...mer och mer. Efter snart fem år som föräldrar till en orolig Lilleman så har han kämpat som en galning och vi har nästan vant oss. Han cyklar i förväg hem från skolan och vi får bita oss i läppen för att inte ropa efter honom. Han klarade av att fixa frukost på mors dag utan att bryta ihop av svartsjuka. Han vill vara ensam på kalas. Han följer med kompisar hem. Han klarar av att maken nattar. Han visar hela känsloregistret hemmavid och är en sån underbart klok och fin unge.
Ja, och så tar han för sig, pratar med alla, funderar och klurar.
Fortfarande skräckslagen för att få skulden för nåt. Att förbises och att bli bortglömd. Och för att vi ska älska nån annan mer... men numera talar han om det så vi kan prata lite om det och "leta bevis" för om det verkligen kan stämma.
Envis som synden och fortfarande en samsovare! Stavar, räknar och grottar ner sig i allt från planeter och räddningstjänst till att skriva böcker och bygga båtar!
Det är en resa som vi aldrig kunnat fantisera ihop när vi längtade efter barn!
♥ mother mary
