torsdag 28 april 2016

Totalt misslyckat

Eller snarare misslyckad kanske. Kvällen är misslyckad, jag känner mig misslyckad och allt är misslyckat.

Jag slet mig loss (å det gruvliga i avsked) för en sällsynt stunds egentid. Med vab i fler dagar än jag nånsin trodde var möjligt och en extremt frisk och irriterad son så är det inte friktionsfritt. Han saknar förskolan (som nästan inte har pedagoger för alla är sjuka) såklart. Och är inte så frisk så han orkar vara ute längre stunder.

Nu har jag suttit på en gata i ett villaområde och storgråtande messat för att få status hemifrån. Totalt rödgråten är nu chansen lika med noll att jag går och äter, går i affärer eller får ut nåt av kvällen.

Det tog en halvtimme, sen sa han själv (enligt maken) att han var färdig med att vara ledsen och skickade några bajskorvar i egenkomponerat sms. Maken messade också förlåt för att han tappat tålamodet lite. Jag grinade ännu mer. Nyss ringde de för att säga godnatt. Jag sitter fortfarande kvar i bilen i regnet.

♥ mother mary

söndag 24 april 2016

Dödssynderna

Jag har inte koll på dem alla, men när avundsjukan dök upp häromdagen så googlade jag. Många teorier finns det... Kul att läsa!

Någon timme tidigare hade jag skuldkänslor. En bekant hade hört av sig för att kolla hur jag mår. Det är tydligen svårt att höra av sig till folk som mår dåligt och jag blev såklart glad. Och så fick jag skuldkänslor. Är det normalt? För när andra, som känner mig ännu bättre, sms:ar eller mailar känner jag oftast inte så. Att jag liksom måste betala tillbaka...

Fick ett boktips och väntar leverans i veckan som kommer. Lite självhjälpsbok, fast med en kreativ twist som tilltalar mig. Återkommer med recension.

Lilleman växer så det knakar på alla sätt. Min fina unge! Äntligen börjar det fastna att han är i vår familj. "Mamma, älskar du mig mest?" "Visst ska vi alltid bo tillsammans?" "Du älskar mig när du är död också!" Ja, ja och jajamän!  svarar jag på det.

♥ mother mary

onsdag 13 april 2016

Dora

Jaaaa, vi gjorde det, vi gjorde det, vi gjorde det, yeeeeeeeeeeeeees we dit it! Så sjunger Dora* och hennes kompisar efter varje avklarat äventyr. Så ville jag sjunga i morse efter en friktionsfri morgon (nästan, lite hinder på vägen får man räkna med), behållet tålamod (från min sida) och en klockren tur till förskola samt bra lämning. Jag nästan studsade därifrån och bara njöt. Njöt av den rätt så ovanliga känslan av att "allt är bra just nu".

En timme senare satt jag och grät hos läkaren och hade inte minsta lust att sjunga. Det handlade om ett rutinbesök, men jag var visst så skör så jag började gråta. Och så berättade jag. Om adoption och trauma och SN och att det blivit och nästan övermäktigt. Men vi klarar det. Ja, det gör vi. För jag ska banne mig sjunga som Dora minst varannan dag och lilleman tar stormsteg i sin fysiska utveckling och han är världens finaste! Och det har inte gått såååå hemskt lång tid sen vi fick varandra och trauman blir man inte av med hur som helst. Så det finns hopp och Dora och jag ska sjunga oss hesa!

♥ mother mary

*Dora utforskaren är ett superbra barnprogram där ungarna själv får vara aktiva. Dessutom är Dora latina så det är inte bara vita kids. Ni Hao Kai Lan är också bra, men just idag stämde Doras sång bäst. Kai Lan är en kinesisk flicka. Daniel Tiger är också en favorit, hans polare har alla möjliga hudfärger. Själv är han som namnet avslöjar en liten tiger.

söndag 3 april 2016

Sömnlös

Jag är rätt van vid sömnproblem. Men ibland känns det extra jobbigt. Det är när ångest håller mig vaken. Och när nämnda ångest inte riktigt går att ta på.
Är det ångest inför morgondagen som råkar vara en måndag? Är det separationsångest efter helgen? Är det att "ingen" hör av sig? Är det väntan och ovisshet inför ett läkarsamtal? Är det världens ojämlikhet, rasism och allmänna fobi?

Det kan i alla fall inte vara för att jag är oälskad ("mamma, jag älskar dig, du får ett hjärta av mig").

♥ mother mary