Äntligen

Äntligen vågade jag ringa till en stödperson och prata om lilleman. Jag har skjutit upp det i många månader, rädd för att börja gråta, rädd för att det skulle visa sig vara mitt fel alltihop. Idag kände jag att "nu ringer jag" och jag har just lagt på luren efter nästan en timme i telefon. Sju post-it-lappar är fullklottrade, jag är gråtmild, men känner mig ok.

Maken ringde och muttrade att jag suttit jäääääääääätelänge i telefon. Han blev också glad över att jag vågat ringa. Nya tag. Tålamod. Tålamod. Tålamod.

♥ mother mary

Barndom

Jag kommer framåt. Med stormsteg skulle jag kunna säga. Remisser skickas, förfrågningar görs. Allt är väl utrett och klart om ett år. Om jag ens får bli utredd. Jag tillhör ju tydligen de högfungerandes skara, de som kommer i vettiga kläder (terapeutens ord), har jobb, boende och ok ekonomi och trots det ett enormt högt lidande (terapeutens ord igen).

I ett försök att nysta lite mer i min barndom har jag närmat mig mina föräldrar med frågor. På darriga ben. Svaren är fantastiska i sin enkelhet och nästan helt utan analys. "Kanske skulle vi pratat lite mer om känslor? Kanske fick du medla lite mycket i bråk? Kanske du borde åka på retreat? Med säkerhet valde du fel utbildning och är nu olycklig på ditt jobb. Vi stöttar dig och älskar dig." Jag läser med förvåning deras brev. Mammas text normal, pappas text kursiv. Så att jag kan hålla isär vad de svarar. Ja, för det skulle verkligen varit otroligt svårt annars. (ironi)

En vän får också några frågor. Och jag är tacksam över att hon tar sig tid att svara och minnas. En del hade jag glömt, på riktigt förträngt. Det bubblar ur mig i terapin tillsammans med allt från mina föräldrar plus massa annat som jag absolut inte hade tänkt berätta. På inga villkor. Terapeuten ser lite matt ut. Oj, det var mycket nytt. Förlåt säger jag.

♥ mother mary

Ledsen

För länge sedan, när miss mary inte visste vad hon vet idag gick hon omkring och försökte vara alla till lags, göra alla glada (för det hade hon hört att hon var bra på) och självklart dölja det mörka hon kände inom sig. Hon lyckades mycket väl. Ingen anande något. Den andra terapeuten förstod. Då hade hon oavsiktligt lurat både en läkare och en psykolog att hon var helt problemfri. De såg inte bakom masken trots att miss mary berättade hur hon mådde.

Något miss mary lärde sig senare i livet var att hon inte alltid behöver vara 100 % glad. Det räcker och blir över med ca 40 %. Miss mary tvivlade, men testade och se där - ingen blev arg på henne för att hon inte var glad. Med sina 40 % var hon ändå oftast den gladaste.

Miss mary har nära till skratt. Och till gråt. Så har det alltid varit. Nu vet hon att hon är skörstark och det hjälper. Om hon har en dålig morgon så känns det  också alltid bättre när hon ser någon annan. Då kommer leendet automatiskt. Och så lurar hon sig själv att inombords bli lite gladare. Inte så att hon fejkar, men hon låtsas lite och livet blir lite lättare.

Detta förstår miss marys vänner. Även de flesta kollegor. När hon så i morse mötte en favoritkollega och pratade om humör mm kom därför följande som en chock.

Häromdagen kikade jag in i ovannämnda kollegas rum (som hon delar med H) för att säga att det var dags att släppa tangentbordet och gå hem. Jag var på bra humör, annars hade jag ju inte gjort det. Om jag inte misstänkt att kollegas behövde muntras upp, då hade jag nog gjort det ändå. Följande konversation uppstår i rummet sedan jag gått:
H: Jag är misstänksam mot såna där människor som alltid är glada. Miss mary är alltid så där glad.
Kollega: Miss mary är inte alls alltid glad.
H: Jo, det är hon visst.
Kollega: Nej, det är hon verkligen inte.
H: Jo, det är hon.

När miss mary hör detta i morse börjar underläppen att darra och ögonen att tåras. Hon avviker snabbt i "ett ärende" och kollegan fortsätter till kontoret.

Till saken hör att H minsann tagit miss marys glädje och kraft i anspråk. Flera gånger har hon kommit och pratat om sånt som miss mary inte vill höra. Miss mary har aldrig gillat henne utan tyckt att hon är falsk och läskig. Men miss mary försöker, för man kan missta sig. Och H har haft cancer och pratar med låg och försiktig röst. Nu vet miss mary att hon ska lita på magkänslan. Hon kommer noga se till att inte se glad ut nästa gång hon ser H och hon kommer definitivt inte att ge utrymme för H att prata av sig hos henne. Miss mary är ledsen. 

♥ miss mary

miss mary and the werewolf

Idag var sista dagen hos min sjukhuskurator som jag fick prata med efter utomkvedshavandeskapet. Efter att ha fått medgivandet, fått fin födelsedag, fått nuppa fritt (på min födelsedag var det exakt tre månader sen cellgiftssprutan), fått lusten tillbaka, känt luft under vingarna, börjat med en hobby, kikat på en ring (bara därför att jag skulle vilja ha en) så kändes det ok att åka till kuratorn i morse. Hon är väldigt klok. De brukar ju vara det. Idag siktade hon in sig på våra barndomar och vad som skett där. Hon gjorde t.o.m. en "par i terapi"-grej, jag fick prata med mig själv som liten. Hon känner programledaren/terapeuten och vi hade just pratat om att jag verkligen gillar programmen och att min man sitter och ser dem med mig.
Jag litar inte helt på mina egna känslor utan vill gärna att min man ska bekräfta dem. Eller någan annan, helst en terapeut. Då, men först då, är det ok att känna sig ledsen, arg, utmattad, förtvivlad mm. Nu ska jag prata lite med mig själv i dessa situationer, acceptera hur det känns, och bejaka den lilla marys känslor. Jag ska lita på mig. Jag blir uppspelt bara av att tänka på kommande samtal med mitt lilla jag. Mamma-träning liksom. 

♥ miss mary

miss mary and siblings

Igår var näst sista gången på föräldrautbildningen för adoptivbarn. Allt som sägs innan man är insatt räknas nu bort. Insikt efter insikt. Kunskap och tankar. Jag är en mycket klokare människa än när kursen började. Det som sägs lite bittert snäsigt i början "va, varenda idiot kan ju skaffa barn" är iofs sant. MEN med denna kurs i bagaget kommer jag att bli en mycket bättre biologisk mamma också! Inte bara det eventuella adoptivbarnet tjänar på att jag gått den. Liksom jag sa efter kursen i nationalekonomi eller terapin: ALLA BORDE GÅ DEN HÄR KURSEN!
Ödmjukhet är dagens ord. 

♥ miss mary

miss mary has had a break

Eller kanske tom ett break-through? Insikter (som min syster älskar att kalla det, själv har jag kallat det aha-upplevelser eller bara känt att jag lärt mig något som alla andra redan visste) poppar ju upp lite här och där. Det viktiga är sedan att försöka hålla fast vid den nya kunskapen, ändra beteende och växa! Syster är duktig på att bejaka insikten och ge sig själv cred. Jag håller på att bli. Efter alla år i terapi där jag gått från insikt till insikt till insikt..... och förändrat, förändrat, förändrat, så har jag lite glömt bort att ge mig cred för ansträngningen. Eftersom jag inte känner att jag har något val blir jag i andras ögon stark och en kämpe. Flera som behandlat har tagit upp detta och gett mig beröm som jag inte kunnat ta åt mig. Varför ska jag ha beröm för att jag sätter en fot framför den andra? Så nu har jag även lärt mig att det finns människor som inte känner så och som gladeligen sätter sig ner och självdör. Va? Var det en option? ;-)

Denna veckas insikter är relativt logiska, men väldigt svåra för mig att efterleva:

• värdesätt det du gör, annars gör inte andra det. Dvs ta betalt för (men det är ju så roligt) illustratörsjobb, tjänster och sådant som jag gör för att jag gillar det.
• erbjud inte min hjälp så frikostigt, låt folk fråga efter den. (ähem)
• se till mina egna behov, inte andras, iaf inte först till andras. Jag behöver ju inte bli helt egoisktisk. Detta är den svåraste punkten. Att inte tänka i flera led och curla sin omvärld.

Sista punkten testade jag i morse då jag inte satte igång diskmaskingen på jobbet för att underlätta för kollegorna. Det är inte min diskdag. Det är inte ens min avdelnings diskdag. Känner mig grymt duktig! Och lite skamsen.

♥ miss mary