söndag 27 oktober 2013

Kom igen nu

Sedan flera nätter är det svårt att sova. Lilleman gnyr, roterar och vaknar varje timme. Inte konstigt att man vid uppstigning får en sur blick. Någon gång förra veckan svarade han med ett kvittrande hej. Oj, vad härligt det var.

Men idag. Gny, gnäll, bläng. Inget är rätt. Allt är fel. Till slut sitter jag och grinar bakom lekstugan där maken upptäcker mig. Tröst och puss och påt igen. När humöret vänder (utan synbar orsak) kommer vår lille pojke fram. Kvitter. Prat. Skratt. Han är dock vääääääldigt skör. Vänner kommer på fika och oj vad jag längtat. Lilleman stortrivs, gosar med oss, leker och mår bra. Vännen berättade om andra som har kaos. Så skönt, hon lyssnar, dömer inte, tröstar och peppar. När besöket gått kurar han ihop sig i min famn och somnar. Denna gång utan bläng och gnissel. En nöjd pojke hos en nöjdare och gladare mamma.

Fram tills halva kvällsmaten går det som på räls. Sen en nästan-katastrof. Den bryter inte ut, men det tar ca 10 min att desarmera bomben. Under dessa minuter hinner jag se det stora feta molnet i periferin, det som ju lämnat oss för några timmar sen, åh nej, låt det bli en harmonisk kväll. Det blev det till slut och jag ska orka ännu en dag.

Undrar vad han varit med om på barnhemmet. Barnhemmet som lärt honom äta så fint, att borsta tänderna, tacka och säga hej, skrika av skräck när han blir väckt och få panik när han spiller*? Varje dag försäkrar han sig om att pyjamasen är hans, att några leksaker är hans och att maten är hans. Han delar med sig till besöket, men propsar tyst på rättvisa och ber mig om hjälp när han behöver det (en nästan tvååring med dagisvana på besök skulle nog egentligen inte vara någon match för ett treårigt barnhemsbarn, men han är mild och en fin kompis).

När vi nattat och sjungit var det tyst en stund. Sen kom "jag älskar dig" på språket. Denna gången grinar jag av glädje. Lille fisen! <3

♥ mother mary

*borttränat med rollspel samt att vi spiller ibland. Funkar på mindre spill. :-)

söndag 20 oktober 2013

mother mary has left the building

I alla fall en gång. Vilken grej. En veckas planering, funderande och massa tankar. Sen så vågade jag mig ut, helt själv, för första gången sen lilleman. En kollega hade frågat om jag ville komma på en liten grej efter jobbet. Hon förstod om jag inte kunde, men de saknade mig så. Jag började grina bara av att få mailet. De tänkte på mig!!!

Som den bästa agenten planerade jag min outing. Exakta tågtider, koll på lillemans schema, avstämning med maken. Jag sprang till stationen efter fikat och var tillbaka precis efter kvällsmat, lagom till bad. Att få prata med andra vuxna och känna sig värdefull toppades bara av två saker: mms från maken featuring lilleman samt en jublande lilleman som i hallen skrek av förtjusning när den förrymda mamman återkom.

Tålamodet tryter. Jag får skuldkänslor. Sömnen har börjat bli lite lidande av närhetssökande minimissil med attackfötter. Känslor av orättvisa lurar här och där. Offerkoftan har varit på en sväng. Jag omvärderar, peppar mig själv och försöker att blidka och vara förstående mot den där sjuka perfektionisten som alltid ska ha rätt, ha koll på allt och låter vissa saker bli lidande för det. Ja, hon är sjukt jobbig ibland och borde slappna av. Hon skulle må bra av att släppa lite måsten, våga njuta och framförallt inte låta den där svarta filten ta för mycket plats. Känn lugnet miss mary, förihelvete! Relalalaxa liksom. Chilla. Softa.

♥ mother mary

PS För att lilleman ska lära sig svenska (eller?) har vi lyssnat och dansat och sjungit följande: Mamma är lik sin mamma, Stan är full av vatten, Tuffa tider, YMCA samt Bakom mina solglasögon. Toppat med minions-versionen av I swear. Han kan nu alla, vilket visar sig i att han börjar sjunga valfri låt när han känner att det är läge. :-D YMCA passar tillexempel i badet. Tuffa tider funkar när man rider på pappas axlar och I swear när man åker pulka i hög hastighet. DS

tisdag 15 oktober 2013

Ett sammelsurium och lite anknytning

Dagsformen på psyket hänger (tyvärr) ihop med dagsformen på lilleman. Till största del håller jag nollan, men ibland går det inte. Gråt i bilen. Gråt i köket. Gråt i tvättstugan när lilleman bitit mig i armen så det syns två små perfekta tandrader.

Vi var på besök hos vänner. Egentligen går vi inte in hos folk ännu, men vi tog ett snabbt (och oöverlagt) beslut och gick in på en spontanfika. Det ena ledde till det andra, lilleman blev rädd över en bagatell (i våra ögon) och kakan for all världens väg. Jag lyfte bort, pratade lugnt, höll lagom hårt, väjde för slag, kände ett lugn och efter ett tag så kom vi fram till att vi kanske ska tillbaka till fikabordet. När lillen väl kommit ur den första okontaktbara fasen finns det rum för kommunikation och detta utnyttjar vi. Vill inte kränka honom. Vi satte oss igen. Jag "gick på toa" och stortjöt i vännernas vardagsrum för att lätta på trycket. Väninnan är psykolog och tog mig åt sidan och nämde teorier och namn, men det fastnade inte. Det som fastnade var att hon sa att det jag gjorde var bra. Att  jag inte var en dålig mamma som misshandlade mitt barn. Utan att jag med mitt lugna sätt gjorde det enda rätta och lugnade och tröstade.

Idag vaknade lillfisen och var snorig. Detta ledde till att han tillät sig lite mer kontakt i sängen på morgonen och att jag fick trösta. Idag blev ändå en dag full av skratt, lek, prat, sång, resonerande och segrar! Inga utbrott! Vi berättar och återberättar vad som händer. Den minsta lilla sak är stor för vår lille. Att maken var borta någon timme, men ringde hem för att prata med lilleman var gigantisk. Att samme make (tillsammans med miss mary) lyckades tyda att lilleman ville ha en specifik sak ur ett specifikt skåp från översta hyllan bara med hjälp av pip och arga "nej" på språket var en historia som också den berättades flera gånger för både mig och maken.

Vi knyter an. Han knyter an. Han tyr sig till oss. Jag njöt när jag i morse fick ligga nära och gosa, trösta och hålla. Vi ser ett tydligt mönster i hans beteende. Kanske är det vanligt, jag vet inte. Här är det i alla fall med ett exempel hur det gick när min vän S kom på besök, ett av de första vi tillät i hemmet (förutom soc. och farmor/farfar):
En tydlig charmknapp på. Skrattgropar, vinkningar och små käcka "hej" och leenden under lugg. Vi får hålla honom tillbaka så att han inte går fram och är social, tar på besöket, kramas (om han ser oss kramas, vill han såklart också kramas). Han pratar, far runt, är lite extra högljudd och flamsig. Det finns inget lugn, utan bara en tilltvingad charmighet och stress. Det ser på inget sätt ornormalt ut om man inte känner honom. Vi ser att han har lagt in överväxeln. När besöket (enligt våra anvisningar) håller sig lugn, inte tar på honom, inte ger för mycket ögonkontakt och inte ger honom för mycket uppmärksamhet, så lugnar sig lilleman efter ca 10-20 minuter. Han backar in i våra famnar, håller någon av oss i handen och börjar att på riktigt se besöket. Kanske börjar han lite lätt att prata med besöket i dialogform. Kanske ignorerar han besöket medan han funderar på fortsatt drag. Han har hela tiden koll på maken och mig. Mycket ögonkontakt med oss. Han kollar hur vi beter oss mot besökaren. I Ss fall så hade vi innan talat om att S skulle komma. När allt lugnat sig presenterade vi henne igen och de hälsade. Jag räknar nämligen kallt med att de där första 10-20 minutrarna inte räknas/koms ihåg/är verkliga. De pratade, lilleman berättar saker för henne (vi översätter) och hon delar med sig till honom. Tränar på hennes namn. Kollar leksaker ihop. Hela tiden med oss i ögonvrån.
När S gått (vi vinkar hejdå, inga kramar) så pratar vi en stund om besöket. Vi letar upp hennes bild på facebook och pratar lite till samt övar på hennes namn. Två dagar senare så dyker namnet upp i en historia.

Vi har snart  varit hemma i en månad, men detta tillåter vi fortfarande inte:
- att någon annan matar, byter, lyfter eller hjälper honom
- att någon annan kramar, pussar honom (om han inte själv i ett lugnt läge tar initiativet och det är en nära familjemedlem)
- att någon tar hans hand (om han inte själv tar initiativet och det är en vän)
- att vi går in i någon annans hus (hrm, undantag, se ovan)
- besök på platser med mycket folk/turer till stan/fler utflykter per dag (ingen regel utan undantag, men har vi haft en dag med mycket aktivitet så ser vi till att det blir minst en lugn dag efteråt)
- att någon annan kör vagnen
- vi är aldrig borta från honom i mer än 2 timmar (testade idag då maken var borta ett tag)

Vi gör alltid detta:
- äter alla mål tillsammans vid bordet, undantaget är fika, då är vi utomhus för det mesta
- lägger oss tillsammans alla tre
- sjunger
- lyssnar på honom, läser av signaler, försöker tyda hans signaler
- berättar vad vi ska göra så att han vet vad som står på schemat, typ först frukost, sen borsta tänderna, klä på oss, ut och leka
- använder tecken för att underlätta kommunikationen
- leker på hans nivå, dvs mestadels golvet
- låter honom vara delaktig i allt från matlagning till städning
- håller vad vi lovar (även i de mest fåniga situationer: ja, mamma ska hämta mer mat till dig, men först måste mamma nysa färdigt)
- använder bilder, videos mm för att förtydliga
- upprepar, upprepar, upprepar
- pratar och är övertydliga (här får du den röda muggen till ditt vatten)

Han har från första  början gett ögonkontakt och efter ett tag visade han att han visste hur man gjorde vid turtagning och dialog. Han kan ge och ta. Han förstår en kompromiss. Han kan säga nej (han säger det bara på språket) och visar tydligt om det är något han inte vill. De gånger det går fel så hittar jag för det mesta orsaken hos mig eller mannen. Vi har felat. Sen är han ju nästan tre år och testar lite egna påhitt såklart. Det finns några fasta gränser, och så fyller vi på med tydliga och logiska regler. Igår hörde jag ett upprört "koooorna" (skorna) när jag sprungit in med skor för att hämta mobilen. Barnet stod snällt kvar i hallen och pekade anklagande på mina skor. Ähem. Sen är det klart att det tog mer än en dag att lära in att skor har man utomhus och i hallen. Men ändå - man blir ju kär.

Får inte tid (tar mig inte tid?) att blogga så ofta som jag skulle vilja och behöva. Ville ju skriva ett långt inlägg om anknytning (får bli senare), men det blev ett sammelsurium. Nåväl, blogginlägget speglar ju mig. Ett sammelsurium.

miss mother mary

PS Ack, dessa paranteser. DS

onsdag 9 oktober 2013

Insikter

Han är sjukt charmig. Han vet hur man manipulerar och är väldigt duktig på det. Att egen vilja och manipulation börjar visa sig tar jag som ett gott tecken: han börjar känna sig tryggare. Ska skriva ett längre inlägg om anknytning och beteende när jag sitter vid ett riktigt tangentbord. Det är fascinerande!

Insiktsfullt av miss mary är att ställa krav på maken. Jag vill att vi preppar frukost så långt det går kvällen innan. Fixar kök mm. Jag är en zombie på morgonen har det visat sig. Maken också. Sonen med. För mig, förklarade jag för maken, krävs det mycket ork och mod att ens fundera på att kliva ur sängen. Tanken på kökskaos gör det inte lättare. Efter en stunds prat förstod han.

Vi ska även (miss mary måste leda och ställa krav samt just do it) äntligen köpa en klocka/ljuslampa till sovrummet. Har snålat fast jag ju vet att jag behöver den för att komma upp när det är mörkt ute. Lilleman är fortfarande så blyg när han vaknar att han inte tar i oss eller väcker oss. ;-) Det ändrar sig nog, men idag kom vi inte upp förrän tjugo över åtta och det är för sent. (Maken frågade om jag trodde allt skulle rämna och barka åt skogen för att vi tog sovmorgon då och då. Jag snäste. Han sa till mig. Jag grinade i tvättstugan och funderade över mitt behov av kontroll. Vi familjekramades.)

Nu laddar vi för lekpark. Tjoho, finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Det blir bättre varje dag. Tänk att vi fick lilleman, den sötaste ungen i hela landet!  ♥

 ♥ miss mary

fredag 4 oktober 2013

På't igen

Först och främst vill jag tacka er som kommenterat min förra inlägg: tack! Tack för att ni inte dömer, utan förstår, peppar, delar med er av egna historier, är ärliga och ger mig styrka och synlighet. Jag grät när jag skrev inlägget och jag grät när jag läste era kommentarer.

Det snurrar mycket. Som grädde på moset har vi fått ett extra SN och en förälder ligger på sjukhus för stroke. Då märks det att man inte har så himla hög tröskel som vanligt.

Utbrotten minskar. Vi lär oss parera. Lilleman växer, leker och är så charmig att både maken och jag under perioder totalt glömmer omvärlden och bara "är". Det är en bra känsla. Den håller vi fast.

Det där med kärlek. Jag har längtat så länge. Mannen med. Vi varje ivf har kärleken legat där, redo att välla fram. Lite lät man den sippra fram vid barnbesked, med ett foto att klamra sig fast vid. Uppdatering och fantasier. Vi möts. Vi blir kära! Men vi vet inte i vem...det är som kärlek vid första ögonkastet, man vet att man ska vara ihop, men man känner inte personen. Alls! Det är jobbigt när personen är jobbig/arg/otrevlig och man inte vet hur man ska lösa det. Framförallt så vill man ju inget annat än att lösa problemet. Och den lilla personen genomgår ju värsta traumat. Utbrott och elakheter tär. Det är lättare att älska när det är lite lugnare. Lugnet infinner sig allt oftare och vi tycker så mycket om vår lille kis.

Det där med slag. Om en person på gatan ger mig ett tjuvnyp skulle iaf jag vråla och försvara mig, rent instinktivt. Det kan man inte göra när ens son biter en i låret. Då måste man på en millisekund ta sig samman och agera vuxet. Andas. Det blir lättare när man vet att man kan förvänta sig bett. ;-)

Det där med kärlek. Igen. Den smyger sig på. Den visar sig när jag behöver beskydda honom, när han slår sig, när han kommunicerar med mig, när han får mig att skratta, när han får mig att glömma omvärlden, när han får mig att vilja göra en poster att hänga på huset för att skryta. Jag tycker väldigt mycket om. Men gråter. Är ledsen. Orolig. Vi har ju bara varit hemma i tre veckor. Tröstar jag mig med.

Jag har ringt min väninna. Hon föreslog promenad. Jag ska samla kraft till att föreslå dag.
Jag har även virkat en liten grej. Och sytt på etiketter. Samt en applikation på lillemans mössa. Stor glädjeyra utbröt över detta.

Än en gång, tack ni fina läsare!






 ♥ miss mary