En kollega har blivit förtjust i lilleman som hälsat på några gånger och har sedan en tid börjat prata om att hon också vill ha barn. Tråkig som jag är har jag varit tydlig med att det inte är en självklarhet. Rookie som hon är lyssnar hon såklart inte. Jag känner mig nöjd med att inte prata om det. Jag pratar gärna om hur gullig lilleman är, men sen struntar jag i resten. Om de inte har problem med barnaalstrandet vill säga. Då kan jag prata om det.
Jag är alltså dåligt förberedd på dagens början. Jag säger "god morgon", hon säger "jag har fått mens". Ok, lite oversharing tänker jag och börjar gå mot mitt rum. Men såklart är det ju jag som dragit på mig svaret, jag har ju varit en av de utlösande faktorerna. Jag mumlar oj då, tråkigt, visste inte att ni försökte. Hon säger klichéaktigt att man ju inte ska så ledsen när det inte funkar första gången. Jag skriker inombords. Vi är ju lite äldre, då funkar det inte så fort, fortsätter hon. Hon tittar på mig för medhåll. Jag lämnar min kropp.
Nu, med latte, bulle (och vad sa mag- tarmspecialisten egentligen igår mother mary?) och yalla står jag vid skrivbordet och försöker att inte skälla på mig själv för att jag gör så stor sak av det. Var tvungen att, för att undvika henne, först gå till två andra avdelningar på "ärenden" innan jag osett kunde gå till mitt rum.
...och så har jag ett läskigt möte på sjukhuset som maken smiter ifrån (helt legala ursäkter, men jag ville verkligen inte gå ensam) om två timmar. Lite edgy kanske? Överreagerar på andra saker för att inte behöva tänka på läkarbesöket? Fasiken, JAG skulle blivit psykolog, jag är ju grym på att tolka människor ju! :-)
♥ mother mary
Visar inlägg med etikett ofrivillig barnlöshet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ofrivillig barnlöshet. Visa alla inlägg
måndag 19 januari 2015
söndag 28 september 2014
Antal
Jag är inte den som räknat antalet graviditeter/befruktningar/ivf/utomkved eller missfall och funderar på vad som kunde blivit av just dem. Det blev inget och det gick så otroligt kort tid att det inte kom längre än till att fantisera om namn, födelsemånad och allmänt mammiga saker. Att tänka att det för så och så många månader sen skulle blivit si och så har det inte blivit.
Ikväll fick jag reda på att en vän firar en födelsedag i morgon. På inget sätt alls kommer jag ens i närheten av den smärta som hon känner. Ett fullgånget barn. Efter flera levande barn efteråt och väldigt många år är sorgen närvarande varje dag. Gripbar för oss i omgivningen. Inte dold. Foto står framme. Hen inkluderas i familjen, var ju färdig att börja sitt liv.
Maken och jag talade om detta en stund. Jag skulle kunna brista ut i gråt bara av att tänka på det. Inte så mycket innan mitt barnaskaffande började. Det är mycket värre nu. Tar jag hennes sorg som en ursäkt för att böla över mina förluster? Jo, det gör jag väl. Vi räknade graviditeter, maken och jag. Jag har effektivt förträngt antalet och vi grunnade tillsammans. Blä. Vi kom fram till att hur jobbiga våra förluster än varit så kan vi någonstans i det vara oändligt tacksamma för att det inte gick så långt att vi nu skulle ha årsdagar av förlust att fira.
Till alla er som firar årsdagar vill jag skicka en stor kram.
♥ mother mary
Ikväll fick jag reda på att en vän firar en födelsedag i morgon. På inget sätt alls kommer jag ens i närheten av den smärta som hon känner. Ett fullgånget barn. Efter flera levande barn efteråt och väldigt många år är sorgen närvarande varje dag. Gripbar för oss i omgivningen. Inte dold. Foto står framme. Hen inkluderas i familjen, var ju färdig att börja sitt liv.
Maken och jag talade om detta en stund. Jag skulle kunna brista ut i gråt bara av att tänka på det. Inte så mycket innan mitt barnaskaffande började. Det är mycket värre nu. Tar jag hennes sorg som en ursäkt för att böla över mina förluster? Jo, det gör jag väl. Vi räknade graviditeter, maken och jag. Jag har effektivt förträngt antalet och vi grunnade tillsammans. Blä. Vi kom fram till att hur jobbiga våra förluster än varit så kan vi någonstans i det vara oändligt tacksamma för att det inte gick så långt att vi nu skulle ha årsdagar av förlust att fira.
Till alla er som firar årsdagar vill jag skicka en stor kram.
♥ mother mary
fredag 23 augusti 2013
Väntrum, en roman om ofrivillig barnlöshet
Det finns tre sorters typer som borde läsa den här boken har jag kommit fram till (efter ytterligare några klantiga kommentarer).
Typ ett är såna som jag. Ofrivilligt barnlösa som blir lite lagom paffa när livet ber dem vända även andra kinden till. Såna som kämpar med ivf. Brottas med alla tankar kring barnlösheten och som inte kan formulera, ens för sig själva, vad som händer och hur det känns. Såna som behöver igenkänning, bekräftelse och förståelse för att förstå att de inte är ensamma i sin sorg och förtvivlan.
Typ två är såna som mina föräldrar eller släkt eller nära vänner. De som så gärna vill förstå, men som man inte orkar blotta sig för av rädsla att de ska rygga tillbaka över den hudlösa sorgen i min röst. De som kan läsa boken, nicka och sedan inte prata så mycket mer om det än att de nu förstår. Är det så för dig? Ja! Åh...
Typ tre är de klantiga och tanklösa som alltid poppar upp i ens närhet. De som kan vara underbara kollegor, släktingar eller bara bekanta, men som kläcker ur sig saker som sårar så att det känns som ett slag i magen.
Typ tre kan det vara svårt att få att läsa Cecilia Ekhems bok. De andra kan man ge den till. Och tvinga dem att läsa genom att säga att man gärna vill veta vad de tycker. Eller att de då får veta hur man känner.
Min illustratörsådra vaknar, likaså min administrativa längtan efter att förpacka saker på lättförståeliga sätt. Skulle vilja göra en pixie-bok som ett litet kondensat av Väntrum. I den skulle även några hoppdroppar och tröstande dikter få plats.
Ni som inte läst boken och som kämpar, läs den. (Inlägget är inte sponsrat. Kommer flera boktips snart.)
♥ miss mary
Här kan du läsa mer om boken: http://ekhemmanet.se/vantrum.html
Typ ett är såna som jag. Ofrivilligt barnlösa som blir lite lagom paffa när livet ber dem vända även andra kinden till. Såna som kämpar med ivf. Brottas med alla tankar kring barnlösheten och som inte kan formulera, ens för sig själva, vad som händer och hur det känns. Såna som behöver igenkänning, bekräftelse och förståelse för att förstå att de inte är ensamma i sin sorg och förtvivlan.
Typ två är såna som mina föräldrar eller släkt eller nära vänner. De som så gärna vill förstå, men som man inte orkar blotta sig för av rädsla att de ska rygga tillbaka över den hudlösa sorgen i min röst. De som kan läsa boken, nicka och sedan inte prata så mycket mer om det än att de nu förstår. Är det så för dig? Ja! Åh...
Typ tre är de klantiga och tanklösa som alltid poppar upp i ens närhet. De som kan vara underbara kollegor, släktingar eller bara bekanta, men som kläcker ur sig saker som sårar så att det känns som ett slag i magen.
Typ tre kan det vara svårt att få att läsa Cecilia Ekhems bok. De andra kan man ge den till. Och tvinga dem att läsa genom att säga att man gärna vill veta vad de tycker. Eller att de då får veta hur man känner.
Min illustratörsådra vaknar, likaså min administrativa längtan efter att förpacka saker på lättförståeliga sätt. Skulle vilja göra en pixie-bok som ett litet kondensat av Väntrum. I den skulle även några hoppdroppar och tröstande dikter få plats.
Ni som inte läst boken och som kämpar, läs den. (Inlägget är inte sponsrat. Kommer flera boktips snart.)
♥ miss mary
Här kan du läsa mer om boken: http://ekhemmanet.se/vantrum.html
söndag 11 augusti 2013
miss mary wants a break
Har ju lovat mig att sluta gnälla, men jag tror att jag blir galen på allt pappersarbete. Sitter gråtfärdig och gör visumansökan, förbi fladdrar försäkringspapper, maken fyller i fel, vi sparar och får inte ändra, jag har gett ett papper som vi ska behålla till adoptionsorganisationen och igår låg jag hela dagen med feber av ren utmattning. I morgon ska vi ringa akut till försäkringsbolaget samt hemutredningspersonen och måste vänta tills tisdag med att söka visum. Jag blir galen. Jävla skitbarnlöshet. Fortsätter det så här är jag (och maken, för honom skäller jag minsann på när det blir fel) ett vrak när vi kommer till Kina.
Nu har jag inte den minsta lust att åka och köpa roliga saker till resan, är bara så trött och ledsen. Tror jag får leta upp maken och be om en kram.
♥ miss mary
Tillägg: en timme senare har jag grinat, maken somnat och jag klippt gräset och pratat med grannen. Duschar när brandlarmet tjuter igång. Väcker maken och tänker övertyga honom att vi ska åka och fika. Det är vi värda!
Nu har jag inte den minsta lust att åka och köpa roliga saker till resan, är bara så trött och ledsen. Tror jag får leta upp maken och be om en kram.
♥ miss mary
Tillägg: en timme senare har jag grinat, maken somnat och jag klippt gräset och pratat med grannen. Duschar när brandlarmet tjuter igång. Väcker maken och tänker övertyga honom att vi ska åka och fika. Det är vi värda!
fredag 28 juni 2013
miss mary tar tag
Jo faktiskt, idag så fick det vara nog. Jag säger ofta till, men ibland känns det vanskligt och jag gör det inte fast jag vet att jag borde. om inte för mig själv, så för någon annan. Att ta tag i saker är så mycket svårare än att skjuta upp dem.
Så idag (wait for it....) kom det återigen ett brev från kyrkan. Denna gång en vikt A4 med en muffins på och rubriken "På 1-årsdagen av dopet". Jag blev så glad! Mitt dop var stort för mig och jag har under året fått nya insikter och glatts över mitt dop-beslut. Jag öppnar foldern och (tadaaaaa) möts återigen av en text som är helt fel för mig. Denna gång riktar den sig till alla föräldrar som döpt sitt barn och man får tips och råd. Ska jag skicka vidare till min mamma och pappa tro?
Sorgen och ilskan över det första utskickat väcktes återigen och jag satte mig ner och mailade ett trevligt, utförligt och personligt brev till kyrkan. Inte anklagande. Inte surt eller argt. Utan förstående för att alla kan göra misstag och med förhoppningen att alla även vill lära sig av sina misstag. Skrev och skrev om tills det var tydligt och lagom långt, avslutade med en sommarhälsning.
Nu hoppas jag på ett svar från rätt människor där borta bland info-mailen, men mest är jag lättad över att jag skrev. Kanske hjälper det något annat par att inte känna sig onormala, att slippa känna sig ledsna. Kanske får nästa vuxen som döper sig också ett muffinskort fast med riktigt schyssta vuxentips? Boktips? Moderna radband? Bibelkunskap för nybörjare?
♥ miss mary
För ca ett år sedan fick vi ett brev från kyrkan vi vigt oss i. Vet inte om jag skrev om det här. Genom ett utskick blev alla nygifta inbjudna till en romantisk middag i skenet av levande ljus (kl16 eller nåt) i församlingsgården. Say what? De förtydligade hjälpsamt att det var för att vi nygifta skulle få egentid och chans att äntligen umgås utan krävande barn som detta anordnades. Jag bröt ihop och ville bara leta upp prästpuckot som stod som avsändare. Hade, när jag lugnat mig, även kunnat tänka mig att hjälpa honom att författa något mycket schysstare... Men jag deppade över barnlöshet och allmän misär och orkade inte.
Sorgen och ilskan över det första utskickat väcktes återigen och jag satte mig ner och mailade ett trevligt, utförligt och personligt brev till kyrkan. Inte anklagande. Inte surt eller argt. Utan förstående för att alla kan göra misstag och med förhoppningen att alla även vill lära sig av sina misstag. Skrev och skrev om tills det var tydligt och lagom långt, avslutade med en sommarhälsning.
Nu hoppas jag på ett svar från rätt människor där borta bland info-mailen, men mest är jag lättad över att jag skrev. Kanske hjälper det något annat par att inte känna sig onormala, att slippa känna sig ledsna. Kanske får nästa vuxen som döper sig också ett muffinskort fast med riktigt schyssta vuxentips? Boktips? Moderna radband? Bibelkunskap för nybörjare?
♥ miss mary
tisdag 11 juni 2013
Jamenvafanihelvete då eller Omstärksam
Åh, superforskare håller föredrag om sin nydanande ivf-forskning. Jag läser på, förundras över hur vissa människor hinner med allt (hon har själv 4 barn, bestiger berg, forskar på flera olika ställen och är banbrytande) och tänker att "wow, jag måste gå och lyssna".
Att få vara på olika ivf-kliniker och bli relativt mjukt tilltalad, varsamt förberedd på varje grepp och få fina broschyrer som lugnar, skiljer sig mot en föreläsning från forskarperspektiv. Det är kallt, avigt och konstaterande. Redan på första powepointbilden finns där ägg. I en bisats förklaras ut de tas ut vaginalt (med något finare ord såklart) och processen slår mig med ett knytnävsslag i magen där jag sitter i en sal med 50 andra. Hon fortsätter att berätta om forskningen som ju är så bra för dem som inte kan "åstadkomma det finaste som finns hemma i sovrummet" och bla bla bla. Ujuj, här börjar jag akut känna att det inte går. Jag ligger utfläkt i operationssalen, jag plockas på ägg, jag tar massa hormoner, jag får tillbaka ägg, jag lider av biverkningar, jag känner symptom och jag blöder. Allt på en gång och jag tar beslutet att resa på mig och gå därifrån.
Min chef (!) följer efter mig, och eftersom jag så snart jag kommit utanför dörren exploderar i gråt, tar han mig lite tafatt på axeln och frågar om jag vill vara själv. Jag snyftar fram frågan: Ville du ha hjälp med något? (serviceminded ut i fingerspetsarna) innan jag smiter iväg.
Nu känner jag mig omskakad, har ont i skallen och allt känns så onödigt och pinsamt. Fick höra (kollega kom till mitt kontor) att flera hoppat av föreläsningen när de fått höra innehållet och inte alls gått dit. Klokare kvinnor än jag. Jag tror ju att jag är så himla stark. Det är jag ju, men jag lovar mig härmed att vara lite mindre stark och mer eftertänksam på detta område. Omstärksam om mig själv.
♥ miss mary
Att få vara på olika ivf-kliniker och bli relativt mjukt tilltalad, varsamt förberedd på varje grepp och få fina broschyrer som lugnar, skiljer sig mot en föreläsning från forskarperspektiv. Det är kallt, avigt och konstaterande. Redan på första powepointbilden finns där ägg. I en bisats förklaras ut de tas ut vaginalt (med något finare ord såklart) och processen slår mig med ett knytnävsslag i magen där jag sitter i en sal med 50 andra. Hon fortsätter att berätta om forskningen som ju är så bra för dem som inte kan "åstadkomma det finaste som finns hemma i sovrummet" och bla bla bla. Ujuj, här börjar jag akut känna att det inte går. Jag ligger utfläkt i operationssalen, jag plockas på ägg, jag tar massa hormoner, jag får tillbaka ägg, jag lider av biverkningar, jag känner symptom och jag blöder. Allt på en gång och jag tar beslutet att resa på mig och gå därifrån.
Min chef (!) följer efter mig, och eftersom jag så snart jag kommit utanför dörren exploderar i gråt, tar han mig lite tafatt på axeln och frågar om jag vill vara själv. Jag snyftar fram frågan: Ville du ha hjälp med något? (serviceminded ut i fingerspetsarna) innan jag smiter iväg.
Nu känner jag mig omskakad, har ont i skallen och allt känns så onödigt och pinsamt. Fick höra (kollega kom till mitt kontor) att flera hoppat av föreläsningen när de fått höra innehållet och inte alls gått dit. Klokare kvinnor än jag. Jag tror ju att jag är så himla stark. Det är jag ju, men jag lovar mig härmed att vara lite mindre stark och mer eftertänksam på detta område. Omstärksam om mig själv.
♥ miss mary
onsdag 5 juni 2013
Lästips
Såg det här på Facebook alldeles nyss: http://fridagro.blogspot.se/2013/06/oppet-brev-till-dig-som-vill-bli-gravid.html.
Började nästan grina. Vågade inte dela. Tipsar här istället!
♥ miss mary
Började nästan grina. Vågade inte dela. Tipsar här istället!
♥ miss mary
lördag 25 maj 2013
Ofrivilligt barnlösas dag
När jag vaknade i morse kollade jag Facebook. Såg vad Cecilia från Ekhemmanet lagt upp och tog ett djupt andetag. Sen klickade jag på "share", skrev dit en egen kommentar och outade mig för alla mina Facebook-bekanta.
Minst en har delat min status, många har klickat på gilla och en har kommenterat min status på ett otroligt sätt. Stort. Mannen är stolt över mig. Jag äger frågan, jag stod upp för mig och andra barnlösa och jag var redo att göra det. Om jag inte hade lilleman väntades? Kanske hade jag vågat ändå.
Tack Cecilia för din statusuppdatering!
♥ miss mary
Minst en har delat min status, många har klickat på gilla och en har kommenterat min status på ett otroligt sätt. Stort. Mannen är stolt över mig. Jag äger frågan, jag stod upp för mig och andra barnlösa och jag var redo att göra det. Om jag inte hade lilleman väntades? Kanske hade jag vågat ändå.
Tack Cecilia för din statusuppdatering!
♥ miss mary
torsdag 23 maj 2013
Foton och energi
Vi har nu tagit lite foton till lillemans album. Så snart vi har skrivit på ett papper så "får" vi skicka något till barnhemmet. Efter råd så har vi valt kläder, nojat (jag), tagit det lugnt (min man) och fotat säng, docka + dockvagn, trehjuling, mamma framför huset, pappa framför huset samt mamma och pappa hållandes foto av lilleman. Pust. Nu ska jag bara ta ett kort av en tröja vi ska ta med, sen är vi (jag) färdiga.
Konstigt nog (eller inte?) är jag helt slut, har ångest och är trött. Har rett ut missförstånden med mina två vänner och efter mycket gråt och prat är allt bara bra nu. Jag har lärt mig att vara ärlig och tydlig från första sekund, annars blir alla inblandade lidande. Mina två vänner var jätteglada att jag sa till, samt jätteledna över hur ledsen de gjort mig.
Mitt i allt detta orkar man kanske inte med ytterligare en aktivitet med nya människor. Fast jag gav mig iväg ändå... Jag träffade en tjej och vi pratade nonstop i två timmar om barnlöshet, folks konstiga kommentarer och oförstående, design, företagande, känslor, virkning och barn. Hon är gravid via ivf. Jag svävade hem efter detta oväntade, men så underbara möte. Tror hon kände lite likadant.
♥ miss mary
Konstigt nog (eller inte?) är jag helt slut, har ångest och är trött. Har rett ut missförstånden med mina två vänner och efter mycket gråt och prat är allt bara bra nu. Jag har lärt mig att vara ärlig och tydlig från första sekund, annars blir alla inblandade lidande. Mina två vänner var jätteglada att jag sa till, samt jätteledna över hur ledsen de gjort mig.
Mitt i allt detta orkar man kanske inte med ytterligare en aktivitet med nya människor. Fast jag gav mig iväg ändå... Jag träffade en tjej och vi pratade nonstop i två timmar om barnlöshet, folks konstiga kommentarer och oförstående, design, företagande, känslor, virkning och barn. Hon är gravid via ivf. Jag svävade hem efter detta oväntade, men så underbara möte. Tror hon kände lite likadant.
♥ miss mary
måndag 29 april 2013
"Ja men jag mår så himla bra..."
Vi var och träffade en kompis lilla nyfödda innan helgen. Hela havet stormar med en tvååring, middag osv. Mycket prata om bäbis, förlossning, foglossning, anpassning mm. Och självklart även prat om lilleman. Jag reflekterade för mig själv under tiden hos vännen att "det här går ju bra, jag verkar ju inte bry mig, hmm..." och i bilen på vägen hem pratade jag exalterat med maken om att det kan gå så himla fort och är det inte konstigt att det inte är någon fara alls att - och där brast jag ut i tokgråt. Ja, så fort gick det såklart inte. Nä, men i mitt snyftande fick jag ändå fram att "jag älskar ju inte lilleman mindre för att jag blir så här ledsen nu". :-)
Lördagen vad det konfirmationsdags för en ung släkting och min första konfirmation. Otroligt vacker kyrka och bra präst och allt var frid och fröjd tills tre konfirmander ställer sig upp och ska sjunga Gabriellas sång. Titeln räckte för att jag förskräckt skulle börja leta näsduk och när de började sjunga så kunde jag bara flämta till och börja storgråta. Inga diskreta tårar utan sorg- blandat med glädjetårar från allra längst in. Oj.
Lilleman har rört till en del. Han har lagt sig som spindelväv på barnlöshetssåren som förhoppningsvis bleknar, men hans blotta existens lockar fram andra känslor. Dagligen får jag/han någon att gråta. Nu när jag berättar för andra börjar jag inte grina först, utan det är de andra som blir helt tårögda, darrläppiga och behöver näsdukar när tårarna börjar rinna. Och då kan ju inte jag hålla mig heller så klart. Hoppas hoppas hoppas att han blir förberedd av barnhemspersonalen på att han ska få flytta till en mamma och pappa som längtar. Att hans sorg över att behöva lämna sin värld ska bli så mild som möjligt. Vi tänker ju skicka fotobok och be om info, men jag frammanar bilden av snäll och inkännande personal som gör det även om inte boken och förfrågan kommer fram.
♥ miss mary
Tillägg: Sedan ca 1 timme är det ett spädbarn på besök på jobbet. Det hörs. Det gör mig inte ledsen, bitter eller sorgen, jag blir bara skitsur. Amma, använd napp eller gå härifrån, folk måste ju ändå jobba och det är lyhört. (Hoppsan, miss marys alter ego Mme M verkar ha tagit över. Väldigt bestämd dam. Tror hon kanske är i klimakteriet ellet nåt. ;-) )
Lördagen vad det konfirmationsdags för en ung släkting och min första konfirmation. Otroligt vacker kyrka och bra präst och allt var frid och fröjd tills tre konfirmander ställer sig upp och ska sjunga Gabriellas sång. Titeln räckte för att jag förskräckt skulle börja leta näsduk och när de började sjunga så kunde jag bara flämta till och börja storgråta. Inga diskreta tårar utan sorg- blandat med glädjetårar från allra längst in. Oj.
Lilleman har rört till en del. Han har lagt sig som spindelväv på barnlöshetssåren som förhoppningsvis bleknar, men hans blotta existens lockar fram andra känslor. Dagligen får jag/han någon att gråta. Nu när jag berättar för andra börjar jag inte grina först, utan det är de andra som blir helt tårögda, darrläppiga och behöver näsdukar när tårarna börjar rinna. Och då kan ju inte jag hålla mig heller så klart. Hoppas hoppas hoppas att han blir förberedd av barnhemspersonalen på att han ska få flytta till en mamma och pappa som längtar. Att hans sorg över att behöva lämna sin värld ska bli så mild som möjligt. Vi tänker ju skicka fotobok och be om info, men jag frammanar bilden av snäll och inkännande personal som gör det även om inte boken och förfrågan kommer fram.
♥ miss mary
Tillägg: Sedan ca 1 timme är det ett spädbarn på besök på jobbet. Det hörs. Det gör mig inte ledsen, bitter eller sorgen, jag blir bara skitsur. Amma, använd napp eller gå härifrån, folk måste ju ändå jobba och det är lyhört. (Hoppsan, miss marys alter ego Mme M verkar ha tagit över. Väldigt bestämd dam. Tror hon kanske är i klimakteriet ellet nåt. ;-) )
onsdag 27 mars 2013
Ta vara på tiden
Som de flesta barnlösa får jag höra att jag ska ta tillvara på tiden och njuta innan barnet kommer. Förutom att jag vill överge min goda uppfostran och vråla åt dem så försöker jag ta vara på tiden på mitt sätt. Jag har skaffat en hobby (kören), pysslar och försöker ta ett större ansvar när det gäller att umgås med vänner. Det är tufft att tvinga sig ur sitt skal. Jag fortsätter att gå till min reflexolog och ta hand om kroppen, jag läser mycket och försöker (det är en svår konst) att meditera och utvecklas som människa.
Just nu läser jag ett hopkok av alla möjliga böcker, där jag plockar tankar och idéer. Sånt gillar jag, jag behöver inte sluka hela budskapet, jag läser och får aha-upplevelser och känner att jag utvecklas.
- Vart du än går är du där, medveten närvaro i vardagen av Jon Kabat-Zinn
- Ju mindre du gör desto mer får du gjort. Om livets paradoxer av Tommy Hellsten
- The four agreements, the toltec path to freedom av Don Miguel Riuz
Mellanboken känner jag mig provocerad av, där handlar det om ytterligare en lärdom för mig: bara för att jag inte gillar författarens åsikt behöver jag inte förkasta hela boken. Oj, vad klokt av mig...
♥ miss mary
Som de flesta barnlösa får jag höra att jag ska ta tillvara på tiden och njuta innan barnet kommer. Förutom att jag vill överge min goda uppfostran och vråla åt dem så försöker jag ta vara på tiden på mitt sätt. Jag har skaffat en hobby (kören), pysslar och försöker ta ett större ansvar när det gäller att umgås med vänner. Det är tufft att tvinga sig ur sitt skal. Jag fortsätter att gå till min reflexolog och ta hand om kroppen, jag läser mycket och försöker (det är en svår konst) att meditera och utvecklas som människa.
Just nu läser jag ett hopkok av alla möjliga böcker, där jag plockar tankar och idéer. Sånt gillar jag, jag behöver inte sluka hela budskapet, jag läser och får aha-upplevelser och känner att jag utvecklas.
- Vart du än går är du där, medveten närvaro i vardagen av Jon Kabat-Zinn
- Ju mindre du gör desto mer får du gjort. Om livets paradoxer av Tommy Hellsten
- The four agreements, the toltec path to freedom av Don Miguel Riuz
Mellanboken känner jag mig provocerad av, där handlar det om ytterligare en lärdom för mig: bara för att jag inte gillar författarens åsikt behöver jag inte förkasta hela boken. Oj, vad klokt av mig...
♥ miss mary
söndag 24 mars 2013
Det här vill jag göra med mitt barn (utan inbördes ordning)
- bygga LEGO
- cykla
- åka skidor (längd och slalom)
- skratta, fnissa, le i samförstånd
- åka till landet hen kommer ifrån
- träffa kompisar
- bada i havet
- hålla handen
- läsa
- laga mat (det här är inte min punkt överhuvudtaget, men jag lägger till den för jag vet att maken så innerligt gärna vill laga mat med barn)
- göra chokladbollar (japp, miss mary igen)
- göra fina frisyrer (lite lättare om det är en tjej, men kanske blir det en kille med intresse för håräventyr?)
torsdag 24 januari 2013
Blackbird
En sorglig bok och att mannen (råkade) somna utan att säga god natt. Det var allt som behövdes för att en total ångestgråt skulle övermanna mig. Ont i nacken också så att det är svårt att röra sig. Varför är det så här? Varför måste jag tillbringa timmar i sträck i förtvivlan när jag borde vara nöjd och medelålders?
Jag hatar så öronen glöder. Vill ta en slägga och bara slå sönder något. Vill se något lika trasigt som det känns inuti. Hur länge kan man leva i väntan och längtan innan något går sönder beyond repair? Kommer jag någonsin, med ev barn i framtiden, kunna känna mig hel? Kommer barnlöshetssåret med alla dess komplikationer att läka? Kan någon förstå mörkret? Kan min man förstå det? Vill han? Orkar han?
Allting har en mening säger de. Du kommer förstå sen när du ser tillbaka på ditt liv. Du blir starkare. Jaha, innebär det att det kommer värre saker då, där framme i framtiden? Känns ju som himla mysiga framtidsutsikter. Verkligen värda att vänta på.
Jag saknar mina vänner. Två med småbarn och fler på väg. En på andra sidan jorden. En längst ner i Sverige. Känner mig så oändligt ensam.
"Ofrivilligt barnlösa upplever en sämre livskvalitet." Jo, jag tackar.
♥ miss mary
En sorglig bok och att mannen (råkade) somna utan att säga god natt. Det var allt som behövdes för att en total ångestgråt skulle övermanna mig. Ont i nacken också så att det är svårt att röra sig. Varför är det så här? Varför måste jag tillbringa timmar i sträck i förtvivlan när jag borde vara nöjd och medelålders?
Jag hatar så öronen glöder. Vill ta en slägga och bara slå sönder något. Vill se något lika trasigt som det känns inuti. Hur länge kan man leva i väntan och längtan innan något går sönder beyond repair? Kommer jag någonsin, med ev barn i framtiden, kunna känna mig hel? Kommer barnlöshetssåret med alla dess komplikationer att läka? Kan någon förstå mörkret? Kan min man förstå det? Vill han? Orkar han?
Allting har en mening säger de. Du kommer förstå sen när du ser tillbaka på ditt liv. Du blir starkare. Jaha, innebär det att det kommer värre saker då, där framme i framtiden? Känns ju som himla mysiga framtidsutsikter. Verkligen värda att vänta på.
Jag saknar mina vänner. Två med småbarn och fler på väg. En på andra sidan jorden. En längst ner i Sverige. Känner mig så oändligt ensam.
"Ofrivilligt barnlösa upplever en sämre livskvalitet." Jo, jag tackar.
♥ miss mary
tisdag 8 januari 2013
Lugnet som försvann, del 2
Trots idoga försök till lugnande så kändes det alldeles nyss som om jag skulle börja grina. Inte över något viktigt och livsavgörande som ofrivillig barnlöshet, svält eller rasism. Nej, miss mary höll på att falla i gråt på grund av sitt jobb. Idag gäller det hör och häpna en container som levererats till min arbetsplats. Den har vid leveransen redan sopsäckar i sig och två av de fyra dörrarna funkar inte. Samtalet med firman (Sita) löper ganska väl (stöddig brud möter luttrad och trött administratörs-mary). Det ska utredas. Jag får vänta på att hon ringer tillbaka.
Tror att jag även för några år sedan hade kokat av irritation, dock hade inte ett värdsligt problem som detta fått mig att kämpa mot tårar, ha en klump i magen och känna att jag vill gå hem och gömma mig. År av ofrivillig barnlöshet har gjort mig trött. Till det lägger jag idag skör. Jag tror mig veta att mitt ansvarskännande dessutom inte gör saken bättre. För kommer någon verkligen att skylla på mig i pressen om hemliga papper från en olåst container sprids? (worst case scenario)
Sådär. Nu känner jag mig lite lugnare. Från barnlöshetsblogg till stressblogg.
♥ miss mary
*** tillägg: En trevlig kille kom med ny container, charmade miss mary och sa åt henne att stå och se söt ut medans han fixade. Lugnet lade sig och miss mary kunde nöjt (skiter i genus här, jag älskar att blir flirtad med lite snyggt) släppa container-frågan... ***
Trots idoga försök till lugnande så kändes det alldeles nyss som om jag skulle börja grina. Inte över något viktigt och livsavgörande som ofrivillig barnlöshet, svält eller rasism. Nej, miss mary höll på att falla i gråt på grund av sitt jobb. Idag gäller det hör och häpna en container som levererats till min arbetsplats. Den har vid leveransen redan sopsäckar i sig och två av de fyra dörrarna funkar inte. Samtalet med firman (Sita) löper ganska väl (stöddig brud möter luttrad och trött administratörs-mary). Det ska utredas. Jag får vänta på att hon ringer tillbaka.
Tror att jag även för några år sedan hade kokat av irritation, dock hade inte ett värdsligt problem som detta fått mig att kämpa mot tårar, ha en klump i magen och känna att jag vill gå hem och gömma mig. År av ofrivillig barnlöshet har gjort mig trött. Till det lägger jag idag skör. Jag tror mig veta att mitt ansvarskännande dessutom inte gör saken bättre. För kommer någon verkligen att skylla på mig i pressen om hemliga papper från en olåst container sprids? (worst case scenario)
Sådär. Nu känner jag mig lite lugnare. Från barnlöshetsblogg till stressblogg.
♥ miss mary
*** tillägg: En trevlig kille kom med ny container, charmade miss mary och sa åt henne att stå och se söt ut medans han fixade. Lugnet lade sig och miss mary kunde nöjt (skiter i genus här, jag älskar att blir flirtad med lite snyggt) släppa container-frågan... ***
söndag 30 december 2012
Det töar
Mannen har tagit med sig vän och deras barn till sin hobby. Jag bestämde mig för att stanna hemma, de är tillräckligt många för att det ska funka. Vill gå och shoppa lite garn, men saken är att det är så halt ute att jag knappt kom till brevlådan. Buss?
Skriver en lista på saker jag vill och ska göra. Ser tillbaka på mitt liv sen barnlösheten kickade in och det är en sorglig tillbakablick. Jag som aldrig tackar nej, som alltid varit kvar till sist på festen, dansat, hoppat på olika saker och haft massa energi (trots deppressionssvackor) lever nu som en sorglig liten ensam pensionär. Inget är roligt, ingen ork finns, jag vill bara sitta och läsa, virka kanske, vara hemma... Jag slutar inte försöka förbättra mig och min livskvalitet, kämpar som en iller för att leva i nuet, inte grubbla, sörja och deppa bort, MEN från det längre perspektivet ser jag att jag för en sisofyskamp mot det.
Jag har tom börjat tänka att ivf inte var så farligt och lagt fram förslag till maken om en plan i väntan på barn. Special needsbrevet, eller önskemålen, börjar samtidigt ta form. I en affär såg vi igår en familj med barn från vårt eventuella land. Överallt ser jag dem förresten: adoptivfamiljerna! Hoppas de inte känner mina stirrande, längtande blickar. Eller va fan, de är väl de enda som fattar... (ivf syns ju inte, men om ni bar en vit ros så skulle jag stirra längtande på er med).
♥ miss mary
Mannen har tagit med sig vän och deras barn till sin hobby. Jag bestämde mig för att stanna hemma, de är tillräckligt många för att det ska funka. Vill gå och shoppa lite garn, men saken är att det är så halt ute att jag knappt kom till brevlådan. Buss?
Skriver en lista på saker jag vill och ska göra. Ser tillbaka på mitt liv sen barnlösheten kickade in och det är en sorglig tillbakablick. Jag som aldrig tackar nej, som alltid varit kvar till sist på festen, dansat, hoppat på olika saker och haft massa energi (trots deppressionssvackor) lever nu som en sorglig liten ensam pensionär. Inget är roligt, ingen ork finns, jag vill bara sitta och läsa, virka kanske, vara hemma... Jag slutar inte försöka förbättra mig och min livskvalitet, kämpar som en iller för att leva i nuet, inte grubbla, sörja och deppa bort, MEN från det längre perspektivet ser jag att jag för en sisofyskamp mot det.
Jag har tom börjat tänka att ivf inte var så farligt och lagt fram förslag till maken om en plan i väntan på barn. Special needsbrevet, eller önskemålen, börjar samtidigt ta form. I en affär såg vi igår en familj med barn från vårt eventuella land. Överallt ser jag dem förresten: adoptivfamiljerna! Hoppas de inte känner mina stirrande, längtande blickar. Eller va fan, de är väl de enda som fattar... (ivf syns ju inte, men om ni bar en vit ros så skulle jag stirra längtande på er med).
♥ miss mary
torsdag 6 december 2012
Jobba hemifrån
För att inte gå sönder har jag nu jobbat hemma två dagar denna vecka. Ett tryck över revbenen och en ångestgråt som skvalpar runt under den käcka ytan. Behövs inte mycket för att jag ska brista ut i ilska eller gråt. Grät mig till sömns i förrgår. Grinade igår. Bölade i bilen. Torkade tårar i tvättstugan (ja, jag tvättar när jag jobbar hemma). Lät dem rinna när jag hängde tvätten. Försvinn dumma tryck...
Min man är klok. Häromdagen suckade jag i bilen och mumlade något om att jag vill må bättre i det här. Hans kommentar var: "Det blir inte bättre förrän vi har en förändring." Nä, och det är just det. Jag kan förändra mina vanor hur mycket jag vill, skaffa hobbies, prata barn bara på vissa tider, gå ner i vikt, träffa vänner osv, men sålänge inget ändras på barnfronten har ju inget hänt!!! Han är så klok. Och så biter vi ihop och går på barnfri fest med massa (jävligt konstiga faktiskt) okända människor.
Det som händer är att vi nu får massa info från organisationerna. Brev, telefonsamtal och mail. Trycket över bröstet ökar för varje sak - ytterligare beslut att ta. Beslut som man inte kan grunda i annat än antagande. Däremot kom ett efterlängtat paket idag: boken "När du kom till oss" av Eriksson/Lindgren. Boken vann jag i en utlottning hos coola Hedda (Heddas dagbok) och jag har självklart fyllt i den med fantasibarn redan... dagens fantasi var en unge från Afrika. Imorgon ska jag nog fantisera om syskon från Ryssland.
♥ miss mary
För att inte gå sönder har jag nu jobbat hemma två dagar denna vecka. Ett tryck över revbenen och en ångestgråt som skvalpar runt under den käcka ytan. Behövs inte mycket för att jag ska brista ut i ilska eller gråt. Grät mig till sömns i förrgår. Grinade igår. Bölade i bilen. Torkade tårar i tvättstugan (ja, jag tvättar när jag jobbar hemma). Lät dem rinna när jag hängde tvätten. Försvinn dumma tryck...
Min man är klok. Häromdagen suckade jag i bilen och mumlade något om att jag vill må bättre i det här. Hans kommentar var: "Det blir inte bättre förrän vi har en förändring." Nä, och det är just det. Jag kan förändra mina vanor hur mycket jag vill, skaffa hobbies, prata barn bara på vissa tider, gå ner i vikt, träffa vänner osv, men sålänge inget ändras på barnfronten har ju inget hänt!!! Han är så klok. Och så biter vi ihop och går på barnfri fest med massa (jävligt konstiga faktiskt) okända människor.
Det som händer är att vi nu får massa info från organisationerna. Brev, telefonsamtal och mail. Trycket över bröstet ökar för varje sak - ytterligare beslut att ta. Beslut som man inte kan grunda i annat än antagande. Däremot kom ett efterlängtat paket idag: boken "När du kom till oss" av Eriksson/Lindgren. Boken vann jag i en utlottning hos coola Hedda (Heddas dagbok) och jag har självklart fyllt i den med fantasibarn redan... dagens fantasi var en unge från Afrika. Imorgon ska jag nog fantisera om syskon från Ryssland.
♥ miss mary
lördag 24 november 2012
tisdag 20 november 2012
Bloody hell
Jag som trodde att kroppen och jag hade en deal: agera hyfsat normalt och snällt mot varandra. Så varför detta blodbad mitt i cykeln? Jag bara undrar...
Det ena ger det andra. Jobbet trappas upp, miss marys stubin och ork är långt ner efter ovanstående. Mannen får hämta en fru i upplösningstillstånd från jobbet. Hemma väntar adoptions-diskussion. Jag HATAR att allt är lite på måfå, det är ju som att stå i en affär utan att få veta vilken sorts affär det är, och tvingas speca vilken vara man vill ha. "Jag vill ha prinskorv." Fast nu är det ju så att du är på Lindex så väntetiden på prinskorv är lång. "Men, då tar jag ju såklart trosor!" Varför sa du inte det från början? Hur vet vi att du verkligen vill ha trosorna? "Ge mig vilken vara som helst, jag kommer älska den oavsett om det är prinskorv, trosor eller ett smycke!!!"
Kvällen avslutades med gospel. Samma kör som ska ge mig avslappning gör mig nu spänd. Det är både kul och inte alls avslappnande att tacka ja till ett solo... Men jag ska göra det. Så det så. Go tell it om the mountain!
♥ miss mary
Jag som trodde att kroppen och jag hade en deal: agera hyfsat normalt och snällt mot varandra. Så varför detta blodbad mitt i cykeln? Jag bara undrar...
Det ena ger det andra. Jobbet trappas upp, miss marys stubin och ork är långt ner efter ovanstående. Mannen får hämta en fru i upplösningstillstånd från jobbet. Hemma väntar adoptions-diskussion. Jag HATAR att allt är lite på måfå, det är ju som att stå i en affär utan att få veta vilken sorts affär det är, och tvingas speca vilken vara man vill ha. "Jag vill ha prinskorv." Fast nu är det ju så att du är på Lindex så väntetiden på prinskorv är lång. "Men, då tar jag ju såklart trosor!" Varför sa du inte det från början? Hur vet vi att du verkligen vill ha trosorna? "Ge mig vilken vara som helst, jag kommer älska den oavsett om det är prinskorv, trosor eller ett smycke!!!"
Kvällen avslutades med gospel. Samma kör som ska ge mig avslappning gör mig nu spänd. Det är både kul och inte alls avslappnande att tacka ja till ett solo... Men jag ska göra det. Så det så. Go tell it om the mountain!
♥ miss mary
fredag 16 november 2012
Allt som börjar med "reflex" är bra
Reflexer (både i kropp och såna som dinglar)
Reflexolog
Reflexgarn (jo, det finns, wow)
Reflexfärg (dyr, men ack så ljuvlig)
Skulle kunna fortsätta ett bra tag, men det var inte det jag skulle skriva. Jag var hos reflexologen igår. Vi har inte setts på nästan en månad då jag missade förra gången pga sjukdom. Så skönt att komma dit igen. Gjorde ont som bara den, jag grinade över allt möljligt, men som alltid känns det bättre när jag går därifrån. Hon tyckte att nu var det dags att bli gravid! Hmm, ok, vore ju nice... Så vi ska anstränga oss lite extra en eller två månader. Hon med sina pinnar. Jag och maken med att ligga (inte för att vi slarvar med det under ägglossning, det är det nog ingen ofrivilligt barnlös som gör, men nu kissar jag för säkerhets skull på äl-sticka för att tima in det rätt). Och det där liggandet blir ju vad man gör det till. Under våra år av barnlöshet är det inte många gånger det har varit tvärstopp, det är liksom inte läge att gnälla att man inte blir gravid om man inte ligger i (hahaaha) när det är läge.
♥ miss mary
PS Jag är inte hög eller full. Bara lite uppe i varv, fnissig och med en känsla att det är lika bra att göra saker för det blir ändå aldrig som man tänkt sig.
Reflexer (både i kropp och såna som dinglar)
Reflexolog
Reflexgarn (jo, det finns, wow)
Reflexfärg (dyr, men ack så ljuvlig)
Skulle kunna fortsätta ett bra tag, men det var inte det jag skulle skriva. Jag var hos reflexologen igår. Vi har inte setts på nästan en månad då jag missade förra gången pga sjukdom. Så skönt att komma dit igen. Gjorde ont som bara den, jag grinade över allt möljligt, men som alltid känns det bättre när jag går därifrån. Hon tyckte att nu var det dags att bli gravid! Hmm, ok, vore ju nice... Så vi ska anstränga oss lite extra en eller två månader. Hon med sina pinnar. Jag och maken med att ligga (inte för att vi slarvar med det under ägglossning, det är det nog ingen ofrivilligt barnlös som gör, men nu kissar jag för säkerhets skull på äl-sticka för att tima in det rätt). Och det där liggandet blir ju vad man gör det till. Under våra år av barnlöshet är det inte många gånger det har varit tvärstopp, det är liksom inte läge att gnälla att man inte blir gravid om man inte ligger i (hahaaha) när det är läge.
♥ miss mary
PS Jag är inte hög eller full. Bara lite uppe i varv, fnissig och med en känsla att det är lika bra att göra saker för det blir ändå aldrig som man tänkt sig.
måndag 12 november 2012
Många små pirriga steg...
...blir till slut en lång bit. Det kryper framåt. Både på adoptionsfronten och i min personliga ofrivillig-barnlöshets-situations-insikt. Ska skicka iväg alla papper till organisationerna i veckan. Pust pust. Sen vänta lite på samtal. Och - den största biten - välja land, barn (ett eller flera, hur gamla, hur friska) och sen ännu mer papper. Känns pirrigt.
Skypade med vännen som flyttat och nu fått sina tvillingar. Hade en annan vän på besök så jag tänkte att det skulle vara kul. Men (och här kan man fråga sig hur jag tänkte) det blev mycket baby-prat. Såklart. En nybliven tvillingmamma har inte så mycket annat att prata om. Men sen så fyllde andra vännen på och det blev prat om kommande graviditeter och andras barn. Långstamt började det gå upp för mig att jag måste säga stopp. När jag samlat mod hade det gått för långt och jag varken vågade eller orkade. Jäkla skit. Nästa gång...då jäklar ska jag kaxa till mig och stå upp för mig själv lite tidigare i konversationen. Insikten är ju att jag av rädsla för att såra vännerna inte säger något. Men jag då - är det ok att jag blir sårad?
Tänk att man rätt snabbt kan få syskon från vissa länder. Pirrigt. :-)
♥ miss mary
...blir till slut en lång bit. Det kryper framåt. Både på adoptionsfronten och i min personliga ofrivillig-barnlöshets-situations-insikt. Ska skicka iväg alla papper till organisationerna i veckan. Pust pust. Sen vänta lite på samtal. Och - den största biten - välja land, barn (ett eller flera, hur gamla, hur friska) och sen ännu mer papper. Känns pirrigt.
Skypade med vännen som flyttat och nu fått sina tvillingar. Hade en annan vän på besök så jag tänkte att det skulle vara kul. Men (och här kan man fråga sig hur jag tänkte) det blev mycket baby-prat. Såklart. En nybliven tvillingmamma har inte så mycket annat att prata om. Men sen så fyllde andra vännen på och det blev prat om kommande graviditeter och andras barn. Långstamt började det gå upp för mig att jag måste säga stopp. När jag samlat mod hade det gått för långt och jag varken vågade eller orkade. Jäkla skit. Nästa gång...då jäklar ska jag kaxa till mig och stå upp för mig själv lite tidigare i konversationen. Insikten är ju att jag av rädsla för att såra vännerna inte säger något. Men jag då - är det ok att jag blir sårad?
Tänk att man rätt snabbt kan få syskon från vissa länder. Pirrigt. :-)
♥ miss mary
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)