Detta är en gammal text som jag aldrig publicerade. Tror att jag skrev den i sista virrvarret innan vi fick barnbesked.
"Ingen kommer att vara lik mig eller min man. Det är en sorg.
Jag har velat ha barn sen jag var liten. Det är det enda som någonsin varit självklart för mig.
Jag har aldrig behövt vänja mig vid adoptionstanken. Den har känts logisk och önskvärd och är det enda jag vill just nu. Det jag inte tänkt på är att jag sörjer barnet som skulle varit likt mig och mr mary.
Jag frågade min man om han inte kunde tänka sig att bli spermadonator så det i alla fall skulle finnas någon som var lika fin som honom där ute. Eftersom denna önskan framfördes storgråtandes tog han den inte på allvar vilket kanske var lika bra. Mitt nästa förslag var att han skulle hitta en ny fru. Eller bara göra någon gravid, så där lätt som det är för folk som inte vill ha barn, typ ett fullt one night stand. Inte heller detta förslag togs på allvar. Märkligt. Tur."
Jag är så glad att jag sparat texten. Beviset på att vissa tankar behöver man sörja och sen är de oviktiga. Varje dag smeker jag över de mjukaste kinder, lenaste panna och slätaste armar. Varje dag håller jag små fötter i mina händer och förundras över små tår. Hur ser biomammans och biopappans tår ut? Mina är en mix av mina föräldrars nämligen. Jag ser på hårfästet, de små fjunen. Jag klämmer på ben, axlar, flätar samman fingrar och pussar på den allra ljuvligaste lilla haka. Drar upp byxor över en liten rumpa, ser på den framväxande solbrännan, klipper naglar och hår, krämar in och bär. Känner honom luta sig in mot mig, gräva sig en grop, sätta sig tillrätta, växa ihop med mig. Ser munnen röra sig i sömnen, ser egenheter som bara är hans. Ser grimaser, gester och skämt som är mina och makens. Kan inte fatta att jag fått ett eget barn att älska. Kan inte tro att nakenfisen som asgarvandes kutar omkring med sina gosedjur är här för att stanna. Han har samma humor som oss. Han liknar mig till utseendet. Han går som maken. Han är egensinnig, han är söt, han är klok, smart och omtänksam. Han är lik oss. Han är lik.
♥ miss mary
Härlig text! Känns igen, fast tvärtom - då när vi inte kunde få barn så trodde läkarna först att det bara var makens dnaproduktion som var kass, och då sa han åt mej att vi kanske kunde ta en spermadonator så att jag åtminstone kunde få ett barn som var biologiskt mitt och liknade mej. Nope, urk på burk, tyckte jag - nåt sånt ville jag inte, och jag sket fullständigt i att ha en unge som liknade mej! Sen gick det som det gick och så fick vi ju ändå en unge som var vår genetiskt sätt, och som dessutom liknar mej till personligheten något otroligt mycket (men inte utseendet, annat än ögonen). Plus två barn som inte liknar oss genetiskt, utan liknar på sin andra mamma och pappa, men på oss på andra sätt. Båda delarna är roliga härliga utmanande spännande - precis det som liksom gör att man vill ha barn! Att fascineras av hur mycket man kan likna även om man inte delar dna, eller hur man kan göra det och dela dna.
SvaraRaderaJag är glad att jag får uppleva båda varianterna, men jag vet att jag hade varit lika nöjd om jag bara hade fått uppleva ena varianten. Det är liksom bara så spännande överhuvudtaget att lära känna nya personer såhär från början liksom! och vara med och forma dom. Oberoende om dom är lik man själv eller inte.
P.S. Skall nog svara på ditt mail, bara jag får lite lugn och ro nåt tag! maken har äntligen semester, så jag har lite semester jag också! :) jag har liksom mina aningar att det minst går en timme när jag skriver till dej, så jag har väntat tills jag har tid till det!
Jag har ju lite svårt att tro att det inte är någon skillnad om det skulle sägas av en person som var enbart bio- eller ado-förälder. Däremot så är det så skönt att höra din version! :-) Just nu föredrar jag tom ado-varianten, han är sin egen, behöver inte lastas för massa gammal nedärvd släktskit utan kan förhoppningsvis få bli sin egen fina person tillsammans med våra goda egenskaper. (Hörs det att vi är på semester med mina föräldrar?) Kramar!
Raderaja, dom där negativa egenskaperna vill man ju inte direkt att skall gå i arv! Själv tänkte jag att jag ändå hade så sekunda gener att det inte gjorde nån skillnad att dom inte skulle gå i arv, och nu gör dom det ändå, inklusive allergier och allt sånt - det tog ett tag att finna mej vid den tanken kan jag berätta! Det är det jag känner är så bra med barnen vi inte delar DNA med - det finns inga förväntningar på dom, utan dom får helt vara sig själva! Vår äldsta son är så stor nu så han är sig själv vare sig folk vill det eller inte och han är precis som jag :) I början hade jag lite stress över om han skulle bli inklämd in nån form, men han kör nog helt sitt eget race, precis som jag har vi märkt, oberoende av eventuella släktingar som förväntar sig att han skall vara på ett visst sätt (som att gilla bilar t ex - han gillar bara inte bilar, ingen skillnad hur många bilar en släkting köpte åt honom). Det har btw tagit mej enormt många år att acceptera att jag liknar vissa släktingar, så det har ju definitivt sina fördelar att inte veta hur ens släktingar ser ut eller är, så kan man hitta på sina egna fantasier! (vilket speciellt vår yngsta gör)
RaderaJag tänkte som du där och tyckte det var fruktansvärt sorgligt att makens fina gener inte skulle få gå i arv (något han som tur var inte brydde sig lika mycket om). Mina egna gener tyckte jag däremot inte var någon större förlust, snarare tvärtom om man ser sig omkring i min släkt, med alla sjukdomar o annat elände...
SvaraRaderaNu sörjer jag inte alls att barnen är sina egna, även om jag visst kan tycka det är lite komiskt när folk påtalar hur lika mig och varandra de är :-) Tycker däremot om när jag ser våra gester mm i barnen och ser hur mycket vi påverkar dem "bara" genom att finnas i deras absolut närmaste miljö.
Får väl se om det går att kommentera idag, har som sagt försökt flera gånger när det bara försvunnit mitt i inlägget. Skriver inte alltför mycket ifall att, men vi hörs ju på mailen sen :-)
Stor kram <3
Så ljuvligt att läsa de där sista raderna. Hjärtat liksom lyckoexploderar över att ni fått varandra och över hur fint du beskriver det. <3
SvaraRaderaNär jag och maken möttes fick vi höra av många att vi var lika varandra, och kan nog se oss båda utseendemässigt i dottern. Men jag inser att jag aldrig tänker på det numera. Jag tänker mer på personlighetstyperna, där ena barnet är mer lik fadern och andra barnet är mer lik mig. Och att vi passar så bra ihop med varandra. Alldeles oavsett likheter och olikheter. Joy!