Råd

När orken tryter, gråter är mer regel än undantag, kroppen reagerar som på ett verkligt hot inför en helg med extra belastning för mother mary, lilleman får fnatt, maken snäser och mother mary skulle vilja lägga sig i ett hål (fast hon orkar inte gräva det), DÅ bråkar man som om det gällde livet. För det är ju det det gör. Gäller livet. Balanserandes på avgrundens rand blir det inte snyggt. Inte så privat. Jag tror att de som eventuellt blev vittne till det kan smyga sig närmare sin ev partner och lite smånöjt tänka att de minsann inte bråkar offentligt. Och tänkt ändå vad bra vi har det. Jaja. Jag bjuder på den. Vi kom ut på andra sidan. Mellan våtservetterna och chipsen. Chipsen som jag sulade i vagnen skulle jag aldrig valt annars, men nu hade jag slitit till mig en random påse. De var goda. Jag älskar min man, make, livskamrat. Han gör mig till en bättre människa. Jag gör honom till en bättre människa.

Jag frågade om råd och kände att de bästa råden kommer från dem som själva varit där. Som inte behöver försöka förstå. Som inte behöver få höra att "nej, han fick inte sin vilja fram, det handlar inte om det", "nej, jag kan inte bara sticka iväg en stund", "nej, jag orkar inte". De som vet precis hur det är. Och som faktiskt bara ger råd när de efterfrågas. Jag är så otroligt tacksam för att jag lärt känna människor som kan ge mig råd som faktiskt kan funka! Och just nu ändrade vi kvällsrutinen för lilleman - han blir lugnare och jag kommer förhoppningsvis att må bättre i längden.

Fast ändå. Det behöver ju (nu när jag tänker efter) inte vara de som exakt vet hur det är som ger bäst råd, kanske är det bara det där med att inte komma med oefterfrågade tips som är vitsen. Att lyssna, komma med råd när det efterfrågas och tänka efter innan. Jo, så är det! För jag får minsann fina råd av folk som inte ens kommer i närheten av att vara i samma sits som jag.

"Länge leve mänskligheten, vi är alla världsinvånare!" som jag just sa till min kollega som skrattade rått (vi har samma sorts humor) till svar!

♥ mother mary

Blackbird

En sorglig bok och att mannen (råkade) somna utan att säga god natt. Det var allt som behövdes för att en total ångestgråt skulle övermanna mig. Ont i nacken också så att det är svårt att röra sig. Varför är det så här? Varför måste jag tillbringa timmar i sträck i förtvivlan när jag borde vara nöjd och medelålders?

Jag hatar så öronen glöder. Vill ta en slägga och bara slå sönder något. Vill se något lika trasigt som det känns inuti. Hur länge kan man leva i väntan och längtan innan något går sönder beyond repair? Kommer jag någonsin, med ev barn i framtiden, kunna känna mig hel? Kommer barnlöshetssåret med alla dess komplikationer att läka? Kan någon förstå mörkret? Kan min man förstå det? Vill han? Orkar han?

Allting har en mening säger de. Du kommer förstå sen när du ser tillbaka på ditt liv. Du blir starkare. Jaha, innebär det att det kommer värre saker då, där framme i framtiden? Känns ju som himla mysiga framtidsutsikter. Verkligen värda att vänta på.

Jag saknar mina vänner. Två med småbarn och fler på väg. En på andra sidan jorden. En längst ner i Sverige. Känner mig så oändligt ensam.

"Ofrivilligt barnlösa upplever en sämre livskvalitet." Jo, jag tackar.


♥ miss mary

Inte ok

På väg till jobbet i morse kollar jag facebook och ser till min förfäran att en vän skrivit i sin status att man inte ska glömma bort att det är n-bollens dag idag. (Jag kan inte ens skriva ut, så fel tycker jag att det är.) Efter lite funderande skriver jag en kommentar som består av ett ord: "Ogillar." Vuxna människa...

Inte ok, det var så jag mådde igår när jag kollade väckarklockan, kände efter och ställde den 2 timmar senare. Reste mig inte ur soffan på hela dagen, ludd i huvudet, feberkänsla (fast ingen feber) i kroppen och tung andning. Stannade hemma och strejkade. Orkade inte mer.

Och för att sammanfatta gårdagen:

• Ringde samtal till gynekolog också. Började grina flera gånger under samtalet och efter så klart.
• Pratade med finaste syster. 
• Öppnade hotmail och läste mail från väninnan som också hade utomkvedshavandeskap och fick ta bort en äggledare och hade sjuk barnlöshetsångest för det (hon har redan en son). Hon är gravid.
• Gav upp och gick och la mig halv 9.
• Kunde såklart inte sova och skypade med käraste vännen in Brasilien vid 2-snåret.

♥ miss mary

miss mary after the weekend

Jo, borde ju tänkt igenom det hela en gång till. Att först ta emot besök bestående av 1 st höggravid med tvillingar, plus man och barn. Att sen även gå med på att bjuda in ytterligare kompis med respektive och två små barn. Den tredje vännen plus man är utan barn. Hon blev kvällens stora stöd.

Jag bjöd ju alla med öppna ögon. Jag tänkte igenom det innan. Ja, det skulle bli jobbigt med tvillingmagen. Jag ser dem ju så sällan. Jag vill vara en social, omtänksam och fin vän i alla lägen.

Men om jag nu ska vara fin och omtänksam, kan jag inte förvänta mig detsamma tillbaka? Eller förstår inte mina närmaste vänner (syftar på dem med barn som var med) att jag inte vill diskutera ägglossning (kom upp två gånger, jag styrde bort det båda gånger) och att inte heller förlossning är något jag önskar vid mitt barnlösa middagsbord? Jag borde sagt ifrån, men gråten var sååå nära att det inte gick. Dessutom satt en liten djävul på min axel som sa att jag borde ta hänsyn till att den blivande mamman borde få berätta och prata om det. Nu när jag ser det i skrift ser jag hur urbota dumt det låter. Självklart borde mina två vänner med barn ta den hänsynen till mig och inte diskutera just förlossning och ingående om spädbarn vid mitt matbord. Och det är ju såklart min uppgift att upplysa dem om det om de inte fattar det. Nästa gång... om jag nu utsätter mig för det igen. 


♥ miss mary

ps Det finns många, alldeles för många, bloggar om barnlöshet, ivf och adoption där ute. Det hjälper mig att läsa dem, men jag önskar att det inte fanns så många kvinnor (har inte hittat någon skriven av en man) där ute som lider! ds