När solen skiner, när mother mary med lätta steg (och nyinköpta munkar i ryggsäcken) småspringer efter sin lilleman som vinglar iväg på lilla ärvda cykeln. När huvudet är tomt på måsten, när jobbmailen klaras av runt midnatt och när håret får lufttorka trots pollenattack. När lilleman sjunger "he´s got the whole world in his hands" på högsta volym trots att han bara hört mig sjunga den en gång. Kan det bli bättre? ♥♥♥ Alla batterier laddas...
Dessutom firar lilleman och jag idag en av de största bedrifterna på länge!!! Han viskade en sak till mig när han satt i min famn och grät över att han inte fick ett femtonde rån. "Mamma, jag är ledsen över en annan sak. Att vi ska xxx." Mitt idoga tjat om att vi ska prata, prata, prata om allt hela tiden gav frukt!!! Lilleman hjälpte själv till med lösningen idag! Hade såklart koll på just xxx (tämligen enkel gåta denna gång), MEN det stora är att han själv kunde härleda sin känsla, förstå att han överreagerade på rånet och dessutom vågade säga det.
♥ mother mary
Visar inlägg med etikett glad. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett glad. Visa alla inlägg
onsdag 4 maj 2016
onsdag 13 april 2016
Dora
Jaaaa, vi gjorde det, vi gjorde det, vi gjorde det, yeeeeeeeeeeeeees we dit it! Så sjunger Dora* och hennes kompisar efter varje avklarat äventyr. Så ville jag sjunga i morse efter en friktionsfri morgon (nästan, lite hinder på vägen får man räkna med), behållet tålamod (från min sida) och en klockren tur till förskola samt bra lämning. Jag nästan studsade därifrån och bara njöt. Njöt av den rätt så ovanliga känslan av att "allt är bra just nu".
En timme senare satt jag och grät hos läkaren och hade inte minsta lust att sjunga. Det handlade om ett rutinbesök, men jag var visst så skör så jag började gråta. Och så berättade jag. Om adoption och trauma och SN och att det blivit och nästan övermäktigt. Men vi klarar det. Ja, det gör vi. För jag ska banne mig sjunga som Dora minst varannan dag och lilleman tar stormsteg i sin fysiska utveckling och han är världens finaste! Och det har inte gått såååå hemskt lång tid sen vi fick varandra och trauman blir man inte av med hur som helst. Så det finns hopp och Dora och jag ska sjunga oss hesa!
♥ mother mary
*Dora utforskaren är ett superbra barnprogram där ungarna själv får vara aktiva. Dessutom är Dora latina så det är inte bara vita kids. Ni Hao Kai Lan är också bra, men just idag stämde Doras sång bäst. Kai Lan är en kinesisk flicka. Daniel Tiger är också en favorit, hans polare har alla möjliga hudfärger. Själv är han som namnet avslöjar en liten tiger.
En timme senare satt jag och grät hos läkaren och hade inte minsta lust att sjunga. Det handlade om ett rutinbesök, men jag var visst så skör så jag började gråta. Och så berättade jag. Om adoption och trauma och SN och att det blivit och nästan övermäktigt. Men vi klarar det. Ja, det gör vi. För jag ska banne mig sjunga som Dora minst varannan dag och lilleman tar stormsteg i sin fysiska utveckling och han är världens finaste! Och det har inte gått såååå hemskt lång tid sen vi fick varandra och trauman blir man inte av med hur som helst. Så det finns hopp och Dora och jag ska sjunga oss hesa!
♥ mother mary
*Dora utforskaren är ett superbra barnprogram där ungarna själv får vara aktiva. Dessutom är Dora latina så det är inte bara vita kids. Ni Hao Kai Lan är också bra, men just idag stämde Doras sång bäst. Kai Lan är en kinesisk flicka. Daniel Tiger är också en favorit, hans polare har alla möjliga hudfärger. Själv är han som namnet avslöjar en liten tiger.
lördag 26 april 2014
Berusning
Efter en lång dag i solen med värsta sortens M (dvs det i PMS), allergi, vill-inte-utbrott, dåligt valda strider och en del bra stunder (vi delade på allt utom M:et) så landade vi hemma och fortsatte att tjura à la treåring. Jag ringde till slut en vän som har en sån skön laissez-faire-attityd till livet och bad om råd. Vad ska jag göra? Jag vill inte vara den sura, snäsiga mamman, hur illa lilleman än beter sig. Hur mycket han än vrålar så alla vänder sig om och tittar på en som om man snott honom. Hur mycket han än tjatar, tjatar och tjatar om något jag sagt nej till. Jag vill inte tappa humöret. Visst vill jag att han ska se att jag ibland blir arg, ledsen, besviken eller sur, men jag vill inte reagera instinktivt med att snäsa, skälla eller säga nej. Dels skickar det fel signaler, dels är det inte rättvist mot honom. Min vän berättade genast en story om en annan bekant + treåring som gjorde att jag inom loppet av 2 minuter kände mig mycket bättre. Överpresterande mother mary hade för en stund glömt bort mantrat "let it be". Inte så konstigt om man känner till vår vardag, det har tillkommit en del jobbigheter på hemmaplan sen alla sjukhusbesök.
Maken slängde på lax på grillen, lilleman började med gnällig röst kräva att vi skulle äta ute. Där och då såg jag min chans till att starta dagen på nytt. Ok, sa jag, vi tar fram dynorna och sätter på oss mer kläder. Jag gjorde det till ett äventyr, struntade i björken som står och dammar så jag knappt får luft och vips kändes allt bättre. Vill du ha vin, undrade maken. Kvar i dagens mood muttrade jag lite småsurt att i så fall vill jag bara ha skumpa. Ja men öppna inget billigt skit, sa maken, den här laxen är god! I den andan fortsatte sen kvällen i solnedgången. En riktigt schysst skumpa (tror minsann vi hade Mary att tacka för den), sol, god mat, varmt mms, en lilleman som skyfflade in lax och sedan sprang runt och lekte. Jag sa till maken att nu är det minsann vi som inte pratar om lilleman, diagnoser, allergier, operationer, problem eller chefer! Han började genast berätta om ett problem han stött på in sin hobby och hur han löst det. Skumpan hjälpte att göra det fascinerande, jag såg mannen jag är kär i, han såg mig, jag fick ha mina kalla fötter under hans tröja och lilleman la till ett "snälla" varje gång han hojtade om assistans i något viktigt ärende (ex flytta lekstugan, flytta grillen, hämta "bilen", kolla på mig). Vilken fantastiskt kväll. Jag påminde mig om mig själv utan padda, groda, oro, sorg och pms. Jag var jag utan skalet. Den lilla sköra löken dök fram och allt blev så mycket lättare. Vi borde verkligen dricka en halv flaska årgångschampagne varje kväll. Och ja, även inlägget påverkas av berusningen. Mer champagne åt folket! Skål för att för en stund glömma orosmolnen och fokusera på ljus och kärlek.*
♥ mother mary
* jag har varit ihop med en alkoholist i flera år och vet precis hur farligt alkohol är. Jag dricker sällan. Hela ivf-karusellen och längtan innan dess har gjort sitt. Jag har ett enastående ölsinne (kontrollbehov?) och blir aldrig (ok, någon gång kanske) riktigt full, jag håller mig på en låg nivå och även utan alkohol tror de flesta att jag druckit när jag varit ute och festat. miss mary (och definitivt mother mary) är billig i drift. Och inte någon av oss skulle dricka för mycket i närheten av lilleman, ifall någon nu skulle bli orolig för det.
Maken slängde på lax på grillen, lilleman började med gnällig röst kräva att vi skulle äta ute. Där och då såg jag min chans till att starta dagen på nytt. Ok, sa jag, vi tar fram dynorna och sätter på oss mer kläder. Jag gjorde det till ett äventyr, struntade i björken som står och dammar så jag knappt får luft och vips kändes allt bättre. Vill du ha vin, undrade maken. Kvar i dagens mood muttrade jag lite småsurt att i så fall vill jag bara ha skumpa. Ja men öppna inget billigt skit, sa maken, den här laxen är god! I den andan fortsatte sen kvällen i solnedgången. En riktigt schysst skumpa (tror minsann vi hade Mary att tacka för den), sol, god mat, varmt mms, en lilleman som skyfflade in lax och sedan sprang runt och lekte. Jag sa till maken att nu är det minsann vi som inte pratar om lilleman, diagnoser, allergier, operationer, problem eller chefer! Han började genast berätta om ett problem han stött på in sin hobby och hur han löst det. Skumpan hjälpte att göra det fascinerande, jag såg mannen jag är kär i, han såg mig, jag fick ha mina kalla fötter under hans tröja och lilleman la till ett "snälla" varje gång han hojtade om assistans i något viktigt ärende (ex flytta lekstugan, flytta grillen, hämta "bilen", kolla på mig). Vilken fantastiskt kväll. Jag påminde mig om mig själv utan padda, groda, oro, sorg och pms. Jag var jag utan skalet. Den lilla sköra löken dök fram och allt blev så mycket lättare. Vi borde verkligen dricka en halv flaska årgångschampagne varje kväll. Och ja, även inlägget påverkas av berusningen. Mer champagne åt folket! Skål för att för en stund glömma orosmolnen och fokusera på ljus och kärlek.*
♥ mother mary
* jag har varit ihop med en alkoholist i flera år och vet precis hur farligt alkohol är. Jag dricker sällan. Hela ivf-karusellen och längtan innan dess har gjort sitt. Jag har ett enastående ölsinne (kontrollbehov?) och blir aldrig (ok, någon gång kanske) riktigt full, jag håller mig på en låg nivå och även utan alkohol tror de flesta att jag druckit när jag varit ute och festat. miss mary (och definitivt mother mary) är billig i drift. Och inte någon av oss skulle dricka för mycket i närheten av lilleman, ifall någon nu skulle bli orolig för det.
tisdag 20 augusti 2013
Möte
Idag är det 20 dagar tills vi ska möta den lilla person som sedan ska vara vår så länge vi lever. Det känns helt ofattbart. Det hjälper att se bilder på vissa facebook-flöden där adoptivföräldrar fotar sina barn i varierande ålder och konstellationer, med varandra, ensamma eller i proper familjebild. Snart så får jag också fota lilleman med oss!
Igår mötte jag en bloggvän IRL. Så fantastiskt roligt, givande, spännande och alldeles, alldeles... underbart! :-) Jag var helt slut när jag kom hem. Skörstark är ordet. Min man visste hur mycket jag sett fram emot mötet och undrade vid kvällsmackan hur det var fatt, varpå jag började gråta över min ostsmörgås. Tyst och stark kram på det och sen "Var det härligt att få prata med någon som verkligen vet hur det är?" Min man han är klok han! Och Cecilia, hon är finfin!
♥ miss mary
Igår mötte jag en bloggvän IRL. Så fantastiskt roligt, givande, spännande och alldeles, alldeles... underbart! :-) Jag var helt slut när jag kom hem. Skörstark är ordet. Min man visste hur mycket jag sett fram emot mötet och undrade vid kvällsmackan hur det var fatt, varpå jag började gråta över min ostsmörgås. Tyst och stark kram på det och sen "Var det härligt att få prata med någon som verkligen vet hur det är?" Min man han är klok han! Och Cecilia, hon är finfin!
♥ miss mary
onsdag 7 augusti 2013
Tom blick
Blir varm av alla kommentarer. Maken har också läst. Han är lugn som en filbunke på ytan och liksom jag en kokande kittel därunder.
Sitter på jobbet och har lyckats arbeta effektivt i totalt 2 timmar (snart är kl halv 12). Det går inte att fokusera utan jag sitter och gör något av följande:
♥ miss mary
Sitter på jobbet och har lyckats arbeta effektivt i totalt 2 timmar (snart är kl halv 12). Det går inte att fokusera utan jag sitter och gör något av följande:
- fånler
- tittar på lillemans foto
- kollar jobbmail
- kollar privatmail
- svarar på alla olika mail
- tittar ut över skrivbordet med tom blick
- går på toa
- öppnar ett dokument och glömmer sen bort vad jag skulle göra med det
- skriver på bloggen (ähem)
- kollar fejan
- antecknar massa saker på post-it-lappar (en hel skog har skövlats känns det som)
- dricker vatten
- stirrar på datorn med tom blick
- ...och sist men inte minst kom jag på mig med att stirra ut genom fönstret med tom blick
♥ miss mary
torsdag 13 juni 2013
Delad glädje
Jag är en blödig person. Empatisk och inkännande så till den milda grad att jag ibland vill dra ner visiret (se inlägg om skörstark). Men jag vill inte vara utan mina känslor. Känslor som gör att man å någon annans vägnar kan sitta och spritta en hel dag! Jag tror att många som jag berättat om lilleman för har känt likadant. Det smittar liksom av sig.
Likadant är det med sorg. Då får jag bita mig i läppen för att inte reagera för mycket. Jag blir även väldigt arg å andras vägnar.
Nu när jag skriver detta inser jag att jag vill dämpa vissa bitar av min empati lite. Lilleman ska inte ha en arg mamma i tid och otid. Mina föräldrar var ofta uppe i varv/irriterade över saker och det kändes aldrig bra i magen när de var så. Spelade inte någon roll att de inte var mig de var arga på. Det gjorde mig olustig till mods. Tänk vad fint med en terapiblogg där insikterna trillar över en! Det tackar jag glädjebeskedet i första stycket för! :-)
♥ miss mary
Likadant är det med sorg. Då får jag bita mig i läppen för att inte reagera för mycket. Jag blir även väldigt arg å andras vägnar.
Nu när jag skriver detta inser jag att jag vill dämpa vissa bitar av min empati lite. Lilleman ska inte ha en arg mamma i tid och otid. Mina föräldrar var ofta uppe i varv/irriterade över saker och det kändes aldrig bra i magen när de var så. Spelade inte någon roll att de inte var mig de var arga på. Det gjorde mig olustig till mods. Tänk vad fint med en terapiblogg där insikterna trillar över en! Det tackar jag glädjebeskedet i första stycket för! :-)
♥ miss mary
måndag 22 april 2013
Att vänta barn
Det är nervöst att vänta barn. I morgon är det två veckor sedan vi fick barnbesked och tiden har gått otroligt fort och samtidigt väldigt långsamt.
Vi tänker på honom hela tiden, varje dag, varje vaket ögonblick. Han finns som bild i både makens och mina telefoner. Han sitter inramad på frukostbordet och med en hjärtmagnet sitter han som en smäck på kylen. Han finns i våra steg som blivit så mycket lättare och i allt vi tar oss för. Vi rensar, städar, läser, letar info, pratar och monterar. Till långt in på nätterna surfar jag på sidor som kan ge oss mer information om hur han har det nu, hur överlämningen kan gå till, vad en liten kille i hans ålder känner, tänker, tycker och gör. Våra hjärnor går på högvarv.
Vi träffade guddottern (som nu kan gå!) och hennes föräldrar igår. När hon vandrade iväg med mitt finger i ett hårt grepp så tänkte jag att så här kan ingen göra med mitt barn i början. Han måste knyta an till oss först innan han kan trava iväg över gräsmattan bort från mamma och pappa. Guddottern gillar mig. Jag gillar henne. Hon har tom börjat gilla min man (=läskig kille med skägg) och igår var första gången han såg henne gå. Fick tom hålla handen och sätta henne i bilen. Det var stort. En sak som oroar mig är om vår lille kille ska tycka om oss båda från början eller bara en av oss. Eller, gud förbjude, ingen av oss.
En annan sak som oroar mig är att jag inte ska lyckas hitta tillräckligt med information om hans barnhem/uppväxt/nanny/vanor/kompisar/leksaker mm. Dels för att underlätta övergången till oss, dels för att han ska ha så mycket information som möjligt om han i framtiden frågar. Det känns som om det ligger på mig att formulera mig så att barnhemspersonalen känner att de vill svara.
Vi ska skicka ner en liten fotobok och ett gosedjur. Nu oroar jag mig för att det inte ska komma fram, inte ska läsas och kanske vara "fel" på något sätt. Tänkte mig en liten bok, men orden på kinesiska, engelska och svenska. Insåg just att jag omöjligt kan vara ensam om att skicka till just detta barnhem. Ska fråga vår handläggare. (Smart tänkt miss mary!)
En annan stor sak som hände i helgen var att vi spikade ett namn till vår lilleman! Efter mycket tänkande (finns nog inget som inte involverar stora tankeprocesser just nu) så klickade det till igår. På eftermiddagen åkte vi till en familj som skrivit referentbrev till oss, deras son har nämligen namnet vi valt som smeknamn och vi ville försäkra oss om att det kändes ok för dem. Det gjorde det. ;-) Så skönt att ha namnfrågan klar, vi insåg när vi satte ihop namnet och tittade på det att tillsammans med hans ursprungsnamn så kommer betydelsen att bli ungefär "liten stark kämpe". Det kändes toppen för miss mary och hennes man kan jag säga!
Ringde till min pappa för att berätta om namnet och han sa: "Du tar alltid så bra beslut. Det här gör ni så bra!" Blev alldeles varm över deras stöd. Har bett dem se till att de har Skype och kamera redo så de kan vara med trots att de bort långt bort. Enligt rapport är kamera nu inköpt, men ej monterad.
Och vad gäller svärmor som varit lite "ivrig". Hon ringde häromdagen och frågade om hon fick berätta och visa foto för sin bror som var på besök. Så klart hon fick. Jag är så glad att hon frågade, för det satt en liten ångestklump i magen för det här.
Trehjuling monterad. Tripptrappstol inköpt. Bärsjal inhandlad. Kollega med 3-åring tillfrågad om kläder. Vän med 3-årig tjej tillfrågad om kläder. Kanske kan låna vagn. Min nya vän Blocket får många besök...
Kommer ni ihåg min äldre kollega som jag bondade med för ett halvår sedan? Hon som fortfarande i 60-årsåldern sörjer sin barnlöshet? Hon tvingades välja mellan man och (att adoptera) barn. Henne berättade jag för idag och fick en lång kram. Dessutom berättade hon att det knyter sig i magen varje gång hon ser en bäbis. Jag vill gärna tro att jag hade kommit över det om jagvarit i hennes sits. Att jag med terapi försökt göra det lite mindre smärtsamt. Men samtidigt som jag vet att såret läker och bleknar, så finns ärret kvar. Vårt sår har i alla fall fått ett bandage i form av en liten stark kämpe och håller på att bli ett fint ärr.
...och just det: 2 st "nu ska du se att du blir gravid, 1 st "det är tydligen jättevanligt att man gravid när man adopterar" samt 1 st "mina grannar adopterade för flera år sedan och blev sen gravida". Låt mig formulera mig så här: åtminstone två av dem kommer aldrig att yttra något liknande igen. :-)
♥ miss mary
Vi tänker på honom hela tiden, varje dag, varje vaket ögonblick. Han finns som bild i både makens och mina telefoner. Han sitter inramad på frukostbordet och med en hjärtmagnet sitter han som en smäck på kylen. Han finns i våra steg som blivit så mycket lättare och i allt vi tar oss för. Vi rensar, städar, läser, letar info, pratar och monterar. Till långt in på nätterna surfar jag på sidor som kan ge oss mer information om hur han har det nu, hur överlämningen kan gå till, vad en liten kille i hans ålder känner, tänker, tycker och gör. Våra hjärnor går på högvarv.
Vi träffade guddottern (som nu kan gå!) och hennes föräldrar igår. När hon vandrade iväg med mitt finger i ett hårt grepp så tänkte jag att så här kan ingen göra med mitt barn i början. Han måste knyta an till oss först innan han kan trava iväg över gräsmattan bort från mamma och pappa. Guddottern gillar mig. Jag gillar henne. Hon har tom börjat gilla min man (=läskig kille med skägg) och igår var första gången han såg henne gå. Fick tom hålla handen och sätta henne i bilen. Det var stort. En sak som oroar mig är om vår lille kille ska tycka om oss båda från början eller bara en av oss. Eller, gud förbjude, ingen av oss.
En annan sak som oroar mig är att jag inte ska lyckas hitta tillräckligt med information om hans barnhem/uppväxt/nanny/vanor/kompisar/leksaker mm. Dels för att underlätta övergången till oss, dels för att han ska ha så mycket information som möjligt om han i framtiden frågar. Det känns som om det ligger på mig att formulera mig så att barnhemspersonalen känner att de vill svara.
Vi ska skicka ner en liten fotobok och ett gosedjur. Nu oroar jag mig för att det inte ska komma fram, inte ska läsas och kanske vara "fel" på något sätt. Tänkte mig en liten bok, men orden på kinesiska, engelska och svenska. Insåg just att jag omöjligt kan vara ensam om att skicka till just detta barnhem. Ska fråga vår handläggare. (Smart tänkt miss mary!)
En annan stor sak som hände i helgen var att vi spikade ett namn till vår lilleman! Efter mycket tänkande (finns nog inget som inte involverar stora tankeprocesser just nu) så klickade det till igår. På eftermiddagen åkte vi till en familj som skrivit referentbrev till oss, deras son har nämligen namnet vi valt som smeknamn och vi ville försäkra oss om att det kändes ok för dem. Det gjorde det. ;-) Så skönt att ha namnfrågan klar, vi insåg när vi satte ihop namnet och tittade på det att tillsammans med hans ursprungsnamn så kommer betydelsen att bli ungefär "liten stark kämpe". Det kändes toppen för miss mary och hennes man kan jag säga!
Ringde till min pappa för att berätta om namnet och han sa: "Du tar alltid så bra beslut. Det här gör ni så bra!" Blev alldeles varm över deras stöd. Har bett dem se till att de har Skype och kamera redo så de kan vara med trots att de bort långt bort. Enligt rapport är kamera nu inköpt, men ej monterad.
Och vad gäller svärmor som varit lite "ivrig". Hon ringde häromdagen och frågade om hon fick berätta och visa foto för sin bror som var på besök. Så klart hon fick. Jag är så glad att hon frågade, för det satt en liten ångestklump i magen för det här.
Trehjuling monterad. Tripptrappstol inköpt. Bärsjal inhandlad. Kollega med 3-åring tillfrågad om kläder. Vän med 3-årig tjej tillfrågad om kläder. Kanske kan låna vagn. Min nya vän Blocket får många besök...
Kommer ni ihåg min äldre kollega som jag bondade med för ett halvår sedan? Hon som fortfarande i 60-årsåldern sörjer sin barnlöshet? Hon tvingades välja mellan man och (att adoptera) barn. Henne berättade jag för idag och fick en lång kram. Dessutom berättade hon att det knyter sig i magen varje gång hon ser en bäbis. Jag vill gärna tro att jag hade kommit över det om jagvarit i hennes sits. Att jag med terapi försökt göra det lite mindre smärtsamt. Men samtidigt som jag vet att såret läker och bleknar, så finns ärret kvar. Vårt sår har i alla fall fått ett bandage i form av en liten stark kämpe och håller på att bli ett fint ärr.
...och just det: 2 st "nu ska du se att du blir gravid, 1 st "det är tydligen jättevanligt att man gravid när man adopterar" samt 1 st "mina grannar adopterade för flera år sedan och blev sen gravida". Låt mig formulera mig så här: åtminstone två av dem kommer aldrig att yttra något liknande igen. :-)
♥ miss mary
söndag 20 januari 2013
Solig söndag
M och M gjorde lördagskvällen till en njutning. De är så fina ungar. De skojar, skrattar är snälla med varandra, nyfikna och helt underbara. Stora blir 11 i år, lilla blir 8. Deras föräldrar kom vid lunch och sen gick vi alla på en lång promenad med pulka och strålande sol. Varm choklad hos dem sen. Långa samtal om livet, barn och jobbet. En energikick.
Vi pratar öppet om adoption med M och M. De är helt insatta och intresserade. Stora M vet nu vad ett trauma är. Båda längtar efter sin nästankusin (för den kommer ju helt ensam!) som de ska ta hand om.
När vi lagt dem igår läste jag en lång stund. Jag var rofylld. Dock var boken sorglig och tillsammans med mensvärk gjorde det min egen nattning halv två jobbig. En tår leder till en annan och jag kunde inte hålla kvar lugnet utan grät länge över orättvisan. Varför måste jag ha mellanblödningar från ägglossning till mens? Varför måste kroppen säcka ihop helt, räcker det inte med att det inte funkar, ska det vara krångel hela tiden? Varför överbelastas psyket på detta vis? Till slut satt jag på sängkanten och vaggade mig själv medan jag sa till mig själv: jag har min man. Jag är frisk. Och det att jag har mannen i mitt liv är nog. Han är den finaste.
Förra fredagen hjälpte jag ju till på barnkalas. Föräldrarna har det lite tufft visade det sig, men ändå undrar jag hur de valde mig och mannen. Kan det bara vara för att ungarna gillar oss? Förstår de inte att frågan om att hjälpa till på barnkalas kan vara känslig för en barnlös och längtande?
Nåväl, idag kom ett mail från ytterligare en kompis med barn. Hon undrar om maken och jag kan komma och hjälpa till på hennes sons (min favorit när han var liten då mamman och jag jobbade ihop) kalas med ca 30 barn. Han skulle bli såååå glad och det vore hans bääääästa present. URSÄKTA?! Vi umgås inte mycket längre, de bor på andra sidan stan och vi har inte så mycket gemensamt. Vi har inte heller varit bjudna på hans kalas på ett tag. Jag reste ragg av flera anledningar. Dels vet de om vår sits och hur vi mår, dels så känner jag att utpressningsnivån är svår att smälta. Jag skulle göra vad som helst för lillkillen, men att hans föräldrar behöver personal på ett kalas gör frågan svår att smälta. Utöver detta är det på lördag om en vecka, många sommar känner kommer vara där och se mig och maken som personal. Nä, blev både arg och ledsen och mår dåligt över att lillkillen ska vara ledsen. Han fyller sju. Vad ska jag svara, göra, känna?
♥ miss mary
M och M gjorde lördagskvällen till en njutning. De är så fina ungar. De skojar, skrattar är snälla med varandra, nyfikna och helt underbara. Stora blir 11 i år, lilla blir 8. Deras föräldrar kom vid lunch och sen gick vi alla på en lång promenad med pulka och strålande sol. Varm choklad hos dem sen. Långa samtal om livet, barn och jobbet. En energikick.
Vi pratar öppet om adoption med M och M. De är helt insatta och intresserade. Stora M vet nu vad ett trauma är. Båda längtar efter sin nästankusin (för den kommer ju helt ensam!) som de ska ta hand om.
När vi lagt dem igår läste jag en lång stund. Jag var rofylld. Dock var boken sorglig och tillsammans med mensvärk gjorde det min egen nattning halv två jobbig. En tår leder till en annan och jag kunde inte hålla kvar lugnet utan grät länge över orättvisan. Varför måste jag ha mellanblödningar från ägglossning till mens? Varför måste kroppen säcka ihop helt, räcker det inte med att det inte funkar, ska det vara krångel hela tiden? Varför överbelastas psyket på detta vis? Till slut satt jag på sängkanten och vaggade mig själv medan jag sa till mig själv: jag har min man. Jag är frisk. Och det att jag har mannen i mitt liv är nog. Han är den finaste.
Förra fredagen hjälpte jag ju till på barnkalas. Föräldrarna har det lite tufft visade det sig, men ändå undrar jag hur de valde mig och mannen. Kan det bara vara för att ungarna gillar oss? Förstår de inte att frågan om att hjälpa till på barnkalas kan vara känslig för en barnlös och längtande?
Nåväl, idag kom ett mail från ytterligare en kompis med barn. Hon undrar om maken och jag kan komma och hjälpa till på hennes sons (min favorit när han var liten då mamman och jag jobbade ihop) kalas med ca 30 barn. Han skulle bli såååå glad och det vore hans bääääästa present. URSÄKTA?! Vi umgås inte mycket längre, de bor på andra sidan stan och vi har inte så mycket gemensamt. Vi har inte heller varit bjudna på hans kalas på ett tag. Jag reste ragg av flera anledningar. Dels vet de om vår sits och hur vi mår, dels så känner jag att utpressningsnivån är svår att smälta. Jag skulle göra vad som helst för lillkillen, men att hans föräldrar behöver personal på ett kalas gör frågan svår att smälta. Utöver detta är det på lördag om en vecka, många sommar känner kommer vara där och se mig och maken som personal. Nä, blev både arg och ledsen och mår dåligt över att lillkillen ska vara ledsen. Han fyller sju. Vad ska jag svara, göra, känna?
♥ miss mary
söndag 9 december 2012
Upp som en sol, ner som en pannkaka...
I fredags, efter en väldigt stressig vecka, så ramlade vi in på ACs föreläsning/öppna hus. Snabbt trycka i sig lussebulle och julmust, lyssna på föredrag, spana omkring sig efter kända ansikten (vi känner ju bara dem från kursen, ingen av dem var där) och andas. Två länder kunde man skicka till direkt, familjer med barn och landsansvariga var där för ev frågor. Från depp och misär gick vi under kvällen till hoppfullhet och glädje. Nästa problem är att vi nu känner att vi vill adoptera från något av länderna och gråtandes (jag) sitter vi och skriver listor, pratar, googlar och mår dåligt igen. Mannen är snabbare än jag och tänker ringa och boka möte på måndag igen (måste få veta mer om sjukdomarna), jag börjar grina för varje barn jag ser på olika listor (och live) och svänger som en vindflöjel. Hur ska man välja när det enda man vill ha är ett barn???
Hur ska man veta? Båda länder blir säkert rätt och bra på sitt sätt, men som modern högpresterande människa söker jag det perfekta svaret, vagt medveten om att det kanske inte finns ett "rätt" svar.
Idag ska jag ta min hobby till en helt ny nivå. Solo på andra advents-julkonserten. För jag kommer växa av utmaningen. Det vet jag, trots den relativa paniken som bott i mig i flera veckor för detta solo. För jag kan inte sjunga, sades det när jag var yngre. Det sitter i. Men jag ska visa för mig själv att jag kan. Dessutom ska jag sjunga för någon annan som behöver det. So, Christ, give me a hand, will u?
♥ miss mary
I fredags, efter en väldigt stressig vecka, så ramlade vi in på ACs föreläsning/öppna hus. Snabbt trycka i sig lussebulle och julmust, lyssna på föredrag, spana omkring sig efter kända ansikten (vi känner ju bara dem från kursen, ingen av dem var där) och andas. Två länder kunde man skicka till direkt, familjer med barn och landsansvariga var där för ev frågor. Från depp och misär gick vi under kvällen till hoppfullhet och glädje. Nästa problem är att vi nu känner att vi vill adoptera från något av länderna och gråtandes (jag) sitter vi och skriver listor, pratar, googlar och mår dåligt igen. Mannen är snabbare än jag och tänker ringa och boka möte på måndag igen (måste få veta mer om sjukdomarna), jag börjar grina för varje barn jag ser på olika listor (och live) och svänger som en vindflöjel. Hur ska man välja när det enda man vill ha är ett barn???
Hur ska man veta? Båda länder blir säkert rätt och bra på sitt sätt, men som modern högpresterande människa söker jag det perfekta svaret, vagt medveten om att det kanske inte finns ett "rätt" svar.
Idag ska jag ta min hobby till en helt ny nivå. Solo på andra advents-julkonserten. För jag kommer växa av utmaningen. Det vet jag, trots den relativa paniken som bott i mig i flera veckor för detta solo. För jag kan inte sjunga, sades det när jag var yngre. Det sitter i. Men jag ska visa för mig själv att jag kan. Dessutom ska jag sjunga för någon annan som behöver det. So, Christ, give me a hand, will u?
♥ miss mary
fredag 16 november 2012
Allt som börjar med "reflex" är bra
Reflexer (både i kropp och såna som dinglar)
Reflexolog
Reflexgarn (jo, det finns, wow)
Reflexfärg (dyr, men ack så ljuvlig)
Skulle kunna fortsätta ett bra tag, men det var inte det jag skulle skriva. Jag var hos reflexologen igår. Vi har inte setts på nästan en månad då jag missade förra gången pga sjukdom. Så skönt att komma dit igen. Gjorde ont som bara den, jag grinade över allt möljligt, men som alltid känns det bättre när jag går därifrån. Hon tyckte att nu var det dags att bli gravid! Hmm, ok, vore ju nice... Så vi ska anstränga oss lite extra en eller två månader. Hon med sina pinnar. Jag och maken med att ligga (inte för att vi slarvar med det under ägglossning, det är det nog ingen ofrivilligt barnlös som gör, men nu kissar jag för säkerhets skull på äl-sticka för att tima in det rätt). Och det där liggandet blir ju vad man gör det till. Under våra år av barnlöshet är det inte många gånger det har varit tvärstopp, det är liksom inte läge att gnälla att man inte blir gravid om man inte ligger i (hahaaha) när det är läge.
♥ miss mary
PS Jag är inte hög eller full. Bara lite uppe i varv, fnissig och med en känsla att det är lika bra att göra saker för det blir ändå aldrig som man tänkt sig.
Reflexer (både i kropp och såna som dinglar)
Reflexolog
Reflexgarn (jo, det finns, wow)
Reflexfärg (dyr, men ack så ljuvlig)
Skulle kunna fortsätta ett bra tag, men det var inte det jag skulle skriva. Jag var hos reflexologen igår. Vi har inte setts på nästan en månad då jag missade förra gången pga sjukdom. Så skönt att komma dit igen. Gjorde ont som bara den, jag grinade över allt möljligt, men som alltid känns det bättre när jag går därifrån. Hon tyckte att nu var det dags att bli gravid! Hmm, ok, vore ju nice... Så vi ska anstränga oss lite extra en eller två månader. Hon med sina pinnar. Jag och maken med att ligga (inte för att vi slarvar med det under ägglossning, det är det nog ingen ofrivilligt barnlös som gör, men nu kissar jag för säkerhets skull på äl-sticka för att tima in det rätt). Och det där liggandet blir ju vad man gör det till. Under våra år av barnlöshet är det inte många gånger det har varit tvärstopp, det är liksom inte läge att gnälla att man inte blir gravid om man inte ligger i (hahaaha) när det är läge.
♥ miss mary
PS Jag är inte hög eller full. Bara lite uppe i varv, fnissig och med en känsla att det är lika bra att göra saker för det blir ändå aldrig som man tänkt sig.
tisdag 13 november 2012
Ledsen
För länge sedan, när miss mary inte visste vad hon vet idag gick hon omkring och försökte vara alla till lags, göra alla glada (för det hade hon hört att hon var bra på) och självklart dölja det mörka hon kände inom sig. Hon lyckades mycket väl. Ingen anande något. Den andra terapeuten förstod. Då hade hon oavsiktligt lurat både en läkare och en psykolog att hon var helt problemfri. De såg inte bakom masken trots att miss mary berättade hur hon mådde.
Något miss mary lärde sig senare i livet var att hon inte alltid behöver vara 100 % glad. Det räcker och blir över med ca 40 %. Miss mary tvivlade, men testade och se där - ingen blev arg på henne för att hon inte var glad. Med sina 40 % var hon ändå oftast den gladaste.
Miss mary har nära till skratt. Och till gråt. Så har det alltid varit. Nu vet hon att hon är skörstark och det hjälper. Om hon har en dålig morgon så känns det också alltid bättre när hon ser någon annan. Då kommer leendet automatiskt. Och så lurar hon sig själv att inombords bli lite gladare. Inte så att hon fejkar, men hon låtsas lite och livet blir lite lättare.
Detta förstår miss marys vänner. Även de flesta kollegor. När hon så i morse mötte en favoritkollega och pratade om humör mm kom därför följande som en chock.
Häromdagen kikade jag in i ovannämnda kollegas rum (som hon delar med H) för att säga att det var dags att släppa tangentbordet och gå hem. Jag var på bra humör, annars hade jag ju inte gjort det. Om jag inte misstänkt att kollegas behövde muntras upp, då hade jag nog gjort det ändå. Följande konversation uppstår i rummet sedan jag gått:
H: Jag är misstänksam mot såna där människor som alltid är glada. Miss mary är alltid så där glad.
Kollega: Miss mary är inte alls alltid glad.
H: Jo, det är hon visst.
Kollega: Nej, det är hon verkligen inte.
H: Jo, det är hon.
När miss mary hör detta i morse börjar underläppen att darra och ögonen att tåras. Hon avviker snabbt i "ett ärende" och kollegan fortsätter till kontoret.
Till saken hör att H minsann tagit miss marys glädje och kraft i anspråk. Flera gånger har hon kommit och pratat om sånt som miss mary inte vill höra. Miss mary har aldrig gillat henne utan tyckt att hon är falsk och läskig. Men miss mary försöker, för man kan missta sig. Och H har haft cancer och pratar med låg och försiktig röst. Nu vet miss mary att hon ska lita på magkänslan. Hon kommer noga se till att inte se glad ut nästa gång hon ser H och hon kommer definitivt inte att ge utrymme för H att prata av sig hos henne. Miss mary är ledsen.
♥ miss mary
För länge sedan, när miss mary inte visste vad hon vet idag gick hon omkring och försökte vara alla till lags, göra alla glada (för det hade hon hört att hon var bra på) och självklart dölja det mörka hon kände inom sig. Hon lyckades mycket väl. Ingen anande något. Den andra terapeuten förstod. Då hade hon oavsiktligt lurat både en läkare och en psykolog att hon var helt problemfri. De såg inte bakom masken trots att miss mary berättade hur hon mådde.
Något miss mary lärde sig senare i livet var att hon inte alltid behöver vara 100 % glad. Det räcker och blir över med ca 40 %. Miss mary tvivlade, men testade och se där - ingen blev arg på henne för att hon inte var glad. Med sina 40 % var hon ändå oftast den gladaste.
Miss mary har nära till skratt. Och till gråt. Så har det alltid varit. Nu vet hon att hon är skörstark och det hjälper. Om hon har en dålig morgon så känns det också alltid bättre när hon ser någon annan. Då kommer leendet automatiskt. Och så lurar hon sig själv att inombords bli lite gladare. Inte så att hon fejkar, men hon låtsas lite och livet blir lite lättare.
Detta förstår miss marys vänner. Även de flesta kollegor. När hon så i morse mötte en favoritkollega och pratade om humör mm kom därför följande som en chock.
Häromdagen kikade jag in i ovannämnda kollegas rum (som hon delar med H) för att säga att det var dags att släppa tangentbordet och gå hem. Jag var på bra humör, annars hade jag ju inte gjort det. Om jag inte misstänkt att kollegas behövde muntras upp, då hade jag nog gjort det ändå. Följande konversation uppstår i rummet sedan jag gått:
H: Jag är misstänksam mot såna där människor som alltid är glada. Miss mary är alltid så där glad.
Kollega: Miss mary är inte alls alltid glad.
H: Jo, det är hon visst.
Kollega: Nej, det är hon verkligen inte.
H: Jo, det är hon.
När miss mary hör detta i morse börjar underläppen att darra och ögonen att tåras. Hon avviker snabbt i "ett ärende" och kollegan fortsätter till kontoret.
Till saken hör att H minsann tagit miss marys glädje och kraft i anspråk. Flera gånger har hon kommit och pratat om sånt som miss mary inte vill höra. Miss mary har aldrig gillat henne utan tyckt att hon är falsk och läskig. Men miss mary försöker, för man kan missta sig. Och H har haft cancer och pratar med låg och försiktig röst. Nu vet miss mary att hon ska lita på magkänslan. Hon kommer noga se till att inte se glad ut nästa gång hon ser H och hon kommer definitivt inte att ge utrymme för H att prata av sig hos henne. Miss mary är ledsen.
♥ miss mary
måndag 12 november 2012
Många små pirriga steg...
...blir till slut en lång bit. Det kryper framåt. Både på adoptionsfronten och i min personliga ofrivillig-barnlöshets-situations-insikt. Ska skicka iväg alla papper till organisationerna i veckan. Pust pust. Sen vänta lite på samtal. Och - den största biten - välja land, barn (ett eller flera, hur gamla, hur friska) och sen ännu mer papper. Känns pirrigt.
Skypade med vännen som flyttat och nu fått sina tvillingar. Hade en annan vän på besök så jag tänkte att det skulle vara kul. Men (och här kan man fråga sig hur jag tänkte) det blev mycket baby-prat. Såklart. En nybliven tvillingmamma har inte så mycket annat att prata om. Men sen så fyllde andra vännen på och det blev prat om kommande graviditeter och andras barn. Långstamt började det gå upp för mig att jag måste säga stopp. När jag samlat mod hade det gått för långt och jag varken vågade eller orkade. Jäkla skit. Nästa gång...då jäklar ska jag kaxa till mig och stå upp för mig själv lite tidigare i konversationen. Insikten är ju att jag av rädsla för att såra vännerna inte säger något. Men jag då - är det ok att jag blir sårad?
Tänk att man rätt snabbt kan få syskon från vissa länder. Pirrigt. :-)
♥ miss mary
...blir till slut en lång bit. Det kryper framåt. Både på adoptionsfronten och i min personliga ofrivillig-barnlöshets-situations-insikt. Ska skicka iväg alla papper till organisationerna i veckan. Pust pust. Sen vänta lite på samtal. Och - den största biten - välja land, barn (ett eller flera, hur gamla, hur friska) och sen ännu mer papper. Känns pirrigt.
Skypade med vännen som flyttat och nu fått sina tvillingar. Hade en annan vän på besök så jag tänkte att det skulle vara kul. Men (och här kan man fråga sig hur jag tänkte) det blev mycket baby-prat. Såklart. En nybliven tvillingmamma har inte så mycket annat att prata om. Men sen så fyllde andra vännen på och det blev prat om kommande graviditeter och andras barn. Långstamt började det gå upp för mig att jag måste säga stopp. När jag samlat mod hade det gått för långt och jag varken vågade eller orkade. Jäkla skit. Nästa gång...då jäklar ska jag kaxa till mig och stå upp för mig själv lite tidigare i konversationen. Insikten är ju att jag av rädsla för att såra vännerna inte säger något. Men jag då - är det ok att jag blir sårad?
Tänk att man rätt snabbt kan få syskon från vissa länder. Pirrigt. :-)
♥ miss mary
tisdag 23 oktober 2012
Öppenhet i fikarummet
Idag blev det till slut bara jag och två kollegor kvar i fikarummet. De frågade om min födelsedag och ålder. Jag sa att jag i år var nojig. De gissade på min ålder. Han sa 34, hon sa 36. Hehe, jag blev 39 år.
Sen tog jag chansen för att jag kände att klimatet var rätt och sa som det var, jag hade noja i år för att den biologiska klockan tickar. Mer behövdes inte för att hon (över 60) skulle öppna sig och tala om sin barnlöshet. Han (snart 60) frågade samt fyllde i och berättade om bekanta. Självklart flikade jag under samtalets gång in att det inte är offentligt. Kändes så skönt att få dela med sig. Hon sa att hon inte kommit över det ännu, hennes man ville inte adoptera och egna gick inte. Jag nära gråten, hon nära gråten. Jag fick chans att rekommendera terapi. Han sa efteråt att han verkligen uppskattar lite djupare samtal på arbetsplatsen, för "vi är ju även vänner". Skrev ett superkort mail med ett tack till de två fina!!!
♥ miss mary
Tänkte överge mina miss mary-rubriker också som en symbol på att ett nytt steg tas. :-)
Idag blev det till slut bara jag och två kollegor kvar i fikarummet. De frågade om min födelsedag och ålder. Jag sa att jag i år var nojig. De gissade på min ålder. Han sa 34, hon sa 36. Hehe, jag blev 39 år.
Sen tog jag chansen för att jag kände att klimatet var rätt och sa som det var, jag hade noja i år för att den biologiska klockan tickar. Mer behövdes inte för att hon (över 60) skulle öppna sig och tala om sin barnlöshet. Han (snart 60) frågade samt fyllde i och berättade om bekanta. Självklart flikade jag under samtalets gång in att det inte är offentligt. Kändes så skönt att få dela med sig. Hon sa att hon inte kommit över det ännu, hennes man ville inte adoptera och egna gick inte. Jag nära gråten, hon nära gråten. Jag fick chans att rekommendera terapi. Han sa efteråt att han verkligen uppskattar lite djupare samtal på arbetsplatsen, för "vi är ju även vänner". Skrev ett superkort mail med ett tack till de två fina!!!
♥ miss mary
Tänkte överge mina miss mary-rubriker också som en symbol på att ett nytt steg tas. :-)
onsdag 17 oktober 2012
miss mary and the gospel II
Igår var det kör igen. Och jag var nervös. Men det blev så bra så bra! Jag körde hemåt sjungandes och för första gången på väldigt länge kände jag lite livsglädje. Ingen som vet vem jag är, vi småpratar och är sociala och framförallt så sjunger vi!
Väl hemma är maken så upptagen med tv:n att inte säger hej ordentligt och inte frågar hur det var. :-( Jag berättar såklart ändå hur bra det varit, men undrar varför det blir sådan obalans ibland. Han tycker inte att det är någon big deal, men jag blir jätteledsen av att bli dissad. Så skör, så skör...
♥ miss mary
Några timmar senare: Känner att jag i efterhand måste lägga till att jag inte blir dissad ofta. I rättvisans namn blir jag nog aldrig medvetet dissad, utan möjligen inte hörd. Dock är jag väldigt känslig för att känna mig dissad/ignorerad/förlöjligad vilken leder till att jag i känsliga perioder såklart har väldigt långa antenner... ;-)
Igår var det kör igen. Och jag var nervös. Men det blev så bra så bra! Jag körde hemåt sjungandes och för första gången på väldigt länge kände jag lite livsglädje. Ingen som vet vem jag är, vi småpratar och är sociala och framförallt så sjunger vi!
Väl hemma är maken så upptagen med tv:n att inte säger hej ordentligt och inte frågar hur det var. :-( Jag berättar såklart ändå hur bra det varit, men undrar varför det blir sådan obalans ibland. Han tycker inte att det är någon big deal, men jag blir jätteledsen av att bli dissad. Så skör, så skör...
♥ miss mary
Några timmar senare: Känner att jag i efterhand måste lägga till att jag inte blir dissad ofta. I rättvisans namn blir jag nog aldrig medvetet dissad, utan möjligen inte hörd. Dock är jag väldigt känslig för att känna mig dissad/ignorerad/förlöjligad vilken leder till att jag i känsliga perioder såklart har väldigt långa antenner... ;-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)