Ja e int bitter

Någon gång kanske det inte gör ont längre. Någon gång kanske jag slipper få en klump i magen, tryck över bröstet och längtan till att gråta en skvätt bittra tårar.

Faktiskt så är det mycket lättare att se magar och barnvagnar. Jag bryr mig inte så mycket om de håller sig utanför mig närmaste sfär. Acceptansträning. När lilleman är med så förundras vi gemensamt över det lilla knytet och jag lägger mig på hans intressenivå, dvs måttligt begeistrad. Känns skönt, för jag har alltid varit den som sugits in i alla bäbisar, fått hålla, gunga och hålla på. Varit barnvakt, bästa tanten, roligaste personen! Nu är jag en skugga av det. Jag finns bara till för min egen bäbis. Min lilleman.

Tills det kommer någon som är nära och berättar. Då blir det lite tufft igen. Jag visste om det långt innan. De tror att de är så diskreta, de fattar inte att jag ser alla tecken, känner deras vånda av att ha en hemlis, genomskådar alla ursäkter som de plötsligt börjar med. Jag frågar aldrig, inte ens när hintarna blir stora som tallar. Nej, ska det avslöjas att någon är gravid får de göra jobbet själv för jag tänker aldrig riskera att ställa frågan som jag själv hatade så innerligt; "Är du gravid?"

♥ mother mary

Underifrån

En månads ledighet vid havet gör att fint väder och sol någon annanstans ofelbart blir jämfört med havsledigheten och såklart drar kortaste strået. En uppsagd bekantskap plus en PMS gör inte i vanliga fall någon glad och nu så når humöret oanade dalar. Självömkan i dess härligaste form. Förpestar tillvaron för de flesta jag stöter på, känns det som. Mannen fick sin dag nedsurad. Hans polare höjde på ögonbrynen. Min vän hörde desperationen och kom till undsättning med sällskap, fika, tidning, barn och distraktion. Detta hindrar ju inte att jag nu sitter rödgråten i soffan och är full av självförakt. Varför kan jag inte bara rycka upp mig? Varför måste jag vara som en giftig röksvamp som sänder ut fula moln i alla riktningar utan egentlig orsak. Och så kommer vi som vanligt till den oerhört spännande kärnfrågan: varför måste jag vara så jädra självkritisk?

Tänk om mannen håller med när jag frågar om jag sabbat hans dag och skämt ut honom framför hans vänner? Tänk om lilleman kommer ihåg sin uppväxt med en labil mamma? Tänk om (och här slår det mig: dessa tankar ska nog inte formuleras i PMS-ångest!)  Slutar därmed denna tankebana. Läs och lär mother mary!

Den där uppsagda bekantskapen då? Den som är som en del av mig själv, så nära är den. Hur funkar hen? Jag har fortfarande inte kommit på vad jag ska maila som svar. Dag ut och dag in maler det mail i huvudet på mig. Ibland tycker jag mig ha funnit en bra form, ibland tänker att det aldrig kommer att gå att svara på ett mail som är så sårande och orättvist som det jag fick ta emot. Jag ser hens statusuppdateringar på facebook. Läser provokationer i dem. Går in och kollar vad andra kommenterar. Kan inte ta bort hen. Måste hålla kvar i de trådar som finns kvar. Det är för ofattbart för att jag ska kunna ta in det. De jag berättat för som känner personen ifråga har varit rätt snabba att säga åt mig att släppa det och fokusera på det andra i mitt liv. Hen är inte omtyckt. Mina närmaste vänner ogillar. Svärmor ogillar. Mannen har en enastående personlighet som gör att han glider runt i de mest skilda världar; men till och med han erkänner att han tycker hen är knäpp. Det är liksom lite uppförsbacke för förståelse. Jag har försvarat hen i hela livet känns det som. Jamsat med, dansat runt, slagit kullerbyttor och försökt anpassa mig. Hen är en underbar människa egentligen! Nu ser jag att det hela tiden varit på väg hitåt. I alla fall de senaste sex åren. De åren som hen lagt mer och mer tid på sin hobby, en förening som jag nu är medveten om är en sekt. Timmar på internet sen mailet om uppsagt kontakt. Timmar av ångest och ilska. Ilska, för nu måste jag reagera inte bara som sårad anhörig, utan också som någon som potentiellt är hens enda livlina ut. Det suger.


Jag måste väl antagligen bara vila i att det är sjukt jobbigt att bli dumpad och samtidigt vara rädd att förlora personen för alltid. Erkänna och acceptera att det är tärande och inte är så konstigt att jag vill lägga mig ner och gråta för att jag inte räcker till.

♥ mother mary

Gråt

Med tanke på hur många olyckliga människor, eller ledsna, det finns i världen är jag förvånad över hur lite det gråts offentligt. Det kan ju inte vara bra att stänga in det. Jag gråter ju också i duschen när jag inte vill att maken ska höra, eller när han sover. Eller i hans famn. Men jag har de sista veckorna slagit något slags rekord i offentlig gråt. Det har inte gått att stoppa.
- På vårdcentralen, servicen blev markant bättre.
- Inför soctant och praktikant. Soctant fick sig en rejäl tankeställare och ringde och bad om ursäkt.
- På sjukhusmöte (tre läkare, två syrror, man och barn närvarande). Alla utom lilleman och maken mycket förvånade.
- På sjukhusmöte (två syrror, man och barn närvarande). Tröst, förslag och bekymrade miner.
- I telefon med kommunen.
- På öppna förskolan. Fick då frågan om jag ringt bup... (?)

Jag har egentligen inga problem med att gråta så folk ser, dock är det jobbigt att sitta i möte med chefer eller folk man inte gillar och inte kunna hålla sig. Jag kan behärska mig, rösten hinner bara brytas, jag harklar mig och skärper till mig. Men i lägen som de fyra första ovan orkar jag inte stå emot eftersom det ändå verkar omöjligt att stoppa gråten. De jag pratar med är ju inblandade på ett sätt som varken kommuntant eller förskolepedagog är. Kanske behärskar jag mig inte med flit ibland? Kanske låter jag tårarna säga det jag har svårt att formulera i ord?

Gråten renar. Jag hör inte till dem som anser att man inte får bli bitter och tycka synd om sig en stund. När jag var yngre och inte så gråtvan tog jag ofta en bok eller film till hjälp. Då blev det ibland lite läskigt för det var så mycket gråt som skulle ut. Sen många år tillbaka gråter jag hellre när jag känner för det, sväljer inte lika mycket och även om jag ibland skäms efteråt så försöker jag att inte vara alltför hård mot mig själv. Jag är inte rädd när andra gråter. Fast när lilleman gråter vill hjärtat brista.

♥ mother mary

Hörselvilla

Nu har vi pratat, maken och jag. Och jag har grinat. Massor. I flera dagar. Allt går liksom på tok när man tror sig vara missförstådd av den man älskar. Han såg inte. Han anade inte. Jag lyckades visst dölja det så bra som jag gjorde förr i tiden hur jag mådde. Han hade nonchalerat alla pilar som ven omkring oss. De fastnade på mig och gled av honom. Han kunde inte tro att jag inte hade min rustning på mig. De elaka riddarna är det ju bara att ignorera, vet du inte det mother mary? Upp med skölden, du vet ju att du har rätt! (Vet jag?) Bara du är bäst mamma åt lilleman. Bara du vet om hans historia. Bara du tar de viktiga besluten. Att någon annan skulle lägga sig i är så befängt att det nog bara är att betraktas som en hörselvilla och därmed inte ens behöver bemötas. Men, sa mother mary, om jag går sönder av självförakt för att jag inte står upp och strider för mig och mitt barns bästa? Om jag känner att jag måste bemöta den allra minsta kritik för att inte forslas tillbaka till ett tillstånd av mobboffer, stillatigande åskådare eller (ve och fasa) medhållare? Ja, sa sir make, jag hör ju inte ens hälften av det du hör, du måste bara veta med dig att du och jag, vi gör det bästa jobbet.

Ska mother mary sluta lyssna? Kommer hon inte missa massa annat då? Precis nu, känner jag att, nej, kanske inte. Jag får ha rustningen på för stråtrövare och elaka riddare, och innanför den måste jag bygga upp lilla miss mary till mother mary, en mamma som VET att hon gör det bästa för sitt (adoptiv-)barn. Som vet att alla andra ju tycker hela tiden, det finns ingen bot mot tyckarsjukan, hon har minsann skov själv då och då. Bara att kravla sig upp ur vallgraven, borsta av sig det förflutna och härska över slottet! Med sir make och prins lilleman!

♥ mother mary

Tappad styrfart

Något hände häromdagen som gjorde att jag tappade fart och att bloggsuget försvann. Skört, det här med att blogga om sitt innersta. Rädslan att bli upptäckt och i viss mån avslöjad och ställd till svars dök upp som ett kletigt svart troll. Men, skörstark eller ej, det gäller att andas, inte ge efter för ångest och vipps så har man lagt en distans mellan det som hände och idag och det känns inte längre lika stort.

Vad hände då? Jag kommenterade på en blogg och det som händer på internet hände. Jag har hittills varit förskonad från påhopp och är väldigt försiktig med var och vad jag skriver. Meningen med kommentaren var, som brukligt på bloggar, att bekräfta bloggaren i sina upplevelser och att dela med mig. Blev väldigt ledsen över vad som hände, och faktiskt lite rädd. Medan jag andades i en påse och funderade på tillvägagångssätt hann en klok läsare skriva ett svar som gjorde att jag kände mig lite bättre. Och sen skrev flera. Här kan ni läsa.

♥ mother mary

Tallrik

Sitter och grinar i soffan. Vad gjorde att det brast? Maken frågade hur det var....

Det föregicks av att han tappat en tallrik, den som lilleman äter på och som ingår i en serie av skålar "i varandra". Tror det är fyra totalt, i alla fall fanns det fyra när jag ärvde dem från min farmor. Den minsta var den som gick sönder. Och som gjorde att jag krackelerade.

Kan ju tyckas som en småsak, men jag saknar min farmor, har blivit så orolig på sistone att jag inte vågar gå ut på kvällen och peppar mig som en galning för att våga åka in till stan och träffa lite folk. Tycker det är jobbigt när maken åker iväg på kvällen och är så orolig att nåt ska hända. Det loopar liksom totalt och blir kaos.

Jag vill vara lugn, glad, framåt och njuta. Varför är det ångest, oro, sorg och orkeslöshet? Nu har jag ju allt jag nånsin önskat?

♥ mother mary

Jamenvafanihelvete då eller Omstärksam

Åh, superforskare håller föredrag om sin nydanande ivf-forskning. Jag läser på, förundras över hur vissa människor hinner med allt (hon har själv 4 barn, bestiger berg, forskar på flera olika ställen och är banbrytande) och tänker att "wow, jag måste gå och lyssna".

Att få vara på olika ivf-kliniker och bli relativt mjukt tilltalad, varsamt förberedd på varje grepp och få fina broschyrer som lugnar, skiljer sig mot en föreläsning från forskarperspektiv. Det är kallt, avigt och konstaterande. Redan på första powepointbilden finns där ägg. I en bisats förklaras ut de tas ut vaginalt (med något finare ord såklart) och processen slår mig med ett knytnävsslag i magen där jag sitter i en sal med 50 andra. Hon fortsätter att berätta om forskningen som ju är så bra för dem som inte kan "åstadkomma det finaste som finns hemma i sovrummet" och bla bla bla. Ujuj, här börjar jag akut känna att det inte går. Jag ligger utfläkt i operationssalen, jag plockas på ägg, jag tar massa hormoner, jag får tillbaka ägg, jag lider av biverkningar, jag känner symptom och jag blöder. Allt på en gång och jag tar beslutet att resa på mig och gå därifrån.

Min chef (!) följer efter mig, och eftersom jag så snart jag kommit utanför dörren exploderar i gråt, tar han mig lite tafatt på axeln och frågar om jag vill vara själv. Jag snyftar fram frågan: Ville du ha hjälp med något? (serviceminded ut i fingerspetsarna) innan jag smiter iväg.

Nu känner jag mig omskakad, har ont i skallen och allt känns så onödigt och pinsamt. Fick höra (kollega kom till mitt kontor) att flera hoppat av föreläsningen när de fått höra innehållet och inte alls gått dit. Klokare kvinnor än jag. Jag tror ju att jag är så himla stark. Det är jag ju, men jag lovar mig härmed att vara lite mindre stark och mer eftertänksam på detta område. Omstärksam om mig själv.

♥ miss mary

"Du kommer snart att bli gravid..."

Men vad är det med folk? Hög som låg, nära vän, granne eller bekant. Alla tycker de att det är ok att komma med denna floskel. Senast för en stund sen av min favoritkollega och jag orkade inte säga något. Bytte bara ämne och andades.

Var hos reflexologen förra veckan och det var så skönt både med behandling och att få prata lite. Hon peppade ytterligare att vi skulle lita på vår magkänsla och ta tid på oss som trio innan vi möter massa andra. På min darriga fråga om vi inte skulle känna oss som bovar när vi kommer till Arlanda och alla andra möts av familjer, ballonger mm så sa hon bara: "Ni är de som tar det bästa beslutet för er son!" Så ljuvligt att höra. Jag lugnade ner mig ordenligt efter mitt möte med henne.

Jag kan förresten fylla på med några kommentarer från (håll i er) mina allra bästa vänner: "Ja, men du kommer att längta så efter egentid snart, det är så sjukt jobbigt, det kommer inte bli annorlunda för dig, du kommer också känna att du vill kasta ut honom genom fönstret någon dag." (Chockad tystnad från mig. Kan jag inte få leva lite i min drömbubbla, jag VET att det kommer bli tufft och jag längtar ju efter det. Hela kitet. Fick inte ur mig ett pip ens så överraskad blev jag.) "Men du ska veta att du verkligen inte behöver skämmas för det, det är helt normalt och jag finns här för dig." Nästa vän säger vänligt när jag berättat om anknytning och isolering för lilla kärnfamiljen: "Ta inte i för mycket så att du skjuter bort folk. De där teorierna är ju inte allt, jag har hört...." Jag känner mig grymt missförstådd, obekräftad och allmänt ledsen under hela vår samvaro, förstår inte alls vad som händer... Är jag superkänslig? Varför kan de inte bara bekräfta mig? Till råga på allt så kommer det fram att min ena vän är gravid. Där på restaurangen, pang. Jag håller tillbaka mina känslor för allt jag är värd. Det är hennes stund. När jag kommer hem så bryter jag ihop och grinar hela natten. Som tur var lider jag av pollenallergi så det är lätt att vifta undan ett svullet och rödmosigt ansikte på jobbet idag.

Hur många människor varnar alla gravida om hur hemskt livet som småbarnsförälder kommer att bli? Att det är de värsta åren då flest skiljer sig? Att man inte får sova, att ungen kommer vara förfärlig i trotsåldern och att man bara vill sälja den på blocket ibland? Är jag för öppen? Ska jag inte prata om det? Känner sig folk hotade på något sätt? Är jag för känslig? Jag är ju så glad och förväntansfull och vill dela min glädje. Ska nog försöka hålla det för mig själv lite mer, förutom här på bloggen och hemma tror jag.

Lilleman, snart kommer vi!!! :-D Mamma och pappa har fixat ditt rum i helgen! Trehjuling och dockvagn väntar! Och två öppna famnar!

♥ miss mary

Tillägg: Ska inte glömma alla de som inte kommer med kommentarer jag inte tar illa vid mig av. De är många de  med! Alldeles nyss en kollega som frågade så fint. 

Blackbird

En sorglig bok och att mannen (råkade) somna utan att säga god natt. Det var allt som behövdes för att en total ångestgråt skulle övermanna mig. Ont i nacken också så att det är svårt att röra sig. Varför är det så här? Varför måste jag tillbringa timmar i sträck i förtvivlan när jag borde vara nöjd och medelålders?

Jag hatar så öronen glöder. Vill ta en slägga och bara slå sönder något. Vill se något lika trasigt som det känns inuti. Hur länge kan man leva i väntan och längtan innan något går sönder beyond repair? Kommer jag någonsin, med ev barn i framtiden, kunna känna mig hel? Kommer barnlöshetssåret med alla dess komplikationer att läka? Kan någon förstå mörkret? Kan min man förstå det? Vill han? Orkar han?

Allting har en mening säger de. Du kommer förstå sen när du ser tillbaka på ditt liv. Du blir starkare. Jaha, innebär det att det kommer värre saker då, där framme i framtiden? Känns ju som himla mysiga framtidsutsikter. Verkligen värda att vänta på.

Jag saknar mina vänner. Två med småbarn och fler på väg. En på andra sidan jorden. En längst ner i Sverige. Känner mig så oändligt ensam.

"Ofrivilligt barnlösa upplever en sämre livskvalitet." Jo, jag tackar.


♥ miss mary

Solig söndag

M och M gjorde lördagskvällen till en njutning. De är så fina ungar. De skojar, skrattar är snälla med varandra, nyfikna och helt underbara. Stora blir 11 i år, lilla blir 8. Deras föräldrar kom vid lunch och sen gick vi alla på en lång promenad med pulka och strålande sol. Varm choklad hos dem sen. Långa samtal om livet, barn och jobbet. En energikick.

Vi pratar öppet om adoption med M och M. De är helt insatta och intresserade. Stora M vet nu vad ett trauma är. Båda längtar efter sin nästankusin (för den kommer ju helt ensam!) som de ska ta hand om.

När vi lagt dem igår läste jag en lång stund. Jag var rofylld. Dock var boken sorglig och tillsammans med mensvärk gjorde det min egen nattning halv två jobbig. En tår leder till en annan och jag kunde inte hålla kvar lugnet utan grät länge över orättvisan. Varför måste jag ha mellanblödningar från ägglossning till mens? Varför måste kroppen säcka ihop helt, räcker det inte med att det inte funkar, ska det vara krångel hela tiden? Varför överbelastas psyket på detta vis? Till slut satt jag på sängkanten och vaggade mig själv medan jag sa till mig själv: jag har min man. Jag är frisk. Och det att jag har mannen i mitt liv är nog. Han är den finaste.

Förra fredagen hjälpte jag ju till på barnkalas. Föräldrarna har det lite tufft visade det sig, men ändå undrar jag hur de valde mig och mannen. Kan det bara vara för att ungarna gillar oss? Förstår de inte att frågan om att hjälpa till på barnkalas kan vara känslig för en barnlös och längtande?
Nåväl, idag kom ett mail från ytterligare en kompis med barn. Hon undrar om maken och jag kan komma och hjälpa till på hennes sons (min favorit när han var liten då mamman och jag jobbade ihop) kalas med ca 30 barn. Han skulle bli såååå glad och det vore hans bääääästa present. URSÄKTA?! Vi umgås inte mycket längre, de bor på andra sidan stan och vi har inte så mycket gemensamt. Vi har inte heller varit bjudna på hans kalas på ett tag. Jag reste ragg av flera anledningar. Dels vet de om vår sits och hur vi mår, dels så känner jag att utpressningsnivån är svår att smälta. Jag skulle göra vad som helst för lillkillen, men att hans föräldrar behöver personal på ett kalas gör frågan svår att smälta. Utöver detta är det på lördag om en vecka, många sommar känner kommer vara där och se mig och maken som personal. Nä, blev både arg och ledsen och mår dåligt över att lillkillen ska vara ledsen. Han fyller sju. Vad ska jag svara, göra, känna?

♥ miss mary

Upp som en sol, ner som en pannkaka...

I fredags, efter en väldigt stressig vecka, så ramlade vi in på ACs föreläsning/öppna hus. Snabbt trycka i sig lussebulle och julmust, lyssna på föredrag, spana omkring sig efter kända ansikten (vi känner ju bara dem från kursen, ingen av dem var där) och andas. Två länder kunde man skicka till direkt, familjer med barn och landsansvariga var där för ev frågor. Från depp och misär gick vi under kvällen till hoppfullhet och glädje.  Nästa problem är att vi nu känner att vi vill adoptera från något av länderna och gråtandes (jag) sitter vi och skriver listor, pratar, googlar och mår dåligt igen. Mannen är snabbare än jag och tänker ringa och boka möte på måndag igen (måste få veta mer om sjukdomarna), jag börjar grina för varje barn jag ser på olika listor (och live) och svänger som en vindflöjel. Hur ska man välja när det enda man vill ha är ett barn???
Hur ska man veta? Båda länder blir säkert rätt och bra på sitt sätt, men som modern högpresterande människa söker jag det perfekta svaret, vagt medveten om att det kanske inte finns ett "rätt" svar.

Idag ska jag ta min hobby till en helt ny nivå. Solo på andra advents-julkonserten. För jag kommer växa av utmaningen. Det vet jag, trots den relativa paniken som bott i mig i flera veckor för detta solo. För jag kan inte sjunga, sades det när jag var yngre. Det sitter i. Men jag ska visa för mig själv att jag kan. Dessutom ska jag sjunga för någon annan som behöver det. So, Christ, give me a hand, will u?

♥ miss mary

Igen.
Varför ringer de alltid till MIG från organisationerna??? När vi skrev ett tydligt följebrev med endast min man telefonnummer på. Jag klarar inte dessa samtal utan att bryta ihop i en blöt pöl. "Finns ju inget vi kan säga" "Vi kan ju inte sia om framtiden" "Du får prata ihop dig med din man" "Ring gäääärna om du har fler frågor" Men för i helvete, jag kan ju ändå inte få ett vettigt svar på någon fråga ju! Och det är så svårt att prata när man efter halva samtalet måste sticka sig med en penna för att inte totalt bryta ihop i luren. För om jag gör det kommer det inte bara en tår eller två, det är ju hela kitet. Ju. Snörvel. Snyft. 

♥ miss mary

Jobba hemifrån

För att inte gå sönder har jag nu jobbat hemma två dagar denna vecka. Ett tryck över revbenen och en ångestgråt som skvalpar runt under den käcka ytan. Behövs inte mycket för att jag ska brista ut i ilska eller gråt. Grät mig till sömns i förrgår. Grinade igår. Bölade i bilen. Torkade tårar i tvättstugan (ja, jag tvättar när jag jobbar hemma). Lät dem rinna när jag hängde tvätten. Försvinn dumma tryck...

Min man är klok. Häromdagen suckade jag i bilen och mumlade något om att jag vill må bättre i det här. Hans kommentar var: "Det blir inte bättre förrän vi har en förändring." Nä, och det är just det. Jag kan förändra mina vanor hur mycket jag vill, skaffa hobbies, prata barn bara på vissa tider, gå ner i vikt, träffa vänner osv, men sålänge inget ändras på barnfronten har ju inget hänt!!! Han är så klok. Och så biter vi ihop och går på barnfri fest med massa (jävligt konstiga faktiskt) okända människor.

Det som händer är att vi nu får massa info från organisationerna. Brev, telefonsamtal och mail. Trycket över bröstet ökar för varje sak - ytterligare beslut att ta. Beslut som man inte kan grunda i annat än antagande. Däremot kom ett efterlängtat paket idag: boken "När du kom till oss" av Eriksson/Lindgren. Boken vann jag i en utlottning hos coola Hedda (Heddas dagbok) och jag har självklart fyllt i den med fantasibarn redan... dagens fantasi var en unge från Afrika. Imorgon ska jag nog fantisera om syskon från Ryssland. 

♥ miss mary

Ledsen

För länge sedan, när miss mary inte visste vad hon vet idag gick hon omkring och försökte vara alla till lags, göra alla glada (för det hade hon hört att hon var bra på) och självklart dölja det mörka hon kände inom sig. Hon lyckades mycket väl. Ingen anande något. Den andra terapeuten förstod. Då hade hon oavsiktligt lurat både en läkare och en psykolog att hon var helt problemfri. De såg inte bakom masken trots att miss mary berättade hur hon mådde.

Något miss mary lärde sig senare i livet var att hon inte alltid behöver vara 100 % glad. Det räcker och blir över med ca 40 %. Miss mary tvivlade, men testade och se där - ingen blev arg på henne för att hon inte var glad. Med sina 40 % var hon ändå oftast den gladaste.

Miss mary har nära till skratt. Och till gråt. Så har det alltid varit. Nu vet hon att hon är skörstark och det hjälper. Om hon har en dålig morgon så känns det  också alltid bättre när hon ser någon annan. Då kommer leendet automatiskt. Och så lurar hon sig själv att inombords bli lite gladare. Inte så att hon fejkar, men hon låtsas lite och livet blir lite lättare.

Detta förstår miss marys vänner. Även de flesta kollegor. När hon så i morse mötte en favoritkollega och pratade om humör mm kom därför följande som en chock.

Häromdagen kikade jag in i ovannämnda kollegas rum (som hon delar med H) för att säga att det var dags att släppa tangentbordet och gå hem. Jag var på bra humör, annars hade jag ju inte gjort det. Om jag inte misstänkt att kollegas behövde muntras upp, då hade jag nog gjort det ändå. Följande konversation uppstår i rummet sedan jag gått:
H: Jag är misstänksam mot såna där människor som alltid är glada. Miss mary är alltid så där glad.
Kollega: Miss mary är inte alls alltid glad.
H: Jo, det är hon visst.
Kollega: Nej, det är hon verkligen inte.
H: Jo, det är hon.

När miss mary hör detta i morse börjar underläppen att darra och ögonen att tåras. Hon avviker snabbt i "ett ärende" och kollegan fortsätter till kontoret.

Till saken hör att H minsann tagit miss marys glädje och kraft i anspråk. Flera gånger har hon kommit och pratat om sånt som miss mary inte vill höra. Miss mary har aldrig gillat henne utan tyckt att hon är falsk och läskig. Men miss mary försöker, för man kan missta sig. Och H har haft cancer och pratar med låg och försiktig röst. Nu vet miss mary att hon ska lita på magkänslan. Hon kommer noga se till att inte se glad ut nästa gång hon ser H och hon kommer definitivt inte att ge utrymme för H att prata av sig hos henne. Miss mary är ledsen. 

♥ miss mary

Många små pirriga steg...

...blir till slut en lång bit. Det kryper framåt. Både på adoptionsfronten och i min personliga ofrivillig-barnlöshets-situations-insikt. Ska skicka iväg alla papper till organisationerna i veckan. Pust pust. Sen vänta lite på samtal. Och - den största biten - välja land, barn (ett eller flera, hur gamla, hur friska) och sen ännu mer papper. Känns pirrigt.

Skypade med vännen som flyttat och nu fått sina tvillingar. Hade en annan vän på besök så jag tänkte att det skulle vara kul. Men (och här kan man fråga sig hur jag tänkte) det blev mycket baby-prat. Såklart. En nybliven tvillingmamma har inte så mycket annat att prata om. Men sen så fyllde andra vännen på och det blev prat om kommande graviditeter och andras barn. Långstamt började det gå upp för mig att jag måste säga stopp. När jag samlat mod hade det gått för långt och jag varken vågade eller orkade. Jäkla skit. Nästa gång...då jäklar ska jag kaxa till mig och stå upp för mig själv lite tidigare i konversationen. Insikten är ju att jag av rädsla för att såra vännerna inte säger något. Men jag då - är det ok att jag blir sårad?

Tänk att man rätt snabbt kan få syskon från vissa länder. Pirrigt. :-)

♥ miss mary

"Att bryta ihop och komma igen så jäkla ofta och länge..."

Citatet ovan är från bloggaren liten längtan och jag tyckte det var grymt bra. I sin helhet lyder det: "Det är ju just det många inte förstår - att vi måste bryta ihop och komma igen så jäkla ofta och länge..."

Jag fick syn på liten längtans inlägg (eller egentligen svar) när jag just "brutit" ihop i vilrummet på jobbet idag. Det jag gjort var att ringa flera gånger till gyn. Varje gång in i vilrummet, inget svar, ut igen. Till sist kom jag fram och hela proceduren med att boka tid och krångla kändes jobbig. La på luren och brast i gråt. Gick inte att stoppa så jag ringde mannen och berättade att jag nu faktiskt både smygkopierat adoptionspapper på jobbet (fullt adrenalinpåslag, så får man ju inte göra och tänk om något fastnat i skrivaren!!!) och ringt gyn. Medans jag snyftade så berömde han mig i några minuter. Sen var det bara att torka tårarna, räta på ryggen och tillbaka till livet utanför bryta-ihop-bubblan. 

♥ miss mary

Hur man berättar för en ofrivilligt barnlös att man är gravid

Ja, det är ju inte så lätt. Min väninna C vävde ju in det i en passage om ett jobb hon sökt i mailet i veckan. Dubbel chock för mig som absolut inte väntat sig någonting sådant mitt i jobb-stycket. Aaaaaaaaaaaaaaaaaaa!

Vi sågs i helgen. Hon hade bula. Vecka 19. Hon är en skörstark person och mycket inkännande. Hon anspelade inte ens på magen förrän jag nästan med våld fört samtalet dit. Kära C!
Vi pratade om det där med att berätta och hon förklarade hur hon våndats och tänkt hur hon skulle göra det så smidigt för mig som möjligt. Hon ville berätta innan vi sågs så att inte vår träff förstördes för mig, att jag inte skulle sitta mitt i ledsamheten där och då. Jag sa att jag såg det fina i det hon gjort, garvade lite åt storyn hur chockad jag blev när det poppade upp mitt i jobbmailet och sa även att: DET FINNS INGET BRA SÄTT ATT BERÄTTA DET PÅ, allt får samma reaktion. I alla fall hos mig.

När någon berättar att de är gravida så gläds jag i ca en kvarts millisekund med den fina som berättar. Men sen kopplas tankarna på den blivande modern bort, fokus skiftar blixtsnabbt och jag blir till ett vulkanutbrott. Från djupet av mig (magen, kanske hjärttrakten) väller det upp en förtvivlan så  stark och stor att luften tar slut, bara kvidande blir kvar och gråten väller över mig. Detta förklarade jag för C och jag tror att jag ska säga det till några fler som hållit på och hyschat och smugit. Det är sann glädje jag känner, men sen kommer vulkanen och då har det inte med gravida vännen att göra, det är helt löskopplat från det! Att få höra det kanske gör det lättare för dem? 

♥ miss mary

Inte ok

På väg till jobbet i morse kollar jag facebook och ser till min förfäran att en vän skrivit i sin status att man inte ska glömma bort att det är n-bollens dag idag. (Jag kan inte ens skriva ut, så fel tycker jag att det är.) Efter lite funderande skriver jag en kommentar som består av ett ord: "Ogillar." Vuxna människa...

Inte ok, det var så jag mådde igår när jag kollade väckarklockan, kände efter och ställde den 2 timmar senare. Reste mig inte ur soffan på hela dagen, ludd i huvudet, feberkänsla (fast ingen feber) i kroppen och tung andning. Stannade hemma och strejkade. Orkade inte mer.

Och för att sammanfatta gårdagen:

• Ringde samtal till gynekolog också. Började grina flera gånger under samtalet och efter så klart.
• Pratade med finaste syster. 
• Öppnade hotmail och läste mail från väninnan som också hade utomkvedshavandeskap och fick ta bort en äggledare och hade sjuk barnlöshetsångest för det (hon har redan en son). Hon är gravid.
• Gav upp och gick och la mig halv 9.
• Kunde såklart inte sova och skypade med käraste vännen in Brasilien vid 2-snåret.

♥ miss mary

miss mary and the gospel II

Igår var det kör igen. Och jag var nervös. Men det blev så bra så bra! Jag körde hemåt sjungandes och för första gången på väldigt länge kände jag lite livsglädje. Ingen som vet vem jag är, vi småpratar och är sociala och framförallt så sjunger vi!

Väl hemma är maken så upptagen med tv:n att inte säger hej ordentligt och inte frågar hur det var. :-( Jag berättar såklart ändå hur bra det varit, men undrar varför det blir sådan obalans ibland. Han tycker inte att det är någon big deal, men jag blir jätteledsen av att bli dissad. Så skör, så skör... 

♥ miss mary

Några timmar senare: Känner att jag i efterhand måste lägga till att jag inte blir dissad ofta. I rättvisans namn blir jag nog aldrig medvetet dissad, utan möjligen inte hörd. Dock är jag väldigt känslig för att känna mig dissad/ignorerad/förlöjligad vilken leder till att jag i känsliga perioder såklart har väldigt långa antenner... ;-) 

miss mary is tense

Det är mycket den här veckan. Uruselt humör. Grinar mig till söms och gör ingenting. Men... min kära vän som flyttat låååååååååååååångt bort frågade om det inte var den här veckan som vi väntade på medgivande. Jo, det är det ju. Sen kom jag att tänka på (via ett sms med bilder) att det ju är idag som min kompis får tvillingar. Hmm. Lite vanlig depp på det så är det ju inte konstigt att jag är spänd.

Skallergrisen håller på att få sällskap av en kyckling. Satt en stund i morse för att orka gå hemifrån. Tror den blir söt. Ligger nog på snuttefiltarna ett tag till, har bestämt mig för att inte göra baby-presenter (inga stora i alla fall), jag orkar inte.

Ikväll är det kör igen. Läskigt och spännande. Yes, me got myself a hobby, yes indeed, me did!

♥ miss mary