Egentligen inte

Inspirerad av Ninette och mina egna funderingar på censur hänger jag på trenden med ett blogginlägg om de saker jag vill skriva om men egentligen inte vågar släppa fram eller erkänna.

Jag tänker varje dag på min vikt. Det är sjukt jobbigt och hindrar mig från att ägna tankar åt annat, viktigare. Inför barnaskaffandet gick jag i terapi för ätstörning och det har funkat ok sen dess. Men nu gör det sig av flera olika anledningar påmint igen. Blä.

Jag undra ofta om jag inte borde blivit mamma. Om jag borde sett tecknen (inga biologiska barn) för var de var: universums sätt att säga åt mig att "neeeeeeeeeeeeeeeeeeej, omg inte hon!!!". Jag vet att det är som balsam för min själ att vara mamma, men lite för ofta är det urbota jobbigt.

Jag är så ledsen över min nära släkting. Det framgår nog. Skulle vilja våga skriva mer, men är så rädd att bli påkommen och på något sätt ställas till svars.

Jag är deprimerad och har ångest. Jag har för tillfället en utmattningsdepression. Jag behöver leva i nuet, acceptera varenda timma av glädje, sorg, ångest, bråk, jobbighet, harmoni och vardag. Det blir bättre då. Kanske. Jag får inte önska att jag hade mer energi för det är inte konstruktivt. Istället ska jag acceptera min orkeslöshet i detta nu.

Jag är dålig på att ta hand om mig själv. Jag försöker hålla skenet uppe, och jag vet att jag nog lurar en massa. Även mig själv. Det blir bättre.

Jag fastnar i en surhet (trötthet) och har svårt att ta mig ur den.

Detta kändes ju faktiskt inte så farligt. Det mesta har jag ju redan skrivit innan, fast formulerat på ett annat sätt kanske. Och jag tog mig ju lite tid att sitta och skriva detta, det är bra. Jag sitter i mitt rum och tittar på ett foto av lilleman och mig, taget några veckor efter hemkomst. Han är så liten. Jag hoppas så innerligt att jag är bra för honom, även om jag ibland är trött, blir arg, skriker och bråkar.

♥ mother mary

Hmm

Jag undrar vad jag ska skriva om. Jag som hade så mycket att skriva om censurerar nu mig själv så att jag inte skrivet något. De svarta tankarna vågar jag inte skriva ner, det räcker med att jag håller på att utforma en plan för hur jag ska acceptera mig och den ångest och depressiva läggning som tydligen är jag. Sensitivt begåvad, känslig, stark och för tillfället väldigt känslig för stress.

Snart fyller den förskjutande släktingen år. Min mamma påminde mig om att en födelsedagspresent borde jag nog ändå ge. Känns jobbigt. Jag vill förlåta, men hen bryr sig ju inte om mig. Eller? Kan jag förlåta från mitt håll? Vända andra kinden till liksom? Jag vill stå upp för mig själv och för mig blir det lite rörigt att förlåta, köpa en present (kanske något neutralt) och sen kanske inte kunna hantera att bli fortsatt ignorerad. När jag tänker mina förlåtande tankar så kommer jag alltid till lilleman till slut. Varför skickar hen inte ens ett kort till honom på födelsedagen? Hmm?

♥ mother mary

Framsteg

Både lilleman och hans mamma gör framsteg. Mother mary lyckades igår med konststycket att både ta sig lite egentid i badrummet och haffa paddan. Samtidigt! Wow! A small step for most people, a giant leap for mother mary!

Lilleman har under påsken visat stort mod och tagit sig över flera hinder! Vi är extra vaksamma med honom med tanke på reaktionerna som kan komma, och bara för att det går bra en gång betyder inte det att det gör det nästa gång. Så lite oroliga är vi allt när vi släpper iväg honom på äventyr. Men i påsk gick det så himla bra: i en lite lugnare omgivning tog vi det sakta till en början och så fick han testa sina gränser. Friskt vågat liksom! Han växer!

♥ mother mary

En morgon med lilleman

Oftast är det jag som är närmast lilleman om natten. Han kravlar runt i sängen och stannar när han fått kroppskontakt. Fötterna trampar på mina lår, min mage, ibland på halsen och i ansiktet. Det gäller att vakna till och flytta iväg honom, återerövra lite plats och försöka somna om.
I början vaggade han sig själv till söms precis som på barnhemmet. Han vaknade skräckslagen och tröstade sig våldsamt själv. Det händer inte så ofta längre, vi är snabba på att lugna och klappa om.

Beroende på veckodag mornar han sig. Sover tungt eller är otåligt på att gå upp. Gnäller efter nåt gosedjur som gått förlorat i täcket eller ramlat på golvet. Vi myser en stund innan vi går upp. Han går inte upp själv. Det är läskigt. Han sover alltid i vår säng. Han skulle aldrig somna om vi avslöjade att vi stiger upp när han somnat. Jag började hinta lite för ett tag sen och han vågade inte somna på flera kvällar. Vi säger att vi går på toa.

Efter toabesök är det påklädning som gäller. Här duger det inte att slöa runt i myskläder eller pyjamas hela morgonen. Nej, byxor, strumpor, klocka och motvilligt en tröja. Sen brukar han leka, sjunga eller pyssla med något medans jag fixar frukost. Vi har en rutin och det passar oss båda. Maken är sedan länge på sitt jobb om det är en vardag. Är det en helgdag planerar vi tillsammans, oftast på fredagen, hur helgen ska se ut. Utan den planeringen (i detalj) brakar familjen ihop och det blir gräl för hela slanten. Så vi planerar. Och förklarar. Och ser till att lillemans schema är uppdaterat. Många tycker vi är gulliga som gör det här. Att vi överdriver lite. Att jag är kontrollfreak. Vi vet att de ser utsidan som inte skulle funka om vi inte kämpade med insidan.

Han är inte själv längre stunder om vi är på olika våningsplan. Ringer det på dörren och vi är långt ifrån varandra utlöser det en reaktion så kraftig att han inte vet vad han gör. "Fast här på förskolan kan han vara långt ifrån oss, vad trygg han är.", säger pedagogen (en ung) och jag tar ett djupt andetag. Mmm, säger jag, men försvinner en person härifrån så finns det 20 kvar. Försvinner jag hemifrån är lilleman ensam.

♥ mother mary