Anknytning deluxe

Det går framåt. Lilleman pussas och kramas inte frivilligt, men han smyger sig tätt intill, kindgnuggar och vill ibland somna på sin mamma. Sitta knä, bli buren och finnas väldigt nära är viktigt. Och så fejkkramas han otroligt gulligt. Klapp klapp på ryggen. ;-)

Som de flesta adoptivföräldrar jublade vi när lilleman började ta sig ton, både genom att trotsa och att våga höja volymen på sig själv. Vi försöker prata bort slåendet genom att i lugna stunder gå igenom vad man får och inte får göra när man blir arg. Vi rollspelar med mjukisdjuren och jag har hört lilleman läxa upp sin nalle. Man får minsann inte slåss och knuffas. Det går bättre, men våra dagliga möten med det oundvikliga sjukvårdandet är jobbiga nu. Han måste vara still och det är ju jobbigt. Det testas och testas och suras och lackas ur. I morse, då såklart både min och hans blodsockernivå var låga urartade det och jag fick en örfil. Maken menade på att det ju nu är en ny fas. Jo jag tackar. Sista två veckorna har varit extra besvärliga. Mother mary är inte så stolt över sig själv när hon sjunker till en treårings nivå och kastar en näve växelmynt tvärs över vardagsrummet. Men vi är duktiga på att förklara eventuell ilska och alla säger förlåt. Inget ouppklarat här inte!

Det är dock så att han behöver ladda ur med jämna mellanrum. Han provocerar fram en fight eller hittar på något som han hakar upp sig på. Det är väldigt tydligt och när jag bollade med terapeuten sa hon att, javisst är det så. Gråten och sorgen måste komma ut!

Vi har pratat mycket om att en viss liten dam i bekantskapskretsen fick pyjamas och välling när vi var där på besök. Det ville lilleman också ha! Pyjamasen åkte av efter en kvart men med lite vatten i nappflaskan var han nöjd. Dock nämnde jag att han i landet också druckit välling och då börjar han gråta som ett spädbarn. Dessa gråtningar kommer då och då och han säger det till och med själv: nu bäbis!!! Och så faller han ihop, vill bli hållen och kramad och extra gullad med. Vi letade fram bilderna från landet när vi precis fått varandra och välling fortfarande var gott.

Han är samarbetsvillig, tålmodig, samvetsgrann och så himla söt och genuint trevlig! Glad som en lärka, bryter ihop av skratt tills han tappar andan och bekymrar sig för allt möjligt. Har koll på alla vi träffar, vad de gör och vilken bil de har. Vill hela tiden veta vad hans växande bekantskapskrets har för sig och vi går igenom allt från grannar och kollegor till släkt och vänner. Han har min kiss- och bajshumor. Han vågade gå iväg 20 meter från oss häromdagen. Han satt klistrad i mitt knä för att en fågel bajsat på soptunnan. Skulle kunna fortsätta i en evighet... jag kan fortfarande inte fatta att jag kan kalla honom "min".

De jobbiga sakerna är när han blir arg. Han blir ju så himla arg. Ibland har vi inte förberett tillräckligt, ibland är han bara dryga tre år. Ibland är han jätteadopterad och jag är ständigt på helspänn. För även om han kaxigt kliver iväg från mig så kan han få panik av något och bli jätterädd. Ibland kan jag gå och hämta något i köket, för det mesta måste han följa med och vi får lämna matbordet båda två.

Men argheten. Ja, den är riktigt högljudd och han blir modigare och modigare när han känner sig felaktigt behandlad eller bara är tjurig. Tidigare har jag mest duckat för (de inte så starka) slagen och små puttningarna. I morse föste jag faktiskt bort hans händer eftersom det var av största vikt att han satt stilla. Det jag vill göra är ju att resa mig och gå, men det går ju inte. Skräcken lyser om honom när jag någon gång försöker, han blir desperat och jag stannar såklart kvar. Beteendet är inte så ovanligt, men det kostar enormt med energi för mig. Lilleman verkar närmast "rensad" när en fight är avklarad och färdigutredd.

I morgon ska jag testa en ny grej och helt tandläkarvidrigt ha en liten ask med russin (typ fem stycken) bredvid sängen. I med dem innan morgonrutinen så hoppas jag att humöret är bättre... Borde kanske ha en chokladkaka till mig själv också?

...och så blir man ju helt tårögd när han kommer gåendes över gräsmattan och hojtar "lillemans mamma!!!". Ja, det är jag det!!!

♥ mother mary