När jag vaknar är det så himla mysigt att sträcka på sig och leta efter om det är någon mer som ligger i sängen. Vi brukar kramas en stund på sängkanten för att vakna till innan vi går in i badrummets kalla och ljusa värld. Där brukar det gå bra. Det enda som inte går bra är om någon envisas med att snyta någon annan. Jag brukar fejka att jag inte vet hur man gör. Sen kör jag hela inträdesprovet till scenskolan komplett med hängande huvud, tunga suckar och hopsjunket kroppsspråk. Mamma lackar nästan alltid ur och blir lite otrevlig då. De senaste veckorna har hon dock förstått att jag verkligen inte gillar att snyta mig så hon säger inte till så ofta. Om hon ber jättesnällt en lång stund brukar jag gå med på att snyta mig. Det är ju rätt så skönt att kunna andas faktiskt.
Medans vi gör privata grejer så brukar mamma försöka klä på sig, borsta sina och ibland mina tänder och ibland sminka sig. Vissa mornar känner jag mig jätteosäker och då kan hon inte lämna badrummet så hon brukar lägga fram sina kläder i badrummet. Vissa mornar är det ok om hon går och hämtar nåt i ett annat rum om hon sjunger hela tiden så jag vet var hon är. Ett annat bra sätt är att vi turas om att säga var vi är. Så här: Mamma, jag är här i badrummet. Hon svarar: Jag är i sovrummet. Då säger jag att det är bra och så säger jag igen var jag är. Ibland tappar mamma tålamodet när vi gör så här. Det händer kanske om telefonen ringer och jag blir så rädd att jag måste vara supernära och det trillar massa saker och jag råkar skrika henne i örat.
När vi äter frukost tar jag god tid på mig. Då kan mamma ibland behöva gå på toaletten och då brukar det gå bra om hon har dörren öppen. Kanske så följer jag med om hon inte kan vänta med att gå. Mamma tjatar lite om frukosten. Hon tycker det går för långsamt ibland. Men jag kommer liksom att tänka på så mycket och då är det svårt att tugga samtidigt och så försöker jag lura henne att jag ätit min medicin och så tittar hon efter och så har jag inte det och då blir hon arg. Inte ok säger hon då.
Sen brukar vi borsta tänderna. Jag vet ju att mamma alltid dukar av och sen säger att vi ska gå och göra det. Ibland vill jag inte och då går hon i förväg till badrummet. Då blir jag både arg och rädd. Mamma säger att hon ju sagt att vi ska gå massa gånger och att jag måste komma med. Jag skriker att hon inte får göra så och att hon inte får bo här om hon inte säger förlåt. Mamma gråter ibland för hon blir så stressad. Beroende på hur snabbt vi blir sams så blir det olika. Ibland så är mamma jättesnabb på att säga förlåt. Ibland är hon inte det.
När vi ska klä på oss till förskolan så lägger mamma alltid fram alla kläder i hallen. På nåt sätt är jag lite långsam där också. I magen känns det mysigare att vara hemma med mamma hela dagen och om jag inte klär på mig så kanske vi slipper säga hejdå. Det gör vi ibland när jag är sjuk, det är jättemysigt. Mamma och jag brukar prata om hur vi ska göra på morgonen för att det inte ska bli bråk och tjafs. Jag kom med ett jättebra förslag och mamma skrev ner allt och räknade hur lång tid allt fick ta. Då blir hon inte lika stressad. Och jag tycker det känns bra att jag får vara med och bestämma. Det är det som är jobbigt med helgerna tror jag. Då får jag inte bestämma så mycket så jag känner att jag måste skrika så jag hörs. Det funkar inte så bra. Fast ibland tänker jag inte innan jag blir arg eller jätteledsen, det bara händer. Mamma och pappa brukar prata jättemycket om vad vi ska göra så jag vet vad som ska hända. Fas om jag får syn på nåt jag hellre vill göra så litar jag inte på att jag verkligen ska få göra det sen så då bråkar jag så mycket jag kan. Jag tycker faktiskt att mamma har rätt så dåligt tålamod rätt ofta. På riktigt.
Så här är det när vi bråkar. Fast mest är vi sams. Då familjekramas vi och jag sitter nära ibland och ibland vågar jag gå långt ifrån. Men jag säger alltid till vart jag går. Och jag gör som mamma och pappa lärt mig och pratar när jag blir rädd så de kan hjälpa mig ännu bättre. Det funkar bättre än att skrika har jag märkt. Nu till exempel väntar jag på att mamma ska bli klar med datorn så att vi kan gå till ett annat rum. Jag har frågat flera gånger för jag vill att hon ska lova och att vi ska gå nu. Hon sa att jag fick vänta en liten stund och att jag kunde städa upp alla pixiböcker, allt smålego och alla gosedjur ur hennes och pappas säng. Det låter rimligt så jag samlar ihop böckerna medans jag sjunger. Och förresten är det min säng också.
♥ lilleman
torsdag 10 december 2015
onsdag 2 december 2015
Konflikter
Varje dag har vi någon liten konflikt (om den inte är av det större slaget) och ju färre konflikter, desto lugnare blir vi allihopa. Vi har nu haft flera halvdagar den sista månaden utan bråk och tjafs och utbrott! Lilleman är så glad, mother mary är så glad och maken är såklart också helnöjd. Det börjar lätta lite. Vårt lilla hjärta börjar läka och vi som familj också! Det är först nu vi på riktigt inser vilken enorm energi det tar...
Dagens lämning på förskolan var inte bra. Storgråtande lilleman ville inte släppa iväg mig. Arbetsdagen startar lite i uppförsbacke då, men den tog sig. Tills på eftermiddagen då en kollega blir arg på mig och konflikten dyker upp även på jobbet. Kollegan fräser och stormar iväg (!). Jag försökte reda ut det, men kollegan är tvärsur och tar inte olivkvisten. Som tur är hade jag en annan kollega i rummet (som inte tyckte jag gjort nåt fel) som jag kunde bolla lite med och sen kunde jag gråta ut hos maken. Nu är jag lugn och hoppas att även kollegan lugnat sig. För jag orkar banne mig inte med konflikter på jobbet också.
♥ mother mary
Dagens lämning på förskolan var inte bra. Storgråtande lilleman ville inte släppa iväg mig. Arbetsdagen startar lite i uppförsbacke då, men den tog sig. Tills på eftermiddagen då en kollega blir arg på mig och konflikten dyker upp även på jobbet. Kollegan fräser och stormar iväg (!). Jag försökte reda ut det, men kollegan är tvärsur och tar inte olivkvisten. Som tur är hade jag en annan kollega i rummet (som inte tyckte jag gjort nåt fel) som jag kunde bolla lite med och sen kunde jag gråta ut hos maken. Nu är jag lugn och hoppas att även kollegan lugnat sig. För jag orkar banne mig inte med konflikter på jobbet också.
♥ mother mary
fredag 20 november 2015
Det tar tid
Nu har det gått lite drygt två år sen vi blev familj. När det kändes jobbigt i början klamrade jag mig fast vid att många sa "ge det ett år". Och visst blev det lättare. Lite.
Häromdagen kom jag på mig att tänka, att nu, NU börjar det bli lite lättare. Om jag inte var deprimerad så skulle det nog till och med kännas ännu lättare. Fast inte om man jämför med många andra familjer såklart. Familjer där föräldrarna får och kan ha barnvakt, kan gå ut med sina vänner (var för sig) utan att det blir för mycket ståhej och där vardagen inte inbegriper timmar med extrafix för SN.
Alla familjer har sina problem. Jag vet. Det hindrar inte mig från att reflektera över att vi har lite extra på vår tallrik. Och möjligen ibland känna mig bitter. Då tänker jag att det känns skönt att vi med lätthet fick stöd från FK för allt merarbete vi har med lillemans SN. Det är inte som vi hittar på. Sen skulle det ju vara toppen om man fick ett intyg på trauma och adoption också.
Jag fortsätter att prata om det jobbiga med adoption med dem som jag vill prata om det med. De adoptivföräldrar som jag möter som bara är i början på sin resa och har funderingar till exempel. Eller de som tycker vi överdriver. Vänner, familj, terapeuter och någon enstaka kollega. Jag har blivit tuffare, backar inte en sekund när det börjar antydas att lilleman skulle manipulera* oss, är bortskämd eller att vi är mesiga.
Jag tycker det är extra viktigt att vi som adopterat är ärliga med vår resa. Självklart finns det solskenshistorier i mängder, och det är underbart. Att vi som har/haft det lite tuffare vågar berätta och dela med oss är betydelsefullt, det förbereder kommande adoptivföräldrar, det gör att åsikten "det hjälper med kärlek" kanske får lite mer nyans. Det hjälper våra barn. För det hjälper faktiskt inte alltid med bara kärlek och det är orättvist både mot barnen och föräldrarna att säga så.
Många vuxna adopterade blir idag dissade med inställningen att de är bittra och gnälliga. Det är så himla orättvist! De blev säkert älskade, men blev de lyssnade på? Fick de veta om sin adoption? Fick de stöd i sina funderingar och fick de hjälp att få ordning på tankarna? Blev de lyssnade på i sin sorg efter sina biologiska föräldrar?
Det tar tid. Men det blir bättre. Vi tittar på lillemans synliga ärr och ser att de bleknar. Låt oss hoppas att de andra såren i hans (och alla adoptivbarns) inre får det de behöver för att kunna läka och blekas.
♥ mother mary
*självklart gör han det med, han är ju ett barn. vore ju konstigt om han inte skulle försöka manipulera sig till mer godis, en till film eller att slippa sin medicin. men han manipulerar inte sin skräck. den som ingen (nästan) utom vi får se.
Häromdagen kom jag på mig att tänka, att nu, NU börjar det bli lite lättare. Om jag inte var deprimerad så skulle det nog till och med kännas ännu lättare. Fast inte om man jämför med många andra familjer såklart. Familjer där föräldrarna får och kan ha barnvakt, kan gå ut med sina vänner (var för sig) utan att det blir för mycket ståhej och där vardagen inte inbegriper timmar med extrafix för SN.
Alla familjer har sina problem. Jag vet. Det hindrar inte mig från att reflektera över att vi har lite extra på vår tallrik. Och möjligen ibland känna mig bitter. Då tänker jag att det känns skönt att vi med lätthet fick stöd från FK för allt merarbete vi har med lillemans SN. Det är inte som vi hittar på. Sen skulle det ju vara toppen om man fick ett intyg på trauma och adoption också.
Jag fortsätter att prata om det jobbiga med adoption med dem som jag vill prata om det med. De adoptivföräldrar som jag möter som bara är i början på sin resa och har funderingar till exempel. Eller de som tycker vi överdriver. Vänner, familj, terapeuter och någon enstaka kollega. Jag har blivit tuffare, backar inte en sekund när det börjar antydas att lilleman skulle manipulera* oss, är bortskämd eller att vi är mesiga.
Jag tycker det är extra viktigt att vi som adopterat är ärliga med vår resa. Självklart finns det solskenshistorier i mängder, och det är underbart. Att vi som har/haft det lite tuffare vågar berätta och dela med oss är betydelsefullt, det förbereder kommande adoptivföräldrar, det gör att åsikten "det hjälper med kärlek" kanske får lite mer nyans. Det hjälper våra barn. För det hjälper faktiskt inte alltid med bara kärlek och det är orättvist både mot barnen och föräldrarna att säga så.
Många vuxna adopterade blir idag dissade med inställningen att de är bittra och gnälliga. Det är så himla orättvist! De blev säkert älskade, men blev de lyssnade på? Fick de veta om sin adoption? Fick de stöd i sina funderingar och fick de hjälp att få ordning på tankarna? Blev de lyssnade på i sin sorg efter sina biologiska föräldrar?
Det tar tid. Men det blir bättre. Vi tittar på lillemans synliga ärr och ser att de bleknar. Låt oss hoppas att de andra såren i hans (och alla adoptivbarns) inre får det de behöver för att kunna läka och blekas.
♥ mother mary
*självklart gör han det med, han är ju ett barn. vore ju konstigt om han inte skulle försöka manipulera sig till mer godis, en till film eller att slippa sin medicin. men han manipulerar inte sin skräck. den som ingen (nästan) utom vi får se.
måndag 16 november 2015
Allt har ett pris
Jag fortsätter att utbilda mig, ta reda på saker, köpa böcker, prata om det samt läsa, läsa, läsa på alla mina olika forum som jag hänger på. Redan innan vi adopterade var jag medveten om det höga priset för att jag skulle få bli mamma. Det som lilleman betalar. Han är uppryckt med rötterna och forslad till en annan världsdel, han har separationer och trauma i bagaget, frågor han aldrig kommer att få svar på samt ett utseende som aldrig kommer att smälta in här i hans nya land.
I den bästa av världar (för lilleman) vore jag fortfarande barnlös och han hos en välmående familj i sitt födelseland. Så länge jag inte blundar för detta, så länge som jag öppet pratar om hans landmamma och landpappa, om hans födelseland med kärlek. Så länge som jag aldrig förnekar hans sorg, hans utsprung eller väljer att ljuga för honom. Så länge som jag med öppna ögon inte väljer färgblindhet utan väljer att rusta mitt barn för verkligheten, då gör jag mitt bästa. Mitt bästa för denna lilla människa som jag fick därför att någon annan förlorade honom. Jag fick bli mother mary till en pojke som är så lik mig och maken till sinnet, men samtidigt så unik och full av gåtor som bara en skatt kan vara.
♥ mother mary
I den bästa av världar (för lilleman) vore jag fortfarande barnlös och han hos en välmående familj i sitt födelseland. Så länge jag inte blundar för detta, så länge som jag öppet pratar om hans landmamma och landpappa, om hans födelseland med kärlek. Så länge som jag aldrig förnekar hans sorg, hans utsprung eller väljer att ljuga för honom. Så länge som jag med öppna ögon inte väljer färgblindhet utan väljer att rusta mitt barn för verkligheten, då gör jag mitt bästa. Mitt bästa för denna lilla människa som jag fick därför att någon annan förlorade honom. Jag fick bli mother mary till en pojke som är så lik mig och maken till sinnet, men samtidigt så unik och full av gåtor som bara en skatt kan vara.
♥ mother mary
tisdag 27 oktober 2015
En helt vanlig dag
När man ser en känt ansikte så är min impuls att le och hälsa. Hur dåligt jag än mår. Nu såg jag ett känt ansikte, men var i en situation där jag inte syntes utan kunde ta tid på mig och fundera på vem det egentligen var. Och fy och usch och blä. Det var ju någon jag inte alls känner men som uttalat sig klantigt och elakt flera gånger offentligt. Och gjort någon jag känner illa. Honom var det ju tur att jag inte råkade hälsa på.
Sen fortsatte dagen med ett läkarbesök. Hamnade väldigt högt på ett test. Jag är visst deprimerad. Svart på vitt och tydligt uttalat går det ju inte att smita. Min terapeut hade väl rätt då. Skall få träffa psykolog. Blev erbjuden medicin. Och började grina av beslutsångest.
På kvällen myser lilleman och jag framför tv med "de där nötterna". Nötterna är från pumpan, vi rostade en plåt pumpafrön från lillemans pumpa som nu vakar över huset. Vi kollar barnprogram och filosoferar, kramas och skojar. Vid tandborstningen går ett glas sönder och trots föräldrarnas lugn stegras det inom lilleman till ett utbrott. Men det är stora framsteg ändå, han blir så rädd, vår lille. Så rädd, så rädd, så anfall är bästa försvar. Vi tröstar och pratar, förklarar att ingen behöver flytta (!) och att vi inte är arga. Berättar om alla gånger vi slagit sönder sönder saker och vad man då kan bli rädd för. Att det låter högt. Att det är vasst. Att man ska göra sig illa.
Nu sover både lilleman och make. Jag grinar och tillåter mig att tycka att livet är orättvist en stund.
Fast jag har ju bästa maken. Och bästa ungen. Just det!
♥ mother mary
Sen fortsatte dagen med ett läkarbesök. Hamnade väldigt högt på ett test. Jag är visst deprimerad. Svart på vitt och tydligt uttalat går det ju inte att smita. Min terapeut hade väl rätt då. Skall få träffa psykolog. Blev erbjuden medicin. Och började grina av beslutsångest.
På kvällen myser lilleman och jag framför tv med "de där nötterna". Nötterna är från pumpan, vi rostade en plåt pumpafrön från lillemans pumpa som nu vakar över huset. Vi kollar barnprogram och filosoferar, kramas och skojar. Vid tandborstningen går ett glas sönder och trots föräldrarnas lugn stegras det inom lilleman till ett utbrott. Men det är stora framsteg ändå, han blir så rädd, vår lille. Så rädd, så rädd, så anfall är bästa försvar. Vi tröstar och pratar, förklarar att ingen behöver flytta (!) och att vi inte är arga. Berättar om alla gånger vi slagit sönder sönder saker och vad man då kan bli rädd för. Att det låter högt. Att det är vasst. Att man ska göra sig illa.
Nu sover både lilleman och make. Jag grinar och tillåter mig att tycka att livet är orättvist en stund.
Fast jag har ju bästa maken. Och bästa ungen. Just det!
♥ mother mary
torsdag 8 oktober 2015
Sektsläktingen
Lilleman, den klipske, undrar var släktingen är. Varför vill hen inte träffa oss? Ehh, det är mig hen är sur på. Vad har du gjort mamma? Har du bråkat? Ni måste bli sams!
♥ mother mary
♥ mother mary
måndag 28 september 2015
Hur var helgen?
Jo, så där. Helt ok.
För en gångs skull parade jag inte det jag ska med ett stort smile, jag vill ju vanligtvis inte göra folk obekväma, le kvinna! Nä, nu var jag lite neutral. Tänkte jag skulle testa. Testa att inte släta över allt, att inte lägga energi på att smila upp mig. Det blev skrattretande. Personen som frågade började skruva på sig och gick väldigt fort. Så himla konstigt. Jag satt lite paff och tänkte.
På jobbet ska man kanske inte dela allt det svåra. Det gör jag inte heller. Men man måste väl för fanken inte må jättetoppenbra hela tiden?
Nästa kollega. Skam den som ger sig. Jag testade nytt upplägg. Jo, helgen var bra. Men vi har en familjemedlem som inte tål rutinändringar så bra så det var lite jobbigt. Men annars så var det ok. Hon gick inte. Hon pratade vidare. Hon hade varit på tre fester i fredags, en i lördags och druckit vin igår. Och här stod hon lite rufsig och satte sig in i sin ca 20 år äldre kollegas separationsångest-helg. jag blev varm i hjärtat.
Lilleman är fantastisk. Jag försöker leva i nuet. Han vet att jag är borta en kväll i veckan och den våndas han över. Med allt jag läst om trauma så kan man nöta bort det onda och ersätta det med gott. Vi fortsätter nöta. Mamma kommer tillbaka. Varje gång. Ipaden har en film (starring mother mary och badleksakerna) som han kan kika på. Det är mycket man övervinner för att vara den bästa mamman för sitt barn. Jag drar gränsen vid att skypa från yogan.... (här vill jag infoga en "skratta så jag gråter-emoji")
♥ mother mary
För en gångs skull parade jag inte det jag ska med ett stort smile, jag vill ju vanligtvis inte göra folk obekväma, le kvinna! Nä, nu var jag lite neutral. Tänkte jag skulle testa. Testa att inte släta över allt, att inte lägga energi på att smila upp mig. Det blev skrattretande. Personen som frågade började skruva på sig och gick väldigt fort. Så himla konstigt. Jag satt lite paff och tänkte.
På jobbet ska man kanske inte dela allt det svåra. Det gör jag inte heller. Men man måste väl för fanken inte må jättetoppenbra hela tiden?
Nästa kollega. Skam den som ger sig. Jag testade nytt upplägg. Jo, helgen var bra. Men vi har en familjemedlem som inte tål rutinändringar så bra så det var lite jobbigt. Men annars så var det ok. Hon gick inte. Hon pratade vidare. Hon hade varit på tre fester i fredags, en i lördags och druckit vin igår. Och här stod hon lite rufsig och satte sig in i sin ca 20 år äldre kollegas separationsångest-helg. jag blev varm i hjärtat.
Lilleman är fantastisk. Jag försöker leva i nuet. Han vet att jag är borta en kväll i veckan och den våndas han över. Med allt jag läst om trauma så kan man nöta bort det onda och ersätta det med gott. Vi fortsätter nöta. Mamma kommer tillbaka. Varje gång. Ipaden har en film (starring mother mary och badleksakerna) som han kan kika på. Det är mycket man övervinner för att vara den bästa mamman för sitt barn. Jag drar gränsen vid att skypa från yogan.... (här vill jag infoga en "skratta så jag gråter-emoji")
♥ mother mary
fredag 18 september 2015
Barndom
Jag kommer framåt. Med stormsteg skulle jag kunna säga. Remisser skickas, förfrågningar görs. Allt är väl utrett och klart om ett år. Om jag ens får bli utredd. Jag tillhör ju tydligen de högfungerandes skara, de som kommer i vettiga kläder (terapeutens ord), har jobb, boende och ok ekonomi och trots det ett enormt högt lidande (terapeutens ord igen).
I ett försök att nysta lite mer i min barndom har jag närmat mig mina föräldrar med frågor. På darriga ben. Svaren är fantastiska i sin enkelhet och nästan helt utan analys. "Kanske skulle vi pratat lite mer om känslor? Kanske fick du medla lite mycket i bråk? Kanske du borde åka på retreat? Med säkerhet valde du fel utbildning och är nu olycklig på ditt jobb. Vi stöttar dig och älskar dig." Jag läser med förvåning deras brev. Mammas text normal, pappas text kursiv. Så att jag kan hålla isär vad de svarar. Ja, för det skulle verkligen varit otroligt svårt annars. (ironi)
En vän får också några frågor. Och jag är tacksam över att hon tar sig tid att svara och minnas. En del hade jag glömt, på riktigt förträngt. Det bubblar ur mig i terapin tillsammans med allt från mina föräldrar plus massa annat som jag absolut inte hade tänkt berätta. På inga villkor. Terapeuten ser lite matt ut. Oj, det var mycket nytt. Förlåt säger jag.
♥ mother mary
I ett försök att nysta lite mer i min barndom har jag närmat mig mina föräldrar med frågor. På darriga ben. Svaren är fantastiska i sin enkelhet och nästan helt utan analys. "Kanske skulle vi pratat lite mer om känslor? Kanske fick du medla lite mycket i bråk? Kanske du borde åka på retreat? Med säkerhet valde du fel utbildning och är nu olycklig på ditt jobb. Vi stöttar dig och älskar dig." Jag läser med förvåning deras brev. Mammas text normal, pappas text kursiv. Så att jag kan hålla isär vad de svarar. Ja, för det skulle verkligen varit otroligt svårt annars. (ironi)
En vän får också några frågor. Och jag är tacksam över att hon tar sig tid att svara och minnas. En del hade jag glömt, på riktigt förträngt. Det bubblar ur mig i terapin tillsammans med allt från mina föräldrar plus massa annat som jag absolut inte hade tänkt berätta. På inga villkor. Terapeuten ser lite matt ut. Oj, det var mycket nytt. Förlåt säger jag.
♥ mother mary
tisdag 15 september 2015
Att vara lik
Nu börjar det.
Lilleman: Vet ni (till mig och maken), E på förskolan, han är lik sin familj!
mother mary: Jaha, hur tänker du då? Menar du på kläder eller färg på huden kanske?
L: Ja och i ansiktet. De ser ut som varandra.
mm: Det är för att E kommit ur sin mammas mage. Du är nog lik din födelsemamma… jag tror att ni kanske har samma hårfärg och samma fina mörka ögon.
L: Men… jag vet!
mm: Vad då?
L: Jag kan klä ut mig så jag blir lik er.
(mother mary gråter inombords.)
mm: Det är en bra idé, men det kan vara svårt att bli lik på samma sätt som E är lik sina föräldrar. Vi i vår familj är ju lika fast på andra sätt.
L: Vad har du för ögonfärg pappa?
(de tittar och jämför, Lilleman lämnar bordet, vi tittar oroligt på varandra, han återkommer)
L: Men sen då? Hur är vi lika?
mm+make: Ja, vi skrattar ju åt samma saker. Tycker om likadana saker. Klär oss ibland i likadana saker, vi blir liksom lite lika för vi hör ihop som familj...
I morse hade jag radat upp lillemans badleksaker i badrummet och ordnat dem efter färg. Rosa flodhästen stod med rosa Nezerilflaskan, gröna penntrollet hängde med gröna nagelborsten och gröna krabban och gröna badankan osv.
Vad gör de? undrar Lilleman.
mm: De har varit uppe hela natten och pratat om det vi pratade om igår kväll. Det där om hur man kan höra ihop och vara familj fast man inte liknar varandra.
Lilleman funderar och vi pratar vilka som skulle kunna vara vi och vi känner oss nog rätt nöjda allihopa.
Efter en lång stund pekar han på den bruna badankan och den gröna badankan och säger: De är lika fast ändå inte.
mother mary gråter inombords igen. Han är en liten tänkare, precis som jag. Jag önskar att hans födelseföräldrar kunde ta del av glädjen han ger oss. Jag önskar att världen vore en plats utan krig och brott, där adoption inte skulle behövas (eller i alla fall gå lagligt till och skötas på barnets villkor), där sjukvård var gratis och där vi alla skulle acceptera varandra. (Vi kan väl backa till Adam och Eva och göra om och göra rätt, va?!))
♥ mother mary
Lilleman: Vet ni (till mig och maken), E på förskolan, han är lik sin familj!
mother mary: Jaha, hur tänker du då? Menar du på kläder eller färg på huden kanske?
L: Ja och i ansiktet. De ser ut som varandra.
mm: Det är för att E kommit ur sin mammas mage. Du är nog lik din födelsemamma… jag tror att ni kanske har samma hårfärg och samma fina mörka ögon.
L: Men… jag vet!
mm: Vad då?
L: Jag kan klä ut mig så jag blir lik er.
(mother mary gråter inombords.)
mm: Det är en bra idé, men det kan vara svårt att bli lik på samma sätt som E är lik sina föräldrar. Vi i vår familj är ju lika fast på andra sätt.
L: Vad har du för ögonfärg pappa?
(de tittar och jämför, Lilleman lämnar bordet, vi tittar oroligt på varandra, han återkommer)
L: Men sen då? Hur är vi lika?
mm+make: Ja, vi skrattar ju åt samma saker. Tycker om likadana saker. Klär oss ibland i likadana saker, vi blir liksom lite lika för vi hör ihop som familj...
I morse hade jag radat upp lillemans badleksaker i badrummet och ordnat dem efter färg. Rosa flodhästen stod med rosa Nezerilflaskan, gröna penntrollet hängde med gröna nagelborsten och gröna krabban och gröna badankan osv.
Vad gör de? undrar Lilleman.
mm: De har varit uppe hela natten och pratat om det vi pratade om igår kväll. Det där om hur man kan höra ihop och vara familj fast man inte liknar varandra.
Lilleman funderar och vi pratar vilka som skulle kunna vara vi och vi känner oss nog rätt nöjda allihopa.
Efter en lång stund pekar han på den bruna badankan och den gröna badankan och säger: De är lika fast ändå inte.
mother mary gråter inombords igen. Han är en liten tänkare, precis som jag. Jag önskar att hans födelseföräldrar kunde ta del av glädjen han ger oss. Jag önskar att världen vore en plats utan krig och brott, där adoption inte skulle behövas (eller i alla fall gå lagligt till och skötas på barnets villkor), där sjukvård var gratis och där vi alla skulle acceptera varandra. (Vi kan väl backa till Adam och Eva och göra om och göra rätt, va?!))
♥ mother mary
lördag 29 augusti 2015
Asch då
Ja. Jag tog ner mitt förra inlägg efter typ en halvtimme. Behövde skriva av mig. Insåg sen att jag inte orkade ta någon som helst annan åsikt om det jag skrev och tog ner det. Konflikträdd much?
Annars är det mycket. Jag hinner inget känns det som. Jag känner inte mycket stöd. Jag berättar för lite om HUR DET EGENTLIGEN ÄR enligt en vän. Då är det ju ingen som fattar hur jobbigt du tycker det är. Nä, ok, men va fan, kan folk inte bara TRO på mig istället? Nähä? Ok.
Efter en solig (på alla sätt och vis) förmiddag så får lilleman spel när vi måste sanera tre kilo sand innan vi går in i huset. Ett vanligt utbrott följer. Skrik, slag, spott och förödelse. Gråt och mer skrik på alla fronter. Inget ovanligt. Det måste få ta sin tid. Var började det? Självanklagelse och rannsakan. Självklart är vi bortbjudna på kvällen och maken är bortrest. Snabbt in i duschen (jag), mer tjat om allt möjligt (lilleman) och så kommer vi iväg. På festen är lilleman ett av tre barn, de andra är tio och tolv. Han går genast in i tonårsmode och säger svalt närhelst jag närmar mig "vad gör du här mamma? kan du gå nu?". Han spurtar runt, men är lugn jämfört med andra barn. Ändå suckar de äldre barnen när de ska leka att de inte orkar, att han är krävande och efter lite lek blir han ignorerad. Jag försöker, men får ju inte var med honom. Droppen kommer när en av de vuxna ber honom vara lite tyst. :-( Han är ju bara fyra och lite glad. Vi har passat, lekt, gullat och myst med deras barn (tian och tolvan) i alla år och aldrig skulle vi väl sagt nåt sånt mitt i en fest. Jag blev så himla ledsen.
Jag låter lilleman vinna en strid för att jag förstår att det känns jobbigt med detta kalas för honom. Jag backar för en andra strid av samma anledning. När det så närmar sig hemgång kan jag inte backa, inget funkar och jag måste bära ut en skrikande lilleman medans hela festen ser på. Gråtande mamma cyklar hem med skrikande barn. Snyggt.
Självklart menar de inte att dissa honom (hoppas jag), MEN jag kommer inte att gå till dessa vänner igen på länge. Jag tycker inte att de är trevliga nog för att lilleman ska behöva "lida" alternativt sitta med en läsplatta medans jag är social. Och ska jag leka med honom så kan jag göra det hemma.
Asch igen. Det går ju inte att berätta hur jobbigt allt är när man vill skydda sitt barns integritet. Då fattar ju jag också att jag får pushback och inte förståelse.
♥ mother mary
Annars är det mycket. Jag hinner inget känns det som. Jag känner inte mycket stöd. Jag berättar för lite om HUR DET EGENTLIGEN ÄR enligt en vän. Då är det ju ingen som fattar hur jobbigt du tycker det är. Nä, ok, men va fan, kan folk inte bara TRO på mig istället? Nähä? Ok.
Efter en solig (på alla sätt och vis) förmiddag så får lilleman spel när vi måste sanera tre kilo sand innan vi går in i huset. Ett vanligt utbrott följer. Skrik, slag, spott och förödelse. Gråt och mer skrik på alla fronter. Inget ovanligt. Det måste få ta sin tid. Var började det? Självanklagelse och rannsakan. Självklart är vi bortbjudna på kvällen och maken är bortrest. Snabbt in i duschen (jag), mer tjat om allt möjligt (lilleman) och så kommer vi iväg. På festen är lilleman ett av tre barn, de andra är tio och tolv. Han går genast in i tonårsmode och säger svalt närhelst jag närmar mig "vad gör du här mamma? kan du gå nu?". Han spurtar runt, men är lugn jämfört med andra barn. Ändå suckar de äldre barnen när de ska leka att de inte orkar, att han är krävande och efter lite lek blir han ignorerad. Jag försöker, men får ju inte var med honom. Droppen kommer när en av de vuxna ber honom vara lite tyst. :-( Han är ju bara fyra och lite glad. Vi har passat, lekt, gullat och myst med deras barn (tian och tolvan) i alla år och aldrig skulle vi väl sagt nåt sånt mitt i en fest. Jag blev så himla ledsen.
Jag låter lilleman vinna en strid för att jag förstår att det känns jobbigt med detta kalas för honom. Jag backar för en andra strid av samma anledning. När det så närmar sig hemgång kan jag inte backa, inget funkar och jag måste bära ut en skrikande lilleman medans hela festen ser på. Gråtande mamma cyklar hem med skrikande barn. Snyggt.
Självklart menar de inte att dissa honom (hoppas jag), MEN jag kommer inte att gå till dessa vänner igen på länge. Jag tycker inte att de är trevliga nog för att lilleman ska behöva "lida" alternativt sitta med en läsplatta medans jag är social. Och ska jag leka med honom så kan jag göra det hemma.
Asch igen. Det går ju inte att berätta hur jobbigt allt är när man vill skydda sitt barns integritet. Då fattar ju jag också att jag får pushback och inte förståelse.
♥ mother mary
måndag 10 augusti 2015
Att räcka till
Läsaren Ninne delade med sig av en underbar text från Instagram. Inte nog med att det värmer med stöd, texten fick mig också att skratta. För självklart är det ju så här:
You are enough.
You are so enough.
It´s unbelievable how enough you are.
Jag vet inte vem som ursprungligen författat raderna. Någon som vet?
♥ mother mary
You are enough.
You are so enough.
It´s unbelievable how enough you are.
Jag vet inte vem som ursprungligen författat raderna. Någon som vet?
♥ mother mary
onsdag 29 juli 2015
Inte döma
Alltsomoftast glömmer jag i min vånda bort det viktigaste: att andas. Idag när molnet lyft litet så kom jag på det! Letade upp en mindfulness-video på Youtube och satte mig mitt i lillemans lego. Han är supernervös inför förskolan, att vara ensam med mig hemma, att rutinerna ändrats osv och jag har ett litet plåster. Max 1 meter, annars blir det jobbigt. Han sitter alltså kloss intill och jag trycker igång videon.
Videon börjar bra, jag andas och tårarna rinner (alltid vid yoga och meditation). Ett stycke in i videon inser jag att det här var lite annorlunda... Jag färdas i ljus mot Sirius, får en aura, möter ljusvarelser, möter mig själv och får råd. Att inte döma är ju det jag tränar på så jag fortsätter hela meditationen. Fascinerande och rogivande. Känns inte som om jag har råd att vara skeptisk när det känns som hela ens existens hänger på att en får lite lugn. Får se vad det blir nästa gång...
Lilleman och jag pratar om tårarna och sen är det hans tur att leka med paddan och jag får sitta bredvid och vara tyst. Så gärna så.
Och ja, starka smärtstillande hjälper mot förlamande huvudvärk och bara det gör ju varandet lite lättare.
♥ mother mary
Videon börjar bra, jag andas och tårarna rinner (alltid vid yoga och meditation). Ett stycke in i videon inser jag att det här var lite annorlunda... Jag färdas i ljus mot Sirius, får en aura, möter ljusvarelser, möter mig själv och får råd. Att inte döma är ju det jag tränar på så jag fortsätter hela meditationen. Fascinerande och rogivande. Känns inte som om jag har råd att vara skeptisk när det känns som hela ens existens hänger på att en får lite lugn. Får se vad det blir nästa gång...
Lilleman och jag pratar om tårarna och sen är det hans tur att leka med paddan och jag får sitta bredvid och vara tyst. Så gärna så.
Och ja, starka smärtstillande hjälper mot förlamande huvudvärk och bara det gör ju varandet lite lättare.
♥ mother mary
lördag 25 juli 2015
Jamen det var då fasen också
Hmm, har jag sagt så? Lilleman upprepar. Oj, mother mary får nog ta sig lite i akt. Projekt "lugna ner mother mary" får startas. När han dessutom spelar upp ett av de senaste utbrotten med sig som Kanin så hör jag att det inte heller låter så bra. Jäkla skit. Fast det får jag ju inte säga. Just det.
Bråken med lilleman suger musten ur mig. Hemma går det ok. (nåja) Borta är det tuffare. Jag måste hantera mitt tonårstrotsiga jag som poppar upp när mina föräldrar behandlar mig som en tioåring. Jag måste hantera mitt vuxna jag i samma situation. Jag måste hantera lilleman och till viss del även maken. Jag brusar upp vid en middag med svärisar på besök och finner mig stå skrikande i köket med dem. Jag har aldrig betett mig så här. Mina föräldrar sopar det under mattan. Svärisarna måste få prata ut med maken som medlare. Jag vill bara gå.
Jag tycker hela tiden att jag inser att jag måste ta det lugnare, men så skriker lilleman och sopar till maken och så är det i full gång. Mother mary måste rycka ut och fixa. Nu är jag så förbannad på dem båda (mest maken förstås) att jag lät helt okaraktäristiskt lät bli att engagera mig i bekantas felsägningar och fördomar på förmiddagsfikat. Jag orkar inte.
Jag som senast i morse kände att - nu har jag fattat - en dag i taget - jag fixar det här! Varje strid lämnar mig som en blöt fläck. Jag kan inte ens uttrycka riktigt varför. När maken lyfte iväg lilleman utom räckhåll på (i mitt tycke) ett lite hårt sätt vill jag i min tur knuffa undan maken. Han ska ju vara den vuxna! Varför ska alltid jag vara den vuxna? (säger hon som själv står och gormar) Varför måste jag alltid alltid alltid finnas inom hörhåll, räckhåll, hjälphåll, stödhåll och allmänt räddningshåll? Alltid med alla sinnen på helspänn? Inte bara för en normal lilleman-dag, utan också för att jag ska behöva rycka ut och rädda situationen vid vid eventuella meningsskiljaktligheter när han är med maken, mor- eller farföräldrar*.
♥ mother mary
* Och nej, det hjälper inte att ignorera, att gå därifrån eller nåt annat tjusigt tips, inget hjälper ju utom försöka hålla sig lugn, att ligga 20 steg före och en fantasi och inlevelse som det tydligen inte är helt lätt att ha om man inte är jag. Jävla skittrauma, jävla skitsjukdom, jävla skitpolitik i lillemans födelseland, jävla ... ähem. Rackarns då, menar jag ju.
PS Alla är sams nu kl 19.43. Det är bra. DS
Bråken med lilleman suger musten ur mig. Hemma går det ok. (nåja) Borta är det tuffare. Jag måste hantera mitt tonårstrotsiga jag som poppar upp när mina föräldrar behandlar mig som en tioåring. Jag måste hantera mitt vuxna jag i samma situation. Jag måste hantera lilleman och till viss del även maken. Jag brusar upp vid en middag med svärisar på besök och finner mig stå skrikande i köket med dem. Jag har aldrig betett mig så här. Mina föräldrar sopar det under mattan. Svärisarna måste få prata ut med maken som medlare. Jag vill bara gå.
Jag tycker hela tiden att jag inser att jag måste ta det lugnare, men så skriker lilleman och sopar till maken och så är det i full gång. Mother mary måste rycka ut och fixa. Nu är jag så förbannad på dem båda (mest maken förstås) att jag lät helt okaraktäristiskt lät bli att engagera mig i bekantas felsägningar och fördomar på förmiddagsfikat. Jag orkar inte.
Jag som senast i morse kände att - nu har jag fattat - en dag i taget - jag fixar det här! Varje strid lämnar mig som en blöt fläck. Jag kan inte ens uttrycka riktigt varför. När maken lyfte iväg lilleman utom räckhåll på (i mitt tycke) ett lite hårt sätt vill jag i min tur knuffa undan maken. Han ska ju vara den vuxna! Varför ska alltid jag vara den vuxna? (säger hon som själv står och gormar) Varför måste jag alltid alltid alltid finnas inom hörhåll, räckhåll, hjälphåll, stödhåll och allmänt räddningshåll? Alltid med alla sinnen på helspänn? Inte bara för en normal lilleman-dag, utan också för att jag ska behöva rycka ut och rädda situationen vid vid eventuella meningsskiljaktligheter när han är med maken, mor- eller farföräldrar*.
♥ mother mary
* Och nej, det hjälper inte att ignorera, att gå därifrån eller nåt annat tjusigt tips, inget hjälper ju utom försöka hålla sig lugn, att ligga 20 steg före och en fantasi och inlevelse som det tydligen inte är helt lätt att ha om man inte är jag. Jävla skittrauma, jävla skitsjukdom, jävla skitpolitik i lillemans födelseland, jävla ... ähem. Rackarns då, menar jag ju.
PS Alla är sams nu kl 19.43. Det är bra. DS
måndag 6 juli 2015
Att komma i tid
"Nu måste vi skynda oss på toa, om fem minuter blir det middag!" Jag jäktar på lilleman som tydligen uppfattat att han skulle få kolla en grej på paddan innan de 50 metrarna till mormors och morfars stuga. För att minska striderna så säger jag ok till en Youtube-diggilo, men sen måste vi skynda oss. Hojtar inåt stugan till maken som inte svarar. Han skulle ju fixa sås! Men han har somnat... Fasiken, väcker maken, stressar ut lilleman i hallen. Det ska rotas i kylskåp (maken) och packas gosedjur (lilleman). Sen ska skorna spännas på särskilt sätt (börjar de bli för små?) och jag hojtar på dem att nu måste vi iväg, mormor blir ledsen annars. Maken muttrar, lilleman skuttar iväg.
Dörren öppnas och vi anländer 6 minuter för sent. "Ni är sena!" väser min mamma. "Eh, ja, vi var på toa." "Maten var klar PRECIS i tid" kontrar mormor och jag får andas djupt. Lilleman måste på toa igen och vi går dit och lämnar maken att smöra för sina svärföräldrar. När vi är klara på toa (jag hela tiden väsande åt lilleman att sluta pilla på papiliotter mm) går vi ut och tar skyndsamt mat. Lite stel stämning.
Det är gott och lilleman äter till allas förvåning massor. Mamma tar åter upp att vi var sena. Fast lilleman behövde gå på toa invänder jag fast jag vet att vi kunde varit i tid om bara jag tagit mer ansvar för det. "Då får man planera bättre!" kontrar min mamma och maken har äntligen fått nog. "Vår son bajsar tyvärr inte på beställning."
Släkten är helt enkelt bäst. Mysigt var ordet. Mamma vägrade sen gå med på kvällspromenad, hon skulle gå en egen. Ok. Pappa muttrar i köket att hon är lite sur just nu. På promenaden frågar jag mer. "Äh", säger han, "hon är lite rastlös och så är det för varmt väder."
Livet är ett lidande, är det vad buddhismen sa? Känns ju ibland inte så konstigt att jag ibland känner mig som ett ufo. Har jag vuxit upp i det här?
♥ mother mary
Dörren öppnas och vi anländer 6 minuter för sent. "Ni är sena!" väser min mamma. "Eh, ja, vi var på toa." "Maten var klar PRECIS i tid" kontrar mormor och jag får andas djupt. Lilleman måste på toa igen och vi går dit och lämnar maken att smöra för sina svärföräldrar. När vi är klara på toa (jag hela tiden väsande åt lilleman att sluta pilla på papiliotter mm) går vi ut och tar skyndsamt mat. Lite stel stämning.
Det är gott och lilleman äter till allas förvåning massor. Mamma tar åter upp att vi var sena. Fast lilleman behövde gå på toa invänder jag fast jag vet att vi kunde varit i tid om bara jag tagit mer ansvar för det. "Då får man planera bättre!" kontrar min mamma och maken har äntligen fått nog. "Vår son bajsar tyvärr inte på beställning."
Släkten är helt enkelt bäst. Mysigt var ordet. Mamma vägrade sen gå med på kvällspromenad, hon skulle gå en egen. Ok. Pappa muttrar i köket att hon är lite sur just nu. På promenaden frågar jag mer. "Äh", säger han, "hon är lite rastlös och så är det för varmt väder."
Livet är ett lidande, är det vad buddhismen sa? Känns ju ibland inte så konstigt att jag ibland känner mig som ett ufo. Har jag vuxit upp i det här?
♥ mother mary
torsdag 2 juli 2015
Bara bråk
Jag vet inte vad jag ska göra. Allt blir en strid. Varenda liten sak. Välja mina strider? Jag har sagt att han inte får ha strumpbyxor på stranden, men backat på precis allt annat och ändå så fortsätter det.
Om två dagar har det lugnat sig som det brukar, men just nu har jag slut på idéer på hur jag ska få det lite trevligare. Skitsommar.
♥ mother mary
Edit: en natt senare. Gråt och gnissel och en mirakulös vändning efter pannkakor till frukost. Nu spelar han spel med maken och jag sitter i köket och andas och lyssnar på min lilla familj. Kanske blir en bra sommar ändå?
Om två dagar har det lugnat sig som det brukar, men just nu har jag slut på idéer på hur jag ska få det lite trevligare. Skitsommar.
♥ mother mary
Edit: en natt senare. Gråt och gnissel och en mirakulös vändning efter pannkakor till frukost. Nu spelar han spel med maken och jag sitter i köket och andas och lyssnar på min lilla familj. Kanske blir en bra sommar ändå?
tisdag 30 juni 2015
Sommarlov
Lovet har börjat. Solen skiner. Hela familjen är ledig. Allt är frid och fröjd. Mohahahaha... Spelar ingen roll om man adopterat eller ej, har man ett barn som älskar och behöver rutiner blir även det roligaste jobbigt. Jag är helt slut. Lilleman är uppe i varv och kan ju inte hjälpa att han inte fixar att det är lov. Maken drar största lasset idag. Jag drog det igår.
Jag vet att det lugnar sig lite när vi nått slutdestination, men just nu vill jag bara ha tjänstefolk som packar, lagar mat, ser om huset samt gärna skjutsar mig till semestermålet. Kanske även ger mig fotmassage, en drink och ställer fram en solstol.
Det som gör mig mest frustrerad är att lilleman blir så stressad att vi har svårt att nå fram. När favvobyxorna är blöta av vattenlek och torkas i tumlaren och han fortsätter att tjata, tjata, tjata. Han låser sig och känner sig taskigt behandlad. "Pappa sa att jag inte fick (insert valfri sak som maken självklart inte sagt)". Jag ser så tydligt mönstret och vi pratar, pratar, ritar, kramas och spelar rollspel för att försäkra honom om att han är vårt barn och ska bo här. Ingen kommer försvinna. Han får alltid vara med. Vi gillar honom. Vi tycker om honom. Vi älskar honom. Vi kommer tillbaka till "hemma" efter semestern. Oh mother, otillräcklig varde ditt namn!
♥ mother mary
...och däremellan lilleman au naturel och mammahjärtat slappnar av lite och hoppas att han hinner ladda batterierna till nästa jobbiga sak.
Jag vet att det lugnar sig lite när vi nått slutdestination, men just nu vill jag bara ha tjänstefolk som packar, lagar mat, ser om huset samt gärna skjutsar mig till semestermålet. Kanske även ger mig fotmassage, en drink och ställer fram en solstol.
Det som gör mig mest frustrerad är att lilleman blir så stressad att vi har svårt att nå fram. När favvobyxorna är blöta av vattenlek och torkas i tumlaren och han fortsätter att tjata, tjata, tjata. Han låser sig och känner sig taskigt behandlad. "Pappa sa att jag inte fick (insert valfri sak som maken självklart inte sagt)". Jag ser så tydligt mönstret och vi pratar, pratar, ritar, kramas och spelar rollspel för att försäkra honom om att han är vårt barn och ska bo här. Ingen kommer försvinna. Han får alltid vara med. Vi gillar honom. Vi tycker om honom. Vi älskar honom. Vi kommer tillbaka till "hemma" efter semestern. Oh mother, otillräcklig varde ditt namn!
♥ mother mary
...och däremellan lilleman au naturel och mammahjärtat slappnar av lite och hoppas att han hinner ladda batterierna till nästa jobbiga sak.
onsdag 10 juni 2015
Bloggar & artiklar
Jag har letat och funnit. Det är i alla fall en början.
Vi måste snacka om privilegier
http://blogg.resume.se/nina-akestam/2014/08/24/vi-maste-snacka-om-privilegier/
Not my problem? Not your problem?
https://mypapayajambalaya.wordpress.com/2015/01/30/not-my-problem-not-your-problem/
Black&Smart
https://blackandsmart.wordpress.com/
Vad är rasism, islamofobi, vita privilegier och andra sådana frågor
http://www.nyansmuslim.se/2015/01/06/vad-ar-rasism-islamofobi-vita-privilegier-och-andra-sadana-fragor/
Vad är vardagsrasism?
http://lundagard.se/2011/11/04/vad-ar-vardagsrasism/
Falskheten: Ras-skolan (18 inlägg, börja från början)
http://falskheten.blogspot.se/search/label/Ras-skolan
10 ways to be an ally
http://whitepriv.blogspot.se/2010/02/10-ways-to-be-and-ally.html
White fragility: Why it´s so hard to talk to white people about racism
http://goodmenproject.com/featured-content/white-fragility-why-its-so-hard-to-talk-to-white-people-about-racism-twlm/
...sen är det bara att läsa, läsa, träna, läsa lite till, våga känna sig pinsam och obekväm och kämpa för alla de som i stunden inte kan försvara sig!
♥ mother mary
Vi måste snacka om privilegier
http://blogg.resume.se/nina-akestam/2014/08/24/vi-maste-snacka-om-privilegier/
Not my problem? Not your problem?
https://mypapayajambalaya.wordpress.com/2015/01/30/not-my-problem-not-your-problem/
Black&Smart
https://blackandsmart.wordpress.com/
Vad är rasism, islamofobi, vita privilegier och andra sådana frågor
http://www.nyansmuslim.se/2015/01/06/vad-ar-rasism-islamofobi-vita-privilegier-och-andra-sadana-fragor/
Vad är vardagsrasism?
http://lundagard.se/2011/11/04/vad-ar-vardagsrasism/
Falskheten: Ras-skolan (18 inlägg, börja från början)
http://falskheten.blogspot.se/search/label/Ras-skolan
10 ways to be an ally
http://whitepriv.blogspot.se/2010/02/10-ways-to-be-and-ally.html
White fragility: Why it´s so hard to talk to white people about racism
http://goodmenproject.com/featured-content/white-fragility-why-its-so-hard-to-talk-to-white-people-about-racism-twlm/
...sen är det bara att läsa, läsa, träna, läsa lite till, våga känna sig pinsam och obekväm och kämpa för alla de som i stunden inte kan försvara sig!
♥ mother mary
måndag 1 juni 2015
Bara massa tjat. Läs ej detta.
Det slår liksom aldrig fel. Ägglossning och trötthet gör ofelbart att mother mary blir som en slags tjafsmagnet. Svärmor satte igång sitt tjafs igår, fast denna gång var maken närvarande och han satte stopp för det meddetsamma. Ändå så blir jag så himla upprörd på att hon behöver lägga sten på börda. "Men varför får han ha volangtröja på förskolan? Är han inte annorlunda så det räcker redan? Och med hans SN också?" Men han är ju fyra år! Självklart får han ha glittriga volangtröjor hur mycket han vill. Och vill han ha det när han är 14 år är det också ok. Så länge han väljer det själv och gillar det.
Hans SN kan vi inte göra nåt åt. Det är vad det är. Vi hanterar det. Han lär sig prata om det. Att vara stolt över det. Visst frågor kommer från de små kompisarna. Något har vi gjort rätt för när han svarar är det klockrent. Det är klart att det kommer att bli jobbigt. Men det blir ju inte bättre av att vara olyckskorp och börja tjafsa om att han är adopterad och har tjejkläder. Hörru svärmor, backa!
Och så fortsätter tjatet. You have been warned. Vad är det med folk som inte flyttar på sig? I rusningstrafik? I dag sa jag med honungsröst åt en kvinna (lite yngre än mig) att bara flytta på sig. Hon spärrade av halva dörrparet på pendeln och jag kunde att knuffat till henne på vägen ut. Istället valde jag att trevligt säga till. Hon såg nästan lite rädd ut när hon flyttade på sig.
Innan detta hade jag battlat ovannämnda 4-åring om fotbeklädnad i 1 timme. Det slutade med bråk. Och att han fick ha gympaskor på sig och stövlarna i en påse. "Jag vill ha som du, mamma! Jag vill det! Då får du också ha stövlar." Inget argument bet. Han är väldigt skicklig. Och charmig. Och jag tänker på att man ska välja sina strider. Efter detta plus en halvtimme på cykel i ösregn står man inte i vägen för mother mary. Kanske så lite farlig ut. Osminkad och allt. Ha! :-)
Jag är inte riktigt klar ännu. För jag är upprörd över massa saker. Jominsann. Trött intill gråt, ångest deluxe. Jag är heterosexuell. Jag har ett fast jobb, en partner och någonstans att bo. Ett barn och bil. Jag smälter in (nåja, allt är relativt) överallt i landet där jag bor. Det som drar ner mitt vita privilegium lite är att jag är kvinna och lider av psykisk ohälsa. Annars är det inte mycket som hotar att allt är format efter mig. Jag har så länge grunnat på detta. Jag som har så svårt för lugna diskussioner om allt som upprör mig. Jag tappar orden, blir arg och frustrerad. Det tog lång tid att inse att jag måste träna på den här sortens. Att det inte blir bättre trots alla som kämpar. Att jag (och alla andra vita) måste inse vad rasism är. Att vi blir inte blir rädda när polisen stoppar oss. För vi vet att polisen hjälper oss. Att förstå att någon med en annan hudfärg inte får samma hjälp som vi. Att de kanske blir rädda istället. Att inte förminska det utan lyssna istället. Min kollega viftade bort det: "Men allt annat är ju så bra här. Lite rasism är inte så farligt. Jag har det så hela tiden. Det är lugnt." Va? Ska det vara så att människor blir illa behandlade men står ut för att det är värre någon annanstans? Tänk om du minst en gång i veckan klev in i en hiss och folk (vita) ryggade tillbaka för dig? Bara för att du ser ut lite som en annan person som var en terrorist.
Har du orkat läsa hit? Kan du rekommendera sidor om det vita privilegiet? Rasifiering? För det är nog det som gör mig mest arg nuförtiden. Färgblindheten från alla håll och kanter. Oförståelsen för det som inte är i ens egen trädgård. Rädslan.
♥ mother mary
Hans SN kan vi inte göra nåt åt. Det är vad det är. Vi hanterar det. Han lär sig prata om det. Att vara stolt över det. Visst frågor kommer från de små kompisarna. Något har vi gjort rätt för när han svarar är det klockrent. Det är klart att det kommer att bli jobbigt. Men det blir ju inte bättre av att vara olyckskorp och börja tjafsa om att han är adopterad och har tjejkläder. Hörru svärmor, backa!
Och så fortsätter tjatet. You have been warned. Vad är det med folk som inte flyttar på sig? I rusningstrafik? I dag sa jag med honungsröst åt en kvinna (lite yngre än mig) att bara flytta på sig. Hon spärrade av halva dörrparet på pendeln och jag kunde att knuffat till henne på vägen ut. Istället valde jag att trevligt säga till. Hon såg nästan lite rädd ut när hon flyttade på sig.
Innan detta hade jag battlat ovannämnda 4-åring om fotbeklädnad i 1 timme. Det slutade med bråk. Och att han fick ha gympaskor på sig och stövlarna i en påse. "Jag vill ha som du, mamma! Jag vill det! Då får du också ha stövlar." Inget argument bet. Han är väldigt skicklig. Och charmig. Och jag tänker på att man ska välja sina strider. Efter detta plus en halvtimme på cykel i ösregn står man inte i vägen för mother mary. Kanske så lite farlig ut. Osminkad och allt. Ha! :-)
Jag är inte riktigt klar ännu. För jag är upprörd över massa saker. Jominsann. Trött intill gråt, ångest deluxe. Jag är heterosexuell. Jag har ett fast jobb, en partner och någonstans att bo. Ett barn och bil. Jag smälter in (nåja, allt är relativt) överallt i landet där jag bor. Det som drar ner mitt vita privilegium lite är att jag är kvinna och lider av psykisk ohälsa. Annars är det inte mycket som hotar att allt är format efter mig. Jag har så länge grunnat på detta. Jag som har så svårt för lugna diskussioner om allt som upprör mig. Jag tappar orden, blir arg och frustrerad. Det tog lång tid att inse att jag måste träna på den här sortens. Att det inte blir bättre trots alla som kämpar. Att jag (och alla andra vita) måste inse vad rasism är. Att vi blir inte blir rädda när polisen stoppar oss. För vi vet att polisen hjälper oss. Att förstå att någon med en annan hudfärg inte får samma hjälp som vi. Att de kanske blir rädda istället. Att inte förminska det utan lyssna istället. Min kollega viftade bort det: "Men allt annat är ju så bra här. Lite rasism är inte så farligt. Jag har det så hela tiden. Det är lugnt." Va? Ska det vara så att människor blir illa behandlade men står ut för att det är värre någon annanstans? Tänk om du minst en gång i veckan klev in i en hiss och folk (vita) ryggade tillbaka för dig? Bara för att du ser ut lite som en annan person som var en terrorist.
Har du orkat läsa hit? Kan du rekommendera sidor om det vita privilegiet? Rasifiering? För det är nog det som gör mig mest arg nuförtiden. Färgblindheten från alla håll och kanter. Oförståelsen för det som inte är i ens egen trädgård. Rädslan.
♥ mother mary
fredag 22 maj 2015
Att samla sina tankar
I går kväll vaknade lilleman feberhet och grät hysteriskt att han inte ville flytta. Han ville bo kvar med mamma! Ja, separationstankarna är aldrig långt borta. Lilleman kommer nog bo här tills han är 47 år.
Tankar som kommer och går är svåra att samla ihop och få logik i. Ibland läser jag nåt fantastiskt och det uppstår en kort stund av "aha!" där det känns som om många tankar faller på plats alternativt rättar in sig i rätt led. Wow, där är jag nåt på spåret hojtar mother mary till maken, jag visste att jag inte kunde vara ensam om det här! Att jag inte är "hopplöst galen och psykiskt sjuk". Vilket jag ju egentligen vet, men inte verkar kunna ta till mig ordentligt i alla lägen.
Jag har sett tydliga mönster denna vecka. Efter att ha lyckats få till en lugnare arbetsmiljö hamnade jag mitt i en sådan situation jag försöker undvika. En kollega var otrevlig, jag intar (på ytan) en sval attityd och nästan springer därifrån innan jag krackelerar. Eftermiddagen blir en plåga och väl hemkommen är jag till ingen nytta. Alla är emot mig, jag är allmänt värdelös och kollegan är en idiot. Det intressanta i detta var att nuförtiden är dessa situationer relativt sällsynta vilket tydliggjorde hur extremt jag överreagerar på att en ensam person under en kort stund är otrevlig mot mig. Fem minuter förstör flera timmar. Intressant.
För att nu ingen ska få för sig att jag är sjukt lättkränkt så kan jag tillägga att jag dubbelkollat med några personer om kollegan faktiskt var otrevlig (jodå, det var hen). Hur kaxig och framåt jag än kan tyckas vara så är det ändå mest orättvisor mot andra som får mig att ta strid i korridoren eller ta ton på stora möten. Som min svärmor säger: bli inte ledsen, bli arg. Men om jag blir arg så är jag rädd att jag ska bli väldigt arg. Och jag vet inte om det är värt det. Speciellt inte i jobbkorridoren. Och så undrar jag (och maken och säkert flera vänner) hur i hela friden jag kan låta mig rubbas så till den milda grad av enstaka knäppa personer.
Samla tankarna var det ja. ;-)
♥ mother mary
Tankar som kommer och går är svåra att samla ihop och få logik i. Ibland läser jag nåt fantastiskt och det uppstår en kort stund av "aha!" där det känns som om många tankar faller på plats alternativt rättar in sig i rätt led. Wow, där är jag nåt på spåret hojtar mother mary till maken, jag visste att jag inte kunde vara ensam om det här! Att jag inte är "hopplöst galen och psykiskt sjuk". Vilket jag ju egentligen vet, men inte verkar kunna ta till mig ordentligt i alla lägen.
Jag har sett tydliga mönster denna vecka. Efter att ha lyckats få till en lugnare arbetsmiljö hamnade jag mitt i en sådan situation jag försöker undvika. En kollega var otrevlig, jag intar (på ytan) en sval attityd och nästan springer därifrån innan jag krackelerar. Eftermiddagen blir en plåga och väl hemkommen är jag till ingen nytta. Alla är emot mig, jag är allmänt värdelös och kollegan är en idiot. Det intressanta i detta var att nuförtiden är dessa situationer relativt sällsynta vilket tydliggjorde hur extremt jag överreagerar på att en ensam person under en kort stund är otrevlig mot mig. Fem minuter förstör flera timmar. Intressant.
För att nu ingen ska få för sig att jag är sjukt lättkränkt så kan jag tillägga att jag dubbelkollat med några personer om kollegan faktiskt var otrevlig (jodå, det var hen). Hur kaxig och framåt jag än kan tyckas vara så är det ändå mest orättvisor mot andra som får mig att ta strid i korridoren eller ta ton på stora möten. Som min svärmor säger: bli inte ledsen, bli arg. Men om jag blir arg så är jag rädd att jag ska bli väldigt arg. Och jag vet inte om det är värt det. Speciellt inte i jobbkorridoren. Och så undrar jag (och maken och säkert flera vänner) hur i hela friden jag kan låta mig rubbas så till den milda grad av enstaka knäppa personer.
Samla tankarna var det ja. ;-)
♥ mother mary
måndag 11 maj 2015
Råd
När orken tryter, gråter är mer regel än undantag, kroppen reagerar som på ett verkligt hot inför en helg med extra belastning för mother mary, lilleman får fnatt, maken snäser och mother mary skulle vilja lägga sig i ett hål (fast hon orkar inte gräva det), DÅ bråkar man som om det gällde livet. För det är ju det det gör. Gäller livet. Balanserandes på avgrundens rand blir det inte snyggt. Inte så privat. Jag tror att de som eventuellt blev vittne till det kan smyga sig närmare sin ev partner och lite smånöjt tänka att de minsann inte bråkar offentligt. Och tänkt ändå vad bra vi har det. Jaja. Jag bjuder på den. Vi kom ut på andra sidan. Mellan våtservetterna och chipsen. Chipsen som jag sulade i vagnen skulle jag aldrig valt annars, men nu hade jag slitit till mig en random påse. De var goda. Jag älskar min man, make, livskamrat. Han gör mig till en bättre människa. Jag gör honom till en bättre människa.
Jag frågade om råd och kände att de bästa råden kommer från dem som själva varit där. Som inte behöver försöka förstå. Som inte behöver få höra att "nej, han fick inte sin vilja fram, det handlar inte om det", "nej, jag kan inte bara sticka iväg en stund", "nej, jag orkar inte". De som vet precis hur det är. Och som faktiskt bara ger råd när de efterfrågas. Jag är så otroligt tacksam för att jag lärt känna människor som kan ge mig råd som faktiskt kan funka! Och just nu ändrade vi kvällsrutinen för lilleman - han blir lugnare och jag kommer förhoppningsvis att må bättre i längden.
Fast ändå. Det behöver ju (nu när jag tänker efter) inte vara de som exakt vet hur det är som ger bäst råd, kanske är det bara det där med att inte komma med oefterfrågade tips som är vitsen. Att lyssna, komma med råd när det efterfrågas och tänka efter innan. Jo, så är det! För jag får minsann fina råd av folk som inte ens kommer i närheten av att vara i samma sits som jag.
"Länge leve mänskligheten, vi är alla världsinvånare!" som jag just sa till min kollega som skrattade rått (vi har samma sorts humor) till svar!
♥ mother mary
Jag frågade om råd och kände att de bästa råden kommer från dem som själva varit där. Som inte behöver försöka förstå. Som inte behöver få höra att "nej, han fick inte sin vilja fram, det handlar inte om det", "nej, jag kan inte bara sticka iväg en stund", "nej, jag orkar inte". De som vet precis hur det är. Och som faktiskt bara ger råd när de efterfrågas. Jag är så otroligt tacksam för att jag lärt känna människor som kan ge mig råd som faktiskt kan funka! Och just nu ändrade vi kvällsrutinen för lilleman - han blir lugnare och jag kommer förhoppningsvis att må bättre i längden.
Fast ändå. Det behöver ju (nu när jag tänker efter) inte vara de som exakt vet hur det är som ger bäst råd, kanske är det bara det där med att inte komma med oefterfrågade tips som är vitsen. Att lyssna, komma med råd när det efterfrågas och tänka efter innan. Jo, så är det! För jag får minsann fina råd av folk som inte ens kommer i närheten av att vara i samma sits som jag.
"Länge leve mänskligheten, vi är alla världsinvånare!" som jag just sa till min kollega som skrattade rått (vi har samma sorts humor) till svar!
♥ mother mary
torsdag 7 maj 2015
Men va fasen!?
Jag har läst böcker, faktaböcker, av Åsa Nilsonne.
Nu lånade jag en roman, Smärtbäraren, och fastnade direkt. Tyvärr läser jag redan på sida 17 följande och läser vidare med en klump i magen.
"Jag har ofta undrat över tillblivelsens paradox - hur en intensiv, allt överskuggande längtan efter ett barn kan förhindra en graviditet. Sedan, när de tilltänkta föräldrarna ger upp och adopterar ett barn eller skaffar hund går det finstämda maskineriet igång igen och de får sitt efterlängtade barn av egen kraft och utan kostnad."
Åsa Nilsonne är psykiater och forskare på Karolinska institutet. Jag undrar om hon vet vad hon (eller romanens huvudperson) gör för skada för de ofrivilligt barnlösa? Som författare har man ändå ett ansvar. För det är ju inte så? Eller har jag i förtvivlan över barnlösheten (då, innan lilleman) missat någon studie?
Är det någon annan som läst boken? Den är från 2002.
♥ mother mary
Nu lånade jag en roman, Smärtbäraren, och fastnade direkt. Tyvärr läser jag redan på sida 17 följande och läser vidare med en klump i magen.
"Jag har ofta undrat över tillblivelsens paradox - hur en intensiv, allt överskuggande längtan efter ett barn kan förhindra en graviditet. Sedan, när de tilltänkta föräldrarna ger upp och adopterar ett barn eller skaffar hund går det finstämda maskineriet igång igen och de får sitt efterlängtade barn av egen kraft och utan kostnad."
Åsa Nilsonne är psykiater och forskare på Karolinska institutet. Jag undrar om hon vet vad hon (eller romanens huvudperson) gör för skada för de ofrivilligt barnlösa? Som författare har man ändå ett ansvar. För det är ju inte så? Eller har jag i förtvivlan över barnlösheten (då, innan lilleman) missat någon studie?
Är det någon annan som läst boken? Den är från 2002.
♥ mother mary
lördag 25 april 2015
Egentligen inte
Inspirerad av Ninette och mina egna funderingar på censur hänger jag på trenden med ett blogginlägg om de saker jag vill skriva om men egentligen inte vågar släppa fram eller erkänna.
Jag tänker varje dag på min vikt. Det är sjukt jobbigt och hindrar mig från att ägna tankar åt annat, viktigare. Inför barnaskaffandet gick jag i terapi för ätstörning och det har funkat ok sen dess. Men nu gör det sig av flera olika anledningar påmint igen. Blä.
Jag undra ofta om jag inte borde blivit mamma. Om jag borde sett tecknen (inga biologiska barn) för var de var: universums sätt att säga åt mig att "neeeeeeeeeeeeeeeeeeej, omg inte hon!!!". Jag vet att det är som balsam för min själ att vara mamma, men lite för ofta är det urbota jobbigt.
Jag är så ledsen över min nära släkting. Det framgår nog. Skulle vilja våga skriva mer, men är så rädd att bli påkommen och på något sätt ställas till svars.
Jag är deprimerad och har ångest. Jag har för tillfället en utmattningsdepression. Jag behöver leva i nuet, acceptera varenda timma av glädje, sorg, ångest, bråk, jobbighet, harmoni och vardag. Det blir bättre då. Kanske. Jag får inte önska att jag hade mer energi för det är inte konstruktivt. Istället ska jag acceptera min orkeslöshet i detta nu.
Jag är dålig på att ta hand om mig själv. Jag försöker hålla skenet uppe, och jag vet att jag nog lurar en massa. Även mig själv. Det blir bättre.
Jag fastnar i en surhet (trötthet) och har svårt att ta mig ur den.
Detta kändes ju faktiskt inte så farligt. Det mesta har jag ju redan skrivit innan, fast formulerat på ett annat sätt kanske. Och jag tog mig ju lite tid att sitta och skriva detta, det är bra. Jag sitter i mitt rum och tittar på ett foto av lilleman och mig, taget några veckor efter hemkomst. Han är så liten. Jag hoppas så innerligt att jag är bra för honom, även om jag ibland är trött, blir arg, skriker och bråkar.
♥ mother mary
Jag tänker varje dag på min vikt. Det är sjukt jobbigt och hindrar mig från att ägna tankar åt annat, viktigare. Inför barnaskaffandet gick jag i terapi för ätstörning och det har funkat ok sen dess. Men nu gör det sig av flera olika anledningar påmint igen. Blä.
Jag undra ofta om jag inte borde blivit mamma. Om jag borde sett tecknen (inga biologiska barn) för var de var: universums sätt att säga åt mig att "neeeeeeeeeeeeeeeeeeej, omg inte hon!!!". Jag vet att det är som balsam för min själ att vara mamma, men lite för ofta är det urbota jobbigt.
Jag är så ledsen över min nära släkting. Det framgår nog. Skulle vilja våga skriva mer, men är så rädd att bli påkommen och på något sätt ställas till svars.
Jag är deprimerad och har ångest. Jag har för tillfället en utmattningsdepression. Jag behöver leva i nuet, acceptera varenda timma av glädje, sorg, ångest, bråk, jobbighet, harmoni och vardag. Det blir bättre då. Kanske. Jag får inte önska att jag hade mer energi för det är inte konstruktivt. Istället ska jag acceptera min orkeslöshet i detta nu.
Jag är dålig på att ta hand om mig själv. Jag försöker hålla skenet uppe, och jag vet att jag nog lurar en massa. Även mig själv. Det blir bättre.
Jag fastnar i en surhet (trötthet) och har svårt att ta mig ur den.
Detta kändes ju faktiskt inte så farligt. Det mesta har jag ju redan skrivit innan, fast formulerat på ett annat sätt kanske. Och jag tog mig ju lite tid att sitta och skriva detta, det är bra. Jag sitter i mitt rum och tittar på ett foto av lilleman och mig, taget några veckor efter hemkomst. Han är så liten. Jag hoppas så innerligt att jag är bra för honom, även om jag ibland är trött, blir arg, skriker och bråkar.
♥ mother mary
torsdag 9 april 2015
Hmm
Jag undrar vad jag ska skriva om. Jag som hade så mycket att skriva om censurerar nu mig själv så att jag inte skrivet något. De svarta tankarna vågar jag inte skriva ner, det räcker med att jag håller på att utforma en plan för hur jag ska acceptera mig och den ångest och depressiva läggning som tydligen är jag. Sensitivt begåvad, känslig, stark och för tillfället väldigt känslig för stress.
Snart fyller den förskjutande släktingen år. Min mamma påminde mig om att en födelsedagspresent borde jag nog ändå ge. Känns jobbigt. Jag vill förlåta, men hen bryr sig ju inte om mig. Eller? Kan jag förlåta från mitt håll? Vända andra kinden till liksom? Jag vill stå upp för mig själv och för mig blir det lite rörigt att förlåta, köpa en present (kanske något neutralt) och sen kanske inte kunna hantera att bli fortsatt ignorerad. När jag tänker mina förlåtande tankar så kommer jag alltid till lilleman till slut. Varför skickar hen inte ens ett kort till honom på födelsedagen? Hmm?
♥ mother mary
Snart fyller den förskjutande släktingen år. Min mamma påminde mig om att en födelsedagspresent borde jag nog ändå ge. Känns jobbigt. Jag vill förlåta, men hen bryr sig ju inte om mig. Eller? Kan jag förlåta från mitt håll? Vända andra kinden till liksom? Jag vill stå upp för mig själv och för mig blir det lite rörigt att förlåta, köpa en present (kanske något neutralt) och sen kanske inte kunna hantera att bli fortsatt ignorerad. När jag tänker mina förlåtande tankar så kommer jag alltid till lilleman till slut. Varför skickar hen inte ens ett kort till honom på födelsedagen? Hmm?
♥ mother mary
tisdag 7 april 2015
Framsteg
Både lilleman och hans mamma gör framsteg. Mother mary lyckades igår med konststycket att både ta sig lite egentid i badrummet och haffa paddan. Samtidigt! Wow! A small step for most people, a giant leap for mother mary!
Lilleman har under påsken visat stort mod och tagit sig över flera hinder! Vi är extra vaksamma med honom med tanke på reaktionerna som kan komma, och bara för att det går bra en gång betyder inte det att det gör det nästa gång. Så lite oroliga är vi allt när vi släpper iväg honom på äventyr. Men i påsk gick det så himla bra: i en lite lugnare omgivning tog vi det sakta till en början och så fick han testa sina gränser. Friskt vågat liksom! Han växer!
♥ mother mary
Lilleman har under påsken visat stort mod och tagit sig över flera hinder! Vi är extra vaksamma med honom med tanke på reaktionerna som kan komma, och bara för att det går bra en gång betyder inte det att det gör det nästa gång. Så lite oroliga är vi allt när vi släpper iväg honom på äventyr. Men i påsk gick det så himla bra: i en lite lugnare omgivning tog vi det sakta till en början och så fick han testa sina gränser. Friskt vågat liksom! Han växer!
♥ mother mary
torsdag 2 april 2015
En morgon med lilleman
Oftast är det jag som är närmast lilleman om natten. Han kravlar runt i sängen och stannar när han fått kroppskontakt. Fötterna trampar på mina lår, min mage, ibland på halsen och i ansiktet. Det gäller att vakna till och flytta iväg honom, återerövra lite plats och försöka somna om.
I början vaggade han sig själv till söms precis som på barnhemmet. Han vaknade skräckslagen och tröstade sig våldsamt själv. Det händer inte så ofta längre, vi är snabba på att lugna och klappa om.
Beroende på veckodag mornar han sig. Sover tungt eller är otåligt på att gå upp. Gnäller efter nåt gosedjur som gått förlorat i täcket eller ramlat på golvet. Vi myser en stund innan vi går upp. Han går inte upp själv. Det är läskigt. Han sover alltid i vår säng. Han skulle aldrig somna om vi avslöjade att vi stiger upp när han somnat. Jag började hinta lite för ett tag sen och han vågade inte somna på flera kvällar. Vi säger att vi går på toa.
Efter toabesök är det påklädning som gäller. Här duger det inte att slöa runt i myskläder eller pyjamas hela morgonen. Nej, byxor, strumpor, klocka och motvilligt en tröja. Sen brukar han leka, sjunga eller pyssla med något medans jag fixar frukost. Vi har en rutin och det passar oss båda. Maken är sedan länge på sitt jobb om det är en vardag. Är det en helgdag planerar vi tillsammans, oftast på fredagen, hur helgen ska se ut. Utan den planeringen (i detalj) brakar familjen ihop och det blir gräl för hela slanten. Så vi planerar. Och förklarar. Och ser till att lillemans schema är uppdaterat. Många tycker vi är gulliga som gör det här. Att vi överdriver lite. Att jag är kontrollfreak. Vi vet att de ser utsidan som inte skulle funka om vi inte kämpade med insidan.
Han är inte själv längre stunder om vi är på olika våningsplan. Ringer det på dörren och vi är långt ifrån varandra utlöser det en reaktion så kraftig att han inte vet vad han gör. "Fast här på förskolan kan han vara långt ifrån oss, vad trygg han är.", säger pedagogen (en ung) och jag tar ett djupt andetag. Mmm, säger jag, men försvinner en person härifrån så finns det 20 kvar. Försvinner jag hemifrån är lilleman ensam.
♥ mother mary
I början vaggade han sig själv till söms precis som på barnhemmet. Han vaknade skräckslagen och tröstade sig våldsamt själv. Det händer inte så ofta längre, vi är snabba på att lugna och klappa om.
Beroende på veckodag mornar han sig. Sover tungt eller är otåligt på att gå upp. Gnäller efter nåt gosedjur som gått förlorat i täcket eller ramlat på golvet. Vi myser en stund innan vi går upp. Han går inte upp själv. Det är läskigt. Han sover alltid i vår säng. Han skulle aldrig somna om vi avslöjade att vi stiger upp när han somnat. Jag började hinta lite för ett tag sen och han vågade inte somna på flera kvällar. Vi säger att vi går på toa.
Efter toabesök är det påklädning som gäller. Här duger det inte att slöa runt i myskläder eller pyjamas hela morgonen. Nej, byxor, strumpor, klocka och motvilligt en tröja. Sen brukar han leka, sjunga eller pyssla med något medans jag fixar frukost. Vi har en rutin och det passar oss båda. Maken är sedan länge på sitt jobb om det är en vardag. Är det en helgdag planerar vi tillsammans, oftast på fredagen, hur helgen ska se ut. Utan den planeringen (i detalj) brakar familjen ihop och det blir gräl för hela slanten. Så vi planerar. Och förklarar. Och ser till att lillemans schema är uppdaterat. Många tycker vi är gulliga som gör det här. Att vi överdriver lite. Att jag är kontrollfreak. Vi vet att de ser utsidan som inte skulle funka om vi inte kämpade med insidan.
Han är inte själv längre stunder om vi är på olika våningsplan. Ringer det på dörren och vi är långt ifrån varandra utlöser det en reaktion så kraftig att han inte vet vad han gör. "Fast här på förskolan kan han vara långt ifrån oss, vad trygg han är.", säger pedagogen (en ung) och jag tar ett djupt andetag. Mmm, säger jag, men försvinner en person härifrån så finns det 20 kvar. Försvinner jag hemifrån är lilleman ensam.
♥ mother mary
fredag 27 mars 2015
Ja e int bitter
Någon gång kanske det inte gör ont längre. Någon gång kanske jag slipper få en klump i magen, tryck över bröstet och längtan till att gråta en skvätt bittra tårar.
Faktiskt så är det mycket lättare att se magar och barnvagnar. Jag bryr mig inte så mycket om de håller sig utanför mig närmaste sfär. Acceptansträning. När lilleman är med så förundras vi gemensamt över det lilla knytet och jag lägger mig på hans intressenivå, dvs måttligt begeistrad. Känns skönt, för jag har alltid varit den som sugits in i alla bäbisar, fått hålla, gunga och hålla på. Varit barnvakt, bästa tanten, roligaste personen! Nu är jag en skugga av det. Jag finns bara till för min egen bäbis. Min lilleman.
Tills det kommer någon som är nära och berättar. Då blir det lite tufft igen. Jag visste om det långt innan. De tror att de är så diskreta, de fattar inte att jag ser alla tecken, känner deras vånda av att ha en hemlis, genomskådar alla ursäkter som de plötsligt börjar med. Jag frågar aldrig, inte ens när hintarna blir stora som tallar. Nej, ska det avslöjas att någon är gravid får de göra jobbet själv för jag tänker aldrig riskera att ställa frågan som jag själv hatade så innerligt; "Är du gravid?"
♥ mother mary
Faktiskt så är det mycket lättare att se magar och barnvagnar. Jag bryr mig inte så mycket om de håller sig utanför mig närmaste sfär. Acceptansträning. När lilleman är med så förundras vi gemensamt över det lilla knytet och jag lägger mig på hans intressenivå, dvs måttligt begeistrad. Känns skönt, för jag har alltid varit den som sugits in i alla bäbisar, fått hålla, gunga och hålla på. Varit barnvakt, bästa tanten, roligaste personen! Nu är jag en skugga av det. Jag finns bara till för min egen bäbis. Min lilleman.
Tills det kommer någon som är nära och berättar. Då blir det lite tufft igen. Jag visste om det långt innan. De tror att de är så diskreta, de fattar inte att jag ser alla tecken, känner deras vånda av att ha en hemlis, genomskådar alla ursäkter som de plötsligt börjar med. Jag frågar aldrig, inte ens när hintarna blir stora som tallar. Nej, ska det avslöjas att någon är gravid får de göra jobbet själv för jag tänker aldrig riskera att ställa frågan som jag själv hatade så innerligt; "Är du gravid?"
♥ mother mary
torsdag 19 mars 2015
Att skapa sig en ännu mer spännande tillvaro
Hur gör man det, är det kanske någon som undrar? Jo, så här:
Se till att partner är bortrest och barnet nattat. Börja sen fundera på att det gör ont i bröstet. Och att det inte känns som ångest. Andas en stund och testa att meditera. Googla. Fundera sen på alternativa scenarion som att dö i soffan (lilleman traumatiserad), åka till akuten (vart då?), ringa nån (vem vågar man blotta sin eventuella hypokondri/annalkande död för?) eller att man har turen och vaknar nästa morgon.
Jag valde att skypa med partner i ett annat land. Delad rädsla är dubbel rädsla eller hur var det nu? Avkräv partnern ett samtal klockan 07.00 för att kolla livsstatus.
Vakna förvånad över att du lever och inte känner smärta. Iaktta när smärtan kommer tillbaka och googla nummer till sjukvård. Sjukanmäl till jobbet, lämna lilleman på föris och vänta på akuttiden. Ta EKG. Svimma nästan. Bli undersökt av doktor från lillemans land (lite distraherande) och få en diagnos. Inte hjärtinfarkt. Inte döende. Inte kärlkramp. Bara något syndrom. Som gör ont. Precis där hjärtat är. Spännande!
"Nej. Känns det lite mindre jobbigt nu?"
Doktorns svar. Och då hade jag bara frågat ca fem gånger om det verkligen, verkligen inte var någon fara.
♥ mother mary
Se till att partner är bortrest och barnet nattat. Börja sen fundera på att det gör ont i bröstet. Och att det inte känns som ångest. Andas en stund och testa att meditera. Googla. Fundera sen på alternativa scenarion som att dö i soffan (lilleman traumatiserad), åka till akuten (vart då?), ringa nån (vem vågar man blotta sin eventuella hypokondri/annalkande död för?) eller att man har turen och vaknar nästa morgon.
Jag valde att skypa med partner i ett annat land. Delad rädsla är dubbel rädsla eller hur var det nu? Avkräv partnern ett samtal klockan 07.00 för att kolla livsstatus.
Vakna förvånad över att du lever och inte känner smärta. Iaktta när smärtan kommer tillbaka och googla nummer till sjukvård. Sjukanmäl till jobbet, lämna lilleman på föris och vänta på akuttiden. Ta EKG. Svimma nästan. Bli undersökt av doktor från lillemans land (lite distraherande) och få en diagnos. Inte hjärtinfarkt. Inte döende. Inte kärlkramp. Bara något syndrom. Som gör ont. Precis där hjärtat är. Spännande!
"Nej. Känns det lite mindre jobbigt nu?"
Doktorns svar. Och då hade jag bara frågat ca fem gånger om det verkligen, verkligen inte var någon fara.
♥ mother mary
onsdag 11 mars 2015
Att vilja men inte kunna
Jag lär mig att leva i nuet. Det är svårt. Framförallt är det svårt att acceptera allt jag inte kan, det jag inte hinner och det jag får ångest av. Jag vill ju skriva mer här, skriva mer brev, göra mer saker och planera fler roligheter. Det finns inget sätt att lösa situationen på utom att strunta i alla måsten (från mig själv och andra), acceptera att det inte går just nu (och kanske inte de nästa 20 åren heller) och göra det bästa av nuet.
I likhet med en annan bloggare försöker jag tillämpa någon slags pacing (med den stora skillnaden att man inte ser på mig att jag mår dåligt, och att min sjukdom är erkänd och botbar - bli gärna stödmedlem för min vän). Jag börjar lära mig var det är som triggar igång stress och panik och allmänt kaos och tumult. Jag börjar även lära mig att vara ärlig med både mig själv och maken om detta. En mother mary som bryter ihop på tröskeln är vardag, lilleman tycker inte det är konstigt att mamma är ledsen ibland. Det är ju alla.
Fast mest är jag glad. Och lite arg. Och sjukt rolig! Och bra på att ge kramar och prata och tänka ut så högtflygande planer att jag får ångest...
♥ mother mary
I likhet med en annan bloggare försöker jag tillämpa någon slags pacing (med den stora skillnaden att man inte ser på mig att jag mår dåligt, och att min sjukdom är erkänd och botbar - bli gärna stödmedlem för min vän). Jag börjar lära mig var det är som triggar igång stress och panik och allmänt kaos och tumult. Jag börjar även lära mig att vara ärlig med både mig själv och maken om detta. En mother mary som bryter ihop på tröskeln är vardag, lilleman tycker inte det är konstigt att mamma är ledsen ibland. Det är ju alla.
Fast mest är jag glad. Och lite arg. Och sjukt rolig! Och bra på att ge kramar och prata och tänka ut så högtflygande planer att jag får ångest...
♥ mother mary
fredag 20 februari 2015
När blir det adopterade barnet ett barn?
Jag trodde (i min enfald) att alla barn var barn. Jag fick lära mig att adopterade barn var annorlunda på många sätt under utbildningen. Jag förundrades över hur. Det var ungefär här i mitt liv som jag började tycka att de flestas kommentarer om att "vilken knarkare som helst" ju kan bli gravid började bli jobbiga. Jaja, liksom, jag har gått vidare.
Att välja ett barn med ett i förväg känt speciellt behov kändes inte heller som något konstigt efter ett tag. Självklart kan vi inte förvänta oss ett kärnfriskt spädbarn när vi adopterar. Även detta landade vi i snabbt. Fortfarande förklarar jag detta om och om igen för oförstående.
Alla nyblivna föräldrar kan få det svårt med att anpassa sig till det nya livet. Inga konstigheter. Men det finns tyvärr inte lika många instanser som kan fånga upp en post adoption depression som en förlossningsgraviditet. Inte för att det är lätt för bioföräldrarna heller att få hjälp. Pressen att vara lycklig när en väntat så länge efter sitt barn är tuff och det gäller att hitta en annan adoptiv-mamma och terapeut som kan förstå. De andra försöker förstå, men det är svårt att förklara. "Men alla barn gör ju si och så och är så där krävande..." Jo, men... försöker man, han är adopterad och det innebär att...
Inför inskolningen i förskolan tog vi med oss material (det finns lite skrifter som är bra) och delade ut till måttligt intresserad förskolechef och pedagoger. Efter tre möten, sammanbitna, väldigt vänliga och extremt tydliga om barnets speciella behov som adopterad tycker chefen att vi alltid målar upp worst case scenario. Jag känner mig mindre och mindre som mamma och mer och mer som en advokat som kämpar för att min klient inte ska avrättas.
Nåja, poletten trillade ju äntligen ner och inskolningen är i full gång. Vid första avstämningsmötet tackade förskolechefen oss för att vi vågat stå på oss om lillemans behov och varit så tydliga. Jag var inte med på mötet, men blev glad när maken berättade. Hon hade ju inte behövt säga det. Undrar om hon anar vad det kostat oss att kämpa.
Någon enstaka gång har jag fått frågan om lilleman har en pappa från landet. Den oftast ställda frågan är hur hans svenska är. Annars undrar de flesta hur det går med inskolningen. Andra i sin tur blir nästan lite irriterade när jag begränsar aktiviteter, punktmarkerar (om jag känner på mig att en "situation" kan uppstå) eller om jag inte kan låta bli att relatera till att han är adopterad. För det måste jag göra. Mitt barn är ju speciellt. Kanske hade han varit det om jag fött honom också. Nu har jag istället hämtat honom och spåren från hans första 2,5 år i livet är inget som jag kan eller vill ignorera. I sjukhusvärlden har det definitivt gynnat lilleman att vara son till en adoptivmamma - kraven jag ställer är inte jättehöga, men jag vet många bioföräldrar som inte vågar. Och jag vet ju i och för sig inte hur jag hade betett med om jag hade fött honom själv. Så han är mitt barn. Mitt adopterade barn. Mitt längtansbarn. Mitt finaste. Min till låns och att förundras över.
♥ mother mary
Att välja ett barn med ett i förväg känt speciellt behov kändes inte heller som något konstigt efter ett tag. Självklart kan vi inte förvänta oss ett kärnfriskt spädbarn när vi adopterar. Även detta landade vi i snabbt. Fortfarande förklarar jag detta om och om igen för oförstående.
Alla nyblivna föräldrar kan få det svårt med att anpassa sig till det nya livet. Inga konstigheter. Men det finns tyvärr inte lika många instanser som kan fånga upp en post adoption depression som en förlossningsgraviditet. Inte för att det är lätt för bioföräldrarna heller att få hjälp. Pressen att vara lycklig när en väntat så länge efter sitt barn är tuff och det gäller att hitta en annan adoptiv-mamma och terapeut som kan förstå. De andra försöker förstå, men det är svårt att förklara. "Men alla barn gör ju si och så och är så där krävande..." Jo, men... försöker man, han är adopterad och det innebär att...
Inför inskolningen i förskolan tog vi med oss material (det finns lite skrifter som är bra) och delade ut till måttligt intresserad förskolechef och pedagoger. Efter tre möten, sammanbitna, väldigt vänliga och extremt tydliga om barnets speciella behov som adopterad tycker chefen att vi alltid målar upp worst case scenario. Jag känner mig mindre och mindre som mamma och mer och mer som en advokat som kämpar för att min klient inte ska avrättas.
Nåja, poletten trillade ju äntligen ner och inskolningen är i full gång. Vid första avstämningsmötet tackade förskolechefen oss för att vi vågat stå på oss om lillemans behov och varit så tydliga. Jag var inte med på mötet, men blev glad när maken berättade. Hon hade ju inte behövt säga det. Undrar om hon anar vad det kostat oss att kämpa.
Någon enstaka gång har jag fått frågan om lilleman har en pappa från landet. Den oftast ställda frågan är hur hans svenska är. Annars undrar de flesta hur det går med inskolningen. Andra i sin tur blir nästan lite irriterade när jag begränsar aktiviteter, punktmarkerar (om jag känner på mig att en "situation" kan uppstå) eller om jag inte kan låta bli att relatera till att han är adopterad. För det måste jag göra. Mitt barn är ju speciellt. Kanske hade han varit det om jag fött honom också. Nu har jag istället hämtat honom och spåren från hans första 2,5 år i livet är inget som jag kan eller vill ignorera. I sjukhusvärlden har det definitivt gynnat lilleman att vara son till en adoptivmamma - kraven jag ställer är inte jättehöga, men jag vet många bioföräldrar som inte vågar. Och jag vet ju i och för sig inte hur jag hade betett med om jag hade fött honom själv. Så han är mitt barn. Mitt adopterade barn. Mitt längtansbarn. Mitt finaste. Min till låns och att förundras över.
♥ mother mary
måndag 16 februari 2015
Blodprov
Vi tar många blodprov i vår familj. I alla fall lilleman och jag. Jag brukade till och med donera blod och plasma...
Idag tyckte lilleman det var jobbigt att skiljas åt efter helgen och jag vandrade iväg mot jobb och vårdcentral lite skakig.
När sköterskan stack mig hoppade jag högt. Vet inte vad hon träffade, men det gjorde rejält ont. Så medan jag sitter där och försöker andas är hon klar och det gör skitont när hon drar ut nålen. När hon fipplar med provröret försöker jag diskret torka mig i ögonen. Hon ser det och frågar om det gjorde såååå ont. Som svar börjar tårarna spruta. Helt ostoppbart.
Nu sitter jag på jobbet och fnissar lite åt det. Stackars människa, tur att det finns kurator på vårdcentralen som hon kan prata ut hos! :-)
♥ mother mary
Idag tyckte lilleman det var jobbigt att skiljas åt efter helgen och jag vandrade iväg mot jobb och vårdcentral lite skakig.
När sköterskan stack mig hoppade jag högt. Vet inte vad hon träffade, men det gjorde rejält ont. Så medan jag sitter där och försöker andas är hon klar och det gör skitont när hon drar ut nålen. När hon fipplar med provröret försöker jag diskret torka mig i ögonen. Hon ser det och frågar om det gjorde såååå ont. Som svar börjar tårarna spruta. Helt ostoppbart.
Nu sitter jag på jobbet och fnissar lite åt det. Stackars människa, tur att det finns kurator på vårdcentralen som hon kan prata ut hos! :-)
♥ mother mary
torsdag 12 februari 2015
Lilleman
Jag känner mig fortfarande som en ny mamma. Lilleman har ju precis kommit hem. Rackarns vad han vuxit under så kort tid. ;-)
Och så börjar jag räkna. Det är visst inte så kort tid som gått. Det har tvärtom gått rätt lång tid. Tänker mig att när det gått lika lång tid som lilleman var gammal när han kom, dvs 2,5 år, då kanske jag kan se att det ändå gått lång tid.
Eller inte. För jag och maken tittar på honom varje dag och sedan på varandra. Adorable, kommer vi fram till. Underbart söt. Så himla fin. Så duktig, klok och rolig. Fortfarande är vi helt förundrade över detta vårt barn. Vårt barn. Det är hos oss han bor. Det är till oss han tyr sig. Det är med oss som han har interna skämt. Det är i och för sig även på oss han skriker och gapar, men det hör ju till.
När maken dubbelbokar aktiviteter till helgen så skulle han istället kunna kolla med lilleman. Han har koll. På allt. Jag vet inte om det är ett utslag av att vara adopterad, detta att han bemödar sig om att ha koll in i minsta detalj, som en slags försäkring mot att något ont eventuellt ska hända. Han rabblar telefonnummer, födelsedatum, när vi ska besöka den och den, när vi ska få besök, vad som händer i sommar, till hösten och nästa jul. Veckodagar, datum, kvällsaktiviteter och vad som bör göras i olika situationer. Han återberättar invecklade händelser tills han förstått dem och grunnar och klurar hela tiden.
Varje dag berättar han att när han blir stor ska han bli... astronaut, polis, brevbärare, mamma, förskolefröken, brandman, läkare, städare, sjuksköterska osv. Han frågade häromdagen varför någon med en bäbis i magen inte får dricka vin eller öl. (Va? Varken maken eller jag har berört detta.) Varför jag svängde på vägen till badrummet när jag faktiskt sagt "raka vägen till toa"? Han vet att han bott i någon annans mage och kom rätt snart fram till att när han dött och varit i himlen, då ska han "nästa gång" vara bäbis i min mage. Vad är ett ärr? Tycker alla om sina ärr? Vem är släkt med vem och Maddes (pedagogen på förskolan) mamma jobbar med att bo med tjuvar. Vad är en örn? Är monster läskiga? Varför gjorde Noa sönder mitt torn, vet han inte att det är fel?
Många konversationer går ut på att alla är olika. Olika långa, olika smak, olika sätt att göra saker på. Fast alla är bra! Det har vi lånat från Bamse.
♥ mother mary
Och så börjar jag räkna. Det är visst inte så kort tid som gått. Det har tvärtom gått rätt lång tid. Tänker mig att när det gått lika lång tid som lilleman var gammal när han kom, dvs 2,5 år, då kanske jag kan se att det ändå gått lång tid.
Eller inte. För jag och maken tittar på honom varje dag och sedan på varandra. Adorable, kommer vi fram till. Underbart söt. Så himla fin. Så duktig, klok och rolig. Fortfarande är vi helt förundrade över detta vårt barn. Vårt barn. Det är hos oss han bor. Det är till oss han tyr sig. Det är med oss som han har interna skämt. Det är i och för sig även på oss han skriker och gapar, men det hör ju till.
När maken dubbelbokar aktiviteter till helgen så skulle han istället kunna kolla med lilleman. Han har koll. På allt. Jag vet inte om det är ett utslag av att vara adopterad, detta att han bemödar sig om att ha koll in i minsta detalj, som en slags försäkring mot att något ont eventuellt ska hända. Han rabblar telefonnummer, födelsedatum, när vi ska besöka den och den, när vi ska få besök, vad som händer i sommar, till hösten och nästa jul. Veckodagar, datum, kvällsaktiviteter och vad som bör göras i olika situationer. Han återberättar invecklade händelser tills han förstått dem och grunnar och klurar hela tiden.
Varje dag berättar han att när han blir stor ska han bli... astronaut, polis, brevbärare, mamma, förskolefröken, brandman, läkare, städare, sjuksköterska osv. Han frågade häromdagen varför någon med en bäbis i magen inte får dricka vin eller öl. (Va? Varken maken eller jag har berört detta.) Varför jag svängde på vägen till badrummet när jag faktiskt sagt "raka vägen till toa"? Han vet att han bott i någon annans mage och kom rätt snart fram till att när han dött och varit i himlen, då ska han "nästa gång" vara bäbis i min mage. Vad är ett ärr? Tycker alla om sina ärr? Vem är släkt med vem och Maddes (pedagogen på förskolan) mamma jobbar med att bo med tjuvar. Vad är en örn? Är monster läskiga? Varför gjorde Noa sönder mitt torn, vet han inte att det är fel?
Många konversationer går ut på att alla är olika. Olika långa, olika smak, olika sätt att göra saker på. Fast alla är bra! Det har vi lånat från Bamse.
♥ mother mary
söndag 25 januari 2015
Upp till kamp
I mitt eget lilla korståg mot etiketter och fördömande ligger jag främst. Det går åt hur mycket tid som helst till att sätta etiketter på andra och mig själv, döma mig själv, andra och allt möjligt. Psykologen undrade vad det kom ifrån och menade att det nog tog upp mycket plats i mina tankar. You think? Det är väldigt svårt att göra något åt det utan att sätta etiketter på mig och döma mig själv. Hennes tips (ja, eller det var nog egentligen en order) var att släppa det. Släpp det! Men hur, tokgrinade mother mary, hur?
Sänk axlarna och andas.
Jaså, var det inte svårare än så? ;-)
Jag ska hålla tyst också. Inte lika lätt. Och notera hur många etiketter och fördömanden som susar genom huvudet. Dessutom notera hur många av dem jag lyckas hålla inne med och släppa taget om. Och inte vara kritisk mot mig själv då såklart.
♥ mother mary
PS Hur svårt ska det vara att köpa en yogamatta? Det finns olika beroende på om man ska stå eller ligga. Olika bredd också. Här tappade jag mantrat ovan, glömde att andas och dömde ut mig själv som kompetent yogamatteköpare. Smög förbittrad ut ur affären och surade. Förloraren: mother mary som nu måste göra yoga på parketten. DS
Sänk axlarna och andas.
Jaså, var det inte svårare än så? ;-)
Jag ska hålla tyst också. Inte lika lätt. Och notera hur många etiketter och fördömanden som susar genom huvudet. Dessutom notera hur många av dem jag lyckas hålla inne med och släppa taget om. Och inte vara kritisk mot mig själv då såklart.
♥ mother mary
PS Hur svårt ska det vara att köpa en yogamatta? Det finns olika beroende på om man ska stå eller ligga. Olika bredd också. Här tappade jag mantrat ovan, glömde att andas och dömde ut mig själv som kompetent yogamatteköpare. Smög förbittrad ut ur affären och surade. Förloraren: mother mary som nu måste göra yoga på parketten. DS
fredag 23 januari 2015
Etiketter och dömande
Jag är uppvuxen med etiketter och dömande. Till viss del är det mänskligt och livsavgörande att kunna göra en snabb bedömning av en människa eller situation för att kunna dra slutsatser som räddar ens eget och andras liv.
De andra tillfällena när jag (antagligen många med mig) är snabba att sätta etikett och antingen döma eller avstå från att döma är andra människors utseende. Grymt snabbt tar jag in personen, kläder, sätt att stå/gå på, hudfärg, ansiktsuttryck mm. En gissning är klar. Eller en etikett. Kanske till och med ett dömande. Det här är en x från x som antagligen vill x eller tänka göra x. Det dyker såklart upp människor du inte kan tolka, eller feltolkar. Det blir pinsamt, kränkande och irritation uppstår. Jag tilltalade lite slarvigt någon på engelska, men se där, det var fel. Jag blängde lite misstänksamt på en person som betedde sig (enligt mig och mitt dömande) underligt. I det fallet vidhåller jag personens underlighet, men har nu fått svar på vem det är. Inte alls som jag trodde. Så onödigt att döma.
Det är farligt med etiketter och dömande. Det är inte heller helt ofarligt att endast sätta etikett och gå på det, i all välmening. På en flerspråkig arbetsplats växlar jag mellan tre språk varje dag. Jag vet att de flesta som befinner sig där är ok, i meningen ofarliga. Ute på gatan är det lättare att känna sig hotad. Speciellt om man inte är van vid att alla är olika. Det är lätt att sätta etikett, döma, generalisera och moralisera.
Jag önskar att fler fick råd att resa på riktigt. Inte till försvenskade orter utan till ställen där deras likar fast av annan nationalitet och utseende bor. Att de fick lära sig att allt inte är vad det ser ut att vara. Att de kanske fick uppleva att någon ryggar tillbaka från dem i hissen av rädsla/äckel (true story), att någon blänger anklagande på dem bara för att de ser ut på ett visst sätt, att någon utgår från att de vet exakt hur de är - bara baserat på deras utseende.
De flesta tror att lilleman är en lilletös. Extremt fascinerande. Speciellt när de sen ska bortförklara varför de trodde det. Att misstas för en söt liten tjej är kanske inte så farligt, jag vet, men det börjar så tidigt, det där dömandet efter vad man tror är rätt... vad blir det sen? Jag vet inte.. Jag vet bara att jag ska jobba hårt med att minimera mitt eget etiketterande och dömande för att visa honom hur man kan ta sig an världen. Att folk gör dumma saker betyder inte att de är dumma, bara att de kanske inte förstått ännu. Jag ska inte lära honom att acceptera orättvisor/sårande etiketter/fördomar bara för att "alla vill ju väl".
De personer som jag helst skulle fastna i en hiss med på mitt jobb har sitt ursprung i Sverige, Finland och Iran. Den personen som senaste veckan gav mig en otroligt fin komplimang har en annan tro. En tro han dessutom utövar. Crazy va? De otrevligaste personerna på mitt jobb kommer från Sverige och ett nära grannland. Den underliga personen från en annan kontinent och den alla stör sig mest på från det förlovade landet i väster. Den som gav mig en kram igår kommer från Kenya och den som jag mailar med nu sitter i rullstol. Vissa pratar inte svenska. Vissa har åsikter som inte överensstämmer med mina. Vi kommer överens ändå. Undrar vilket etikett andra sätter på mig?
♥ mother mary
De andra tillfällena när jag (antagligen många med mig) är snabba att sätta etikett och antingen döma eller avstå från att döma är andra människors utseende. Grymt snabbt tar jag in personen, kläder, sätt att stå/gå på, hudfärg, ansiktsuttryck mm. En gissning är klar. Eller en etikett. Kanske till och med ett dömande. Det här är en x från x som antagligen vill x eller tänka göra x. Det dyker såklart upp människor du inte kan tolka, eller feltolkar. Det blir pinsamt, kränkande och irritation uppstår. Jag tilltalade lite slarvigt någon på engelska, men se där, det var fel. Jag blängde lite misstänksamt på en person som betedde sig (enligt mig och mitt dömande) underligt. I det fallet vidhåller jag personens underlighet, men har nu fått svar på vem det är. Inte alls som jag trodde. Så onödigt att döma.
Det är farligt med etiketter och dömande. Det är inte heller helt ofarligt att endast sätta etikett och gå på det, i all välmening. På en flerspråkig arbetsplats växlar jag mellan tre språk varje dag. Jag vet att de flesta som befinner sig där är ok, i meningen ofarliga. Ute på gatan är det lättare att känna sig hotad. Speciellt om man inte är van vid att alla är olika. Det är lätt att sätta etikett, döma, generalisera och moralisera.
Jag önskar att fler fick råd att resa på riktigt. Inte till försvenskade orter utan till ställen där deras likar fast av annan nationalitet och utseende bor. Att de fick lära sig att allt inte är vad det ser ut att vara. Att de kanske fick uppleva att någon ryggar tillbaka från dem i hissen av rädsla/äckel (true story), att någon blänger anklagande på dem bara för att de ser ut på ett visst sätt, att någon utgår från att de vet exakt hur de är - bara baserat på deras utseende.
De flesta tror att lilleman är en lilletös. Extremt fascinerande. Speciellt när de sen ska bortförklara varför de trodde det. Att misstas för en söt liten tjej är kanske inte så farligt, jag vet, men det börjar så tidigt, det där dömandet efter vad man tror är rätt... vad blir det sen? Jag vet inte.. Jag vet bara att jag ska jobba hårt med att minimera mitt eget etiketterande och dömande för att visa honom hur man kan ta sig an världen. Att folk gör dumma saker betyder inte att de är dumma, bara att de kanske inte förstått ännu. Jag ska inte lära honom att acceptera orättvisor/sårande etiketter/fördomar bara för att "alla vill ju väl".
De personer som jag helst skulle fastna i en hiss med på mitt jobb har sitt ursprung i Sverige, Finland och Iran. Den personen som senaste veckan gav mig en otroligt fin komplimang har en annan tro. En tro han dessutom utövar. Crazy va? De otrevligaste personerna på mitt jobb kommer från Sverige och ett nära grannland. Den underliga personen från en annan kontinent och den alla stör sig mest på från det förlovade landet i väster. Den som gav mig en kram igår kommer från Kenya och den som jag mailar med nu sitter i rullstol. Vissa pratar inte svenska. Vissa har åsikter som inte överensstämmer med mina. Vi kommer överens ändå. Undrar vilket etikett andra sätter på mig?
♥ mother mary
måndag 19 januari 2015
Lekmannapsykologi
En kollega har blivit förtjust i lilleman som hälsat på några gånger och har sedan en tid börjat prata om att hon också vill ha barn. Tråkig som jag är har jag varit tydlig med att det inte är en självklarhet. Rookie som hon är lyssnar hon såklart inte. Jag känner mig nöjd med att inte prata om det. Jag pratar gärna om hur gullig lilleman är, men sen struntar jag i resten. Om de inte har problem med barnaalstrandet vill säga. Då kan jag prata om det.
Jag är alltså dåligt förberedd på dagens början. Jag säger "god morgon", hon säger "jag har fått mens". Ok, lite oversharing tänker jag och börjar gå mot mitt rum. Men såklart är det ju jag som dragit på mig svaret, jag har ju varit en av de utlösande faktorerna. Jag mumlar oj då, tråkigt, visste inte att ni försökte. Hon säger klichéaktigt att man ju inte ska så ledsen när det inte funkar första gången. Jag skriker inombords. Vi är ju lite äldre, då funkar det inte så fort, fortsätter hon. Hon tittar på mig för medhåll. Jag lämnar min kropp.
Nu, med latte, bulle (och vad sa mag- tarmspecialisten egentligen igår mother mary?) och yalla står jag vid skrivbordet och försöker att inte skälla på mig själv för att jag gör så stor sak av det. Var tvungen att, för att undvika henne, först gå till två andra avdelningar på "ärenden" innan jag osett kunde gå till mitt rum.
...och så har jag ett läskigt möte på sjukhuset som maken smiter ifrån (helt legala ursäkter, men jag ville verkligen inte gå ensam) om två timmar. Lite edgy kanske? Överreagerar på andra saker för att inte behöva tänka på läkarbesöket? Fasiken, JAG skulle blivit psykolog, jag är ju grym på att tolka människor ju! :-)
♥ mother mary
Jag är alltså dåligt förberedd på dagens början. Jag säger "god morgon", hon säger "jag har fått mens". Ok, lite oversharing tänker jag och börjar gå mot mitt rum. Men såklart är det ju jag som dragit på mig svaret, jag har ju varit en av de utlösande faktorerna. Jag mumlar oj då, tråkigt, visste inte att ni försökte. Hon säger klichéaktigt att man ju inte ska så ledsen när det inte funkar första gången. Jag skriker inombords. Vi är ju lite äldre, då funkar det inte så fort, fortsätter hon. Hon tittar på mig för medhåll. Jag lämnar min kropp.
Nu, med latte, bulle (och vad sa mag- tarmspecialisten egentligen igår mother mary?) och yalla står jag vid skrivbordet och försöker att inte skälla på mig själv för att jag gör så stor sak av det. Var tvungen att, för att undvika henne, först gå till två andra avdelningar på "ärenden" innan jag osett kunde gå till mitt rum.
...och så har jag ett läskigt möte på sjukhuset som maken smiter ifrån (helt legala ursäkter, men jag ville verkligen inte gå ensam) om två timmar. Lite edgy kanske? Överreagerar på andra saker för att inte behöva tänka på läkarbesöket? Fasiken, JAG skulle blivit psykolog, jag är ju grym på att tolka människor ju! :-)
♥ mother mary
lördag 3 januari 2015
Hur mycket kan man förtränga på ca 40 år?
Lilleman: Mamma, kan du titta om jag bajsat?
mother mary: Jag är på ovanvåningen. Be mormor kolla!
Lilleman: Mormor, kan du titta om jag har bajsat?
Mormor (med panik i rösten): Neeeeej.
mm (från ovanvåningen): Men det är väl klart du kan?!
Mormor: Det är så annorlunda nu!
mm (med illa dolt tålamod, fortfarande inte på samma våningsplan): Ja, du kan ju kika ner där ryggen slutar. Typ dra ut blöjan lite och kolla.
Mormor: Det var inte alls så här förr.
- - paus - -
Mormor: Ja, det har han!
Lilleman: Mormor, kan du byta blöja?
Mormor (utan det minsta tvivel i rösten): Absolut inte. Nej.
♥ mother mary
mother mary: Jag är på ovanvåningen. Be mormor kolla!
Lilleman: Mormor, kan du titta om jag har bajsat?
Mormor (med panik i rösten): Neeeeej.
mm (från ovanvåningen): Men det är väl klart du kan?!
Mormor: Det är så annorlunda nu!
mm (med illa dolt tålamod, fortfarande inte på samma våningsplan): Ja, du kan ju kika ner där ryggen slutar. Typ dra ut blöjan lite och kolla.
Mormor: Det var inte alls så här förr.
- - paus - -
Mormor: Ja, det har han!
Lilleman: Mormor, kan du byta blöja?
Mormor (utan det minsta tvivel i rösten): Absolut inte. Nej.
♥ mother mary
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)