Jag trodde (i min enfald) att alla barn var barn. Jag fick lära mig att adopterade barn var annorlunda på många sätt under utbildningen. Jag förundrades över hur. Det var ungefär här i mitt liv som jag började tycka att de flestas kommentarer om att "vilken knarkare som helst" ju kan bli gravid började bli jobbiga. Jaja, liksom, jag har gått vidare.
Att välja ett barn med ett i förväg känt speciellt behov kändes inte heller som något konstigt efter ett tag. Självklart kan vi inte förvänta oss ett kärnfriskt spädbarn när vi adopterar. Även detta landade vi i snabbt. Fortfarande förklarar jag detta om och om igen för oförstående.
Alla nyblivna föräldrar kan få det svårt med att anpassa sig till det nya livet. Inga konstigheter. Men det finns tyvärr inte lika många instanser som kan fånga upp en post adoption depression som en förlossningsgraviditet. Inte för att det är lätt för bioföräldrarna heller att få hjälp. Pressen att vara lycklig när en väntat så länge efter sitt barn är tuff och det gäller att hitta en annan adoptiv-mamma och terapeut som kan förstå. De andra försöker förstå, men det är svårt att förklara. "Men alla barn gör ju si och så och är så där krävande..." Jo, men... försöker man, han är adopterad och det innebär att...
Inför inskolningen i förskolan tog vi med oss material (det finns lite skrifter som är bra) och delade ut till måttligt intresserad förskolechef och pedagoger. Efter tre möten, sammanbitna, väldigt vänliga och extremt tydliga om barnets speciella behov som adopterad tycker chefen att vi alltid målar upp worst case scenario. Jag känner mig mindre och mindre som mamma och mer och mer som en advokat som kämpar för att min klient inte ska avrättas.
Nåja, poletten trillade ju äntligen ner och inskolningen är i full gång. Vid första avstämningsmötet tackade förskolechefen oss för att vi vågat stå på oss om lillemans behov och varit så tydliga. Jag var inte med på mötet, men blev glad när maken berättade. Hon hade ju inte behövt säga det. Undrar om hon anar vad det kostat oss att kämpa.
Någon enstaka gång har jag fått frågan om lilleman har en pappa från landet. Den oftast ställda frågan är hur hans svenska är. Annars undrar de flesta hur det går med inskolningen. Andra i sin tur blir nästan lite irriterade när jag begränsar aktiviteter, punktmarkerar (om jag känner på mig att en "situation" kan uppstå) eller om jag inte kan låta bli att relatera till att han är adopterad. För det måste jag göra. Mitt barn är ju speciellt. Kanske hade han varit det om jag fött honom också. Nu har jag istället hämtat honom och spåren från hans första 2,5 år i livet är inget som jag kan eller vill ignorera. I sjukhusvärlden har det definitivt gynnat lilleman att vara son till en adoptivmamma - kraven jag ställer är inte jättehöga, men jag vet många bioföräldrar som inte vågar. Och jag vet ju i och för sig inte hur jag hade betett med om jag hade fött honom själv. Så han är mitt barn. Mitt adopterade barn. Mitt längtansbarn. Mitt finaste. Min till låns och att förundras över.
♥ mother mary
Visar inlägg med etikett PAD. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett PAD. Visa alla inlägg
fredag 20 februari 2015
tisdag 22 april 2014
Terapi
Om jag jämför mitt mående idag (räknar bort pms) med för några veckor och månader sedan så är det skillnad. På dagens terapitid kände jag det själv. Jag har kommit en bit på väg. Hon har hjälpt mig. Jag har hjälpt mig. Även om jag inte känner det så tydligt så har saker ändrats. Jag har fortfarande ingen ork till att göra inlägg på bloggar eller maila vänner. Jag orkar det minsta. Men jag gråter inte heller hela tiden! Paddan börjar sakta att bli en groda. Grodan kommer förhoppningsvis att skutta ut i en vacker sommarnatur allra senast vid midsommar.
Jag lägger min energi på det viktigaste jag har. Lilleman. Idag fick jag än en gång bekräftat att jag/vi gör rätt. Fick några tips. En liten diskret knuff och hejarop. Försiktiga frågor och ett hallalujah. (Samt att hon tappade masken och brast ut i gapskratt när jag återberättade en sjukhussituation.)
Många har frågat, peppat, tipsat om saker jag borde göra för mig själv för att få mer energi. Jag har nästan skämts lite över att behöva mumla att nej, det går inte, kan inte, vill inte och framförallt orkar inte. Igår natt i pms-ångor så googlade jag. Pms:en har nämligen blivit värre och värre under och efter åren med ivf. Jag tänkte att det hade med varandra att göra. Kanske. Det jag dock genast tog fasta på var att stress är en stor bidragande faktor till förvärrad pms. På liggande fot bestämde jag mig för att damma av mina mindfulness-filer och äntligen börja använda den där yoga-appen. Jag sätter inget datum, men jag lovar mig själv att göra det så snart jag får en lite extra kick med ork. Och inte skulle väl mother mary vara så låg att hon skyller på pollenallergi?
♥ mother mary
Tillägg: Jag gjorde det! Tjugo minuters yogapass med en gratisapp. Queen mary!!!
Jag lägger min energi på det viktigaste jag har. Lilleman. Idag fick jag än en gång bekräftat att jag/vi gör rätt. Fick några tips. En liten diskret knuff och hejarop. Försiktiga frågor och ett hallalujah. (Samt att hon tappade masken och brast ut i gapskratt när jag återberättade en sjukhussituation.)
Många har frågat, peppat, tipsat om saker jag borde göra för mig själv för att få mer energi. Jag har nästan skämts lite över att behöva mumla att nej, det går inte, kan inte, vill inte och framförallt orkar inte. Igår natt i pms-ångor så googlade jag. Pms:en har nämligen blivit värre och värre under och efter åren med ivf. Jag tänkte att det hade med varandra att göra. Kanske. Det jag dock genast tog fasta på var att stress är en stor bidragande faktor till förvärrad pms. På liggande fot bestämde jag mig för att damma av mina mindfulness-filer och äntligen börja använda den där yoga-appen. Jag sätter inget datum, men jag lovar mig själv att göra det så snart jag får en lite extra kick med ork. Och inte skulle väl mother mary vara så låg att hon skyller på pollenallergi?
♥ mother mary
Tillägg: Jag gjorde det! Tjugo minuters yogapass med en gratisapp. Queen mary!!!
söndag 23 mars 2014
Vallgraven
Mother mary, drottningen, levde med sin make kungen och sin lille prins på slottet. Hon började känna sig lite medtagen och det visade sig vara PAD. Nåväl, det går över med lite terapi, inga problem. Sen berättade läkarna att prinsen var sjukare än de trodde. Mother mary började vackla, hon kände sig väldigt svag och tänkte mörka tankar.
En kort tid senare så fick kungaparet reda på att prinsen löpte stor risk för ytterligare svårigheter. Plötsligt kändes prinsens utökade SN och drottningen PAD inte så farligt. Mother mary tog ett djupt andetag och gick som i dvala upp på slottsmuren för att försöka få lite luft. Hur hon än försökte gick det inte att andas utan hon svimmade och föll ner i vallgraven. Vallgraven var mörk och full av dy. Först flöt hon och fäktade omkring sig. Sen sjönk hon. På vägen ner kunde hon känna vakternas lanser snudda vid henne. Slottsfolket försökte få tag i henne med pinnar och fiskarna försökte hindra henne från att sjunka genom att kroka fast henne i sina metkrokar. De fick inte tag i henne. Hon sjönk ända ner till den slammiga botten.
Medan mother mary kände att luften tog slut kände hon ett lugn. Jag stannar här, tänkte hon. Jag flyr till det mörkaste djupet. Jag ger upp. Sen kom hon att tänka på kungen och prinsen. Nej, nej, nej, jag kan inte lämna dem. Hon sprattlade till och flöt upp till ytan.
♥ mother mary
PS Tack alla ni som petade på mig med era lansar, pinnar och metspön. Jag är så tacksam för att ni finns. Rensning av vallgraven pågår, och har pågått i flera år. Vet inte om den någonsin blir turkos och glittrande. Tror faktiskt att den behöver vara lite mörk och dyig på sina ställen. DS
------------------------
Tillägg: jag mår bra.
En kort tid senare så fick kungaparet reda på att prinsen löpte stor risk för ytterligare svårigheter. Plötsligt kändes prinsens utökade SN och drottningen PAD inte så farligt. Mother mary tog ett djupt andetag och gick som i dvala upp på slottsmuren för att försöka få lite luft. Hur hon än försökte gick det inte att andas utan hon svimmade och föll ner i vallgraven. Vallgraven var mörk och full av dy. Först flöt hon och fäktade omkring sig. Sen sjönk hon. På vägen ner kunde hon känna vakternas lanser snudda vid henne. Slottsfolket försökte få tag i henne med pinnar och fiskarna försökte hindra henne från att sjunka genom att kroka fast henne i sina metkrokar. De fick inte tag i henne. Hon sjönk ända ner till den slammiga botten.
Medan mother mary kände att luften tog slut kände hon ett lugn. Jag stannar här, tänkte hon. Jag flyr till det mörkaste djupet. Jag ger upp. Sen kom hon att tänka på kungen och prinsen. Nej, nej, nej, jag kan inte lämna dem. Hon sprattlade till och flöt upp till ytan.
♥ mother mary
PS Tack alla ni som petade på mig med era lansar, pinnar och metspön. Jag är så tacksam för att ni finns. Rensning av vallgraven pågår, och har pågått i flera år. Vet inte om den någonsin blir turkos och glittrande. Tror faktiskt att den behöver vara lite mörk och dyig på sina ställen. DS
------------------------
Tillägg: jag mår bra.
fredag 28 februari 2014
Fastan
PAD. Pad. Paddan. Som så småningom ska krympa till en liten söt groda. Just nu är jag försiktigt hoppfull. Har träffat en bloggvän och pratat. På riktigt. Och gick ifrån mötet med lätta steg. Inte tunga som efter de flesta möten med vänner och bekanta den senaste tiden. Det påminde mig om mötet med min man. Jag visste att han var den jag ville ha när jag skuttade hem från dejten. Alla andra dejter hade jag släpat mig hem ifrån.
Inspirerad av C samt av en artikel jag läste nyligen parat med insikten om vilket agerande som bäst skulle gynna mitt mående så tänker jag fasta i år. Det jag ska avstå ifrån är att prata om lilleman med människor som inte förstår. Det vill säga de flesta. Jag ska inte upplysa, lära ut, förklara, gå in i diskussioner, bortförklara, linda in, lägga ut, försöka få människor som inte kan förstå att förstå hur det är att adoptera. Hur det är att vara lillemans mamma. Vad anknytning innebär. Hur mycket jag struntar i att deras kollegas granne minsann adopterade osv. Jag ska byta ämne så fort det går. Låta åsikter stå oemotsagda (så länge de inte är kränkande, då kommer jag fortfarande att säga något). Låtsas att jag inte hör. Jag ska glida undan. Svara lite vagt. Mitt sista knep för att komma undan att dras in i något är att fejka toanödighet. Eller möjligen allergi. Kanske hör jag min telefon ringa. Allt detta för att spara på orken till det som är det viktigaste just nu, att bli frisk.
Femte mars till påsk. Jag tänker mig mother mary klädd i sin drottningrustning där pilarna ljudlöst studsar. Dock tänker jag inte frossa innan fastan börjar på riktigt. Jag har istället tjuvstartat den. Det är inte lätt...
♥ mother mary
Inspirerad av C samt av en artikel jag läste nyligen parat med insikten om vilket agerande som bäst skulle gynna mitt mående så tänker jag fasta i år. Det jag ska avstå ifrån är att prata om lilleman med människor som inte förstår. Det vill säga de flesta. Jag ska inte upplysa, lära ut, förklara, gå in i diskussioner, bortförklara, linda in, lägga ut, försöka få människor som inte kan förstå att förstå hur det är att adoptera. Hur det är att vara lillemans mamma. Vad anknytning innebär. Hur mycket jag struntar i att deras kollegas granne minsann adopterade osv. Jag ska byta ämne så fort det går. Låta åsikter stå oemotsagda (så länge de inte är kränkande, då kommer jag fortfarande att säga något). Låtsas att jag inte hör. Jag ska glida undan. Svara lite vagt. Mitt sista knep för att komma undan att dras in i något är att fejka toanödighet. Eller möjligen allergi. Kanske hör jag min telefon ringa. Allt detta för att spara på orken till det som är det viktigaste just nu, att bli frisk.
Femte mars till påsk. Jag tänker mig mother mary klädd i sin drottningrustning där pilarna ljudlöst studsar. Dock tänker jag inte frossa innan fastan börjar på riktigt. Jag har istället tjuvstartat den. Det är inte lätt...
♥ mother mary
tisdag 25 februari 2014
Andas
Då har det gått en vecka sen insikten om PAD. Det har varit väldigt skönt att få "det" bekräftat av terapeuten att jag inte är knäpp och allmänt färdig för psyket. Det har känts skönt att kunna tänka att det är "normalt" när jag bara vill gråta i vissa situationer (som för den normale självklart inte borde generera ett gråtanfall). Däremot vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen med mina tårar eftersom jag har ett stort behov av förklara mig och detta inte låter sig förklaras.
Har inte sagt det till så många utöver bloggen. Ikväll umgicks jag med en vän som jag skulle vilja sagt det till. Men det fanns inte en sekund ledig för att berätta något så jag gjorde det inte och därför är jag än mer gråtfärdig än innan jag åkte dit. En märklig känsla att bara vilja sitta kvar i bilen i garaget och vara ifred med min gråt. Inte för att någon stör mig i huset, men just nu orkar jag inte grina framför maken.
Lilleman knyter an fint. Tror jag i alla fall. Han trycker sig mot mina/våra ben i okända sällskap, vill vara nära, hålla handen och bli bekräftad. Han kan vara oväntad modig ibland, och sjukt rädd ibland. Idag stegade han fram till en relativt ny bekantskap nästan själv, men började gråta när vi lyfte upp honom på makens axlar. Jag förstår inte allt, men är så lyhörd som jag kan vara, Vi är tydliga med rutiner och regler och det har blivit en stomme att luta sig mot. Endast i undatagsfall avviker kvällarna från varandra. Kvällsmat, städa, ta fram frukostbricka, borsta tänderna, potta, sjunga, sova. Även på morgonen försöker vi vara så konsekventa som möjligt. I början var han skitsur varje morgon, efter ett tag insåg han att det kan vara kul att säga hej eller godmorgon. På senaste tid är han närmast nollställd när han vaknar och min teori är att han sörjer, för han är inte i fas. Överhuvudtaget. Stackars liten, det gör mig ont att inte kunna göra honom glad, samtidigt som jag känner att han måste få vara på vilken humör han vill och veta att alla känslor är ok.
När han väl vaknat till så är han duktig på att visa känslor. Han mimar, berättar och lever ut. Blir rädd, ledsen, arg och sur. Ibland är det känsliga lägen och vi missförstår varandra. Vi bråkar (läs: han pucklar på sin mamma, vrålar henne i ansiktet och är jätteolycklig) ibland och blir sams (läs: vi pratar om vad som hände och säger förlåt och kramas). Även under jobbiga situationer som den ovan så håller han sig nära, nära och nästan klänger på mig. Jag brukar hålla fast honom lite löst och ta undan hans händer när han slår för att visa att det inte är ok. Dock är jag inte helt säker på att han styr allt detta själv, han brukar skämmas jättemycket efteråt. Därför testade jag sista gången att bara sitta på knä och ta emot slagen, Då lugnade det sig fortare. Utbrott med slag är relativt sällsynta nu, men någon gång i veckan händer det fortfarande (mot väldigt ofta i början). Jag försöker varje gång hitta min egen del i dem. Kunde jag gjort något annorlunda? Triggade jag detta på något sätt? Visade jag irritation?
För varje dag går det att märka att han tar ett litet steg framåt i att lita på oss, eller rättare sagt, livet som det är just nu. Han är väldigt klok, men han är ju bara tre trots allt. Vill han inte äta, så behöver han inte. Han får sitta med vid bordet och prata och det blir inga specialrätter. När han inser att vi inte tänker tvinga i honom något blir han ofta nyfiken och äter lite ändå. Eller så låter han blir och äter mer vid nästa måltid. Frågar han oss, svarar vi. Ropar han, kommer vi. Vill han ha oss nära, är vi nära. Vill han bli buren, bär vi alltid inomhus och sparsammare utomhus. Tycker han att något verkar obehagligt, tar vi bort det och berömmer honom för att han vågade förmedla det. Eller så pratar vi om det och försöker låta bli att göra något alltför stort av det.
♥ mother mary
PS Idag såg vi en staty. Rädd, sa lilleman. Jaså, sa mother mary och tog upp honom i famnen. Men se här, det är ju en liten pojke med snopp, precis som du. (Måste du fokusera på snoppen? hojtar min man) Och se här, mamman har bröst och en navel precis som din mamma. Det kanske är mamma och lilleman?
Fem minuter senare berättar lilleman för mig om statyn som visade honom och mig. Jag är säker på att den fortfarande är obehaglig och att han skulle runda den, men nu kan han relatera till den. Så jobbar jag och jag vet inte något annat sätt. Hoppas det funkar.
Har inte sagt det till så många utöver bloggen. Ikväll umgicks jag med en vän som jag skulle vilja sagt det till. Men det fanns inte en sekund ledig för att berätta något så jag gjorde det inte och därför är jag än mer gråtfärdig än innan jag åkte dit. En märklig känsla att bara vilja sitta kvar i bilen i garaget och vara ifred med min gråt. Inte för att någon stör mig i huset, men just nu orkar jag inte grina framför maken.
Lilleman knyter an fint. Tror jag i alla fall. Han trycker sig mot mina/våra ben i okända sällskap, vill vara nära, hålla handen och bli bekräftad. Han kan vara oväntad modig ibland, och sjukt rädd ibland. Idag stegade han fram till en relativt ny bekantskap nästan själv, men började gråta när vi lyfte upp honom på makens axlar. Jag förstår inte allt, men är så lyhörd som jag kan vara, Vi är tydliga med rutiner och regler och det har blivit en stomme att luta sig mot. Endast i undatagsfall avviker kvällarna från varandra. Kvällsmat, städa, ta fram frukostbricka, borsta tänderna, potta, sjunga, sova. Även på morgonen försöker vi vara så konsekventa som möjligt. I början var han skitsur varje morgon, efter ett tag insåg han att det kan vara kul att säga hej eller godmorgon. På senaste tid är han närmast nollställd när han vaknar och min teori är att han sörjer, för han är inte i fas. Överhuvudtaget. Stackars liten, det gör mig ont att inte kunna göra honom glad, samtidigt som jag känner att han måste få vara på vilken humör han vill och veta att alla känslor är ok.
När han väl vaknat till så är han duktig på att visa känslor. Han mimar, berättar och lever ut. Blir rädd, ledsen, arg och sur. Ibland är det känsliga lägen och vi missförstår varandra. Vi bråkar (läs: han pucklar på sin mamma, vrålar henne i ansiktet och är jätteolycklig) ibland och blir sams (läs: vi pratar om vad som hände och säger förlåt och kramas). Även under jobbiga situationer som den ovan så håller han sig nära, nära och nästan klänger på mig. Jag brukar hålla fast honom lite löst och ta undan hans händer när han slår för att visa att det inte är ok. Dock är jag inte helt säker på att han styr allt detta själv, han brukar skämmas jättemycket efteråt. Därför testade jag sista gången att bara sitta på knä och ta emot slagen, Då lugnade det sig fortare. Utbrott med slag är relativt sällsynta nu, men någon gång i veckan händer det fortfarande (mot väldigt ofta i början). Jag försöker varje gång hitta min egen del i dem. Kunde jag gjort något annorlunda? Triggade jag detta på något sätt? Visade jag irritation?
För varje dag går det att märka att han tar ett litet steg framåt i att lita på oss, eller rättare sagt, livet som det är just nu. Han är väldigt klok, men han är ju bara tre trots allt. Vill han inte äta, så behöver han inte. Han får sitta med vid bordet och prata och det blir inga specialrätter. När han inser att vi inte tänker tvinga i honom något blir han ofta nyfiken och äter lite ändå. Eller så låter han blir och äter mer vid nästa måltid. Frågar han oss, svarar vi. Ropar han, kommer vi. Vill han ha oss nära, är vi nära. Vill han bli buren, bär vi alltid inomhus och sparsammare utomhus. Tycker han att något verkar obehagligt, tar vi bort det och berömmer honom för att han vågade förmedla det. Eller så pratar vi om det och försöker låta bli att göra något alltför stort av det.
♥ mother mary
PS Idag såg vi en staty. Rädd, sa lilleman. Jaså, sa mother mary och tog upp honom i famnen. Men se här, det är ju en liten pojke med snopp, precis som du. (Måste du fokusera på snoppen? hojtar min man) Och se här, mamman har bröst och en navel precis som din mamma. Det kanske är mamma och lilleman?
Fem minuter senare berättar lilleman för mig om statyn som visade honom och mig. Jag är säker på att den fortfarande är obehaglig och att han skulle runda den, men nu kan han relatera till den. Så jobbar jag och jag vet inte något annat sätt. Hoppas det funkar.
onsdag 19 februari 2014
PAD
Inför våra IVF-försök läste jag inte på om biverkningar. Barnlängtan var för stark för att ens tänka tanken. Inför adoptionen läste jag allt. Plöjde nätet och läste bloggar, beställde böcker om anknytning, syskonadoptioner och allt annat som eventuellt skulle kunna inträffa med barnet vi ville adoptera. Skulle hen föredra någon av oss? Skulle hen göra si? Eller så? Jag hittade svar på det mesta och var förberedd som få.
Men så blev det så här. Igår gick det upp för mig att "nä, så här ska det inte vara" och jag testade min teori genom att nämna det i förbigående för en vän som vi var på middag hos. Man vill ju för allt i världen inte verka gnällig. (Suck.) Hon slutade att gunga sitt barn på armen, beordrade maken att ta ungen och mig att sitta ner. Nu reder vi ut det här, sa hon. Det här slutar nu!, fortsatte hon. Ehhh, sa jag. Höll mig ett tag och sen brast det. Gick hem med löfte om att hon skulle sätta sig och ringa runt om jag ville.
Väl hemma ägnade jag resten av kvällen åt att googla, och se där - något jag helt missat när jag förberedde mig för adoption! Post Adoption Depression. Någon som jag skämtsamt nämt i bloggen tidigare (tack för stödet, fina läsare) när jag vacklade. Nu fick jag en förklaring på varför:
- jag bara blir snäsigare och surare
- jag känner mig hudlös
- PMS känts som tredje världskriget, magen pajat ihop och ansiktet stelnat
- jag dalat till botten i konflikter och haft så otroligt svårt att ta mig upp
- jag börjat tvivla på mig själv och känt att lilleman skulle ha det bättre med en singelpappa
- jag inte vågat gå ut själv på flera månader
...listan kan fortsätta i en evighet.
Idag lyckade jag få tag i en terapeut specialiserad på adoptioner och fick genast prata en halvtimme. Hon började med att säga att många blir så lättade av att få dela med sig att de inte är lyckliga nu när de äntligen blivit mamma att bara det hjälper. Något skeptisk undrade jag om det kunde stämma. En halvtimme senare var jag 50 kg skam, skuld och olycka lättare och så oändligt tacksam. Vi ska dit om två veckor. Om det blir oöverstigligt tungt (hennes ord) under tiden får jag ringa. Flera gånger. Hennes stora tips: lita på att du vet bäst. Ingen är insatt i adoption som inte själv adopterat. Lyssna inte, gå inte i clinch, debattera inte, upplys inte. Lita bara på att du vet. I bakhuvudet går mitt nya soundtrack (tack Regina) "Queen of the castle" och jag känner att det finns en mening med allt.
♥ mother mary
PS Innan jag fick tag i terapeuten fanns där en liten tvärarg miss mary som storgråtandes vrålade: varför i hela helvetet ska jag behöva en adoptionsdepression? Jag är färdig med all skit. Jag ska fantamig vara nöjd och glad nu ju och få njuta av tiden med lilleman. Nu ligger miss mary utmattad och vilar. Mother mary har varit en "efter-krisen-lugn-filbunke" sen samtalet och timmarna fram tills läggdags var som en smekning.
Men så blev det så här. Igår gick det upp för mig att "nä, så här ska det inte vara" och jag testade min teori genom att nämna det i förbigående för en vän som vi var på middag hos. Man vill ju för allt i världen inte verka gnällig. (Suck.) Hon slutade att gunga sitt barn på armen, beordrade maken att ta ungen och mig att sitta ner. Nu reder vi ut det här, sa hon. Det här slutar nu!, fortsatte hon. Ehhh, sa jag. Höll mig ett tag och sen brast det. Gick hem med löfte om att hon skulle sätta sig och ringa runt om jag ville.
Väl hemma ägnade jag resten av kvällen åt att googla, och se där - något jag helt missat när jag förberedde mig för adoption! Post Adoption Depression. Någon som jag skämtsamt nämt i bloggen tidigare (tack för stödet, fina läsare) när jag vacklade. Nu fick jag en förklaring på varför:
- jag bara blir snäsigare och surare
- jag känner mig hudlös
- PMS känts som tredje världskriget, magen pajat ihop och ansiktet stelnat
- jag dalat till botten i konflikter och haft så otroligt svårt att ta mig upp
- jag börjat tvivla på mig själv och känt att lilleman skulle ha det bättre med en singelpappa
- jag inte vågat gå ut själv på flera månader
...listan kan fortsätta i en evighet.
Idag lyckade jag få tag i en terapeut specialiserad på adoptioner och fick genast prata en halvtimme. Hon började med att säga att många blir så lättade av att få dela med sig att de inte är lyckliga nu när de äntligen blivit mamma att bara det hjälper. Något skeptisk undrade jag om det kunde stämma. En halvtimme senare var jag 50 kg skam, skuld och olycka lättare och så oändligt tacksam. Vi ska dit om två veckor. Om det blir oöverstigligt tungt (hennes ord) under tiden får jag ringa. Flera gånger. Hennes stora tips: lita på att du vet bäst. Ingen är insatt i adoption som inte själv adopterat. Lyssna inte, gå inte i clinch, debattera inte, upplys inte. Lita bara på att du vet. I bakhuvudet går mitt nya soundtrack (tack Regina) "Queen of the castle" och jag känner att det finns en mening med allt.
♥ mother mary
PS Innan jag fick tag i terapeuten fanns där en liten tvärarg miss mary som storgråtandes vrålade: varför i hela helvetet ska jag behöva en adoptionsdepression? Jag är färdig med all skit. Jag ska fantamig vara nöjd och glad nu ju och få njuta av tiden med lilleman. Nu ligger miss mary utmattad och vilar. Mother mary har varit en "efter-krisen-lugn-filbunke" sen samtalet och timmarna fram tills läggdags var som en smekning.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)