Vår kamp

Och med "vår" syftar jag på alla adoptivföräldrars kamp. Och säkerligen massa andras. Men just idag vaknade kamplusten av ado-anledning.

För tredje dagen i rad försöker jag få en telefontid till en "läkarundersökning av nyhemkomna adoptivbarn" , dvs den undersökning som brukar kallas för "tropikundersökning". Barnet ska inom två veckor efter hemkomst undersökas så att det inte bär på en massa farliga smittor. Idag kommer jag fram och en liten tant ringer upp mig.

Tanten: Nej, det där gör de på BVC!
miss mary: Nej, det gör det inte.
T: Jo, du behöver remiss.
mm: Nej, det behöver jag inte. Förklaring om varför.
T: Nähä. Vad har barnet för personnummer då? Utan personnummer kan jag inte boka in något.
mm: Jo, det kan du. Och du måste. Åter förklarar jag.
T: Jaha, jag får väl leta upp någon och kolla. Vänta.

miss mary väntar i 10 minuter (!)

T: Jo, hallå? Jag frågade alla och ingen visste, men till slut visade det sig att sekreteraren visste.
mm: Åh så bra! (extra glättigt)
T: Ja du förstår, barnet får ett "reservnummer". Och det är faktiskt inte alls så bråttom som du sa. Läkaren sa att det verkligen inte var någon stress. Alla tror det, men det är det inte.
mm: JO, det är det. Förklarar varför.
T: Hmm, ja, men han får en kallelse, fast jag tror inte man behöver ha så bråttom.
mm: JO, det behöver man. Specificerar närmare vilken vecka jag vill komma dit.
T: (vagt) Jaaa, det kommer en kallelse sen då...
mm: Tack, då kanske vi ses då. Nämner veckan jag specificerat för att ytterligare trycka på.
T: Äh, nä, alltså det tror jag inte. Jag jobbar inte här så ofta.
mm: (tänker) No shit Sherlock!

 ♥ miss mary