Med tanke på hur många olyckliga människor, eller ledsna, det finns i världen är jag förvånad över hur lite det gråts offentligt. Det kan ju inte vara bra att stänga in det. Jag gråter ju också i duschen när jag inte vill att maken ska höra, eller när han sover. Eller i hans famn. Men jag har de sista veckorna slagit något slags rekord i offentlig gråt. Det har inte gått att stoppa.
- På vårdcentralen, servicen blev markant bättre.
- Inför soctant och praktikant. Soctant fick sig en rejäl tankeställare och ringde och bad om ursäkt.
- På sjukhusmöte (tre läkare, två syrror, man och barn närvarande). Alla utom lilleman och maken mycket förvånade.
- På sjukhusmöte (två syrror, man och barn närvarande). Tröst, förslag och bekymrade miner.
- I telefon med kommunen.
- På öppna förskolan. Fick då frågan om jag ringt bup... (?)
Jag har egentligen inga problem med att gråta så folk ser, dock är det jobbigt att sitta i möte med chefer eller folk man inte gillar och inte kunna hålla sig. Jag kan behärska mig, rösten hinner bara brytas, jag harklar mig och skärper till mig. Men i lägen som de fyra första ovan orkar jag inte stå emot eftersom det ändå verkar omöjligt att stoppa gråten. De jag pratar med är ju inblandade på ett sätt som varken kommuntant eller förskolepedagog är. Kanske behärskar jag mig inte med flit ibland? Kanske låter jag tårarna säga det jag har svårt att formulera i ord?
Gråten renar. Jag hör inte till dem som anser att man inte får bli bitter och tycka synd om sig en stund. När jag var yngre och inte så gråtvan tog jag ofta en bok eller film till hjälp. Då blev det ibland lite läskigt för det var så mycket gråt som skulle ut. Sen många år tillbaka gråter jag hellre när jag känner för det, sväljer inte lika mycket och även om jag ibland skäms efteråt så försöker jag att inte vara alltför hård mot mig själv. Jag är inte rädd när andra gråter. Fast när lilleman gråter vill hjärtat brista.
♥ mother mary
Jag hade en gång en lärare på högskolan som grät offentligt (i klassrummet ) nu och då. Han stod för det och talade om vikten av att våga visa sina känslor, även den förbjudna gråten. Detta var ovant och kontroversiellt. Han var ju man! Men jag tycker han lärde ut något fint när han vågade stå för sina tårar som ibland kom i rörande ämnen.
SvaraRaderaTack för att du delar. Gråten och smärtan måste få plats i våra rum och vårt liv. Jag sänder en bön via himlen till er. En bön om vila och tröst mitt i smärtan.
Tack för bönen!
RaderaJag är inte uppvuxen med gråt, däremot tänker jag låta lilleman växa upp med att det är ok att gråta och visa sina känslor. Vilken otroligt modig lärare, undrar hur det såg ut på lärarmötena? Vi hade ett jobbmöte för ca ett år sen då en kollega brast ut i gråt, vilket verkade chocka alla (utom mig, jag gav hen en näsduk) för ingen visste riktigt vad de skulle ta sig till.
Gråt är bra! Det renar som du säger samt att det ofta speglar den frustration man känner som de första fallen ovan. Ibland kan det vara bättre än ord för att få sjukvården att förstå.
SvaraRaderaMen jag håller med, vissa tillfällen är inte så roliga att känna tårarna bränna (av ilska, frustration, för att man är ledsen) och då kanske framför allt i jobbrelaterade situationer med en chef närvarande. Been there och att då mötas av en totalt kall chef gör inte situationen enklare.
Men som sagt, när det gäller sjuukvården - låt tårarna falla så att det kanske förstår, tar det på allvar. Hellre det än att bli arg och skrika - vilket man ibland oxå känner för....
Skickar en kram!
Satt faktiskt med min chef innan barnledigheten och kämpade hårt för att inte börja gråta. Klarade det givetvis inte och pustade sen ut hos en kvinnlig kollega. Hon berättade att chefen (han) nog börjat vänja sig vid gråt, tydligen hade tre kvinnliga kollegor börjat gråta inne på hans kontor senaste halvåret.
RaderaInom sjukvården sveps jag lätt in i en sorts maktlöshet, det räcker ju för dem (drar alla över en kam) att luta sig tillbaka och sucka lite på latin så sitter man ju där som ett argt och ledset fån. Fast jag vet att det inte är illa ment, är man insyltad i något är det lätt att glömma bort att inte alla är på samma sida...
Kram!
Visst är det skönt när man kommit så långt i livet att man vågar visa känslor!! Säger som ovan, fortsätt gråta på du när du känner behovet. Det renar och rensar. (känner tyvärr igen duschgråten alltför väl, men ibland är det svårt att dela gråten med dem som står en närmast!)
SvaraRaderaKram till dig Mary
Den som står en närmast har ju ibland inte verktygen till tröst, det är ju det som är kruxet, eller hur? Kan verkligen rekommedera lite terapi. Även om terapeuten som jag talar med angående PAD såklart inte kan läsa mina tankar, har hon en självklarhet i det hon säger som är oändligt trösterikt.
RaderaKramar!