Något hände häromdagen som gjorde att jag tappade fart och att bloggsuget försvann. Skört, det här med att blogga om sitt innersta. Rädslan att bli upptäckt och i viss mån avslöjad och ställd till svars dök upp som ett kletigt svart troll. Men, skörstark eller ej, det gäller att andas, inte ge efter för ångest och vipps så har man lagt en distans mellan det som hände och idag och det känns inte längre lika stort.
Vad hände då? Jag kommenterade på en blogg och det som händer på internet hände. Jag har hittills varit förskonad från påhopp och är väldigt försiktig med var och vad jag skriver. Meningen med kommentaren var, som brukligt på bloggar, att bekräfta bloggaren i sina upplevelser och att dela med mig. Blev väldigt ledsen över vad som hände, och faktiskt lite rädd. Medan jag andades i en påse och funderade på tillvägagångssätt hann en klok läsare skriva ett svar som gjorde att jag kände mig lite bättre. Och sen skrev flera. Här kan ni läsa.
♥ mother mary
Det är så typiskt det där, speciellt på bloggar om barnlöshet verkar det som, alltid är det någon som inte är / inte har varit ofrivilligt barnlös som känner sig träffad på nåt vis och måste försvara sig och häva ur sig elakheter. Trist! Jag förstår inte att folk som inte är i bloggarens situation inte bara kan tänka: " Oj känns det sådär? Det visste jag inte. Hoppas att jag inte sårat nån så där." Alltid är det nån som bara måste häva ur sig sitt eget dåliga samvete och sin egen frustration. Men som sagt, tråkigt är det och ledsen blir man.
SvaraRaderaHar läst inlägget och kommentarerna och förstår att du blev upprörd. Så tråkigt när någon gör såna onödiga påhopp och inte har någon förmåga till empati och eftertanke. Tur att det iallafall finns andra kloka människor som inte är rädda för att tycka till, och som faktiskt har vettiga åsikter att komma med.
SvaraRaderaoch förresten, tror inte att någon kommer att välja bort dig som vän för att du sagt ifrån när det blivit för mycket barnprat - om något borde de uppskatta dig desto mer för att du faktiskt säger ifrån när det känns jobbigt! Så många gånger som jag önskat att jag haft orken och modet att göra detsamma...
Stor kram
Suck... Förstår att du blev ledsen och stukad...
SvaraRaderaAtt det ska vara så lätt för så många att häva ur sig svartvita tyckanden om andra på nätet.
Glad att det kom mer stöd än påhopp.
Kramar!
Tack för era kommentarer! Mina vänner som jag sa till den berömda kvällen är fortfarande mina vänner! :-) Tänkte det kanske var någon som var nyfiken...
SvaraRaderaKramar, mm