Tom blick

Blir varm av alla kommentarer. Maken har också läst. Han är lugn som en filbunke på ytan och liksom jag en kokande kittel därunder.

Sitter på jobbet och har lyckats arbeta effektivt i totalt 2 timmar (snart är kl halv 12). Det går inte att fokusera utan jag sitter och gör något av följande:

• fånler
• tittar på lillemans foto
• kollar jobbmail
• kollar privatmail
• svarar på alla olika mail
• tittar ut över skrivbordet med tom blick
• går på toa
• öppnar ett dokument och glömmer sen bort vad jag skulle göra med det
• skriver på bloggen (ähem)
• kollar fejan
• antecknar massa saker på post-it-lappar (en hel skog har skövlats känns det som)
• dricker vatten
• stirrar på datorn med tom blick
• ...och sist men inte minst kom jag på mig med att stirra ut genom fönstret med tom blick

Det är ju inte klokt vad märkligt det är att vara nära "förlossning". Jag kan inte riktigt ta in det. Tror det kommer lite senare, när de flesta papper/resan/visum är ordnat. Och allt framlagt för packning. Kanske dagarna innan? Eller när vi får honom. Inte vet jag. Det är liksom bara att följa med och förundras över allt... och hur fasiken det finns familjer som gör orkar göra den här resan flera gånger. Wow! Ja, alla tankar brottas och det är väl där den "tomma blicken" kommer in! :-D

♥ miss mary

Telefonsamtal

Igår kväll ringde vår ordinarie kontakt från förmedlingen. Genom mitt huvud for genast tusen tankar om onödig semester, lycka mm medans hon småpratade om hur det var, om hon störde mm. (Kom till saken, ville jag vråla, men höll mig såklart)
Jo, ähem, nu hade hon kikat närmare på vårt ärende och det hade precis blivit översatt. Va??? Sen skulle det fortsätta med en massa annat, bla bla bla. Lite konstigt var det allt tyckte hon, flera andra som fått bb senare var långt framför oss, hmm. Hon skulle utreda vidare och låta landskontakten i landet gå dit och fråga. Så nu kan det ta två månader till, frågade jag. Ja, allra minst svarade hon.
Maken klev in genom dörren och luften gick ur oss. Jag försökte peppa med att inom två månader händer det, sen är smärtgränsen nådd. Maken kontrar med att smärtgränsen, den har vi lämnat långt bakom oss redan. Gråt, smärta, picknick och bad.
Idag jobbar jag hemma och kontakten ringer igen. Nu har hon svar. Hoppsan, er mapp hade hamnat i landets ordinarie kö. Den som är jättejättejättelång. Nu hade landskontakten fått dem att skyndsamt flytta vår mapp och hon hade tydligen peppat för lite gräddfil också. Ok. Men nu ser vi framåt, säger min kontakt till mig i telefonen och jag inser hur miserabel jag måste låtit. Ja. Nu ser vi framåt. VILKET ANNAT DJÄVLA HÅLL ÄN FRAMÅT FINNS DET? (Återigen ett vrål inombords.) Fast det är ju bra att det upptäcktes och att vår ordinarie kontakt är tillbaka, hon verkar brinna för det här, den andra konstaterade bara att man måste vänta, hon undersökte inte. Det känns bättre än igår kväll!

 ♥ miss mary

Lilypie

Fixat en liten räknare längst ner i bloggen. Har sett dem hos andra och fick nu äntligen tillräckligt tråkigt för att göra en egen. Oj, vad tydligt det blev att vi väntar och väntar och väntar på resebesked. Har bestämt mig för att inte få panik (igen) förrän vecka 33. Ett resebesked (med resa inom 4-5 veckor) inom den tidsramen är ok, men efter det börjar det bli riktigt jobbigt med jobbet/vikarie mm.

Med detta beslut taget ansökte jag helt sonika om en semestervecka till. Behöver hemmatid till pyssel, städ, fixande och lugn. Att vara på ett tomt kontor där jag i rasande fart (trodde ju det var bråttom) redan har klarat av mina projekt - och utan kollegor och chefer för att starta upp nya - gör att jag mått sämre än jag behövt må. Tror jag. Hur det än är så blir det virk, sol och fix nästa vecka för miss mary! Och ett kontrollsamtal till försäkringskassan. 

♥ miss mary

Bibliotek

Jag har alltid älskat böcker, bibliotek och att läsa. Kommer ihåg hur spännande det var med första lånekortet (ljusgult i plastficka), hur jag längtade efter sommarens bokbussar, hur vi cyklade in till stan till biblioteket och tillbaka med cykelkorgen full av böcker. Hur jag bar travar av böcker vecka efter vecka till min första egna lägenhet efter att först ha försjunkit i dvala mellan hyllorna. Det var länge sedan jag lånade så mycket. Med lön och pengar och pocketshop ändrades rutinerna. Dock hittar man mig ofta på röda korset bland just böckerna.

Idag gick jag dock till mitt lokala bibliotek, erkände skamset att lånekortet var long gone och försjönk framför en hylla. Mmmmmmm.... För er andra är det säkert ingen nyhet hur man sen lånar böckerna, men jag fnissade för mig själv. Den röda ytan som såg designad ut vid utlåningsdisken var ju självklart en automatisk avlarmningsstation som tjöt när jag ryckte undan min hög för tidigt. Sen börjar det pipa för att jag inte ska glömma mitt lånekort. Misstänkte nästan att larmet skulle gå när jag gick ut genom dörren, haha, viskandes hejda lite biblioteketstyst till den unge mannen som hjälpt mig. Vilken upplevelse. Det bästa är dock att jag nu har tre feta böcker med mig hem. Och att jag måste dit igen.

På läslistan har jag även Väntrum av Cecilia Ekhem, en bok om HeLa-cellerna, tre böcker om medveten närvaro, en odefinierbar tunn en till jobbets nystartade bokklubb samt mina tre nya! Tur att jag tagit semester nästa vecka! Tänker ligga i soffan och sträckläsa, gotta mig åt att ansökan är klar (de nedkortade referentbreven skall lämnas av maken i morgon) och känna hur det känns att vara elefantgravid. Kanske virka lite också, antagligen en randig uggla.

♥ miss mary

Eftersom jag är en bokslukare och gick och la mig halv 9 så var jag klar, söndergråten, snorig och färdigläst kl 01.00 med Väntrum. Det är märkligt hur snabbt man kan förtränga hur dåligt man mått. Det räcker att det går en vecka ibland så kan man rycka lite på axlarna och känna att man kommit en liten bit vidare. För mig har det lugnat ner sig lite, men när kvinnan tar med sig liten bäbis till körövning, när kvinnor som är väldigt gravida dyker upp på mitt gympa-pass, eller när jag har en ledsen dag, då finns avgrunden där. Fast nu med varningskoner. Läs boken!

Utlottning

Bloggen som startade som ventil har fått några läsare vet jag, men eftersom jag inte är och kollar statistik så ofta så är jag lite osäker på hur ofta ventilen läses av andra. Det jag vet är hur mycket mina läsares kommentarer betyder för mig, samt hur mycket andra bloggar ger mig.

Nu har jag sett att jag närmar mig mitt hundrade inlägg, detta är mitt nittionionde inlägg. Enligt vad jag lärt mig så betyder det ett firande av något slag. Alltså tänker jag lotta ut en liten uggla. Inspirerats har jag av min favoritvirkblogg kungen&majkis som virkat vänteugglor.

Så för alla er som väntar och längtar (inte bara efter barn, kan vara vad som helst), här kommer miss marys väntan&längtansuggleutlottning! Jag lottar ut bland er som lämnar en kommentar på detta inlägg. Om du vill får du skriva vad du längtar efter eller väntar på...

Kommentera senast den 20 februari och länka till din blogg alternativt lämna e-mail så jag kan nå dig om du vinner.

♥ miss mary

Listan med stort L

Listan som är bara miss marys, inga tvång, bara idéer och möjligheter och saker som ska göra livet i väntan bättre. Idag är en efterlängtad vakuum-dag, dvs en dag där inga barntankar eller andra finns. Bara miss mary, idogt pysslande, skönaste spellistan på spotify och varande i stunden.

1. Virka en randig mormors-rute-schal
2. Lära mig grunderna i knoddens språk (ja, denna vakuumdag verkar vårt beslut vara taget)
3. Köpa nytt Friskis-kort på nya anläggningen nära mitt jobb
4. Åka till London med någon som inte har småbarn för en tjejweekend
5. Hitta en ny vän
6. Känna mig bekväm i kören och tacka nej till solon. Inte trassla in mig med körledaren (som triggar mig som bara den).
7. Våga njuta av, och vara i, nuet. Lämna framtidens oro och det förflutnas smärta där det hör hemma.
8. Gå en kvällskurs i något kreativt
9. Rensa alla rum, lådor och utrymmen och skänka bort/kasta det jag eller mannen inte behöver
10. Vara med i välgörenhetsprojekt när jag orkar (ett precis fullbordat, har bidragit med en virkad leksak till nyöppnat sjukhus)
11. Vara tydlig och rak (mot min omgivning) och som jag är. Inte förställa mig.
12. Skapa en virkblogg. Måste bara se till att motivet inte är att jag tror att jag genom bloggen ska få beröm, miss mary ska inte söka bekräftelse.
13. Bekräfta mig själv!
14. Gå ur två av de fyra adoptionsorganisationerna
15. Fundera över om vi vågar ta en rond till med ivf i väntandet
16. Följa med maken på hans hobby en gång i månaden
17. Reagera mer än agera!
18. Virka en kofta (har funnits på listor i flera år, men man måste ju få drömma lite)
19. Planera vårsådd i växthuset och gotta mig i det. Göra fina såkrukor.
20. Laga cykeln och cykla till jobbet ibland
21. Se till att det ALLTID finns olästa böcker hemma
22. Fråga mig vad jag tycker om/vill göra innan jag kollar med alla andra

Sådär. Miss mary är redo att bocka av och göra det bästa av väntan. 

 ♥ miss mary

Det töar

Mannen har tagit med sig vän och deras barn till sin hobby. Jag bestämde mig för att stanna hemma, de är tillräckligt många för att det ska funka. Vill gå och shoppa lite garn, men saken är att det är så halt ute att jag knappt kom till brevlådan. Buss?

Skriver en lista på saker jag vill och ska göra. Ser tillbaka på mitt liv sen barnlösheten kickade in och det är en sorglig tillbakablick. Jag som aldrig tackar nej, som alltid varit kvar till sist på festen, dansat, hoppat på olika saker och haft massa energi (trots deppressionssvackor) lever nu som en sorglig liten ensam pensionär. Inget är roligt, ingen ork finns, jag vill bara sitta och läsa, virka kanske, vara hemma... Jag slutar inte försöka förbättra mig och min livskvalitet, kämpar som en iller för att leva i nuet, inte grubbla, sörja och deppa bort, MEN från det längre perspektivet ser jag att jag för en sisofyskamp mot det.

Jag har tom börjat tänka att ivf inte var så farligt och lagt fram förslag till maken om en plan i väntan på barn. Special needsbrevet, eller önskemålen, börjar samtidigt ta form. I en affär såg vi igår en familj med barn från vårt eventuella land. Överallt ser jag dem förresten: adoptivfamiljerna! Hoppas de inte känner mina stirrande, längtande blickar. Eller va fan, de är väl de enda som fattar... (ivf syns ju inte, men om ni bar en vit ros så skulle jag stirra längtande på er med).

 ♥ miss mary

miss mary is waiting

Offerkoftan har åkt på. Sitter hårt som bara den. Har försökt att få av den, men hittills sitter den där. Nära till tårar. Sminkade mig och satte upp håret fint i morse så att iaf det skulle vara fint. Väntan tär på mig. Egentligen skulle jag vilja göra det mesta av tiden som "blir över" när man väntar, men hur det nu är så får jag inte till det. Jag vill inte vänta mer nu. Allt är långtifrån perfekt, men vilken unge kommer till en perfekt familj? De flesta är ju som jag: Normala. Konstiga. Glada. Ledsna.

Samtidigt som väntan är outhärdlig är även känslan av att inte ha hunnit med jobbig. Vad mer borde jag göra/ha gjort innan vi sätter in ett fryst embryo? Slösar jag bort ett om jag inte kommer ner till BMI 25? Fastnar det om jag inte är superglad och njuter av livet? Är kondisen rätt? Har myomen börjat växa igen? Borde jag kolla? 

♥ miss mary

miss mary wants time

Ja, det är märligt att tiden kan gå väldigt fort trots att jag tycker att jag bara väntar och väntar. Till exempel så känns tidsrymden mellan två pms-perioder väldigt kort. Det tar mycket längre tid att vänta på ägglossning.

• De fina intygen från kursen ligger och väntar på att bli kopierade. Jag väntar på att bli smal. 
• Stolarna väntar på att få sina nya kläder (randigt tyg väntar!). Jag väntar på nästa försök med de frysta.
• Trädgården väntar på vårstädning. (Här trädde svärfar in, han är en ängel. Små fina lökar överallt, krattat och kärleksfullt arrangerat.) Jag väntar på att mirakel ska ske.
• Livet väntar inte. Jag försöker att inte förlora hoppet ur sikte.

♥ miss mary

miss mary is done

Nu är kursen för blivande adoptivföräldrar slut. Vi har skickat in anmälan till familjerätten. Nu ska intyget från kursen in och så - vipps - sätter processen igång.
Jag vill bli gravid. Faktiskt vill jag det. Adoptionsprocessen kräver enormt mycket. Jag vet att jag inte ska tvivla på mig själv, men jag undrar just nu om jag orkar. Orkar "vara gravid" i 4 år. Slåss med byråkrater. Kopiera papper, hålla störtkoll, kolla under varje liten sten så att allt stämmer. Inte för att det är lätt att vara gravid i magen heller. Åhhhh.
Ska till reflexologen på onsdag. Sedan blir det en långhelgssemester. Känns som om det behövs.  

♥ miss mary

miss mary has hope

Nu har vi varit på vår första lektion i utbildning för föräldrar som vill adoptera barn. Trodde det skulle bli hemskt. Det blev hoppfullt och lättande och så otroligt mycket mer givande än jag förväntat mig. Och då har vi bara varit på en lektion. Coolt.
Ett helt rum med andra som vi. Inte misslyckade. Inte synligt deprimerade. Utan (till synes!) trevliga, vanliga, normala människor som inte kan få barn på biologiskt sätt. Åhhhh, vad skönt. Åhhhh, vad bra det känns att vi gör något och inte bara väntar. 

♥ miss mary

miss mary is happy!

Idag fick vi ett efterlängtat mail. Mycket är efterlängtat när man är ofrivilligt barnlös, det handlar inte bara om att lära sig leva med sorgen, utan att om att lära sig vänta...  MEN idag fick vi besked om att vi ska få börja föräldrautbildning i februari! Ja, vi kör dubbelt! Dumma som vi var i början gick vi på det där med att "köra en process i taget". Ha! Missade ett år på det, tills jag via bloggar insåg att alla andra minsann inte höll sig till den regeln.

 ♥ miss mary

miss mary is being ungrateful...

Igår ringde en kär vän och ville bjuda på middag hemma hos sig och sin familj. I och med att dagen varit full av barn (dagis verkar ha stängt och då kommer alla med till jobbet) så var jag helt slut. I kombination med pms och allmän uppgivenhet över barnlöshet och väntetider så blev mitt svar att jag gärna kom på middag om hon höll sina ungar lugna. Ähem. Trevligt. Messade genast ett stort förlåt, jag älskar ju hennes ungar, det är mig mig mig mig det är fel på. Hon förstod, men jag är fortfarande lite i chock över mig själv och att det gått så långt.

Nu sitter jag i ateljén och pysslar, tar hand om mig själv... syr kläder till en giraff som vännen som snart ska föda ska få. Har dock inte tagit fram den randiga bodyn. 

♥ miss mary