbig. Som alla treåringar antar jag. Han kämpar som bara den för att lära sig, för att förstå, äter, leker och blir så himla glad för saker vi tar för givna, t ex en banan, gummistövlar, att få hålla i en glasljusstake, äta en bulle i parken och gunga. Mannen och jag somnar inte längre vid nattning utan kravlar oss upp till tv-soffan. Tassar in och kollar ibland så han andas (jag) och röjer undan leksaker så att han inte ska bli överstimulerad (maken). Vi är ett sjukt bra team!

Jag kämpar. Lär mig saker varje dag och växer som människa (aningens klyschigt). När det kändes som jobbigast så tänkte jag att inte kan det väl vara så att jag ska gå under i detta? Nu, när min dröm är uppfylld? När jag läser det jag skrivit undrar jag om mina känslor verkligen var så starka på så kort tid. Ja, det var de. Det har varit fullkomligt omvälvande år och framförallt månader och veckor här på slutet. Inte konstigt att en skörstark mary blir helt tagen. Jag ger mig cred för att jag trots det är full av glädje i stunden med lilleman, har kraft och jäklar anamma och om någon ens andas nåt om min unge så reser jag ragg och försvarar honom. Det är en cool känsla, att få försvara min son! (Har han lite dålig balans? NEJ, det har han inte, men där han kommer ifrån har de shorts och sandaler och inte tre lager underställ, galonbyxor och stövlar. Ähem.)

Maken och jag high-fivade vid fikat att det idag var andra dagen utan ett mega-utbrott med små knytnävar inblandade. Skulle inte gjort det. Men vissa saker får man helt enkelt inte göra. Han är smart och förstår, men det innebär ju inte att han inte blir arg såklart. Jättearg.

♥ miss mother mary

Kaos och förbud

Nu är det inte många dagar kvar tills allt ställs på ända. Huset i kaos, känslorna i uppror hos både mig och maken. Jag kan gå till reflexologen, han kan krama mig. Båda är nöjda, men lite rufsiga i kanten. Jag landade precis från en hysterisk kväll framför datorn med mailande i högt tempo med andra som ska åka till vårt land. Betalade resan och kände mig helt matt. Nollade ett sparkonto vilket genast fick mig att bli lite mindre kaxig vad gäller vår stabila ekonomi. Hatar när jag inte har koll. Några dagar kvar där jag kan sortera vidare bland alla papper. Att det ska vara så himla mycket.  (detta stycke känns som om det är skrivet i ett enda andetag)

Mannen försvann någonstans i min hysteri. Kom just på det och kilade och pussade på honom. Han sov. Borde jag också göra. ;-) Men under tiden som föregick stycke ett tröck jag i mig två nävar m&m så nu är miss mary on a sugar high.

Har gett mig själv ett förbud: jag får inte läsa massa amerikanska adoptionsbloggar. Dels så är det för många (skenheliga och helt osvenska) bibelcitat överallt, dels känner jag hur en sur boll växer i magen av hur det går till over there. Jag missunnar dem inte att adoptera tre ungar i stöten så att de nu är åtta personer i familjen, jag blir bara så bekymrad över barnens hälsa. Oftast är det inte syskon, utan helt främmande små som skyfflas ihop. Efter endast några månader uttrycker många förvåning över problemen de har i skolan eller förskolan. Really?
Mitt läseförbud gäller alla dessa* för jag vill inte känna mig bitter (över att de som redan har så många barn får massa flera), sur (för att jag inte har en sån liten familjeklan), missunsam (vem är jag att döma?) och framförallt avundsjuk (hade jag börjat "skaffa" barn när min första kille ville vid 25 års ålder hade jag kanske haft fler. Eller inte.). Nej. Nope. Nein. Nix. Känslor bearbetade och lagda åt sidan. Beslut taget om att inte vältra mig i dessa bloggar.

Fortfarande hög på socker är jag nöjd. Och glad åt min enda lille söte lilleman! Fast jag kan fortfarande inte riktigt förstå att jag ska få bli en mamma. (Återkommer när det sjunkit in. Och lovar att sluta med paranteser, de är ju sjukt jobbiga.)

♥ miss mary

* Förutom en speciell blogg som jag hittade, den bara måste jag fortsätta läsa, för trots den kyrkliga framtoningen så har mamma-bloggaren en galen humor och en fantastisk kämpaglöd för sina barn. Eftersom jag häromnatten tog mig igenom deras liv i superfart och nu "känner" dem vill jag veta hur det går för alla i familjen. Deras barn är så fina!

Ta vara på tiden

Som de flesta barnlösa får jag höra att jag ska ta tillvara på tiden och njuta innan barnet kommer. Förutom att jag vill överge min goda uppfostran och vråla åt dem så försöker jag ta vara på tiden på mitt sätt. Jag har skaffat en hobby (kören), pysslar och försöker ta ett större ansvar när det gäller att umgås med vänner. Det är tufft att tvinga sig ur sitt skal. Jag fortsätter att gå till min reflexolog och ta hand om kroppen, jag läser mycket och försöker (det är en svår konst) att meditera och utvecklas som människa.
Just nu läser jag ett hopkok av alla möjliga böcker, där jag plockar tankar och idéer. Sånt gillar jag, jag behöver inte sluka hela budskapet, jag läser och får aha-upplevelser och känner att jag utvecklas.
- Vart du än går är du där, medveten närvaro i vardagen av Jon Kabat-Zinn
- Ju mindre du gör desto mer får du gjort. Om livets paradoxer av Tommy Hellsten
- The four agreements, the toltec path to freedom av Don Miguel Riuz
Mellanboken känner jag mig provocerad av, där handlar det om ytterligare en lärdom för mig: bara för att jag inte gillar författarens åsikt behöver jag inte förkasta hela boken. Oj, vad klokt av mig...

 ♥ miss mary

Uppvarvad

Idag tog vi ledigt från jobbet för att adoptera. Förberedde i går med att bre ut alla papper, sortera, anteckna och göra högar. Fortsatte idag med att maila, skriva, fylla i, ringa hit och dit, gå på läkarbesök (leverprover? Jaha...) och ta passfoton. På fotona fick vi rabatt. Inte varje dag man beställer ett dussin foton av sig själv.

Under tiden bollar jag alla jobbmail. Och samtal. Jag känner hur den lilla tråden i huvudet (tänk glödlampa) brinner och blir varmare och tunnare. Efter passfotona väste jag till min man: fika. nu. Och tryckte i mig en stor juice och ett paket chokladdigestive nästan själv. Väl hemma igen efter ytterligare sortering säger min man att nu kan vi slappna av, byta om och läsa en bok. Ähem. Behöver det förklaras vem som nu ligger i soffan och vem som hysteriskt försöker varva ner framför paddan i skinnyjeans, full make up och med jobbhjärna på högvarv?

Inom mig bubblar nu ett fniss fram. Låt oss hoppas att det är min inneboende glädje (är ju en rätt glad prick för det mesta) och inte ett hysteriskt anfall... :-) Det här barnaskaffandet är ju för f-n inte klokt egentligen, haha, ovikta papper, konstiga prover och stämplar, hihi, panikstress för allt möjligt, mysko prat om landet och tusentals bloggar, nä, nu är det dags att varva ner, ungen ska ju ha en mentalt frisk morsa när den kommer och det är ju faktiskt så att vi kan skicka ansökan NÄR VI VILL (nästan iaf). Halleluja!

♥ miss mary

Nytt år

Bortsett från att sträva efter fler och mer ränder i fina färger så fortsätter strävan efter en, två eller massa små. Det enda alternativet som inte finns är enfärgat (vad gäller ränderna) eller ingen (vad gäller barn).

Annars så blir mitt motto något med avslappning, vara i nuet och att behålla mitt lugn i olika situation er. Har även en lång lista som jag började på för ca ett halvår sen; den innehåller massa saker jag vill göra och lite hur jag vill vara. Kanske kommer upp här i morgon och sen är det bara att pricka av. 

 ♥ miss mary

Hmm...

Jag är en person som har tvingats tycka en massa. Först för att smälta in, sen för att om man inte har en åsikt är man ju konstig. Ju mer jag tycker, desto mer blir jag tillfrågad. Det är en ond spiral. Min reflexolog sa att jag bara ska vara och tänka lite så här: "jag vet inte och jag bryr mig inte" som svar på frågor som jag ogillar, tycker är jobbiga, inte har en åsikt om eller inte vill bli inblandad i. Hmm.... Kan man göra så? Ja, faktiskt! I vissa mått funkar det. Jag testkörde på jobbet där det just nu är väldigt viktigt att få höra min åsikt (tycker många) för att de på så sätt kan skyffla över en uppgift på mig eller någon annan, eller bara för att man ska lufta sitt eget evinnerliga tyckande. Tyckande om allt, jag tycker hit och jag tycker dit. Sedan några veckor försöker jag att inte säga "jag tycker...", utan funderar lite extra på om det verkligen behövs att jag tycker till i frågan. Förvånansvärt få saker kräver att alla tycker till. Sinnesro!  

Hur gick det på jobbet då? Jo, förvånade miner, irriterade miner och höjd (!) popularitet. Hmm... människor är bra märkliga.

♥ miss mary

miss mary and the werewolf

Idag var sista dagen hos min sjukhuskurator som jag fick prata med efter utomkvedshavandeskapet. Efter att ha fått medgivandet, fått fin födelsedag, fått nuppa fritt (på min födelsedag var det exakt tre månader sen cellgiftssprutan), fått lusten tillbaka, känt luft under vingarna, börjat med en hobby, kikat på en ring (bara därför att jag skulle vilja ha en) så kändes det ok att åka till kuratorn i morse. Hon är väldigt klok. De brukar ju vara det. Idag siktade hon in sig på våra barndomar och vad som skett där. Hon gjorde t.o.m. en "par i terapi"-grej, jag fick prata med mig själv som liten. Hon känner programledaren/terapeuten och vi hade just pratat om att jag verkligen gillar programmen och att min man sitter och ser dem med mig.
Jag litar inte helt på mina egna känslor utan vill gärna att min man ska bekräfta dem. Eller någan annan, helst en terapeut. Då, men först då, är det ok att känna sig ledsen, arg, utmattad, förtvivlad mm. Nu ska jag prata lite med mig själv i dessa situationer, acceptera hur det känns, och bejaka den lilla marys känslor. Jag ska lita på mig. Jag blir uppspelt bara av att tänka på kommande samtal med mitt lilla jag. Mamma-träning liksom. 

♥ miss mary

miss mary.

Ja, det blir en punkt där uppe efter miss mary. Känner mig idag extra trött på att vara tung (både till sinnes och i kroppen) och längtar såååå efter att flirta med min man, inte tycka att livet är jobbigt och att vara spontan. Allt det är borta. Eller i alla fall dolt.
När jag inte ens orkar masa mig till ateljén och börja virka något. När tanken "äh, varför då?" dyker upp hela tiden och sabbar.
Men... något som håller i sig är min kärlek till allt randigt. Massa mysiga, fina, klara, härliga, ljuvliga ränder. Som i min självköpta schal som nu är inne på tredje säsongen. Jag myser när jag ser rusket ute och sträcker mig efter min schal. It´s me and my stripes against the world.Nu kom att tänka på The white stripes (yes, randigt!) låt "Seven Nation Army".

Inom loppet av detta inlägg kom ett spirande jävlar-anamma över mig. Fasiken, nu tänker jag skaffa mig en hobby som tar mig ur huset. Så det så!

♥ miss mary

miss mary is cool

Efter gårdagens all-time-low (i alla fall under senaste året) i humöret kom jag hem till maken. Han lyssnar, kommer med råd om jag ber om dem och lagar mat medan jag andas i ateljén (med något randigt).
Efter maten hade jag samlat tankarna och behövde mest bekräftelse på en del saker, och självklart fick jag det. Han är bäst!

Vad jag kom fram till med hans hjälp är att det är ok att

• vara ledsen på gränsen till deprimerad, det har bara gått ca 1 månad efter det bekräftade utomkvedshavandeskapet
• gråta utan att veta varför alla gånger
• känna sig totalt urlakad och orkeslös
• inte vara übertrevlig. Det räcker med att vara trevlig.

Så idag känner jag mig mycket mycket lugnare. Det är som om huden är slät igen och inte helt rufsig. Jag accepterar livet även om det är svårt. Jag håller ut.

♥ miss mary