Vallgraven

Mother mary, drottningen, levde med sin make kungen och sin lille prins på slottet. Hon började känna sig lite medtagen och det visade sig vara PAD. Nåväl, det går över med lite terapi, inga problem. Sen berättade läkarna att prinsen var sjukare än de trodde. Mother mary började vackla, hon kände sig väldigt svag och tänkte mörka tankar.

En kort tid senare så fick kungaparet reda på att prinsen löpte stor risk för ytterligare svårigheter. Plötsligt kändes prinsens utökade SN och drottningen PAD inte så farligt. Mother mary tog ett djupt andetag och gick som i dvala upp på slottsmuren för att försöka få lite luft. Hur hon än försökte gick det inte att andas utan hon svimmade och föll ner i vallgraven. Vallgraven var mörk och full av dy. Först flöt hon och fäktade omkring sig. Sen sjönk hon. På vägen ner kunde hon känna vakternas lanser snudda vid henne. Slottsfolket försökte få tag i henne med pinnar och fiskarna försökte hindra henne från att sjunka genom att kroka fast henne i sina metkrokar. De fick inte tag i henne. Hon sjönk ända ner till den slammiga botten.

Medan mother mary kände att luften tog slut kände hon ett lugn. Jag stannar här, tänkte hon. Jag flyr till det mörkaste djupet. Jag ger upp. Sen kom hon att tänka på kungen och prinsen. Nej, nej, nej, jag kan inte lämna dem. Hon sprattlade till och flöt upp till ytan.

♥ mother mary

PS Tack alla ni som petade på mig med era lansar, pinnar och metspön. Jag är så tacksam för att ni finns. Rensning av vallgraven pågår, och har pågått i flera år. Vet inte om den någonsin blir turkos och glittrande. Tror faktiskt att den behöver vara lite mörk och dyig på sina ställen. DS
------------------------
Tillägg: jag mår bra.

Det töar

Mannen har tagit med sig vän och deras barn till sin hobby. Jag bestämde mig för att stanna hemma, de är tillräckligt många för att det ska funka. Vill gå och shoppa lite garn, men saken är att det är så halt ute att jag knappt kom till brevlådan. Buss?

Skriver en lista på saker jag vill och ska göra. Ser tillbaka på mitt liv sen barnlösheten kickade in och det är en sorglig tillbakablick. Jag som aldrig tackar nej, som alltid varit kvar till sist på festen, dansat, hoppat på olika saker och haft massa energi (trots deppressionssvackor) lever nu som en sorglig liten ensam pensionär. Inget är roligt, ingen ork finns, jag vill bara sitta och läsa, virka kanske, vara hemma... Jag slutar inte försöka förbättra mig och min livskvalitet, kämpar som en iller för att leva i nuet, inte grubbla, sörja och deppa bort, MEN från det längre perspektivet ser jag att jag för en sisofyskamp mot det.

Jag har tom börjat tänka att ivf inte var så farligt och lagt fram förslag till maken om en plan i väntan på barn. Special needsbrevet, eller önskemålen, börjar samtidigt ta form. I en affär såg vi igår en familj med barn från vårt eventuella land. Överallt ser jag dem förresten: adoptivfamiljerna! Hoppas de inte känner mina stirrande, längtande blickar. Eller va fan, de är väl de enda som fattar... (ivf syns ju inte, men om ni bar en vit ros så skulle jag stirra längtande på er med).

 ♥ miss mary

miss mary´s bloody Tuesday

Jag har alltid gillat att fylla år och att ha mens. Det ena för att det är så härligt att bli firad och det andra för att det har känts bra att vara kvinna!
I söndags slog pms:en till å det gruvligaste. Självklart är jag klarsynt nog att inse att det förstärks av barnlösheten. När ångesten börjar komma försöker jag andas, vara närvarande, verkligen känna in att "det är bara pms, ingen avgrundsdepression". Det är lätt att falla i den fällan annars. När pms:en gör mig extra känslig och nästan spolar bort den kämparglöd jag ändå har.
Och så födelsedagen då. Snart är den här och för första (lightversion i fjol) gången känner jag en stark aversion mot den. Jag vill inte bli ett år äldre. Nej. Jag orkar inte fira det och gilla läget. För jag gillar verkligen inte läget just nu.
Som om det inte var nog har jag senaste året börjat få gråa hårstrån. Från att aldrig ha haft det ökar de nu. Logiskt, jag blir ju äldre, men inom mig pockar tanken på om att orsaken till att jag nu plötsligt får dem beror på den enorma stress det innebär att vara ofrivilligt barnlös och kämpa med ivf, adoption, sorg och allt därtill. 

♥ miss mary

miss mary is tired

Tiden går fort när man har roligt. Eller när man är ledsen.

Jag var hos en kurator på sjukhuset som hade det tvivelaktiga nöjet att ha mig som utomkvedspatient. Lycka. Eller snarare: lättnad. Det var så skönt att prata med en insatt professionell person. Jag höll nollan i ca 20 sekunder, sen frågade hon om inte jag kunde berätta hur jag upplevt allt som hänt. Ja, det kan jag... SNYYYYYYYYYYYYYYYFT. Så sen grinade jag i 60 min med små pauser när hon lugnt sa några kloka saker. Med mig fick jag dessa råd:

• prata inte hela tiden om barn/adoption/utomkvedes/osv. Schemalägg en till två ggr/vecka när jag och mannen ska prata och kolla upp hur allt känns
• gör saker. Ät ute. Gå på fest. Lev.
• gråt. Tillåt gråten (om man kan) till tillfällen när det är ok att gråta. Tex hemma på kvällen, duschen eller annat. Då lättar man på trycket och tankarna får ta plats. Därav pausen i bloggen.

Även om jag vart helt skakig efter detta så blev jag lugnare. Mannen höll med till 100 % och nu har vi pratat om barn mm ca tre gånger sen förra tisdagen. Jag kan koppla av, ha roligt, försöka "leva" och känna att allt kanske inte (hmm) kretsar just kring detta ämne.

Dock är det ju inte så att känsligheten och sorgen försvinner över en dag. Jag är mycket mycket känslig fortfarande. Och fruktansvärt trött. Så trött att jag blir känslig. Ja, den lilla loopen...  

♥ miss mary