Han har hela vida världen i sin hand

När solen skiner, när mother mary med lätta steg (och nyinköpta munkar i ryggsäcken) småspringer efter sin lilleman som vinglar iväg på lilla ärvda cykeln. När huvudet är tomt på måsten, när jobbmailen klaras av runt midnatt och när håret får lufttorka trots pollenattack. När lilleman sjunger "he´s got the whole world in his hands" på högsta volym trots att han bara hört mig sjunga den en gång. Kan det bli bättre? ♥♥♥ Alla batterier laddas...

Dessutom firar lilleman och jag idag en av de största bedrifterna på länge!!! Han viskade en sak till mig när han satt i min famn och grät över att han inte fick ett femtonde rån. "Mamma, jag är ledsen över en annan sak. Att vi ska xxx." Mitt idoga tjat om att vi ska prata, prata, prata om allt hela tiden gav frukt!!! Lilleman hjälpte själv till med lösningen idag! Hade såklart koll på just xxx (tämligen enkel gåta denna gång), MEN det stora är att han själv kunde härleda sin känsla, förstå att han överreagerade på rånet och dessutom vågade säga det.

♥ mother mary

miss mary tar tag

Jo faktiskt, idag så fick det vara nog. Jag säger ofta till, men ibland känns det vanskligt och jag gör det inte fast jag vet att jag borde. om inte för mig själv, så för någon annan. Att ta tag i saker är så mycket svårare än att skjuta upp dem.

För ca ett år sedan fick vi ett brev från kyrkan vi vigt oss i. Vet inte om jag skrev om det här. Genom ett utskick blev alla nygifta inbjudna till en romantisk middag i skenet av levande ljus (kl16 eller nåt) i församlingsgården. Say what? De förtydligade hjälpsamt att det var för att vi nygifta skulle få egentid och chans att äntligen umgås utan krävande barn som detta anordnades. Jag bröt ihop och ville bara leta upp prästpuckot som stod som avsändare. Hade, när jag lugnat mig, även kunnat tänka mig att hjälpa honom att författa något mycket schysstare... Men jag deppade över barnlöshet och allmän misär och orkade inte.

Så idag (wait for it....) kom det återigen ett brev från kyrkan. Denna gång en vikt A4 med en muffins på och rubriken "På 1-årsdagen av dopet". Jag blev så glad! Mitt dop var stort för mig och jag har under året fått nya insikter och glatts över mitt dop-beslut. Jag öppnar foldern och (tadaaaaa) möts återigen av en text som är helt fel för mig. Denna gång riktar den sig till alla föräldrar som döpt sitt barn och man får tips och råd. Ska jag skicka vidare till min mamma och pappa tro?

Sorgen och ilskan över det första utskickat väcktes återigen och jag satte mig ner och mailade ett trevligt, utförligt och personligt brev till kyrkan. Inte anklagande. Inte surt eller argt. Utan förstående för att alla kan göra misstag och med förhoppningen att alla även vill lära sig av sina misstag. Skrev och skrev om tills det var tydligt och lagom långt, avslutade med en sommarhälsning.

Nu hoppas jag på ett svar från rätt människor där borta bland info-mailen, men mest är jag lättad över att jag skrev. Kanske hjälper det något annat par att inte känna sig onormala, att slippa känna sig ledsna. Kanske får nästa vuxen som döper sig också ett muffinskort fast med riktigt schyssta vuxentips? Boktips? Moderna radband? Bibelkunskap för nybörjare?

♥ miss mary

Sunny side up

Vad gör man en kväll när man inte kan sova och
- jobbet snurrar runt som en orkan i hjärnan
- hjärncellerna som är lediga från ovanstående snurrar i tornadostyrka kring olika sn (surfar och surfar och surfar)
- en tjej på kören tyckte det var en bra idé att ta med sin spädis på körövningen
- man känner att mensen är på gång (hoppet är det sista som dör uppenbarligen)?

Jo, man ser till att frigöra lite hjärna genom att slappna av, kommer då prompt att tänka på att guddotterns mamma sa något om ett virkat ägg och så stiger man upp, sätter sig i soffan och virkar ett ägg. Självklart med the sunny side up! Toppar nattens aktivitet med lite julgodis och ett blogginlägg.

♥ miss mary

Upp som en sol, ner som en pannkaka...

I fredags, efter en väldigt stressig vecka, så ramlade vi in på ACs föreläsning/öppna hus. Snabbt trycka i sig lussebulle och julmust, lyssna på föredrag, spana omkring sig efter kända ansikten (vi känner ju bara dem från kursen, ingen av dem var där) och andas. Två länder kunde man skicka till direkt, familjer med barn och landsansvariga var där för ev frågor. Från depp och misär gick vi under kvällen till hoppfullhet och glädje.  Nästa problem är att vi nu känner att vi vill adoptera från något av länderna och gråtandes (jag) sitter vi och skriver listor, pratar, googlar och mår dåligt igen. Mannen är snabbare än jag och tänker ringa och boka möte på måndag igen (måste få veta mer om sjukdomarna), jag börjar grina för varje barn jag ser på olika listor (och live) och svänger som en vindflöjel. Hur ska man välja när det enda man vill ha är ett barn???
Hur ska man veta? Båda länder blir säkert rätt och bra på sitt sätt, men som modern högpresterande människa söker jag det perfekta svaret, vagt medveten om att det kanske inte finns ett "rätt" svar.

Idag ska jag ta min hobby till en helt ny nivå. Solo på andra advents-julkonserten. För jag kommer växa av utmaningen. Det vet jag, trots den relativa paniken som bott i mig i flera veckor för detta solo. För jag kan inte sjunga, sades det när jag var yngre. Det sitter i. Men jag ska visa för mig själv att jag kan. Dessutom ska jag sjunga för någon annan som behöver det. So, Christ, give me a hand, will u?

♥ miss mary

Bloody hell

Jag som trodde att kroppen och jag hade en deal: agera hyfsat normalt och snällt mot varandra. Så varför detta blodbad mitt i cykeln? Jag bara undrar...

Det ena ger det andra. Jobbet trappas upp, miss marys stubin och ork är långt ner efter ovanstående. Mannen får hämta en fru i upplösningstillstånd från jobbet. Hemma väntar adoptions-diskussion. Jag HATAR att allt är lite på måfå, det är ju som att stå i en affär utan att få veta vilken sorts affär det är, och tvingas speca vilken vara man vill ha. "Jag vill ha prinskorv." Fast nu är det ju så att du är på Lindex så väntetiden på prinskorv är lång. "Men, då tar jag ju såklart trosor!" Varför sa du inte det från början? Hur vet vi att du verkligen vill ha trosorna? "Ge mig vilken vara som helst, jag kommer älska den oavsett om det är prinskorv, trosor eller ett smycke!!!"

Kvällen avslutades med gospel. Samma kör som ska ge mig avslappning gör mig nu spänd. Det är både kul och inte alls avslappnande att tacka ja till ett solo... Men jag ska göra det. Så det så. Go tell it om the mountain!

♥ miss mary

miss mary and the gospel II

Igår var det kör igen. Och jag var nervös. Men det blev så bra så bra! Jag körde hemåt sjungandes och för första gången på väldigt länge kände jag lite livsglädje. Ingen som vet vem jag är, vi småpratar och är sociala och framförallt så sjunger vi!

Väl hemma är maken så upptagen med tv:n att inte säger hej ordentligt och inte frågar hur det var. :-( Jag berättar såklart ändå hur bra det varit, men undrar varför det blir sådan obalans ibland. Han tycker inte att det är någon big deal, men jag blir jätteledsen av att bli dissad. Så skör, så skör... 

♥ miss mary

Några timmar senare: Känner att jag i efterhand måste lägga till att jag inte blir dissad ofta. I rättvisans namn blir jag nog aldrig medvetet dissad, utan möjligen inte hörd. Dock är jag väldigt känslig för att känna mig dissad/ignorerad/förlöjligad vilken leder till att jag i känsliga perioder såklart har väldigt långa antenner... ;-)